viewpoint-east.org

En orädd hare gör (kanske) comeback

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man ska inte tro att man inte är mottaglig för påverkan. Vi har en tendens att inbilla oss att det är andra som är mottagliga, men plötsligt får man en påminnelse om att man själv faktiskt vandrat ut på den stig någon annan stakat ut för en. Det blev jag varse häromdagen då jag läste om Arsenij Jatsenjuk. Nå, egentligen handlade det inte om honom, utan vad andra fått oss att tro.

Ni minns möjligtvis de stökiga månaderna 2016, när dåvarande premiärministern Jatsenjuk petades från sin post? Illasinnade rykten om honom började florera. Han skulle vara korrupt, och ha förhalat alla viktiga reformer som EU och IMF krävde.

Jag var själv väldigt kluven under den tiden. Orsaken var att jag alltid haft ett gott öga till denne envise politiker. Många i Ukraina, men även internationellt, har gjort sig lustiga över honom. En del har även använt det löjeväckande öknamnet Haren, för att försöka förstärka bilden av honom som fjantig och lite… ja, harig.

Jatsenjuk har dock aldrig varit harig. När han tillträdde som premiärminister efter revolutionen 2014 sa han själv att det var ett självmordsuppdrag. Men han menade att det passade honom utmärkt. För rädd var han i alla fall inte.

Jag minns tydligt bilderna av den ivrigt arbetande premiärministern när han åkte tunnelbana (istället för limousin, som hans företrädare), eller när han flög ekonomiklass till Bryssel. Det var lätt att uppfatta skillnaden mellan honom och hans företrädare. Och det var lätt att bli förförd av den iver han tog sig an uppgifterna på sin nya post.

Men min uppfattning om honom stämde verkligen inte överens med den genomsnittlige ukrainarens syn på Jatsenjuk. Det är kanske därför inte så svårt att förstå att han blev utmanövrerad utan att det tycktes beskymra folket.

Ryktena som cirkulerade 2016 var alltså att Jatsenjuk förhalade alla viktiga politiska beslut, och att han i synnerhet förhalade de som handlade om det angelägna arbetet mot korruptionen. Först var jag ganska skeptisk till dessa påståenden om Jatsenjuk. Men efter en tid började även jag tvivla, och ganska snart blev jag nästan lika övertygad som alla andra, Haren var korrupt.

När han lämnade posten som premiärminister kände jag dock något av sorg. Kanske mest för att jag upplevde det som om jag blivit lurad av den envise haren.

Sedan har jag inte funderat nämnvärt på honom. Han har fladdrat förbi i olika notiser, men jag har inte fördjupat mig i vad som skrivits.

Tills häromdagen.

Då läste jag plötsligt att polisen i Ukraina ska öppna en utredning om hur avsättningen av Jatsenjuk gick till. Det har nämligen nu framkommit att det då betalades ut stora summor pengar för att Jatsenjuk skulle motarbetas. Någon var alltså väldigt intresserad av att få Haren ur vägen.

Enligt de senaste påståendena skulle ledamöter i parlamentet (Verchovna Rada) har blivit köpta för att sabotera Jatsenjuks arbete. Men inte nog med det, man ska även ha betalat demonstranter för att skapa oreda och sprida misstro mot dåvarande premiärministern. Jatsenjuk hävdade å sin sida att hans förslag om förändringar medvetet motarbetades. Ett påstående som många vid den tidpunkten viftade bort. Hela tilltaget att få Jatsenjuk avsatt lyckades, och Haren steg ner från sin post. (De Ukraina-kännare som läser det här kanske reagerar och fräser: det där var väl hopplöst förenklat! Jag medger att så mycket väl kan vara fallet. Men vem har verkligen energi, och simultankapacitet, att fatta alla kosvängar som görs i ukrainsk politik?!)

Jag minns att jag då läste någonstans att han menade att han skulle komma tillbaka. Det var inte för utan att jag drog på smilbanden åt det påståendet. Hur hade du tänkt att det skulle gå till? skrockade jag. Men det betydde inte att jag inte kände sorg. Han hade ju verkat så uppriktig i sin insats.

Nu tycks det alltså som att i alla fall polisen tycks tro att det ligger någonting i de anklagelser som Jatsenjuk kom med då. Om det leder till att min favorithare kommer tillbaka återstår att se. Men en sak är i alla fall tydligt, Jatsenjuk är en riktig överlevare och envis som synden. Vem vet, kanske han en dag återkommer på en ministerpost. Dock bör man påminna sig om att det slagfält, som kallas “politik” i Ukraina, är allt annat än förutsägbart. Ännu har i alla fall inte Jatsenjuk svingat sitt svärd för sista gången. Eller är det en morot han håller i handen…?


Jatsenjuk i ekonomiklass. (Bildens källa.)

Ukrainsk kroppsaktivism

Category: by sophie engström, gender, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kroppsaktivism. För några år sedan visste jag inte vad det var. Om någon frågat hade jag nog svarat att jag trodde det handlade om tatueringar. Men sedan en tid har denna hashtag blivit ett lika vanligt inslag som gulliga kattbilder eller bilder på olika vätskor eller föda som ska inmundigas.

För den som inte vet vad det är, kommer nu en rapsidisk beskrivning. Det handlar om att försöka sprida kunskap om att alla kroppar inte ser ut som de skönhetsideal vi omges av. Med bilder på sina felande fysionomier försöker man ingjuta mod i inte bara sig själv, utan även hos andra som inte begåvats med kroppar som följer idealen. Det är svårt att sia om detta är en trend som kommer bestå, men eftersom den tycks ha god spridning över åldersgrupperna har den möjligtvis förutsättningar att stanna här i alla fall under en ganska lång tidsrymd.

Kvinnor tycks dominera i denna aktivism, men jag håller det inte för omöjligt att det snart får spridning bland män. För faktum är att väldigt många män också tildelats kroppar som inte följer förväntningarna på hur en manskropp ska se ut.

Kroppsaktivism är troligen inte en svensk företeelse. Den går nämligen att finna på många platser runt om i världen. Men jag tror att en förklaring till varför kroppsaktivism fått ett sådant genomslag i Sverige, är att vi har mycket sträng syn på våra kroppar. Den ska tuktas och anpassas. Vi springer gator upp och ner. Styrketränar och bantar. De flesta jag känner i Sverige gör något med sina kroppar så att de bättre kan knövlas in i idealet.

När jag flyttade till Lviv var jag mycket smalare än jag är nu. Det berodde på att jag hade gått hungrig i praktiskt taget hela mitt liv. Och åren före jag flyttade sprang, eller powerwalkade, jag upp till fyra timmar om dagen. Jag gjorde även 200 situps och 100 armhävningar. Det fick mig att må bra, sa jag. Men i hemlighet ville jag helst slippa att tvinga min kropp till denna utdragna tortyr.

Min första tanke när jag fick jobbet i Lviv var hur jag skulle finna plats och få tid till mina fysiska aktiviteter för att hålla kroppen i schack. Väl på plats insåg jag att det faktiskt knappast fanns tid, eller lämplig plats för detta. I gengäld har jag svällt. Ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska rund… Ja, kanske rent av tjock. Till och med ordet skrämmer mig, men det är så sanningen (eller snarare min kropp) ser ut.

Jag är inte på långa vägar där att jag har accepterat min transformation. Tvärtom. Men något annat har kommit i vägen för mitt självhat. Och det är de ukrainska kvinnorna. Unga kvinnor, eller flickor, är ofta smala här. Men långt ifrån alla. Och i synnerhet inte om man rör sig lite uppåt i åldrarna. Det är de där andra, de som inte är smala, som gjort att jag inte riktigt kan hänge mig åt mitt självförakt.

Om man är rund om magen, har hängande överarmar, dubbelhaka eller rund bak, ja, då är det fritt fram att visa hela härligheten. Här finns inga stora tunikor eller andra plagg som man ska gömma den trilskande kroppen i. Är man rund eller tjock så är man. Klart att det även finns de här som vånas över sina kroppar, men det framstår som om det är mer accepterat att visa upp hela sin härlighet. Få stirrar förfärat på den olydiga kroppen. Det finns något oerhört befriande i det som gör att jag inte skäms över mig själv. Nå, jag skäms i alla fall inte lika mycket.

Jag är därför inte säker på att kroppsaktivism egentligen behövs här. Magar och rumpor, ben och överarmar syns tydligt i de ofta åtsittande kläderna. Man skäms inte för sig. Det tycks som om de flesta runda verkar acceptera sina fysionomier. Eller så är det en slags resignation. En positiv sådan. Där man inte ödslar tid på något som ändå tycks lönlöst att försöka besegra. Och jag har nu lärt mig att avguda denna ukrainska möjliga kroppsaktivismen.

Den egentliga orsaken till att jag inte fortsätter att utsätta min kropp för alla dessa påfrestningar är att jag mentalt mår bättre. Nu går jag ut och promenerar för att jag vill se saker. (Jag har tidigare skrivit om mitt planlösa irrande, och upprepar därför inte det nu.) Gå, ja, det gör jag. På lediga stunder är det min huvudsakliga sysselsättning. Men nu går jag inte för att bränna kalorier, utan jag vill se och kontemplera över sakernas tillstånd. Och den typen av fysisk aktivitet mår jag mycket bra av.

Nu återstår bara det svåraste. Att acceptera att min kropp är som den är. Jag lär aldrig börja med offentlig kroppsaktivism, men i alla fall klara av att se på mig själv utan att vända bort blicken. Jag behöver inte älska min kropp, bara jag slipper lägga mer energi på att tortera den, och på att hata den.

have a look
Männen blev tyvärr mycket osynliga i denna text. Jag kompenserar det med denna bild, och ett löfte om att återkomma till temat, men då med fokus på männen

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

En trudelutt om att handla på ukrainska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Väl framme vid den minimala kassan börjar den procedur som alltid förekommer här när kassören ska mata in priserna på de varor jag köpt. Det hela påminner om en dans i liten labyrint. En vara hamnar där, då är den klar. Den andra på samma plats, men nej, den är inte färdig att lyftas ner i min ivrigt gapande tygkasse. Det är en pysslande och pusslande. När förvirringen är som störst visar det sig att allt är klart och jag kan packa ner allting. Men nej, betalningen måste komma först. Jag hänger den omättade kassen på ena armen, och gräver runt i ryggsäcken. För nu är det bråttom. Det här är något som upprepas varje gång jag ska handla. Ekvationen är alltid omöjligt, men löser sig alltid mirakulöst.

Det märkliga är att jag nu fullkomligt har anpassat mig till denna obekväma ordning som råder när man ska handla på någon av alla snabbköp i Lviv. Tidigare kunde jag känna en fullkomligt överväldigande irritation över att det var tvunget att vara så fullkomligt oorganiserat. Mitt svenska jag, som har lärt mig att all friktion är av ondo, hade inga svårigheter att hitta svavelosande besvärjelser över den här ukrainska tolkningen av hur begreppetsparet “handla mat” skulle gå till.

Men det var då det. Nuförtiden har jag inga som helst problem med det här. Jag har nämligen kommit på hur det hela är uttänkt.

Det ligger helt enkelt i sakernas natur att det ska vara opraktiskt att betala och packa ner varorna. Det är nämligen så som själva handlandet är förskaffat. Det är opraktiskt. Det ska inte vara enkelt. Och tänk om det vore som i Sverige. Där har vi inrättat långa transportband, som är så långa att vi slipper all beröring med med den förskrämda kassören/kassörskan på andra sidan. Vi avskiljs dessutom av en hög och respektingivande pulpet där man ska sköta sin betalning. Betalar gör man med kort, så där med slipper man ännu en beröringspunkt. Om man nu tänker sig att man ska betala kontant, finns det ofta en stor låda där man kan mata in pengarna. Men på samma sida som jag står finns ju andra kunder. Dessa vill jag inte heller beröra. Inte ens mina varor ska vidröra mina medkonsumenters varor. Därför finns den fiffiga kundpinnen. När jag kommer ut från affären kan jag ha gjort det utan att sagt mer än “tack” till någon annan levande tingest. Ibland händer det är jag inte ens sagt tack. Det är när jag handlar på nätet. Då är det garanterat beröringsfritt. Helt utan mänsklig kontakt. (Om man handlar på nätet i Ukraina kan man kallt räkna med att någon ringer efter någon minut, för att kontrollera att man verkligen har beställt det man beställt. Hur skulle de se ut, om man handlade utan att munhuggas lite om saken?)

I Ukraina är det alltså helt motsatt när man handlar. Det vore fullkomligt chockerande om en enkel inhandling genomfördes utan några bryderier. Det är ett fröjdsamt tafsande, tjafsande, prasslande. Jag minns tydligt att jag för länge sedan tänkte ut lömska planer på hur ukrainarna kunde effektivisera så som man gjort i Sverige. Jag inbillade mig nämligen att alla här skulle bli lyckligare utan allt tjafs. Nu inser jag att det just är allt tjafs som gör att jag känner att jag lever. Att jag blir hel genom att strula och tjafsa. Ty någonting snart sagt alla lvivianer kan, så att det att möta detta krångel med ett leende. Men för att nå dit måste du faktiskt tillåta dig att fullkomligt assimileras, och inte tro att den svenska modellen passar alla. För även om vi tror att vi är bäst på allt, så kan jag lova er att lite kaos vid kassan, ibland ett leende, ibland ett ilsket fräs, ibland ett gläjdjerusigt tjoande, faktiskt fungerar väldigt bra. Det är inte ett sämre sätt att leva på. Bara lite annorlunda från det vi är vana vid. Och så betyder det att vi får uppleva lite beröring, vilket tar tid att vänja sig vid, men är rysligt trevligt när man väl vant sig vid det.

real and artificial
OBS! Här inne pågår beröring.

Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.

Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.

Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.