I en glasmonter på Nationalmuseet i Kraków möter jag på en uråldrig och tyvärr stränglös vevlira, bördig från det habsburgska Galizien, alltså trakterna häromkring. Vevliran är ett gammalt instrument då det omnämns första gången på 900-talet och utvecklades därefter vilket ledde till att det blev ett nästan omåttligt populärt instrument under medeltiden. Men efter medeltiden började vevlirans stjärna dala och århundraden därpå var det ett instrument som främst förknippades med fattiga och tiggare. Det svenska namnet “vevlira” härrör dock inte från medeltiden. Tidigare kallades det rätt och slätt för “lira”, men på 1960-talet gav Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, instrument sitt mer passande namn.
I ukrainsk musikhistoria har vevliran, kallad “kolisna lira” (Колісна ліра), spelat en viktig roll. Från 1400-talet och in på 1900-talet fanns “lirnyky”, som de spelmän som spelade vevlira kallades, i nästan varje by. Dessa spelmän var nästan alltid blinda, (liksom sina kanske något mer kända kollegor “kobzar” som spelade på det ukrainska stränginstrument kobza). Lirnyky hade en reportoar som ofta bestod av psalmer, men deras framförande avslutades inte sällan med humoristiska sånger. Bland sångerna fanns också sådana som hyllade de ukrainska kosackerna, vilket inte sågs med blida ögon av de tsarryska myndigheterna, som var livrädda för ukrainska uttryck.
“Lirnyky” förekom även i Belarus från 1600-talet, men det är tydligen mer tveksamt om dessa spelmän någonsin förekom i Polen. Men i polsk kulturhistoria återfinns dock en känd lirnyk, nämligen Wernyhora, som enligt legenden ska han ha förutspått Polsk-Litauiska samväldets fall. Han spelar en viktig roll inte bara i det polska medvetandet utan även i Stanisław Wyspiańskis pjäs “Bröllopet” (“Wesele) från 1901 som jag berättat om tidigare.
Nu vet jag inte om det är en lirnyk som förekommer i den sista sången i Franz Schuberts sångcykel “Winterreise” (från 1827), men i den sången förekommer också en spelman som spelar på vevlira. Sången heter “Der Leiermann” och i den möter sångens hjälte, den kringströvande, vilsne och kärlekskranke unge mannen, en fattig spelman som står utanför en by och spelar på sin vevlira. Vinden viner kallt och spelmannens fingrar är frusna. Men spelmannen sjunger och spelar nästan för döva öron, ty ingen, förutom de ylande hundarna, lyssnar på honom. Den unge mannen frågar sig vem denne underlige, gamle man är. Ska jag slå följe med dig? frågar han sig, och fortsätter: Och när jag sjunger mina sånger, kommer du, gamle spelman, då ackompanjera mig?
“Wunderlicher Alter,
soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern
deine Leier dreh’n?”
—
Etsningen nedan heter “Lirnyk” (1907) och är av den ukrainska konstnärinnan Olena Kul’tjyts’ka (1877-1967).
På dagens datum för 118 år sedan somnade dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański in efter en flera år lång kamp mot syfilis. Trots att han bara blev 38 år lyckades han under sin livstid reformera den polska teaterscenen. Och det gjorde han med sitt mest kända verk, “Bröllopet” (“Wesele” på polska). Pjäsen slog ner som en bomb 1901 när den hade premiär i Kraków.
På ett ytligt plan kretsar handlingen kring ett bröllop med efterföljande fest som Wyspiański hade bevistat, nämligen bröllopet mellan vännen Lucjan Rydel och en dotter till en enkel bonde. Rydel var vid tiden en buren skald och dramatiker som, likt Wyspiański, tillhörde den intellektuella eliten. Det var därför något av en skandal när han gifte sig med en enkel flicka av folket. Men på ett djupare plan behandlar pjäsen Polens delning och den polska intellektuella elitens och böndernas oförmåga att enas kring en gemensam kamp för självständighet.
Pjäsens första akt inleds i Maria bebådelsekyrkan i Kraków där bröllopet äger rum. Efter ceremonin beger sig sällskapet till Bronowice för att fira föreningen av de båda älskande. Men under festen uppstår flera dråpliga missförstånd och konflikter som bottnar i att avståndet mellan samhällsklasserna är för stort. Under den andra akten förflyttas vi under natten bortom verkligheten och in i mytologiernas och dess väsens tillvaro. De flesta av bröllopsgästerna sover sött, men några av dem kan se och kommunicera med de väsen som kommer till festen nattetid. Bland annat möter vi Stańczyk som var en hovnarr i Sigismund den äldres hov på 1500-talet. Hans karaktär i pjäsen symboliserar omsorgen om den polska nationen, men också kritiken av journalistkåren och i slutändan förlorar han dessutom tilltron till allt, människorna, gud och till och med framtiden.
En annan viktig gestalt i andra akten är Wernyhora, en spelmanskaraktär kallad lirnyk med anor från den ukrainska stäppen. Enligt sägnen ska han på 1760-talet ha förutspått delningen av det Polsk-Litauiska samväldet, som skedde ett decennium senare, men det mesta tyder på att han i själva verket aldrig har existerat utan är en efterkonstruktion. I Wyspiańskis pjäs symboliserar Wernyhora försoningen mellan den intellektuella eliten och folket och han är ett förebud för självständighet och handlingskraft. Med ett gyllene horn manar han bröllopsfestens värd att samla folket vid kyrkans port och sedan ta strid för självständighet. Men värden lyckas slarva bort det gyllene hornet när han letar efter sin hatt.
Det återfinns fler gestalter och väsen ur den polska mytologin i andra akten, men eftersom jag känner att jag är ute på djupt vatten måste jag tyvärr lämna dessa därhän.
Pjäsen avslutas med att de två akternas världar möts och förenas, och där de mytologiska och historiska gestalerna slutligen tvingar bröllopsfestens gäster att ta ansvar för och bemöta de svek som skett mot nationen Polen genom historien.
Och som om det vore en tanke stod jag idag och tittade mot Maria bebådelsekyrkan, där pjäsen inleds, och filosoferade över Polens rika historia, som för mig understundom förefaller aningen rörig, men ändock oerhört fängslande.
Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.
Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.
Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.
Längs med gångvägen i Planty smälter snön i små tussiga drivor. Bit för bit upplöses snön och man skulle kunna säga att den övergår till jordelivet, om man vill vara vitsig. På sin väg mot upplösning förångas dess gråvita gestalt och färgar luften omkring sig, vilket gör att det dallrar ett vitt dis i Planty. Bakom de utsträckta grenarna skymtar tornet till Wawels katedralen.
När jag går här tänker jag nästan alltid på dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański (1869-1907), vilket inte alls är konstigt enär en av hans kanske mest kända målningar skildrar denna bit av Planty. Målningen, som heter “Planty o świcie” (“Planty i gryningen”) tillkom 1894, och då var Wyspiański redan märkt av den syfilis som senare skulle ta honom av daga. Han hade också ganska nyligen förälskat sig i en enkel bondkvinna, som troligen (källorna går lite isär här) hade varit tjänsteflicka i hans fasters hem.
Kvinnan hette Teodora Pytkówna, eller Teodora Teofila Pytko (1868–1957) som vissa källor anger, och relationen mellan henne och Stanisław Wyspiański skakade Krakóws societet. Teodora beskrivs nämligen ofta som ful, smutsig, aggressiv och impulsiv, adjektiv som sällan förknippas med eftertraktade kvinnor. Därtill lär hon ha varit analfabet. För de flesta som skvallrade om deras relation var det obegripligt varför en son till en framstående konstnärfamilj gifte sig med en så enkel kvinna, men allt tyder på att de båda älskade varandra.
Teodora hade en utomäktenskaplig son när paret träffades, en son som Wyspiański adopterade. Innan de gifte sig 1901 fick de dottern Helena och sonen Mieczysław, och ett år efter det att de hade gift sig fick de sonen Stanisław. Barnen avbildades ofta av fadern, och en av målningarna (kallad “Moderskapet”) var under en tid den dyraste målningen i Polen. Men denna ekonomiska framgång för hans konst skulle Stanisław själv aldrig få uppleva. Stanisław Wyspiański hade förvisso en gedigen skolning i det konstnärliga skrået, men hans liv präglades av fattigdom. Att han dessutom var sjuk i syfilis under en stor del av sitt vuxna liv gjorde knappast situationen lättare. Det finns rykten om menar att Teodora hade svårt att sköta sin sjuke man, och hemmet beskrivs av vissa som smutsigt och rörigt. Men det finns även källor som påstår det motsatta, att Teodora var en uppfinningsrik husmor som klarade av att skapa ett hem som präglades av kärlek och omsorg.
1906 lämnade Teodora och Stanisław Kraków för det lilla samhället Węgrzece, där de bodde fram till Stanisławs sista år i livet. Wyspiański köpte ett hus i byn för sina besparingar, och det var ett försök att rädda ett arv till sin familj. Men situationen var mycket svår, och Teodora förstod sig inte riktigt på Stanisławs sjukdom, och gav honom bland annat felaktig kost. Han blev allt sämre och snart bunden vid sängen. Dessutom kunde han bara med stor möda ägna sig åt sin konst. Bland annat lät han knyta en penna till sin handled, i ett desperat försök att kunna teckna. Vissa källor gör gällande att Teodora umgicks med andra män i byn och att hon började konsumera alkohol i allt större grad, men det kan också vara elakt förtal, ty dottern Helena beskriver Teodora som en ordningsam mamma som ställde höga krav på barnen. Men det var ett tungt ansvar att ta hand om hushåll, fyra barn och en svårt sjuk man. Teodora räckte helt enkelt inte till. Situationen blev ohållbar och Stanisław Wyspiański hamnade på ett sjukhus där han också gick bort 38 år gammal.
Snart efter hans död blev hans målningar mycket eftertraktade, och de såldes för enorma summor. Men det betydde dock inte att Teodora fick ta del av denna rikedom, då hon snart fråntogs arvsrätten. Wyspiańskis faster skulle också se till att Teodora förlorade vårdnaden om barnen. Teodora gifte senare om sig med en man i Węgrzece, men det var ett mycket olyckligt äktenskap och den kärlek och tillgivenhet som präglat Teodoras och Stanisławs hem var ett minne blott.
—
Fotografiet på den unga Teodora är från c:a 1896. Fotot på Teodora och Stanisław är från tiden för deras giftermål och den sista bilden på den åldrade Teodora är troligen från tidigt 1950-tal.
Vad är polsk stil? Svaret på den frågan blir nog olika beroende på vem man frågar, och i vilket sammanhang den ställs. Vi tenderar ju att svara så som vi tror att frågeställaren vill ha svar. På nationalmuseet i Kraków (Muzeum narodowe w Krakowie) pågår just nu en utställning där man gör ett försök att mejsla ut vad som möjligen kan vara en polsk stil. Under fyra år kommer museet att skapa fyra utställningar med samlingsnamnet 4 x nowoczesność (4 x moderniteten). Under dessa fyra utställningar kommer man att fördjupar sig i fyra olika epoker.
Den första utställningen heter Polskie style narodowe 1890-1918 (Polska nationella stilar) och tar sitt avstamp i förra sekelskiftet, som på många vis var en dynamisk tid i Europa. Industrialiseringen vederfors i de flesta europeiska länderna, och gemensamt med denna förändring ville folken söka sin identitet. Det här var således inte något som enkom skedde i Polen. I övriga europeiska länder förekom samma slags vilja att söka sin unika röst i moderniseringens tidevarv.
Utställningen på nationalmuseum i Kraków inleds med att vi får stifta närmare bekantskap med konstnären, konstteoretikern och amatörarkitekten Stanisław Witkiewicz (1851-1915). Witkiewicz la grunden till en helt ny konstinriktning, Zakopane-stilen. Upprinnelsen var att Witkiewicz fick i uppdrag att bygga en villa i Zakopane. Istället för att blicka mot utländska stilar, lånade han byggteknik och mönster till utsmyckningar från bergsfolket goralerna som lever i de västra delen av den Karpatiska bergskedjan, en region som kallas Podhale. Det var hos detta folk som Witkiewicz tyckte sig finna den riktiga polska stilen. Men Witkiewicz valde även att införa vissa element från jugend, den tidens tongivande konstuttryck. Resultatet blev den rustika villan Koliba, som finns att besöka än idag i ovannämnda stad.
I spåren efter Witkiewicz succé med sin villa (och flera andra byggnationer som han ritade), följde en stöm av efterföljare. Bergsfolkens folkloristiska uttryck (alltså inte bara deras hus) hade helt enkelt blivit dåtidens stilikon. Alla ville vara som och med Podhales folk. Witkiewicz menade att man genom Zakopane-stilen nu hade lyckats föra samman låglandets folk med bergsfolken, och därmed förena det polska folket under ett gemensamt tak, med en gemensam kultur.
Men Stanisław Witkiewicz var inte ensam om att göra anspråk på att vara en stilbildare under förra sekelskiftet. En annan Stanisław, den store dramatikern, konstnären, poeten Stanisław Wyspiański, var inte sen med att ansluta sig. Wyspiański tillhörde konstgruppen Młoda Polska (Unga Polen), en samling konstnärer, poeter, författare, dramatiker, som vurmade för dekadens och bohemisk leverne. Folkloristiska uttryck passade denna grupp väl, och eftersom gruppen var tongivande under denna tid, fick deras intresse för Zakopane-stilen ett stort genomslag. Wyspiański var en man som gick sina egna vägar, och när han tog sig an Zakopane-stilen, gjorde han sin vana trogen att gå något längre än andra vågade. Wyspiański förstärkte och överdrev uttrycken. Ett exempel som talar sitt tydliga språk är inredningen till konstnärsklubben i Kraków, som han skapade. Möblerna som visas på utställningen på nationalmuseet är på samma gång lekfulla som de är bombastiskt pompösa. Det är troligen blott Wyspiański som kan skapa något så provocerande svulstigt utan att det för den delen blir fult.
Några mil längre österut, i Lviv, pågick en liknande strömning som den som skedde i Kraków och Zakopane, och en del av utställningen tillägnas denna rörelse. Men i Lviv blickade man istället mot Karpaternas huzuler. Här förenades både polska och ukrainska konstnärer i sin fascination för huzulerna och deras brukskonst. För ett ovant öga kan skillnaden mellan goralernas och huzulernas bild- och symbolspråk förefalla vara identiska. Men vid en närmare granskning ser man att där goralerna använder blommor och blad som uttryck, väljer huzulerna istället abstrakta mönster, med glimmande pärlor och stenar för att förhöja formerna. Det var dock inte ovanligt att man kombinerade huzulernas motiv med Zakopane-stilen. Man skulle således även kunna säga att det därmed uppstod ett unikt och mycket säreget galiziskt uttryck.
Utställningen på nationalmuseet i Kraków är gedigen och man har gjort ett brett urval av föremål för att ringa in vad som skulle kunna vara polsk stil vid förra sekelskiftet. Man har bland annat samlat fotografier, målningar, keramik, vävda mattor (kallade kelim), möbler, affischer. Utfallet blir gott, då besökaren skänks en unik möjlighet att urskilja de olika yttringar som rymdes under denna tid. Utställningen lyckas dessutom med konststycket att vara särdeles informativ, utan att för den delen använda sig av politiska pekpinnar. Det bådar gott för de tre kommande utställningarna.
Sammanfattningsvis kan man hävda att den polska stilen under förra sekelskiftet således var lika mycket del av en europeisk rörelse att söka sin identitet, som ett myller av olika regionala uttryck. Men det är klart, det beror ju på vem man frågar och i vilket sammanhang.
Fotografier på Stanisław Witkiewicz och hans vän Józef Siedelcki, samt en modell till ett av Witkiewicz hus.
Stol och bord från villan Koliba.
Intressant detalj på en hylla.
Konstnären Józef Mehoffers förslag till utsmyckning av armeniska katedralen i Lviv. Förslaget ratades.
Stol ritad av Wyspiański. Beställare var Tadeusz Boy-Żeleński och hans fru Zofia.
En av Wyspiańskis stolar till konstnärsklubben i Kraków.
Vävda mattor, kelim.
Inredning av konstnären och designeern Karol Tichy. Runt förra sekelskiftet.
Inspirerades av huzulerna.
Ett kylskåp med rejäla beslag.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.