viewpoint-east.org

Babusja försvunnen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ikväll sitter kanske några av er och följer hashtagen #facebookdown på Twitter. Inte undra på det. Dagens och kvällens nedsläckning av Facebook är historiskt stor. Det är väl alltid oroligt när något försvinner utan att man riktigt förstår varför. Själv föranledde det att jag började fundera på annat som plötsligt försvunnit, utan att jag riktigt accepterat de bakomliggande krafterna.

Jag började nämligen tänka på de ukrainska babusi. Egentligen betyder babusi (бабусі) mormödrar eller farmödrar, men i verkligheten är det ett samlingsbegrepp för alla äldre storbarmade damer i tröjor eller koftor i bjärta färger. Helst ska de ha en sjal över hjässan, knuten hårt under dubbelhakorna. Deras fysionomi ska vara omfångsrik, så att vi får en känsla av att de står med båda fötterna på jorden. Tryggt och vant blickar de mot oss. En blick fylld av visdom. Och trots att de ofta har en böjd rygg, efter allt lukande i odlingslandskapen, har de en fantastiskt rakryggad uppenbarelse. Man ruckar inte på en babusja.

Men så hände det jag aldrig trodde kunde ske. Alla dessa babusi, som tidigare tycktes komma ur en aldrig sinande källa, har plötsligt glesnat. Och kanske till och med sinat. Gatubilden innehåller nuförtiden alltmer sällan deras specifika skrud. Allt färre hjässor iklädda sjalar gungar med i folkhavet. Och deras tröjor eller koftor i bjärta färger glimmar inte till mellan de andra grå, svarta och bruna kroppshyddorna.

Det hela skedde liksom utan min vetskap. Jag noterade det egentligen inte förrän det redan var ett faktum. Att alla våra babusi inte fanns med oss i lika stor omfattning. Kanske trodde jag tidigare att de kom från en plats där det oavbrutet materialiserades nya babusi.

Varför min uppmärksamhet brast, vet jag inte. Kanske trodde jag att de var odödliga. Kanske trodde jag att jag själv var odödlig. Kanske trodde jag att allt kommer förbi som det alltid varit. Allt ett utslag för att jag inte känner framtiden lika väl som jag inbillar mig att jag känner det förflutna. (Jag är dock den första att erkänna att jag inte känner nutiden särskilt väl. Vem gör det förresten?)

Och det är inte bara i gatubilden de sinat alla dessa vackra babusi. Även på marknaden, våra basarer, har de lämnat en efter en. Den första jag noterade med sorg var vår ägg-babusja. Hon som sålde de godaste äggen på Halytskiy rynok. Hon bar visserligen aldrig en sjal över sin obefintliga hårman, utan en basker. Det gör förresten många av just de babusi som säljer ägg. Varför de har en förkärlek för basker lär jag aldrig få någon klarhet i. Men deras huvudbonad gör dem inte till sämre babusi. Bara till en annan sort.

Sedan har vi alla babusi som säljer kattmat. De avstår dock gärna från både basker och sjal. Istället pryder oftast en hemstickad skapelse deras hjässa. Men lika fullt är de babusi.

Ännu finns det de babusi med sjalar som härdar ut. Som hon med ekorrögonen. Nyfikna och vänliga ögon som säljer ljuvligt goda rotsaker. I synnerhet morötterna. Men hon tillhör en rest av det som tidigare var Riket av babusi. Hennes medsystrar är påtagligt få. Och när vår ägg-babusi försvann förstod jag att något stort var på gång att ske. En förändring man inte kan trycka “delete” på.

Jag kommer nu på mig själv att känna sorg för att deras tid är förbi. Trots att jag, som alla andra, någon gång retat mig på deras pompösa framtoning. Att de sinar får mig att tänka på min egen förgänglighet. Att även jag bara är en kortvarig besökare på vår jord. Att även jag åldras, och snart kommer att förpassas till gummornas rike. Och att nog inte många kommer märka att jag länge syns till i gatubilden.

Och det är väl så förunderligt vår tid verkar, att från en hashtag, leds mina tankar till de babusi som inte längre finns, över till min egen förgänglighet. Och trots att det är besvärande att Facebook ligger nere i stora delar av Centraleuropa och USA, så är våra babusis frånfälle beständigt, emedan Facebook nog lär återuppstå.


En babusja i Lviv. Bilden är inte min.

Om ukrainarnas hemligheter

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för många år sedan. Jag befann mig som frilansande journalist i Kyjiv. På uppdrag av mig själv, givetvis. Med klent resultat i börsen när jag väl kom hem. Men det är den okända frilansande journalistens oskrivna, men välkända, lag, att alltid investera mer kosing i resan än vad som kan kramas ur den.

Nå, jag satt den här kvällen med en grupp journalister. Lika fattiga som jag. Men med samma behov av att berätta det som borde nå ut till en större allmänhet. Vi satt och pratade om ditt och datt, och det var ganska intressant. Enda tills det att vi kom in på ämnet Sverige.

På den tiden förhöll det nämligen så att väldigt få svenska journalister var intresserade av åka till Kyjiv. Jag var därför ett eftertraktat byte, att få käftslänga med en stund.

Det visade sig att en av mina bordskavaljerer var nyligen hemkommen från en resa i Sverige. Det var därför han kommit den där kvällen, för att han fått höra att en svensk journalist skulle sitta på en pub med andra, ukrainska, journalister. Han framhärdade att han inte annars hyste något intresse av mig. “Ni kommer hit och pratar med oss, sedan åker ni hem och skriver en massa skit”, förkunnade han.

Jag förstod ungefär där, att det inte var mig han var arg på. Utan att han var arg på de få journalister som kom till Kyjiv, och trodde sig förstå situationen och sedan åkte hem och missförstod i princip allt denne hört.

Det var väl därför jag kämpade in i det längsta med att inte bli sårad, när han berättade om vilket idiotiskt land jag kom ifrån. Som svensk, uppvuxen med en ordentlig slev av sjäkvskeptisism, borde jag lätt ha klarat av hans utfall. Vi var självgoda, enögda, okunniga och, det kanske värsta av allt, vi hade inga gardiner för fönstren.

När han kom till det där sista blev jag tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta högt. Jag frågade honom varför just avsaknaden av gardinerna var så beklämmande. “Jo, det är det ultimata beviset på hur dumma ni är,” sa han och spände ögonen i mig, ty nu visste han att han hade mig på kroken.

Efter några verbala krumbukter kom han äntligen till skott. Att vi inte hade gardiner för fönstren bevisade att vi levde i ett förljuget samhälle. Svenskarna låtsas att de inte har något att dölja, men alla groteska hemligheter kryper fram när man inte ser dem. När lampan släcks. Jovars, så är det säkert, höll jag med om. Men varför är det värre att ha hemligheter när man har fråndragna gardiner än om man har fördragna gardiner? undrade jag, och trodde att jag satt honom på pottan. “Det är för att ni tror, eller snarare inbillar er, att ni ser allt. Därför är Sverige ett förljuget samhälle”, sa han, och på det hade jag inget svar. Ty trots att jag fått sjäkvskeptisismen med modersmjölken, så var jag ändå sårad. Ungefär lika sårad som en del ukrainare blir när de läser min blogg och jag har en giftig analys av något som sker i Ukraina. Man behöver inte vara någon flaggviftande patriot för att ta lite illa vid sig av att någon säger att ens hemland är förljuget.

Men det är ändå lite märkligt att gardiner kan skapa så mycket sveda, eller förtret.

Jag har sedan flyttat till Ukraina har gardin-diskussionen dessvärre förföljt mig. Jag bor mitt i Lviv, men vägrar att dra för gardinerna trots att det faktiskt innebär en del insyn. Jag är dock inte säker på om den gardin-misstänksamme journalistens analys stämde. Eller rättare sagt, jag är ganska övertygad om att han hade fel. Så blir det gärna om man besöker ett land och befinner sig där bara under en kort tidsrymd. Man ser en massa saker, och åker sedan hem och misstolkar allt man sett.

Om jag träffade honom idag, skulle jag säga att det handlar inte om vad man vill stänga ute, utan om det man vill släppa in. Som den ordinära svensk jag faktiskt är, så vill jag släppa in ljuset. Om det betyder att om några vill glutta in på mitt liv, ja, då säger jag ungefär så här: “Glo ni på. Om era liv är så tråkiga, att ni inte har något bättre för er än att titta in på mitt ganska monotona liv, så fine (för att låna ett ukrainskt uttryck)! Glo på!”

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att tänka på det här mötet på senare tid. Och det beror på att våra bilägande grannar stympat vårt päronträd då det släppte ner hemska päron på deras fina bilar. I gengäld har jag begåvats med en utsikt som dagtid är allt annat än fager. Den domineras av spruckna husfasader. Men när mörkret kommer förvandlas min tillvaro till något mycket mer angenämt. Om det beror på att folk inte vant sig vid att vi inte längre har ett av Lvivs vackraste päronträd, eller om de tror att tyllgardiner skymmer sikten lika mycket in som ut, ja, det vet jag inte. Men plötsligt har jag fått tillgång till ukrainarnas alla hemligheter. De tycks ungefär lika banala som svenskarnas. Det är väldigt mycket TV-tittande, och rester som värms i mikrovågsugnar. Inte tycker jag att det är något som ukrainarna behövt försöka dölja i så många år.

white cat
Katt med tyllgardiner.

Utan dem vore de nyckfulla hjälplösa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, gender, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den åttonde mars varje år försöker jag skriva något klokt om åttonde mars. Okej, jag försöker skriva något om åttonde mars, fasiken vet om det verkligen är klokt.

Nå, 2019 ska ju inte försöka göra sig märkvärdig på något sätt, så jag skriver väl om åttonde mars även i år.

Frågan är bara om vad.

Först tänkte jag att jag kunde skriva något om kvinnlig representation. Det är ju presidentval och parlamentsval i Ukraina i år. Men så pratade jag med mina studenter och insåg att representation visserligen är viktig, men är ett ämne som innehåller extremt många fallgropar, i ett land med en nyckfull politik elit. Ja, det är faktiskt som om alla politiker i Ukraina, oavsett om de är kvinnor eller män, stolt bär epitetet nyckfull, något som vi ofta förknippar med just kvinnor. Här är man alltså extremt jämställda. Även om de flesta politikerna är män, ty det ser inget vidare ut med kvinnlig representation i Ukrainas parlament Verchovna rada. Således kan man alltså rösta på vilket som, det kommer bli nyckfullt. Så om man till exempel röstar på Petro (Porosjenko), Julia (Tymosjenko) eller Volodymyr (Zelenskij), så spelar det ingen roll. I två av fallen (Julia och Volodymyr) blir det en nyckfull gris i säcken. I ett av fallen blir det en nyckfull gottegris, rätt och slätt. (Petro kallas ju också Chokladkungen, eftersom han äger en enorm chokladkoncern.) Fördelen med Petro är att man vet vad man får. Nästan hela tiden. Utom då han blir så där nyckfull och ingen verkar förstå vad som är på gång.

Men det här är Ukraina. Så folk löser ändå allting på något mirakulöst sätt. Detta tappra folk!

Ja, alla här, förutom de i den nyckfulla politiska eliten, är tappra. Särskilt kvinnorna, men också männen. Gamla som unga. Sjuka som friska. Till och med de som inte är politiker men ändå är lite nyckfulla är faktiskt tappra. Och de förutsägbara är också tappra. Det är tappert att vara förutsägbar här, enär politikerna är så nyckfulla formas samhället till det samma. Så att vara förutsägbar är lite som att gå mot strömmen. Att vara en kärring mot vinden, helt enkelt.

Vänta nu. Visst var det något om kärringar som jag höll på att skriva om? Just det, åttonde mars. Nå, det finns egentligen väldigt mycket jag skulle kunna skriva om när jag utgår från kvinnors rättigheter, eller vad som förväntas av kvinnor. Saker som faktiskt är helt uppåt väggarna fel. Som när unga flickor säger att de får höra att det är viktigare för dem är att hitta en man, än att satsa på utbildning. Enligt det resonemanget finns det inte tillräckligt med jobb för alla, så de jobb som finns ska ges till männen så att de kan försörja kvinnorna.

Och sedan kriget i östra Ukraina inleddes har även våld mot kvinnor ökat i landet, samt att många rapporter tyder på att ålderdomliga genusordningar håller på att cementeras. Något som drabbar både kvinnor och män, då männen förväntas vara aggressiva odjur och kvinnorna underkasta sig. På vissa plan går alltså Ukraina i motsatt riktning i en jämförelse med västra Europa.

Många hemma i Sverige, skulle nu kanske säga att “då får man försöka påverka sina politiker”. Men som ni redan vet så är de alltså nyckfulla män och därför inte något att hålla i handen när man försöker göra reformer så som dessa.

Men ibland är det viktigt att försöka se bortom de dystra tabellerna om hur det ter sig med jämställdheten i Ukraina. Som till exempel när en kollega för en tid sedan uttryckte med eftertryck: “Nu har du blivit en riktig ukrainsk kvinna!”

Och tillfället hon sa det var det bästa tänkbara. Det var när hon berömde mig för att jag inte var rädd för att sätta ner foten och ryta till. “Som en riktig ukrainsk kvinna” helt enkelt. Så fjärran från föreställningen om en kvinna som hunsas hit och dit. Och väldigt fjärran från “nyckfull”, som oftast bärs av politiker här i Ukraina, vilka i huvudsak är män. Och en bild som egentligen stämmer väldigt väl med min egen uppfattning om de ukrainska kvinnorna.

Så åttonde mars tillägnar jag i år, och alla andra år för den delen, de riktiga ukrainska kvinnorna. De som sätter ner foten och ryter till. Ty sanningen är den, att det är de som får det här landet att fungera. Oavsett vad de nyckfulla politikerna företar sig.

waiting for our turn
En av alla dessa riktiga kvinnor i Ukraina.

I Wagners dårhus – Lohengrin på Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är nog den första och enda gången som jag kommer att gå på en opera av Richard Wagner”, förkunnade jag igår strax innan jag äntrade Lvivs operahus för att bevista premiären av hans opera Lohengrin. Och om det nu stämmer att det var första och sista gången jag går på en opera av Wagner, så valde jag ett helt ypperligt tillfälle för det. Lvivs operahus har nämligen åstadkommit en fullkomligt fenomenal tolkning av denna opera.

Ty att prestera en bättre tolkning av detta nationalromantiska epos är svårt. Hur tacklar man de tyska drömmarna om ett stort välde, utan att börja traska runt i nationalistisk gegga? Den tyske regissören Michael Sturm har tillsammans med österrikaren Matthias Engelmanns brillianta dekor och kostym hittat en ton som precist sätter fingret på vad Lohrengrin handlar om – ren och skär galenskap. Vi befinner oss helt enkelt i en vadderad cell.

Det är möjligt att det fanns de som vid premiären inte tyckte att deras grepp var helt lyckat, men jag skulle vilja hävda att de faktiskt har fel, även om tycke och smak faktiskt är svår bedöma efter skalan rätt och fel. Trots det vill jag påstå att de har fel, enär att förlägga handlingen till ett dårhus skalar bort mycket av det som gör Wagners operor problematiska. Du är sannerligen inte ensam om att ha hört att Hitler älskade Wagners operor, just för att de var så nationalistiska och svulstiga. Sturm och Engelmann lyckas med att ta det nationalistiska ur operan, och istället lyfta fram dess vackra konst. Lohengrin blir genom deras tolkning helt enkelt en fascinerande resa genom hatet som grumlar vår empati. Det blir en resa genom det mest fascinerande av konststycken, och inte en enda gång tänker jag på Hitler. Eller nationalistiska sattyg. Jag tänker på konsten. På skönheten i musiken, och de enastående sångare som bemästrar Lohengrin.

I första akten har kungen samlat sin armé för att driva ut ungrarna ur det tyska riket. Man upptäcker att prinsen Gottfrid är försvunnen och man kallar till sig hans syster Elsa, som förklarar att hon inte har mördat honom. Ortrud och hennes make Telramund ligger egentligen bakom försvinnandet, men det vet varken kungen eller Elsa. Elsa kräver en duell för att bevisa sin oskuld. Hon ber i en lång aria om att det ska komma en räddande riddare. Det gör det senare, och denne riddare heter Lohengrin. Kungen utser Telramund som motparten. Och Lohengrin besegrar den sistnämnde. Man bestämmer att Elsa ska gifta sig med Lohengrin, men hon måste lova att aldrig fråga Lohengrin vem denne är. Detta måste vara en hemlighet.

Scenen är möblerad med sjukhussängar. Hjältinnan Elsa, som igår gestaltades av Olesja Bubela, har medsystrar som har samma blå hårburr. Och även den grymma Ortrud (i Maria Berezovskas fantastiska framställning) har en bataljon av medsystrar, fast med rött hårburr. På scenen finner vi också en armé, iklädd masker, vilket kastar oss in i en känsla av utsatthet och maktlöshet. Telramund ser precis så skräckinjagande och samtidigt löjeväckande ut som jag tänkte mig honom. Han har ständigt problem med sin rustning, som trilskas med honom. Men kungen bryter av. Iklädd rosa strumpbyxor och med allmänt fjollig uppsyn, blir han den enda riktigt trygga karaktären.

Och Lohengrin då? Ja, han kommer inte på någon svan, utan svanen drar fram honom, där han ligger och slöar i kulisserna. Inte ser han ut som någon räddande riddare. Vi kommer snarare att tänka på David Bowie i videon “Ashes to ashes”, ni vet den där där olyckliga clownen. Det är lite rörigt, och det är stundtals svårt att förstå karaktärerna, men jag tror att det är ett medvetet val från Sturms sida. Ty andra akten är den förstas motsats. De många sängarna har förbyttes till två stora sängar, vilket ger känslan av att vi krupit närmare dem, men när vi gjort så har de också glidit undan och blivit mindre.

Ortrud och Telramund lyckas i denna akt att så tvivel i Elsa, och hon frågar därför Lohengrin den förbjudna frågan om vem han är.

Den sista akten är armén tillbaka på scenen, likaså alla sängar och Elsa- och Ortrud-kopiorna. I en aria, som utförs med bravur av kvällens Lohengrin, Roman Korentsvit, avsöjar han att han är en av riddarna som vaktar den heliga graalen. Han avslöjar även att svanen är Elsas döde bror och att det är Ortrud som förtrollat brodern. Lohengrin lämnar den vadderade cellen och Elsa dör, eller faller livlös ner i Ortruds armar.

Det är en lång opera. Fyra och en halv timme med paus, och det är inte utan att man känner extra ödmjukhet inför kvällens lysande dirigent, Myron Jusypovitj, och skickliga orkester.

Ja, som ni märker är berättelsen så skruvad att den passar bäst i ett dårhus. Men det är ingen parodi på Wagner. Sturm och Engelmann har med sin tolkning faktiskt snarare gett operan Lohengrin ett nytt och mer tragiskt ansikte. Något neurotiskt, men mycket mer klädsamt än om den hade burit vikingahjärm. Så, ja, jag valde helt rätt föreställning. Det här är den Wagner jag vill möta.

Bilderna är lånade från Lvivs operahus Facebook-sida.

Ett annat slags evro

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, EU, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett av de första begrepp jag lärde mig när jag kom till Lviv var Evroremont (Євроремонт). Med en granskande blick fick jag frågan var jag bodde, och om min lägenhet hade genomgått evroremont. Efter en tid förstod jag vad det betydde. Att lägenheten jag bodde i hade renoverats till EU-standard. Ja, det var i alla fall vad man hävdade.

Själv förstod jag då inte riktigt varför EU behövde förknippas med nya fönster med vita, plastiga och klumpiga karmar. Och varför man i och med det där evro, blev tvungen att riva ut allt i lägenheten. Dörrar, fönster, väggar, golv. Allt ska bort där evro löper amok.

Men jag har nog blivit lite klokare. Orsaken att man väljer att riva ut allt, beror inte på illvilja, utan på att lägenheterna ofta blivit enormt slitna, och det är ju svårt att bygga på något som står och faller ihop. Då fungerar det bara att riva ut och sätta in nytt. Men ibland undrar man ju hur man tänkt, som när man sätter in nya fönster, men lämnar stora sprickor i fasaden, samt tätningmatrial som hänger som stora gula klumpar runt fönstren. Det ser lite ut som om fönstren tuggar fragda. Inte helt inbjudande.

Jag tror att det finns en betydelseskillnad mellan svenska “renovering” och ukrainskans “remont”. Renovering för oss betyder oftast att man försöker rädda så mycket som möjligt. Man lagar fönstren, även om de är i dåligt skick. Man slipar golvet, för att försöka rädda plankorna. Remont däremot betyder att man ska möta ett mål på något man har en uppfattning om så där mellan tummen och pekfingret. Problemen är väl inte att man vill möta det där målet, utan att föreställningen om målet tycks lite felaktigt. Att sudda ut historiens tand från äldre hus, är något man nästan aldrig sysslar med i EU.

Just nu pågår det två evroremonts runt mitt hus. I det ena fallet är det bara glädjande. En vacker gammal fabrikslokal från mellankrigstiden kommer äntligen få nytt liv, och det tycks som om man försöker göra en ganska fin upprustning. Taket har dock blivit nästan en våning högre. Jag hoppas verkligen att de sökt lov om att göra så, annars lär huset stå ofärdigt till det att man lyckas lösa de juridiska dispyter som lär uppstå. En del mindre hederliga byggbolag gör så här i Lviv: de ansöker om en sak men gör en annan. Ett sådant fall var när ett byggbolag lovat att bygga upp en äldre fastighet. Istället rev man huset, och staden reagerade med fasa. Då var det försent att rädda det gamla huset från 1800-talets mitt. Efter lite bråk i domstol och löjligt låga böter, tog man vid och byggde upp ett helt nytt hus, som egentligen inte alls följer i stil med husen runt omkring.

Det finns hundratals liknande fall, och det här är bara ett bland dessa. Det är sorgligt att se hur girighet och dumhet förfular Lviv. Men byggbolagen struntar i vad alla lvivianer säger, ty ni ska veta att många protesterar. Men byggbolagen har bara egen vinning och pengar för ögonen. Och sedan Ukraina har fått IMF-lån har dessutom remont-verksamheten tilltagit. Jag tror inte att jag är ensam om att oroa mig för att det pågår en del pengatvätt i alla dessa husbyggen.

Men det var en lång parantes, enär jag hade tänkt att skriva om den andra remont-verksamheten som pågår intill mitt hus. Det är före detta Televerkets lokaler som remonteras. Och det grundligt, må jag säga. I fyra veckors tid har man borrat bort allt som fanns i lokalen. De fyller varje dag flera lastbilsflak med grejer de borrat bort. Man undrar ju vad Televerket sysslande med där inne. Något väldigt hårt och väggfast var det i alla fall. Ty borrandet är stundtals så ivrigt att våra lampor i taket vibrerar misstänksamt.

Men det finns de som försöker renovera sina lägenheter så som vi känner till. De rustar upp fönstren. (Och till det kan de söka medel från Lviv stad.) De slipar de gamla parkettgolven. De räddar stuckaturen i taket, och de ber om stöd att reparera sina gamla balkonger. De som gör så blir dessutom allt fler. Därmed börjar det gamla begreppet evroremont få konkurrens, av de som renoverar med finess. Och på något vis har de nog närmat sig det där evro med lite mer självaktning, och med kärlek till sin hemstads alla skönheter.

split in two
Ett exempel på evroremont. Den här typen av isolering är nu förbjuden.

En återkommande resa genom Bachs musikaliska labyrinter

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit en del om mina upplevelser från Lvivs rika musikliv. Små personliga betraktelser av det jag åhört. Och ni som läst vet att det uteslutande handlat om klassisk musik. Men på senare tid har det varit tunnsått med sådana inpass på denna sida.

Nej, det beror inte på att jag slutat gå på konserter. Tvärtom, faktiskt. Vissa helger har jag gått på flera konserter. Ibland varje kväll från torsdag till söndag. Och det är också förklaringen till att jag slarvat med att skriva. Det har helt enkelt funnits för lite tid för reflektion och eftertanke, något som just blogginlägg om klassisk musik kräver.

Jag är fullkomligt autodidakt inom området (om man frånser att jag är dotter till två musiker), så ni har nog också märkt att mina betraktelser inte innehåller särdeles mycket av musikvetenskaplig terminologi. Det här är både en tillgång och en brist. En tillgång så tillvida att jag har hittat nya sätt att beskriva det jag hört. En brist, då okunskap inom ett så rikt fält kan generera slentrianmässiga och platta beskrivningar. Tomma ordytor som nervöst famlar efter fast mark att landa på.

Men trots att jag känner av mina tillkortakommanden tänker jag nu skriva några rader om musik, men ska försöka hålla mig från att beskriva musiken i sig. Om jag nu kan hålla mig från det…

Det jag vill skriva om idag är Orgelsalen i Lviv. Ni som läst här på bloggen vet att denna konsertsal har genomgått något av en transformation. När Ivan Ostapovitj tog över den musikaliska ledningen över Orgelsalen förra vintern, började den gamla kyrkan på toppen av Dorosjenka-gatan att sjuda av liv. Orgelsalen har alltid haft många konserter, men nu hade man inbjudna gäster från hela världen. Internationella och inhemska organister, tonsättare, solister, dirigenter dök upp i Lviv med flera bejublade konserter. Och i somras hade Orgelsalen till och med ett besök från Malmö. Daniel Hansson, som är konstnärlig ledare för Malmö akademiska kör och Malmö akademiska orkester, kom till Orgelsalen med dessa två ensembler. Det var ett mycket uppskattat besök, så uppskattat att Daniel Hansson nu blivit gästprofessor i dirigering på Nationella Musikkonservatoriet i Lviv.

Men Orgelsalen har även flera fasta och lokala ensembler och musiker. Dit hör den utomordentligt fina orkestern UFO, en kör samt två organister, Olena Matseljuk och Nadija Velytjko. Bara för att nämna några.

Och som inte det vore nog, Orgelsalen har även blivit något av EUs utpost i Lviv. När man kommer upp till kyrkan möts man av designade träkonstruktioner, där man kan sitta och vila före eller efter konserten, eller duka upp sin picknick. Till och med papperskorgarna känns som ditsända från en plats på andra sidan Schengen. Och när man träder in i entrén känns det nästan som om man hamnat i en entré till en protestantisk kyrka. Vitkalkade väggar med elegant upplysning. Många av dessa förändringar är projektledaren Taras Demkos förtjänst.

Idag hade jag alltså åter möjlighet att besöka Orgelsalen. Rubriken för dagens tema var “I’ll be Bach“. Tonsättaren behöver ju ingen nämnare introduktion, så vi hoppar rakt över till organisten Nadija Velytjko. Första gången jag hörde henne spela var för ungefär ett år sedan. Därefter har jag regelbundet besökt hennes framträdanden. Men på senare tid har de ofta kolliderat med annat, och det var därför nästan en månad sedan jag hörde henne senast.

Och det är väl då, när man tagit ett steg tillbaka, som man plötsligt ser hur vackert den där stjärnan lyser, som man tidigare betraktat som vardagsmat. Nadija Velytjko har alltid varit en mycket duktig organist. Men idag hörde jag tydligt att hon slipat sin glans ytterligare. Hennes tidigare lyhörda spel, har blivit än mer inkännande. Man hör hur hon lyssnar till och ger oss Johann Sebastian Bach med hela sitt hjärta.

Egentligen borde vart och ett av verken hon framförde idag omnämns, men jag väljer att blott förtälja om Sei gegrüßet, Jesu gütig, BWV 768. Stycket består av elva vackra koraler (kyrkovisor) för orgel. Verket tonsattes 1705, och tillhör därför Bachs tidigare kompositioner. Utgångspunkten för stycket ska tydligen vara den folkliga visan Sei gegrüßet, Jesu gütig, som spelas först, och därefter kommer de elva variationerna som har olika motiv och teman. Det är ett spirande verk. Lite nyfiket och stundtals trevande, och det låter oss kika in i den framtida Bach.

Nadija Velytjko har ett vackert handlag med det här stycket. Hon ledsagar oss säkert genom den unge Bachs bryderier och försök. Och för en stund häjdar hon vår tids tjurrusning. Inte ens några ivriga mellansats-applådörer bryter den andhämtning hon låter oss ta.

När jag lämnar Orgelsalen, och sladdar nerför backen på de nyisade gatorna, tänker jag på vilken ynnest det är, att bara få bo några stenkast från en plats som ger så mycket själslig stimulans. Och jag tänker på alla åhörare som idag besökte Orgelsalen. Unga som gamla. Orgelnördar som noviser. Hipsters och militärer på permission. Alla samlades de idag i Orgelsalen, för att resa genom Bachs musikaliska labyrinter. Och det var nog flera av oss som sa till oss själva “I’ll be Bach”.

——

Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Orgelsalen.


Nästan fullsatt när Nadija Velytjko sitter vid orgeln.

Vattentrassel i lejonstaden

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under senaste tiden har vi erfarit en uppsjö med vattentrassel. Ja, det kommer säkert inte som någon nyhet för er som känner till Lvivs vattensituation, så ni kan ju sluta läsa nu. Men för er som inte är så förkovrade i ämnet, kommer nu en kortis om vad vattentrassel innebär för just mig.

Varje vardagsmorgon inleder dagen jag med att besöka webbsidan för Lvivs vattenmyndighet. På en minimal remsa längst upp fladdrar det förbi lvivianska adresser. De stackars utpekade adresserna är de som inte kommer att ha vatten under dagen. Det är en falsk trygghet jag försöker invagga mig i, enär vattnet faktiskt kan försvinna ändå. Lite hipp som happ. Om orsaken är att vattenmyndigheten glömmer att informera min lilla krok av staden, eller om någon av alla de renoveringar som pågår runt min fastighet bär skulden, är tyvärr ett mysterium som jag inte beräknar få någon klarhet i.

Lvivs vattenmyndighet är en oberäknelig verksamhet. För en tid sedan förklarade till exempel vattenmyndigheten att man skulle stänga av vattnet under en hel dag i mitt bostadsområde. Vi bunkrade vatten (det gör vi förvisso hela tiden, men just den dagen hade vi sett till att ha lite extra). Döm om vår förvåning när vattnet kom tillbaka efter endast några timmar. Oroväckande nog fick vi inget besked om det betydde att de avklarat den stora omläggning de menade att de skulle göra, eller om det skulle betyda att vattnet skulle försvinna igen, men då utan förvarning. Jag och mina vänner befarade det sistnämnda. Och vattnet försvann mycket riktigt någon dag senare, utan förvarning.

Ibland blir man alltså varskodd om att vattnet ska försvinna, men ganska ofta försvinner det utan att någon flaggat för att de tänkt dra åt kranen.

Så här håller det på. Och företeelsen kallas här för “så är det att bo i Lviv”. Som en vän, som är bördig från Lviv men nu bor i Sverige skrev till mig för en tid sedan, att när vattnet eller elektriciteten oväntat försvinner får det henne att tänka på Lviv.

Det här med Lvivs mystefika vattenproblem var förresten det första jag fick höra av mina ukrainska vänner när jag sa att jag skulle flytta till Lviv. “Lviv har litet problem med vatten”, sa de och tittade menande på varandra. Eftersom jag då var en väldigt naiv och bortskämd svensk viftade jag bort det hela med att det finns värre grejer att bli upprörd över. “Tänk, det finns de som inte har något vatten alls”, sa jag. Mina vänner suckade, och förkunnade att jag nog inte riktigt förstod. Men det trodde jag givetvis att jag gjorde.

De första åren i Lviv levde jag faktiskt helt okunnig om vad det egentligen innebar att bo i Lviv. Jag hade nämligen en egen vattentank. Det här gjorde att jag inte märkte av att jag inte hade vatten. Jag förstod oftast först i efterhand att jag varit utan vatten, och det var när tanken fylldes på igen. Ett trivsamt porlande jag lärde mig att tycka om. Men i somras hände det som inte fick hända. Tanken tog sin sista gurglande suck och gav upp.

Nu lever jag alltså som de flesta andra torrlagda lvivianer. Och det händer allt oftare att jag längtar tillbaka till tiden med vattentanken.

Men på senare tid har ett nytt vattentrassel seglat upp på vår himmel. Och det är ett riktigt trassel, ska jag säga. Kalk. Ja, det är verkligen trassligt. Håret, menar jag. Ty kalk har den väldigt perversa förkärleken till att trassla till hår. Både jag och sambon har periodvis fått riktiga skatbon på huvudet.

Så när vi inte är förbaskade för att vi inte har något vatten, så är vi alltså ilsk över att våra frisyrer blir fullkomligt spolierade. Jag erkänner att det sista nästan kan kvalificera som ett i-världsproblem, men det skulle du inte hävda om du själv försökte att dra en kam genom ditt hår efter en lviviansk kalkdusch.

Det hela har i alla fall föranlett oss till att kamma internet på information om “hur fasiken man blir av med kalk i håret”. Räddningen heter tydligen äppelcidervinäger, sa jag till sambon häromdagen. Jag kan intyga att det kändes ganska underligt att hälla äppelcidervinäger genom ett helt nytvättat hår, men det fungerade. (Nu var det visserligen inte äppelcidervinäger vi hittade hemma, utan vindruvsvinäger, men det gick lika bra. En del vinäger blandas med nio delar vatten. Bra för dig att känna till om du tänkt att åka till Lviv.)

Nå, nu finns det även fördelar med ett extremt kalkrikt vatten. Zoegas Skånerost smakar alldeles förträffligt gott i detta nya tillstånd för Lvivs vatten. Skånerost smakar nu faktiskt godare i Lviv än det någonsin gjort i Helsingborg.

Men varför vattnet plötsligt blivit mer rikt på kalk än tidigare, ja, det lär nog förbli ett typiskt lvivianskt mysterium, liknande det som när vattnet kommer och går. Så där lite hipp som happ.