viewpoint-east.org

En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.