viewpoint-east.org

Det är lördagmorgon på min gård. Tornseglarna svävar högt över våra hustak. Ibland hör jag en spårvagn skramla förbi. Ur fönstren strömmar ljuden från mina grannars radioapparater. Ja, flera av mina grannar lever i en era som inte pysslar med strömmande media eller liknande. De lever i en tid av radiovågor och TV-antenner, eller möjligen parabol-eran.

En sådan här varm dag fylls alltså vår gård av radiovågor, och då främst från Radio Chanson. Ja, det är inte vilken Chanson som helst. Det är betoning på den ryska chansonen. Snart sagt hela vår Lvivska gård dränks av en smäktande rysk mansröst. En vän till mig, som tyvärr gick ur tiden 2008, sa en gång att Radio Chanson är gangsternas och småbusets radiokanal. För sådana som liksom aldrig lämnat fängelsekorridoren. För mig är radiokanalen en sovjetisk efterlevande, som drömskt lullar vidare i ett alltmer osovjetiskt land.

Så när jag nu sitter​ här på min balkong och låter mig insvepas av detta mycket postsovjetiska fenomen, börjar jag fundera på var jag egentligen bor. Jag envisas ju med att jag bor i Centraleuropa och inte något Östeuropa, ett begrepp som vi borde ha pensionerat för ett decennium sedan. För varför ska vi använda oss av NATOs karta från 1991?

Men ibland händer det att jag faktiskt tror att jag bor i något avlägset och obskyrt Östeuropa. Som när min favoritgranne Anja kom hem från en 18 dagars lång busstur till Kraków, Prag och Wien. “Vi bor inte i Europa”, sa hon uppgivet. “Se hur bilarna kör! Se hur de parkerar! Det här är inte Europa. I Europa kan de köra bilar och parkera på rätt plats.”

Jo, jag kan ge min fina granne rätt. När det kommer till bilar är det laglöst. Om inte stan sätter upp stora pinnar för att förhindra parkering så är det faktiskt svårt att ta sig fram på trottoarerna.

Om man lyckas med att krångla sig förbi alla parkerade bilar, så får man se upp så att man inte körs ner av en cyklist. De tycker också att trottoaren är deras, och visar ofta ingen hänsyn för fotgängare, vare sig man är gammal tant eller ung parvel.

Det är som om att när ukrainarna sätter sig i eller på en metallmojäng, så går vettet fullkomligt ur dem. Fast så är det kanske överallt, tänker jag. Det är bara det att man har lite annat sätt att se på regler här än i exempelvis Sverige. Regler är till för att testas, böjas och trixas med. Man ska snacka, gaffla, tjafsa, hojta till och sedan är allt frid och fröjd. Och vad man än tycker om det förfarandet, så känns det faktiskt ganska europeiskt. Till och med centraleuropeiskt, slår jag fast, tar en klunk kaffe och sluter mina ögon och lyssnar till Franz Liszts Mephisto Waltz som strömmar ut från min playlist.”Snart ska jag ut och jävlas med bilisterna”, ler jag djävulskt.