viewpoint-east.org

Lokal att hyra?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En golfbil kommer körande längs med gatan Józefa i stadsdelen Kazimierz. “Här ser ni Höga synagogan”, säger chauffören och tillika guiden till de två passagerna. Hans hand peka åt vänster, men de två turisternas ögon har redan sugit fast i fasaden till den praktfulla gymnasieskolan, uppkallad efter Adam Mickiewicz, till höger. Guiden, och chauffören, startar den förinspelade presentationen om synagogan, men de två passagerna tittar stint, och troligen något förvirrat, på gymnasieskolan. Ty det som sägs på inspelningen rimmar nog illa med det de skådar. Skolan är enorm, och dess tillkomst har ett mycket senare datum än synagogan. Men nu är den förinspelade presentationen slut, och chauffören trycker gasen i botten och golfbilen susar iväg, med två välunderättade, men ändock felinformerade, passagerarna.

Och inte är det särdeles underligt att man lyckas bortse från Höga synagogan. Den är visserligen hög, men dagens fysionomi vill inte gärna skvallra om fornstora dagar. Dess grå fasad flagnar, och fönstren stirrar tomt ut mot gymnasieskolan på andra sidan torget.

Men så har det givetvis inte alltid varit.

I mitten på 1500-talet ansökte en köpman vid namn Israel om att få bygga en ny synagoga i Kazimierz. Kung vid denna tid var Sigismund II August, bor till Katarina Jagellonica, och således också svåger till hennes man, den svenske kungen Johan III. Man vet tyvärr inte mer om köpmannen Israel, som bad om att få bygga en tredje synagoga i Kraków, än hans namn, och hans önskan. Sigismund II August var en kung tolerant mot minoriteter i det Polsk-Litauiska samväldet, och ansökan bifölls.

Det finns dock motstridiga uppgifter om när arbetet påbörjades med att bygga synagogan. Vissa uppgifter säger att man inledde byggnationen 1563, men andra källor gör gällande att arbetet påbörjades redan 1556. Man vet inte heller vilka som byggde synagogan, men vissa uppgifter säger att det kan ha varit sefardiska emigranter som tvingats fly från södra Europa. Det man tycks veta med säkerhet är att synagogan byggdes ovanpå butiker. Synagogan är alltså belägen en trappa upp, vilket således gavs den namnet Höga synagogan.

Man tvistar ännu vilket som var skälet till att förlägga synagogan en trappa upp, och man har landat i två slutsatser. För det första rådde det platsbrist i Kazimierz. Stadsdelen tillkom efter det att Jagellonska universitet expanderade i den judiska delen av Krakóws äldre stadskärna, och judarnas fastigheter köptes upp av universitet. Judarna flyttade därmed till Kazimierz, och snart anlände även sefardiska judar från södra Europa, och det blev allt mer ont om plats i Kazimierz. De sefardiska judarna ankom ungefär när synagogan byggdes, och det är kanske därför som man dragit slutsatsen att det just var dessa nyanlända judar som byggde Höga synagogan. Den andra orsaken till att synagogan ligger en trappa upp, kan vara att den vid den tiden då låg nära muren som avskilde den judiska stadsdelen från den kristna delen, och att man därför förlade den en trappa upp av säkerhetsskäl.

Men hotet mot synagogan skulle visa sig komma från mycket nordligare breddgrader än de kristna grannarna utanför muren. 1655 inledde den svenske kungen Karl X Gustav ett krig mot det Polsk-Litauiska samväldet. Ett krig som skulle vara till 1660, och kallas för “den svenska syndafloden” (Potop szwedzki) i polsk folkmun. Den svenska härens framfart över samväldet var brutalt, och så även i Kraków. Den Höga synagogan råkade illa ut, och ödelades 1657. Synagogan byggdes upp igen, men ansattes även av flera bränder under 1600-talet. Två hundra år senare byggdes synagogan ut ytterligare, med en större läkare för kvinnor.

Den första september 1939 anföll Nazityskland Polen, och Kraków hamnade under deras våld. Nazisterna tvångsförflyttade alla judar från Kazimierz, till gettot i Podgórze, på andra sidan floden Wisła, innan de mördade dem i koncentrationslägren eller förintelselägren. Nazisternas skruvade plan för Kazimierz var dock inte att förstöra stadsdelen. Den skulle stå kvar som ett museum över ett folk de utrotat. Det hindrade dock inte att man förstörde stora delar av det judiska arvet. Den mycket vackra inredningen i Höga synagogan blev inte förskonat. Det är svårt att idag föreställa sig prakten som lär ha funnits i synagogan. Ett av få föremål som överlevde skövlingen är en Chanukkia-ljusstake från 1600-talet. Den finns idag i Gamla synagogan i Kazimierz.

Efter kriget fick Höga synagogan tjäna som skrotgård, och även papperslager, innan man på 1960-talet fick medel från kulturministeriet att reparera väggarna som höll på att rasa in. Därefter uppstod en långvarig konflikt om ägandeskap, innan synagogan slutligen kunde öppna för allmänheten 2005. Sedan dess har den hyst en bokhandel i bottenplan, samt en utställning om två judiska familjer från Kraków i själva synagogan en trappa upp.

Men så kom corona, gränserna stängde, och turisterna, särskilt de israeliska, lyste med sin frånvaro. Bokhandeln stängde, och likaså utställningen. Höga synagogan står nu åter tom, och trots eftersökningar har undertecknad inte funnit något svar på frågan vilka planer som finns för Höga synagogan.

Den står nu där, hög och tom, men ändock aktningsvärd, och tydligen lätt att förbise. De två passagerna i golfbilen är sedan länge långt borta. En ny golfbil stannar, och den här gången får Höga synagogan den uppmärksamhet den förtjänar.


Höga synagogan.


Inne i Höga synagogan finns bara några få föremål kvar som visar på dess tidigare prakt. Så som detta skåp, som kallas Aron Hakodesh. Här förvaras Torah-rullarna. Aron Hakodesh står i alla synagogor alltid riktat åt öster, mot Jerusalem.


Väggmålningar som tagits fram.

Abrahams horisont

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hustaken ligger sida vid sida. Deras platta hjässor lutar sig lite hemlighetsfullt ned mot deras huskroppar, som tycks stödja sig mot varandra. Mellan deras fysionomier ålar sig gatorna fram. Torgen gömmer sig dock bakom huskropparna och takåsarna. Mellan husen skjuter kyrkspiror kaxigt fram. Deras stora kroppar tycks nästan sväva lite ovanför husen, sådär gudfruktigt som kyrkor förväntas vara. Trots att det är en stad som avbildas, förefaller motivets själ hysa något organiskt. Som om det vore ett landskap, och inte en stad vi betraktade.

Det är en annorlunda vy över Kraków. Inte det perspektivet som de flesta förväntar sig. De flesta som besöker Kraków förundras över, och ser kanske främst, Mariakyrkan och Rynek główny. Eller så minns de särskilt Wawel. Men handen, som med lätta rörelser med penseln fångade vyn nedan, kände ett annat Kraków. Och det var således därför som Abraham Neumann valde att ställa sig uppe på Wawels backe, för att porträttera den judiska stadsdelen Kazimierz.

Det är förresten inte särskilt underligt att det över Abraham Neumanns målning av Kraków svävar en air av landskapsmåleri. Neumann tillhörde nämligen Jan Stanisławskis (1860-1907) “landskapsskola”. Dessa målningar hade som kännetecken att de ofta föreföll vara ett framgent från en större helhet. Kanske är det därför som Abraham Neumann valt att låta horisonten peka nedåt i målningens kanter. Våra blickar letar sig genast mot den, och kanske söker vår fantasi upp oss och teckningar på en fortsättning på Neumanns målning.

Abraham Neumann föddes år 1873 i Sierpc, drygt 10 mil nordväst om Warszawa. Av hans namn förstår ni att han var av judisk börd. Hans far arbetade inom skogsförvaltningen, men den unge Abraham visade tidigt prov på konstnärlig begåvning. Således begav han sig till Warszawa efter gymnasiet och försörjde sig som porträttmålare. När han var 24 år kom han in på Konsthögskolan i Kraków. Hans läromästare där var Jacek Malczewski (1854-1929), som sedermera grundade den legendariska konstföreningen Sztuka tillsammans med bland annat Stanisław Wyspiański. Det var också här som Abraham Neumann tillägnade sig Jan Stanisławskis kunskaper om landskapsmåleri. Under sina studier i Kraków fick Abraham Neumann även möjlighet att resa till Paris, för att där studera vid Académie Julian.

Efter sina studier slog sig Abraham Neumann i Zakopane, men han gjorde flera utlandsresor. Bland annat begav han sig till Palestina. Resan var tänkt att vara en arbetsresa, och han hade en förhoppning om att få skildra Palestinas vackra landskap. Men enligt Abraham Neumann själv var den första tiden mycket svår. Det starka ljuset förvrängde färgerna, och han kände sig inte alls hemma på paletten. Efter en tid måste han ändå ha vant sig, ety han lyckades fånga några riktigt vackra motiv från Palestina.

När Polen invaderades av nazisterna 1939, befann sig Abraham Neumann i Kraków. Han var då 66 år gammal. När han hamnade i Krakóws getto är dock oklart, men man vet med säkerhet att han befann sig där den fjärde juni 1942. Ty det var då han mördades. Enligt uppgifter mördades han i korsningen Dąbrówki och Janowa Wola, när han tillsammans med andra skulle transporteras till förintelselägret Bełżec. I denna grupp återfanns också Mordechaj Gebirtig, vars levnadsöde jag skildrat tidigare.

Mycket av Abraham Neumanns omfattande konstnärliga produktion har gått förlorad, men målningen nedan finns bland de målningar som bevarats. Det är dock oklart när den målades. Uppenbart är förvisso att den skapades en vacker sommardag, ty trädens gröna kostymer pryder förgrunden och horisonten, och således omsluter Abraham Neumanns Kraków.

Den Jagellonska eken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är möjligt att det var någon gång vid den här tiden för 258 år sedan, som ett litet ekollon föll till marken och hade sådan tur att den lyckades gräva ner sig på en gynnsam plats så att den kunde slå rot och låta sina små bladknyten senare sträcka upp sig mot solen. Låt oss säga att det var var år 1762. Det var året då Sverige slöt fred med Preussen, och avslutade det krig som senare fick det lustiga tilltalet Potatiskriget. Namnet kom sig av att de svenska soldaterna tog med sig kunskapen om potatisodling hem. Men i övriga Europa kallades det nog så som polackerna tilltalar kriget, Wojna siedmioletnia, alltså sjuårskriget. Samma år blev i alla fall Katarina II kejsarinna av Ryssland, och Luleå drabbades av en stadsbrand. Även Drottningholmsteatern brann ner. Men samtidigt kunde samtiden glädja sig åt att Christoph Willibald Glucks underbara opera Orfeus och Eurydike hade premiär. Samma år publicerade dessutom Jean Jacques Rousseau sina banbrytande verk Émile eller om uppfostran samt Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder i Amsterdam, eftersom Rousseaus skrifter var förbjudna i hans hemland Frankrike.

Så här kan man nog fortsätta, men det bekommer nog inte den ek som idag står på botaniska trädgården i Kraków. Den står där och upptas antagligen av helt andra tankar. Om den tänker på det vis som vår begränsade uppfattningsförmåga förstår.

På den plats där ekollonet slog rot var det ännu inte en botanisk trädgård. Det skedde först några år senare, närmare bestämt år 1783. Det gör även Krakóws botaniska trädgård, som tillhör Jagellonska universitet, till Polens äldsta. Men egentligen har platsen varit en trädgård längre än så, då Jagellonska universitetet redan på 1500-talet anlade en medicinsk trädgård på platsen. Skillnaden var bara att man inte bedrev någon botanik forskning. Det är ju förvisso föga förvånande, eftersom det först var på 1700-talet som man började med vetenskaplig odling i dylika trädgårdar med ett klassificeringssystem. Ja, mycket riktigt, Carl von Linné hade, med sin Systema naturae från 1735, ett finger med i spelet för att gynna framväxten av botaniska trädgårdar.

Botaniska trädgården i Kraków har många delar att stoltsera med, som redan på 1700-talet hade trädgården upp mot 3000 olika växtarter. Bland annat har man en unik samling orkidéer som samlades in i Sydamerika under mitten av 1800-talet. Idag är det den äldsta och största samlingen av orkidéer i Polen. Växthusen byggdes redan på 1800-talet, och en alpinträdgård tillkom i början av 1900-talet. Man har dessutom utfört meteorologiska observationer sedan 1825, men själva mätstationen är mycket äldre då den installerades redan 1792.

Idag hyser botaniska trädgården i Kraków ungefär 5000 arter, och bland dessa finns vår ek, som är så känd att den tillägnats en egen sida på Wikipedia. Dąb Jagielloński, den Jagellonska eken. I förhållande till den är man liten på många vis, där dess väldiga grenverk sträcker sig ut över himlen. Genom ekens stam, utmed varje gren och i varje blads nervsystem, löper århundraden av människors liv, död, och stök. Eken besitter en slags klokskap som vi människor inte lärt oss. Något som man blir varse när man förundrat låter blicken treva uppför dess respektingivande stam.


Den Jagellonska eken, tillsammans med ett kvinnligt gingkoträd. (Gingkoträd är uppdelade i hon- och hanträd. Honträdet bär frukt.


Det nyrenoverade palmhuset.

En ny ingång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det engelska ordet “expatriate” har i sin förkortade form, expat, även rört sig in i svenska språket, och är nog nästan helt vedertaget. Ordet härstammar egentligen från latin, där “ex” står för “ut ur” eller “från”, och “patria” i sin tur står för “hemland”, eller “fosterland”. Om man är expat arbetar och bor man således i ett annat land än hemlandet.

Någon annan betydelse av begreppet finns inte. Men bara vissa kan kallas för expat. Många andra, som bor och arbetar i annat land än hemlandet, kallas migranter, emigranter eller flyktingar. Ty det förefaller förhålla sig så att man enbart kan bli kallad för expat om man kommer från ett välbärgat land, och flyttar till ett mindre välbärgat dito. Det är därav inte troligt att det går att kalla en romsk tiggare utanför ICA för “expat”, även om denne bor i Sverige och faktiskt utför ett arbete (som dock vissa anser vara förkastligt).

Det som förenar alla expats kan sägas vara att de flyttat utomlands trots att de inte har blivit tvingade av några ekonomiska, ekologiska eller politiska skäl. Ibland uppger vissa av dem att det är av politiska skäl de flyttat från sina hemländer, men de är inte tvingades, eller drivits på flykt. De kan kanske liknas lite vid August Strindberg, som också flyttade från Sverige för en tid, enär han var förbannad på sitt hemland. Fast de flesta av dessa Strindberg-liknande expats skriver dock inga litterära storverk, för att förmedla sin självpåtagna exkludering. De gnäller möjligen på sociala medier, dock utan att dessa skriverier innehar några som helst litterära kvaliteter.

Det finns hemsnickrade studier hur en expat upplever sin tillvaro, eller sitt tillstånd, i det nya landet. Enligt dessa “studier” går alla expats genom olika stadier. Först genomgår man en fas som närmast kan liknas vid en förälskelse. Man slukar allt som det nya landet ger. Men det nya hemlandet sätter sig ofta på tvären, och trilskas, och är nämligen inte alls lika förälskad, och fortgår sitt liv precis som det gjort tidigare. Av någon outgrundlig anledning blir expaten beklämd, och denne börjar se på landet med skeptisism. Ibland går det så långt att vår expat börjar hata det nya hemlandet och flyttar därifrån. Om man ändå lyckas övertyga sig att stanna, landar man i nästa fas. Vi kan kalla den “den realistiska fasen”, ty vår expat har då resignerat, och helt enkelt accepterar sakernas tillstånd som de är. Man skulle ju kunna mena att det är förhållandevis bisarrt att alla expat inte bestämmer sig för att skippa första och andra fasen, och gå direkt till fas tre. Men det kanske ligger i många expats natur, ty många av dem tror att de är Guds gåva till mänskligheten, och därför inte klarar av att bara ta sakernas tillstånd som de är.

Min egen erfarenhet är att det ändå är bäst att försöka flyta med, trots att det ibland skvalpar betänkligt. Jag har inte heller genomgåtts dessa faser så som beskrivits ovan. I Ukraina gjorde jag en kanske helt asymmetrisk resa, som inte passar i några expat-mönster. Först var jag skeptisk, sedan blev vi som ett gammalt strävsamt par. Vana vid varandra, och med respekt för våra olikheter. Här i Polen är jag dock ny, och något strävsamt par har vi inte ännu blivit. Troligen befinner jag mig fortfarande i ett stadie där jag avvaktande, lite misstroget, men ändock nyfiket, studerar Polen, ett land som på det hela taget förvisso är något svårare att komma om i än Ukraina. Men det kan ju också vara resultatet av jag ännu inte riktigt vet om jag är del av det som pågår här. Vilket leder till ett slags självvalt utanförskap. I ett sådant utanförskap är det lätt att dra slutsatsen att människors sammanbitna uppsyn (vilket polackerna för övrigt är experter på) illustrerar ett ointresse för sina medmänniskor.

Men häromdagen kom den slutsatsen på skam. Efter ett nesligt fall från stillastående cykel, låg jag plötsligt på trottoaren och gned mitt knä. Om jag hade varit i Sverige hade det nog tagit en stund innan någon kom till min undsättning. (Främst beroende på att det är så långt mellan folk, att vi inte är så vana att kasta oss över främmande som sitter på trottoarer och gnider sina knän.) Till min stora förvåning stannade den första bilen som kom förbi. “Har Pani trillat?” frågade bilisten, och såg seriöst oroad ut. Jag fick snabbt intyga att det nog inte var så farligt ändå. Trots att jag låg på trottoaren. Han såg inte särdeles övertygad ut, och brummade motvilligt därifrån.

Nästa anhalt var ett apotek, där planen var att införskaffa sårtvätt. Kvinnan på apoteket talade i telefon när jag slog upp dörren. Eftersom hon talade i telefon beslutade jag mig för att försöka söka mig fram till någon sårtvätt på egen hand. Innan jag visste ordet av var kvinnan färdig med sitt samtal, och började bistå mig med massor av olika preparat för sårtvätt och medel som kunde lindra blåmärken. Hon verkade veta sin sak, och köpte helt enkelt det hon föreslog. När jag skulle linka ut med mina inköp, lyfte hon luren och fortsatte där hon var. Hon hade alltså släppt det hon hade för händer och hjälpt mig. Omtumlad av hennes handling linkade jag ut igen.

Det är vid sådana tillfällen av engagemang och samröre, som man inser att begreppet expat är riktar sig åt fel håll. Fokus borde ligga på “in”, snarare än “ut ur”. Vilket också kan förklara varför jag själv aldrig nedlåtit mig till att kalla mig expat. Min livsresa och mitt boende har alltid handlat om ingångar, snarare än utvägar. Och det torde också stå klart att jag i och med denna upplevelse nu också befinner mig i en ny fas. Vi har helt enkelt rört oss något närmare varandra, jag och Polen.

Wesele – inte en helt vanlig fest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Gruset på trädgårdsgången krasar lite uppmärksamhetssjukt. Trädgårdsgången leder upp till gården Rydlówka i stadsdelen Bronowice i Kraków. Gården byggdes 1894 av en bonde som hade en intilliggande gård. Bronowice var då en egen liten by, men idag tillhör den alltså Kraków. Rydlówka är kanske inte så mycket till gård, utan snarare en byggnad, som ligger insprängd mellan andra fashionabla villor. Men trots det är Rydlówka mer specifik än de andra, då den intar en särställning i den polska historien. Det var nämligen här som poeten Lucjan Rydel gifte sig med den unga Jadwiga Mikołajczyk den 20 november 1900.

Festen var som andra bröllopsfester, fylld av glädje, mat och dans, samt släkt och vänner från alla håll och kanter. Bland gästerna återfanns dramatikern, skriftställaren och konstnären Stanisław Wyspiański, ty Rydel tillhörde Młoda Polska (Det Unga Polen). Gruppen var en sammanslutning som förespråkade modernism inom konsterna, kryddat med symbolism och en släng av mystisism. De ville se sig som de nya dekadenta, och de var också kända för sin skarpa kritik av den konstnärliga inriktningen positivismen, och delningen av Polen.

Nå, låt oss återgå till bröllopet. Vid ett tillfälle under festen stod Wyspiański och betraktade de dansande paren. I rummet intill dundrade en het diskussion bland de äldre herrarna. De diskuterade politik, och givetvis cirkulerade diskussionen kring Polens självständighet. Wyspiański stod som sagt mellan denna diskussion och de dansande paren. Hans blick trevade upp längs väggen till en litografi av Jan Matejko som föreställde den legendariska kosacken och tillika banduristen Wernyhora. (Bandura är ett stränginstrument som liknar en luta. Idag förknippar man instrumentet främst med Ukraina.) Wernyhora är en mytomspunnen karaktär, möjligen utan verklig förlaga. Han ska enligt sägnen ha förutspått delningen av Polen innan den skedde. Wernyhoras profetia kallas den, men idag tror man att den nog skrevs efter delningen. Det här bekymrade dock inte Wyspiański nämnvärt vid nämnda bröllop. Han började genast skissa på en pjäs, med utgångspunkt från festen.

Hans pjäs Wesele (Bröllopet) hade premiär på Juliusz Słowacki-teatern i Kraków, den 26 mars 1901. Lite mindre än ett år efter Rydels bröllop och festen där Wyspiański fick sitt uppslag. Flera av karaktärerna i pjäsen hade Wyspiański lånat från Rydels fest, bland annat Rachel, som jag ska återkomma till i en senare postning.

Till skillnad mot vad många tror idag, rönte pjäsen inte någon större finansiell framgång. Den spelades flitigt, men enligt slavisten Tony H. Lin förstod inte skådespelarna vad det var de skulle gestalta. Wesele är full av konnotationer till polsk historia, och karaktärerna i pjäsen ackompanjeras av olika historiska figurer. Den tidigare nämnda Wernyhora återfinns givetvis i pjäsen, och lyfter ett gyllene horn som ska symbolisera den polska nationens mål, att folket ska revoltera mot överhöghet (Habsburgska riket, Tsarryssland och Preussen). Det finns dessutom ingen huvudkaraktär i Wesele. För att förstå Wesele måste man kunna den polska historien, som en Facebook-bekant uttryckte saken. De skådespelare som vid premiären var satta att tolka Wyspiańskis pjäs besatt, med andra ord, inte någon sådan kunskap.

Men det här förtog inte Weseles framgång. Pjäsen blev snabbt mycket populär i den del av det delade Polen som befann sig i Habsburgska riket. I den tsarryska, samt preussiska delen blev pjäsen förbjuden, då deras censorer förstod pjäsens politiska sprängkraft.

Det finns givetvis många minnesvärda uppsättningar av Wesele, men en av de mindre kända är den som tilldrog sig till Lviv (då Lvov) den 14 april 1945. Mitt under andra världskriget. Staden hade intagits av sovjetiska styrkor. (För andra gången. Första gången var 1939. 1941 tågade nazisterna in i staden, som senare kördes ut av sovjeterna 1944.) Till skillnad mot Sovjetunionens föregångare (Tsarryssland) tyckte sovjeterna att det vore en god idé att försöka få polsk teaterkonst att sammansmälta med den sovjetiska. Därför fick regissören Bronisław Dąbrowski i uppdrag att sätta upp pjäsen. Fast det krävdes en del förändringar för att sovjeterna skulle tycka att den passade i den nya sovjetiska tillvaron. Bland annat fick Wernyhoras gyllene horn istället symbolisera upptäckten av den gemensamma fienden (vilket torde vara nazisterna). Folket på bröllopsfesten fick inte hornet från Wernyhora – så som det står i Wyspiańskis manus – de letade upp hornet tillsammans, i sann sovjetisk anda. Ett år senare var det praktiskt taget omöjligt att sätta upp Wesele i Lviv, eftersom sovjeterna då hade beslutat att all polsk kultur, polska institutioner och polackerna själva, skulle förvisas ut ur staden.

Rydlówka står idag som ett museum över den plats där Wyspiański fick idén till pjäsen som fortfarande formar och påverkar landet. Huset ser ganska oansenligt ut, men ändock rymmer så mycket historia som vi här endast snuddat vid. Vi lär således återvända.


Rydlówka.


Det var i det här rummet som de äldre herrarna diskuterade politik.


Rollbesättningen till första uppsättningen av Wesele.


På fotografiet står Marian Jednowskis namn skrivet med blyerts, men det var Stanisław Knake-Zawadzki som tolkade Wernyhora vid urpremiären 1901.

Till vem tillhör rymden?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den 22 juni 1965 slog Hotell “Cracovia” upp portarna. Hotellet var då det mest moderna i Polen. Inte nog med det, enär det även var det längsta hotellet i landet, med sina 150 meter. I byggnaden rymdes 309 rum och 9 sviter. Bäddarna i byggnaden räknades till 510. Utöver det hade man restaurang, café, konferenssal, kasino samt flera butiker. Granne med hotellet byggde man även biografen Kino Kjiów. Arkitekten till de båda byggnaderna var Witold Cęckiewicz.

Hotellet var i bruk enda till 2001, då byggnaden såldes till ett investmentbolag. I avtalet stod dock att man inte fick hysa någon hotellverksamhet i huset. Det gick några år, och gamla hotell Cracovia såldes till Krakóws nationalmuseum.

Idag när man en plan att inrätta ett centrum för konst och design i det gamla hotellet. Övervåningarna står ännu så länge tomma, men i bottenplan återfinns ett centrum för polsk design, samt ett galleri med fokus på polsk affischkonst.

Det finns också en utställngshall, som hyst flera innovativa utställningar. Just nu (och fram till den 26 juli) pågår en utställning som är inom ramen för Krakóws fotofestival Miesiąc fotografii (Fotomånad). Utställningen på Cracovia bär titeln Do kogo należy kosmos? (Till vem tillhör rymden?) och är med alster av fotografen och filmaren Zygmunt Rytka (1947-2018). Utställningen är den första som arrangeras efter Rytkas bortgång. Den består av tre separata delar. Den som först möter besökaren är Fotowizja. Titeln är en ordlek med de två orden fotografi (fotografia) och teve (telewizja). Zygmunt Rytka fotograferade teven under flera år (1978–1983). Det här var under Polens kommunistiska tid, och Folkrepubliken Polen styrdes av Edward Gierek, som hade föresatt sig att modernisera landet. Han verkställde planen genom att ta stora internationella lån. Man satsade bland annat på industrin, men i och med att västvärlden då befann sig i en kris, misslyckades hans plan.

Zygmunt Rytkas fotografier på tevens korniga bild följer en tidslinje, som inleds med bilder från en dokumentär om faraonernas Egypten, till 1980-talets rymdprogram. Här skymtar även tomma hyllor i matvarubutikerna förbi. Projektet framstår som ett viktigt tidsdokument, där skavankerna i det kommunistiska Polen blottläggs. Men projektet talar även om vår mediastyrda verklighet. Våra liv besannas först när de skildras genom en ruta. Vare sig det är genom teven eller genom sociala medier.

Den andra delen av projektet heter 1981 och är en serie svartvita fotografier som visar tidningsläsare. Men man får inte se vem som läser, utan bara vad de läser. Rubrikerna fladdrar förbi, och delger oss den tidens oro. Det är väl lätt att glömma att man även före vår tid, faktiskt visste oerhört lite om framtiden.

Den sista delen av utställningen är filmer, där den ena bär namnet Retransmisja (Omsändning) och är en film med material från Fotowizja, som Rytka klippte samman och ljudsatte 1988. (Ni kan se filmen här.)

Det är en fascinerande upplevelse att gå genom lokalerna till det som en gång var en stolthet i Folkrepubliken Polen, samtidigt som man betraktar fotografier och filmer som kritiskt granskar och kommentarar den kommunistiska tillvaron. Det är svårt att föreställa sig att dåtidens politiska ledare kunde förutspå en sådan utveckling. Men så vet vi ju väldigt lite om var vår gemensamma tillvaro kommer att leda oss. Ty rymden tillhör inte oss. Den är ju bara oss till låns.

På en bänk med den rastlöse Bruno

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Ibland är sammanträffanden så påtagliga att man helt enkelt måste ha med det förhatliga ordet “jag” redan i första meningen. Fast det blir kanske först i tredje meningen. När jag (där kom det) satt på en av alla parkbänkar med namnplaketter i Planty häromdagen valde jag Bruno Jasieńskis bänk. Någon slags erindran om vem denne var gjorde sig påmind, men tanken fladdrade vilset iväg ut i tomma intet. Bänken valdes nämligen inte på grund av Bruno Jasieński, utan på grund av vyn mot Jagellonska universitetets huvudbyggnad Collegium Novum. Intet ont anande tog jag fram boken jag läser för tillfället, Courage and fear av Ola Hnatiuk, och satte mig tillrätta. När jag läst något stycke studsade jag till, ty där omnämndes som hastigast just den man vars bänk jag valt ut, Bruno Jasieński.

Men var hade jag stött på honom tidigare, det tog några sökningar på den förhatliga mobilen innan jag fann svaret. Han har skrivit romanen Palę Paryż (på engelska I burn Paris) som sedan några månader tålmodigt stått och väntat på mig i bokhyllan.

Nå, vem var då Bruno Jasieński som så enträget pockar på uppmärksamhet? Bruno Jasieński, eller Wiktor Zysman för att använda det namn som stod i hans dopattest, föddes den 17 juli 1901 i Klimontów, som vid den tiden låg i den del av Polen som kontrollerades av Tsarryssland (även kallad Kongresspolen). Hans far, som var läkare och tillhörde staden intellektuella, var av judisk börd och hette Jakub Zysman. Men han valde att konvertera då han önskade gifta sig med Wiktors adliga mamma, som bar det vackra tilltalet Eufemia Maria (född Modzelewski). Någon gång under Wiktors barndom bytte föräldrarnas efternamn till det polskklingande namnet Jasieński, men i hemmet talades både polska och ryska.

Redan som åttaåring började Wiktor studera på gymnasiet i Warszawa, där han på elevtidningen inledde det som skulle bli hans livsgärning, som skriftställare. Den unge Wiktor översatte till och med dikter från tyska till ryska. När första världskriget bröt ut, anställdes hans far av ryska armén och förflyttades till Moskva. Familjen följde således efter. I Moskva kom Wiktor i kontakt med de unga revolutionära, ett möte som skulle sätta avtryck i honom och leda honom livet ut. I Tsarryssland hade futurismen fått fäste, och det var en konstinrikting som tilltalade Wiktor. Bland de skriftställare som han bekantade sig med återfanns Vladimir Majakovskij. Men när kriget var slut återvände Wiktor till det självständiga Polen, och skrev in sig på det anrika universitet som hans bänk i Planty är riktat mot, Jagellonska universitetet i Kraków.

Väl i Kraków började Wiktor intressera sig för amatörteater, och han satte bland annat upp Stanisław Wyspiańskis kända pjäs Bröllopet (Wesele). Uppsättningen måste ha väckt uppmärksamhet, då han bland annat vävde in delar av Kommunistiska manifestet i introduktionen till akt två. Det var också under denna tid som Wiktor tog förnamnet Bruno och fäste det till sitt efternamn Jasieński.

1919-1920 härjade dessutom det polsk-sovjetiska kriget. Bruno blev, som många andra unga män, inkallad till en kadettskola i den polska armén. Som vi vet var Bruno en varm anhängare av kommunismen. Vissa källor gör därför gällande att Bruno under en poesikväll skulle ha förolämpat en uppsatt militär. Det hela ska ha slutat med att Bruno hamnade i förvar, där han också ådrog sig tuberkulos. Men källorna är motstridiga. Andra menar att han var hemma eftersom han hade tuberkulos och därmed inte förolämpade någon högt uppsatta militär. Utsagan passar ändå väl in på Brunos önskan att vara revolutionär. Bruno Jasieński hade nämligen redan tagit initiativ till en futuristisk gruppering som både var aktiv i Kraków och Warszawa. I april 1920 publicerade han förövrigt sina första dikter, och kom ut med sin första diktsamling But w butonierce (En känga i ett knapphål). Dessutom låg han bakom ett polskt futuristiskt manifest.

Under 1920-talet befäste Bruno Jasieński sin position som en av de centrala personerna inom den polska futurismen. Bland annat åkte han till Lwów, och befrändade Marian Hemar. Tillsammans försökte de starta en kabaré, men utan nämnvärd framgång. Hemar var en poet, satiriker, kompositör, och dessutom bror till Henryk Hescheles, som var far till Janina Hescheles. Utöver det var Hemar dessutom kusin med Stanisław Lem.

Under samma period blev Bruno Jasieński en alltmer övertygad kommunist, vilket ledde till att han stundtals plågades av att den polska polisen gav honom, i hans tycke, alltför stor uppmärksamhet. Polisens ihärdiga nyfikenhet på hans arbete gjorde att han slutligen övergav Polen och flyttade till Paris. Det var här som Bruno skrev, och publicerade, den legendariska romanen Palę Paryż 1928. Den udda romanen, som handlar om kapitalismens kollaps, slog ner som en bomb. Snabbt översatts den till ryska, och 1929 publicerades den i Polen. De franska myndigheterna ogillade dock Brunos fantasier om kapitalismens undergång, och han utvisades. Genast satte han sig på båten mot Sovjetunionen.

Vid sin ankomst till Leningrad var han redan en känd författare. Första upplagan av Palę Paryż hade sålt slut på en dag! Det var troligen därför som han genast hamnade i centrum av den sovjetiska kultureliten. Två år efter sin ankomst publicerar han verket Человек меняет кожу (Mannen som byter skinn), som lär vara författad i sann socialrealistisk stil. Borta var alltså futuristen Bruno Jasieński. Nu hade han blivit socialrealist och han hade lierat sig med Genrich Jagoda, chefen för säkerhetspolisen NKVD, som var en av hjärnorna bakom den Stora utresningen. Det här innebar bland annat att Bruno Jasieński medverkade i förföljelserna och hetskampanjen mot författaren och journalisten Isaak Babel. När Jagoda arresterades och avrättades förlorade Bruno sin beskyddare. Han arresterad därmed och dömdes till 15 år i straffläger. Men troligen blev han avrättad innan han förvisades till Gulag. De flesta källor gör gällande att Bruno Jasieński avrättades den 17 september 1938 i Moskva. Han blev 37 år gammal.

Czesław Miłosz sammanfattar den polska futurismen med orden “short-lived”, “disorderly and chaotic” i The history of Polish literature. Det är ju också ord som ganska väl överensstämmer med dess grundare och centralfigur Bruno Jasieński. Det finns därför otal fler vinklar och aspekter på Bruno Jasieńskis korta, produktiva och kringflackande liv, men han har idag ändå fått tillfälle till ro, då hans bänk erbjuder vila åt trötta fötter i Planty. Och som av en händelse är det för övrigt också hans födelsedag just idag.


Ett fotografi från 1930-talet på Bruno Jasieński med sin (?) hund.