viewpoint-east.org

Om ukrainarnas hemligheter

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för många år sedan. Jag befann mig som frilansande journalist i Kyjiv. På uppdrag av mig själv, givetvis. Med klent resultat i börsen när jag väl kom hem. Men det är den okända frilansande journalistens oskrivna, men välkända, lag, att alltid investera mer kosing i resan än vad som kan kramas ur den.

Nå, jag satt den här kvällen med en grupp journalister. Lika fattiga som jag. Men med samma behov av att berätta det som borde nå ut till en större allmänhet. Vi satt och pratade om ditt och datt, och det var ganska intressant. Enda tills det att vi kom in på ämnet Sverige.

På den tiden förhöll det nämligen så att väldigt få svenska journalister var intresserade av åka till Kyjiv. Jag var därför ett eftertraktat byte, att få käftslänga med en stund.

Det visade sig att en av mina bordskavaljerer var nyligen hemkommen från en resa i Sverige. Det var därför han kommit den där kvällen, för att han fått höra att en svensk journalist skulle sitta på en pub med andra, ukrainska, journalister. Han framhärdade att han inte annars hyste något intresse av mig. “Ni kommer hit och pratar med oss, sedan åker ni hem och skriver en massa skit”, förkunnade han.

Jag förstod ungefär där, att det inte var mig han var arg på. Utan att han var arg på de få journalister som kom till Kyjiv, och trodde sig förstå situationen och sedan åkte hem och missförstod i princip allt denne hört.

Det var väl därför jag kämpade in i det längsta med att inte bli sårad, när han berättade om vilket idiotiskt land jag kom ifrån. Som svensk, uppvuxen med en ordentlig slev av sjäkvskeptisism, borde jag lätt ha klarat av hans utfall. Vi var självgoda, enögda, okunniga och, det kanske värsta av allt, vi hade inga gardiner för fönstren.

När han kom till det där sista blev jag tvungen att bita mig i läppen för att inte skratta högt. Jag frågade honom varför just avsaknaden av gardinerna var så beklämmande. “Jo, det är det ultimata beviset på hur dumma ni är,” sa han och spände ögonen i mig, ty nu visste han att han hade mig på kroken.

Efter några verbala krumbukter kom han äntligen till skott. Att vi inte hade gardiner för fönstren bevisade att vi levde i ett förljuget samhälle. Svenskarna låtsas att de inte har något att dölja, men alla groteska hemligheter kryper fram när man inte ser dem. När lampan släcks. Jovars, så är det säkert, höll jag med om. Men varför är det värre att ha hemligheter när man har fråndragna gardiner än om man har fördragna gardiner? undrade jag, och trodde att jag satt honom på pottan. “Det är för att ni tror, eller snarare inbillar er, att ni ser allt. Därför är Sverige ett förljuget samhälle”, sa han, och på det hade jag inget svar. Ty trots att jag fått sjäkvskeptisismen med modersmjölken, så var jag ändå sårad. Ungefär lika sårad som en del ukrainare blir när de läser min blogg och jag har en giftig analys av något som sker i Ukraina. Man behöver inte vara någon flaggviftande patriot för att ta lite illa vid sig av att någon säger att ens hemland är förljuget.

Men det är ändå lite märkligt att gardiner kan skapa så mycket sveda, eller förtret.

Jag har sedan flyttat till Ukraina har gardin-diskussionen dessvärre förföljt mig. Jag bor mitt i Lviv, men vägrar att dra för gardinerna trots att det faktiskt innebär en del insyn. Jag är dock inte säker på om den gardin-misstänksamme journalistens analys stämde. Eller rättare sagt, jag är ganska övertygad om att han hade fel. Så blir det gärna om man besöker ett land och befinner sig där bara under en kort tidsrymd. Man ser en massa saker, och åker sedan hem och misstolkar allt man sett.

Om jag träffade honom idag, skulle jag säga att det handlar inte om vad man vill stänga ute, utan om det man vill släppa in. Som den ordinära svensk jag faktiskt är, så vill jag släppa in ljuset. Om det betyder att om några vill glutta in på mitt liv, ja, då säger jag ungefär så här: “Glo ni på. Om era liv är så tråkiga, att ni inte har något bättre för er än att titta in på mitt ganska monotona liv, så fine (för att låna ett ukrainskt uttryck)! Glo på!”

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att tänka på det här mötet på senare tid. Och det beror på att våra bilägande grannar stympat vårt päronträd då det släppte ner hemska päron på deras fina bilar. I gengäld har jag begåvats med en utsikt som dagtid är allt annat än fager. Den domineras av spruckna husfasader. Men när mörkret kommer förvandlas min tillvaro till något mycket mer angenämt. Om det beror på att folk inte vant sig vid att vi inte längre har ett av Lvivs vackraste päronträd, eller om de tror att tyllgardiner skymmer sikten lika mycket in som ut, ja, det vet jag inte. Men plötsligt har jag fått tillgång till ukrainarnas alla hemligheter. De tycks ungefär lika banala som svenskarnas. Det är väldigt mycket TV-tittande, och rester som värms i mikrovågsugnar. Inte tycker jag att det är något som ukrainarna behövt försöka dölja i så många år.

white cat
Katt med tyllgardiner.


Utan dem vore de nyckfulla hjälplösa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, gender, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den åttonde mars varje år försöker jag skriva något klokt om åttonde mars. Okej, jag försöker skriva något om åttonde mars, fasiken vet om det verkligen är klokt.

Nå, 2019 ska ju inte försöka göra sig märkvärdig på något sätt, så jag skriver väl om åttonde mars även i år.

Frågan är bara om vad.

Först tänkte jag att jag kunde skriva något om kvinnlig representation. Det är ju presidentval och parlamentsval i Ukraina i år. Men så pratade jag med mina studenter och insåg att representation visserligen är viktig, men är ett ämne som innehåller extremt många fallgropar, i ett land med en nyckfull politik elit. Ja, det är faktiskt som om alla politiker i Ukraina, oavsett om de är kvinnor eller män, stolt bär epitetet nyckfull, något som vi ofta förknippar med just kvinnor. Här är man alltså extremt jämställda. Även om de flesta politikerna är män, ty det ser inget vidare ut med kvinnlig representation i Ukrainas parlament Verchovna rada. Således kan man alltså rösta på vilket som, det kommer bli nyckfullt. Så om man till exempel röstar på Petro (Porosjenko), Julia (Tymosjenko) eller Volodymyr (Zelenskij), så spelar det ingen roll. I två av fallen (Julia och Volodymyr) blir det en nyckfull gris i säcken. I ett av fallen blir det en nyckfull gottegris, rätt och slätt. (Petro kallas ju också Chokladkungen, eftersom han äger en enorm chokladkoncern.) Fördelen med Petro är att man vet vad man får. Nästan hela tiden. Utom då han blir så där nyckfull och ingen verkar förstå vad som är på gång.

Men det här är Ukraina. Så folk löser ändå allting på något mirakulöst sätt. Detta tappra folk!

Ja, alla här, förutom de i den nyckfulla politiska eliten, är tappra. Särskilt kvinnorna, men också männen. Gamla som unga. Sjuka som friska. Till och med de som inte är politiker men ändå är lite nyckfulla är faktiskt tappra. Och de förutsägbara är också tappra. Det är tappert att vara förutsägbar här, enär politikerna är så nyckfulla formas samhället till det samma. Så att vara förutsägbar är lite som att gå mot strömmen. Att vara en kärring mot vinden, helt enkelt.

Vänta nu. Visst var det något om kärringar som jag höll på att skriva om? Just det, åttonde mars. Nå, det finns egentligen väldigt mycket jag skulle kunna skriva om när jag utgår från kvinnors rättigheter, eller vad som förväntas av kvinnor. Saker som faktiskt är helt uppåt väggarna fel. Som när unga flickor säger att de får höra att det är viktigare för dem är att hitta en man, än att satsa på utbildning. Enligt det resonemanget finns det inte tillräckligt med jobb för alla, så de jobb som finns ska ges till männen så att de kan försörja kvinnorna.

Och sedan kriget i östra Ukraina inleddes har även våld mot kvinnor ökat i landet, samt att många rapporter tyder på att ålderdomliga genusordningar håller på att cementeras. Något som drabbar både kvinnor och män, då männen förväntas vara aggressiva odjur och kvinnorna underkasta sig. På vissa plan går alltså Ukraina i motsatt riktning i en jämförelse med västra Europa.

Många hemma i Sverige, skulle nu kanske säga att “då får man försöka påverka sina politiker”. Men som ni redan vet så är de alltså nyckfulla män och därför inte något att hålla i handen när man försöker göra reformer så som dessa.

Men ibland är det viktigt att försöka se bortom de dystra tabellerna om hur det ter sig med jämställdheten i Ukraina. Som till exempel när en kollega för en tid sedan uttryckte med eftertryck: “Nu har du blivit en riktig ukrainsk kvinna!”

Och tillfället hon sa det var det bästa tänkbara. Det var när hon berömde mig för att jag inte var rädd för att sätta ner foten och ryta till. “Som en riktig ukrainsk kvinna” helt enkelt. Så fjärran från föreställningen om en kvinna som hunsas hit och dit. Och väldigt fjärran från “nyckfull”, som oftast bärs av politiker här i Ukraina, vilka i huvudsak är män. Och en bild som egentligen stämmer väldigt väl med min egen uppfattning om de ukrainska kvinnorna.

Så åttonde mars tillägnar jag i år, och alla andra år för den delen, de riktiga ukrainska kvinnorna. De som sätter ner foten och ryter till. Ty sanningen är den, att det är de som får det här landet att fungera. Oavsett vad de nyckfulla politikerna företar sig.

waiting for our turn
En av alla dessa riktiga kvinnor i Ukraina.


Om sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag idag gick in genom porten till vår fakultet på Lvivs universitet, så kände jag direkt att stämningen var mer dämpad än vanligt. Inga hysteriska ungdomsfnitter hördes. De som annars brukar fylla gången och hela trapphuset. Det var inte tyst, men mer stilla. Och ganska snart förstod jag varför. Ett fotografi av en ung man, dekorerat med svart sorgeband, stod på ett bord med ett ljus framför.

Det är en av studenterna i årskurs 1 som gått bort. Lika mycket som han stod i trapphuset och skattade med sina kamrater för några dagar sedan, lika borta är han nu.

Han var inte en av mina studenter, men skulle kunna ha varit. I höstas var han faktiskt på en av mina lektioner. Lite tveksamt stod han i dörren. Visste inte riktigt om han ville, och han beslöt nog att svenska inte var i hans intresse.

Egentligen spelar det ingen roll om han kommit till mina lektioner eller inte. Det är inte därför jag skriver det här.

Jag skriver för att det alltid är fruktansvärt och, som min chef sa idag, oerhört dramatiskt när en ung människa rycks bort. Och något av lärarens mardröm.

Ty det är alltid lika svårt att veta hur man ska förhålla sig till situationen. Att inte göra något, är verkligen inget alternativ. Man måste vara där. Lyssna. Svara på oroliga frågor. Och försöka säga något som förstås på rätt sätt.

Det senare är svårt. Kulturbarriärerna växer plötsligt upp som gigantiska monster, som törstar efter att jag ska trampa snett. Vingla till, och uttrycka mig på ett banalt eller oacceptabelt sätt.

Jag tror inte att någon pedagogisk utbildning skulle kunna hjälpa mig att besegra det monstret. Den enda kunskap som gäller är den man kan införskaffa på plats. Under Euromajdan fick jag flera gånger försöka trösta hela grupper som föll i gråt. Det var givetvis mycket svårt, och något jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva när jag åkte ut som lektor i svenska.

Något jag lärde mig då var att förstå att det inom alla kulturer finns olika sätt att handskas med döden. Visst, det vet de flesta. Men det är en avgrundsdjup skillnad mellan att verkligen förstå vad det innebär och bara känna till att det förhåller sig så.

I Sverige tycks det som om vi räds att träda fram och ta i sorgen. Här i västra Ukraina är man mer direkt. Givetvis räds man döden även här, men man verkar inte rygga tillbaka för sorgen. Min älskade granne, Anja, talar ofta högt och innerligt om sin son som dog ung.

Ibland får jag känslan av att vi i Sverige skäms för döden. Som om det vore ett personligt misslyckande, att någon i ens närhet besegrades och dör. Så är det inte här. Man talar om det. Det är inte ovanligt att man har öppet hus efter ett dödsfall, så att vänner och bekanta kan komma och säga ett sista farväl. Det är inte heller ovanligt att man går klädd i svart flera månader efter ett dödsfall i familjen. Jag kan inte komma på att någon av mina svenska vänner gått klädda i svart efter ett dödsfall. Inte ens jag brukar göra det.

Och gråta? Ja, även det upplever jag att man är bättre på här. Det är väl till och med så att jag känt att jag inte vågat gråta på en begravning i Sverige. Mest kanske för att jag upplevt det som att andra tyckt att det vore obehagligt med någon som gråter. I Sverige har vi inte den engelska traditionen med “Stiffer upper lip”. Men vi är förfärligt rädda att vara till besvär. Och en lipande tant eller gubbe kan ju ses som besvärlig.

Jag tänker nu på den unge mannen på vår fakultet. Jag tänker med sorg på att han aldrig fick resa till alla de där platserna han antagligen ville besöka. Eller att han inte får lyssna på sina favoritband något mer. Jag tänker på alla de böcker han aldrig får läsa. Jag tänker på alla kärlekar han inte kommer få möjlighet att uppleva. Jag tänker på hans föräldrar, på hans vänner och släktingar. Och jag känner sorg, med dem.

Trots att jag inte kände honom närmare än att han var ett ansikte i trapphuset på vår fakultet.

fade fade away


Paweł Adamowicz – till minne

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, EU, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det förefaller som om Sverige drabbats av internationell närsynthet. Som om omvärlden inte längre fanns. Jag slås ofta av det. Särskilt när det händer något i Sveriges närområde. Det kan passera utan att det tycks bekomma svenskarna över huvud taget.

Gdańsk borgmästare, Paweł Adamowicz, har avlidit av de skador han fick efter en knivattack. Det hände på en välgörenhetsgala för ett barnsjukhus i Gdańsk. Han stod på scenen, när en man med kniven i högsta hugg rusade fram och började attackera honom. Hundratals personer stod och bevittnade det. Det är ett trauma för staden och för hela Polen.

Min utgångspunkt för att tolka vad som försiggår i svenskarnas huvuden är ju som bekant via sociala medier. Där råder det idag nästan total tystnad kring det mord som begåtts bara några sjömil från Sverige. Något säger mig dessutom att fikarummen i Sverige inte heller fyllts med diskussioner om vad mordet på Paweł Adamowicz kommer att leda till för staden Gdańsk och Polens politiska klimat.

Det här mordet händer visserligen samtidigt som Sverige står för ett nytt politiskt landskap. Men vi borde faktiskt kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det vore ju tragiskt om vi inte både skulle kunna debattera vår ankdamm och den politiska framtiden i Sverige, och samtidigt klara av att vända oss till våra grannar och uttrycka medkänsla och sympati. Vi borde klara av det, ty det förtjänar Polen och minnet av Paweł Adamowicz. I en jämförelse med mina ukrainska vänner blir skillnaden påfallande obehaglig. Till och med de som annars helst delar bilder på bullrecept, gulliga djur eller bilar, har ikväll delat länkar om mordet på Paweł Adamowicz. De har delat bilder från Gdańsk, där tusentals personer samlats för att uttrycka sin sorg. Mina ukrainska vänner tycks inte alls ha några svårigheter att känna med sina grannar, trots att ukrainarna själva har väldigt många sorger att tänka på.

Men kanske är det så enkelt att Paweł Adamowicz på något vis inte bekräftar vår bild av vilken typ av land Polen är. Samtidigt som svensk media gör ett fasligt effektivt jobb med att framställa Polen som en mörkblå kloak, så finns det de människor i landet som faktiskt arbetar i motsatt riktning. Paweł Adamowicz var en sådan person.

Hans vision för Gdańsk var att skapa en tolerant stad. En öppen stad, som välkomnade flyktingar och där alla skulle känna sig trygga. Han arbetade mycket för hbtq-personers rättigheter. Vid prideparaden i Gdańsk 2017 sa han att “de som är de perversa är de som hatar“. Det har givetvis inte varit en lätt balansakt för honom i det katolska Polen, och han har även blivit hårt kritiserad. Det finns fler exempel på Paweł Adamowicz orädda agerande. Under senare tid har det varit attacker mot synagogan i Gdańsk, och Paweł Adamowicz har starkt fördömt dessa attacker och gått i bräschen i kampen mot antisemitism. Han har även stött den muslimska minoriteten i staden.

Man skulle kunna tro att ödet spelar oss ett särdeles grymt spratt, när just Paweł Adamowicz mördas. Men det är inte ödet. Vi vet i skrivande stund bara att förövaren ska vara en tidigare dömd man, som under sin fängelsetid blev psykiskt sjuk. Han anklagar Adamowicz parti, Medborgarplattformen (PO), för att ha utsatt honom för tortyr. Jag tänker inte ta honom i försvar, men det politiska klimatet i Polen är, milt uttryckt, skruvat. Tonläget är högt och alla grupperingar har en tendens att skrika i falsett. En sådan inrikespolitik situation gör ju knappast verkligheten enklare för någon som är psykiskt sjuk. (I skrivande stund håller dessutom denna tragedi på att politiseras. Vilket bara gör det hela etter värre. Och än mer sorgligt.) Det här är ju inte något fenomen som enbart förekommer i Polen. Även i Sverige ser vi hur en oförmåga att tala till, och med varandra, breder ut sig.

Oavsett vem som bragd Adamowicz om livet, så är det en förlust för dem i Europa som kämpar för ett öppet och tolerant samhälle. Alla som företräder dessa ståndpunkter måste nu ha ögon i nacken. Mordet på Paweł Adamowicz är inte “bara” ett mord på Gdańsks borgmästare. Det är också en attack mot alla som kämpar för ett samhälle där hatet inte tillåts råda.

Därför borde alla i Europa, som står för dessa värderingarna, sörja. Och våld som detta känner inte politisk färg. Alla kan drabbas. Därför borde vi alla visa vår sympati med dem som sörjer Paweł Adamowicz idag.

Även vi svenskar.

Det borde vi ha simultanförmåga att göra.


Paweł Adamowicz (1965-2019). Bild från hans Facebook-sida.


Inte en svensk Lina

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Första gången jag hörde talas om Lina Kostenko var på Lvivs opera under 350-års jubileet av Lvivs universitet. Jag satt nämligen bredvid dåvarande lektorn i estniska. Vi presenterade oss för varandra, och när hon sa att hon hette Lina, flåsande jag hurtigt fram “åh, ett riktigt svenskt namn”. Men estniskan skakade på huvudet. Nej, det är inte ett svensk namn, ty det finns i många länder. Och själv var hon uppkallad efter den kända ukrainska poeten Lina Kostenko. Givetvis var jag feg nog att inte våga medge att jag aldrig hört talas om henne. “Jaha, vad intressant”, sa jag och framstod antagligen så där otroligt okunnig och kulturlös som franska affärsman tycker att de svenska kollegorna är.

Egentligen är det märkligt att jag inte hört talas om denna Grand Lady i ukrainsk litteratur. Redan under 1950-talet började hon nämligen protestera mot Sovjetunionens litterära doktrin att allt skulle kretsa kring den socialistiska realismens nav. Tillsammans med en grupp sovjetukrainska poeter bildade hon gruppen sextiotalisterna. Med poesin som vapen bekämpade de diktaturen. Ibland var priset för deras kamp högt, och det var flera som åtalades och kastades i fängelse. Lina Kostenko var under denna tid aldrig rädd för att låta sin stämma ljuda. Hon protesterade högljutt och sattes på 1970-talet upp på den “svarta lista” som fanns över de poeter, författare och konstnärer som inte gick i regimens ledband.

Men under 1980-talet vände Lina Kostenkos lycka när hennes kanske främsta verk publicerades, Marusia Churai. 1987 tilldelades hon Taras Sjevtjenko-priset, den kanske finaste utmärkelsen en kulturarbetare kunde få i den sovjetiska republiken Ukraina. (Priset instiftades 1961 och delas ut än idag, och anses fortfarande vara det finaste priset för kulturgärning i Ukraina.)

Men på många sätt är det ändå inte så underligt att jag vid mötet med den estetiska lektorn på Lvivs opera aldrig hade hört talas om Lina Kostenko. Ty det finns endast några få översättningar av hennes poesi. Överhuvudtaget råder det väl totalt mörker på fronten ukrainsk poesi i svensk översättning. Om det inte vore för Halyna Michalyk.

Halyna Michalyk, som är bördig från Lviv, bor sedan flera decennier i Sverige, och sedan en längre tid har hon ägnat sig åt att översätta ukrainsk poesi till en svensk läsekrets. Hennes plattform är Facebook, men hon hoppas på att kunna få sina översättningar publicerade i Sverige.

Nedan kan ni läsa tre dikter av Lina Kostenko i översättning av Halyna Michalyk. Rätten till översättningarna är Halyna Michalyk, så om ni vill använda dem bör ni kontakta henne för att rådslå med henne hur och om de får användas i annat sammanhang.

Vingar
Ingen mark behövs om det finns vingar, så sant. Om jorden inte finns må det finnas himmelen.

Finns inte åkrar, må det finnas frihet istället.
Finns inte ångan, må det finnas moln.

Detta säkert utgör sanningen för fåglar…
Men hur människor gör? Hur människor gör?

Lever på marken. Flyger inte själv.
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

De vingarna är inte gjorda av dun och fjädrar.
Däremot av sanningen, ärlighet och tillit.

Någon får dem från trogen kärlek.
Någon får dem från eviga strävanden.

Någon får dem från uppriktighet till arbete.
Någon får dem från generositet och omtänksamhet.

Någon får dem från sånger och hopp,
Eller från poesin eller ur en dröm.

En människa sägs inte kunna flyga…
Däremot har de vingar. Däremot har de vingar!

Jag i ditt hem
Jag i ditt hem – som en fågel i åskväder – en icke korsfäst själ och en värld utan våld.
Himmelen täcker oss, och stjärnorna bäddar under, –
å, stunden, att stanna med dig en stund.

Denna värld blev vansinnig, den har närmat till sin gräns, –
hör du hur nionde vågen vrålar?
Bakom grinden till helvettet, i vilket paradis

jag har kysst dig med ansiktet i tårar?
Må tystnad belysas med ord som bedårar, och mörkret avstår från att härja. Så länge du är nära – jag finns för dig kvar.
Så länge du älskar – må världen leva.

Allt fanns
Allt fanns – både längtan och ensamheten. Och sorgen av förlust, och icke falsk vänskap. Och denna kärlek – av förgyllda tråden,
broderat även mina mörka dar.

Allt fanns, har kommit och förflutit.
Och denna kärlek – blir så kallt utan!
Som ödet kyssar dig på huvudet.
Som evigt stön i våra minnen kvar.


Möjligen den första

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december
Baczewski
Av Lu-can
År 1926

Baczewski… Var ska jag börja. Risken är att man blir tjatig med alla olika Barczewskis hit och dit. Men för att göra en lång historia något rapsodisk, börjar jag från år 1782. Det var nämligen då det första Baczewskibränneriet såg dagens ljus. Ofta säger man att det var det första polska bränneriet. Hur det går ihop förstår jag inte, ty det fanns vid 1800-talets början fyra brännerier i staden. Kanske talade de andra brännerierna helt enkelt andra språk. Baczewski utmärkte sig dock för sin raffinerade teknik och utsökta vodka. Man hade nämligen introducerat dubbel-destilleringen, som var en riktig nymodighet på den tiden. Så även om man inte var ensam på plan först, så var man i alla fall den smartaste. Deras vodka blev så omtalad och omtyckt att man till och med levererade till kejsaren i Wien.

Under slutet av 1800-talet lät man sig inspireras av brännerier i Frankrike och Nederländerna, vilket ledde till att man började exportera. Man exporterade till bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Nu tog man också till sig idén med marknadsföring. Det bestämdes att Baczewskis sprit skulle paketeras i speciellt designade kristallkaraffer. Under den stora nationella utställningen, som skedde i lejonstaden 1894, hade man den mest omtalade och flitigast besökta paviljongen, som var i formen av en karaff.

Vid Polens självständighet, 1918, var Baczewskis ett så välkänt namn att man sa “Baczewski” när man avsåg vodka. Ungefär som att vi nuförtiden säger iPad när vi avser surfplattan.

Ett intressant beslut togs under 1930-talet. Man beslöt att inte öka produktionen, för att på så vis garantera kvaliteten. Beslutet togs när Baczewskis var det enda bränneriet i världen som dagligen flög ut sina varor med flygplan till andra europeiska länder. Vilket visserligen betyder att de inte verkade i någon blygsam skala.

Men när andra världskriget kom var Baczewskis saga i lejonstaden slut. Nazisterna bombades bränneriet och när sovjeterna tog vid beslöt man att bygga en sandpappersfabrik på platsen. I Polen fortsatte man dock med att tillverka Baczewskis fina sprit.

Det skulle dröja åtskilliga decennier innan Baczewski återkom till lejonstaden, men nu finns de faktiskt här. Dock inte som ett bränneri. Utan som restaurang. Och idag tillhör den en av de mest älskade restaurangerna i Lviv.


Ett glas öl

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december
Dagens polska
Piwo Bawarskie. Lwowskie Browary. (Affischen från Lvivs bryggeri)
Av Lu-can
År 1925

Det är Sigismund I den gamle som vi ska vända oss till och klaga om vi tycker att det dricks på tok för mycket öl i Lviv. Det var nämligen han som år 1533 genom ett dekret gav tillstånd till jesuiterna att brygga öl. Men det var först (?) 1715 de började brygga det som idag kallas rätt och slätt “semnatset pjatnatset”, alltså 17 15. Snart var man det största bryggeriet i regionen, för att sedan växa och växa tills det att man nästan blev det största bryggeriet i hela habsburgska imperiet. Man utvecklade ny teknik för att brygga öl som klarade de långa transporterna till törsta kunder i bland annat Tyskland.

Under 1800-talet fick jesuiterna lämna över till andra ägare, men det betydde inte att man drog ner på expansionen. Man uttvecklde ölet än mer och bland annat började man brygga bayersk öl, som på affischen bärs fram av den raske kyparen med den besynnerliga flinten.

Under mellankrigstiden var bryggeriet Lwowskie en gigant, man sålde och producerade även andra sorters öl, så som Bok, Eksport, Leżak, Marcowe och Porter Imperial.

När Sovjetunionen tog över styret i staden 1939 blev bryggeriet statligt, för att senare övergå till nazisterna. Och efter andra världskriget tog sovjeterna över igen. Kvalitén sjönk, och bryggeriet ansågs inte längre tillhöra en av de bättre i Europa.

Efter Sovjetunionens fall försökte man återta sin forna glans, men det gick trögt, ty nu var världen helt globaliserad och det fanns jättar som slukade allt i sin väg. 1999 kapitulerade man och blev uppköpta av det ryska bryggeriet Baltica, som 2008 köptes upp av Carlsberg.

Idag heter Lvivskie, och man försöker återta sin plats som utsökt öl. Flera nya sorter har lanserats och ofta med mycket gott resultat. Enligt undertecknad smakar dock det ljusa ölet, som vi kallar semnatset pjatnatset (alltså, 1715), bäst. Ölet har en ren och fyllig karaktär. Bäskheten är bara en svag nyans, och istället lyfts de porlande bubblorna fram. Helt enkelt mycket utsökt. Så låt oss ta ett glas öl, eller två, och skåla för Sigismund den gamles dekret att tillåta ett bryggeri i vår lejonstad.