viewpoint-east.org

Ibland är det bra om det bara blir pannkaka av alltihop

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Буде добре!” (Det blir bra) hör jag ett skratt klinga. Det är G som har beställt pannkakor med äpplen som orsakar munterheten hos personalen på Jadłodajnia u kolejarzy (Matstället hos järnvägsmännen). Ja, du läste rätt. De svarade honom på ukrainska. Och det är inte så konstigt, efter många år i Lviv har ju vårt språk färgats en del av det sjungande språket i östra Galizien. Och oftast möts vi just så där här i Kraków, när några ukrainska stavelser dansar ut ur våra munnar. Vi möts av glada skratt, eller vänliga leenden.

Flera ukrainska ord är nära besläktade med deras polska motsvarighet. Det polska och det ukrainska ordet för äpple är, till sin skriftliga uppenbarelse, förvillande lika varandra. Men när de ska föras över läpparna trilskas givetvis det polska äpplet mer än det ukrainska. Jabłko på polska uttalas nästan så här “jabwko”. (Om man utgår från att W här låter som ett engelskt W, och inte som ett svenskt.) Emedan det ukrainska äpplet (яблуко) lystrar till tilltalet “jabluko”. Pannkakor med äpplen heter naleśniki z jabłkami på polska, och налисники з яблуками (nalesniki z jablukami) på ukrainska. Snarlika med andra ord, men på polska finns det alltså ett litet försmädligt ljud mellan b och k, som inte låter som ett L. Ett ljud som ukrainskan inte hyser. Därav kunde personalen på Jadłodajnia u kolejarzy skönja att G råkade tala ukrainska istället för polska.

Det här sitter jag och grunnar på när G kommer tillbaka med två tallrikar med ljuvligt goda pannkakor fyllda med äpplen som stekts i kanel.

Men när jag inmundigar min efterrätt – ty tidigare har jag ätit (eller nästan förätit mig på) sellerisoppa, stekt potatis och tre sorters sallad – tänker jag på varför jag hamnade just här. På min stålhäst hade jag färdats hela vägen från Podgórze till Kleparz och enträget sökt efter ett lämpligt ställe att inta en enkel lunch. Men då jag idag var på ett synnerligen uselt humör, ratade jag nästan varje plats som stackars G föreslog. Jag hade helt enkelt fått nog av alla hipsterställen som serverar vegoburgare, falafel, surdegsmackor etc. Jag längtade hem. Och trots att jag älskar Kraków innerligt, är en del av mitt hjärta fortfarande i Lviv. Jag saknar ofta Nadija. Ett ställe runt om hörnet där jag bodde i Lviv. Hos Nadija fick jag vällagad mat, som serverades helt chosefritt.

Det är förhållandevis svårt att finna sådana enkla tillhåll i Kraków. Och de för dessutom en tynande tillvaro. Höga hyror, turister och trendiga hipsters är väl det största hotet mot deras existens. Jadłodajnia u kolejarzy i Kleparz är ett av dessa ställen som klarat av att stå emot den del av det föränderliga i tidevarvet som enkom är förkastligt. Kanske beror det på att Jadłodajnia u kolejarzy huserar i ett kulturhus, men vem vet hur länge denna lycka varar?

Ty Jadłodajnia u kolejarzy ligger farligt nära strömmarna av turister. Och ett stenkast bort ligger stans trendigaste surdegsbageri, Handelek. Ett bageri som visserligen har ett trevligt uppsåt, de vill återföra en tysk brödtradition till staden. En tradition som försvann i och med andra världskriget, då tyskarna som bott i hundratals år i Kraków, tvingades bort. Och nu finns det risk att Handelek själv kommer att ingå i en rörelse som tränger bort uråldriga ställen som Jadłodajnia u kolejarzy.

Men om den möjligen dystra framtid vet jag ingenting nu, när jag sitter här och äter mina pannkakor med äpplen, lyssnar till hårdrocksbandet som repar i kulturhuset, och tittar ut genom fönstret på det gemytliga stadslivet i Kraków. Jag skulle vilja stanna klockan, sitta här och äta pannkakor för evigt. Och understundom muntra upp personalen med lite ukrainska felsägningar.


Efterrätten först…


… sedan huvudrätten.

Share

Jag älskar dig, Nadija!

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag älskar Nadija! Ja, det är helt sant. Nu kommer jag ut. Nadija. Tänk så många gånger du räddat mig. Nadija, du var nästan den första jag mötte när jag kom till Lviv. Så många timmar vi tillbringat tillsammans. Inte är det så underligt heller. Nadija finns nämligen bara runt hörnet.

Nej, jag skriver inte om någon ukrainsk kvinna, med “eterisk skönhet”, som en SR-korrespondent beskrev en Femen-aktivist. Nadija är nämligen mitt stamhak. Trots att mitt område nu pryds av allsköns kokkonster är det ändå Nadja som ligger mig varmast om hjärtat. Hos Nadja kan man finna det finaste i det ukrainska köket. Varenikyj som smakar ljuvligt gott. Hemgjorda förstås. Om man mot all förmodan inte skulle vilja sitta hos Nadija, kan man köpa med sig några varenikyj hem. Till en billig peng. De har dessutom stans bästa smörgåsar. Med hembakat bröd. Detta eftersom de delar kök med stans tillika bästa pirogkaféet. Här bakar de varje dag mängder med piroger, fyllda med lök, ost, fisk, svamp, kött, kål, sylt, äppelmos, körsbärssylt (nå, inte en favorit), vallmo, kanel och många andra uppfinningsrika fyllningar. Nadja sitter alltså ihop med pirogkaféet, men en vägg skiljer dem åt. Skillnaden mellan dem är också att Nadija serverar riktig middag, samt alkohol. En annan avsevärd skillnad är att Nadijas kaffe är starkt och uppfriskande, emedan pirogkaféet har sådant där sovjetiskt blask. Ja, ni som var i Sovjetunionen eller under de postsovjetiska dagarna vet vad jag syftar på.

Hos Nadija känner jag mig alltid hemma. När jag tittar in genom dörren händer det inte sällan att besökarna studsar till. “Men nu har du väl allt kommit fel?”, säger deras frågande uttryck. Men personalen på Nadija vet bättre. De vet före att jag öppnar munnen att jag önskar smörgås med ost, kålsallad och varenikyj. Till det ska jag ha kaffe. Eftersom jag är en stammis är jag en kär gäst, men det är inte alltid mina medkonsumenter tycker detsamma. Min blotta närvaro får dem att oroa sig för att priserna ska gå upp. Jag har dock en känsla av att Nadijas personal och ägare vet bättre. De har redan förstått att inte alla utomsocknes eller västerlänningar trivs i Nadijas sällskap.

En man jag träffade för en herrans massa år sedan i Kyjiv beskrev den här typen av barer, restauranger, kaféer som en postsovjetisk relik. Deras tid var utmätt, sa han med ett uns av sorg i rösten. Jag kan nog tänka mig att många av dessa tillhåll försvunnit från huvudstadens gatubild. I Lviv är vi ännu begåvade med några stycken. Jag älskar inte alla lika förbehållslöst som jag älskar Nadija, men när någon av dem insomnat skriver jag varje gång en inre liten dödsruna över dem. Men det finns så många monument över död i Ukraina, som en vän en gång sa till mig, och jag vill inte fylla min blogg med mer dystra rapporter från Lviv än nöden kräver. Därför vill jag hylla Nadija, som har hälsan, still going strong, och kanske är hon ändå lite eterisk, som den där korrespondenten en gång myntade.


Vid fotograferingen var det bankett på Nadija. Därav den ångade stämningen.

Share

%d bloggers like this: