viewpoint-east.org

Tornet som höjer sig över staden 

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Korniakttornet, eller korinttornet som jag felaktigt kallar det, har sakta men säkert blivit en favorit i Lviv. Jag blir alltid lite rörd av att se det. Men så har det inte alltid varit. 

Under min första tid i Lviv tyckte jag det kändes malplacerat och ensamt. Med sina 65 meter såg den smått löjlig ut, tyckte jag. Och helt ensam också. Ingen kavaljer, eller dam vid sin sida. Någon gång har jag hört att tanken var att det skulle vara två torn, men pengarna räckte bara till ett. Jag låter det vara osagt om det stämmer.

Nu har jag ändrat åsikt och tycker det är en av Lvivs vackraste byggnader. Varje gång jag ser det blir jag glad. Lugn, men road på samma gång. De fyra hörnen, med sina underliga skruvar är härligt uppkäftiga. 

Tornet är i alla fall uppkallat efter Konstanty Korniakt, en moldavisk handelsman med grekiska rötter. Det byggdes 1695, men var ursprungligen beställt redan på 1570-talet. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Ungefär som att jag äntligen börjat uppskatta denna arkitektoniska klenod.

Kamera: Olympus OM-1 Film: Ilford 400 ISO.

Fotografen är självfallet jag. 

(All rights reserved)


En resa i tid 

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns något mycket fascinerande med gamla fotografier från förra sekelskiftet. De som känner mig vet att jag älskar dem. Jakob Riis var en fotograf, vars skildringar från New York aldrig upphör att fascinera.

Genom att se på gamla fotografier öppnas för mig en dörr i mitt medvetande. Man kan se människor, som jag, men med andra förutsättningar. Det är så priviligerat att få se in i deras tid. Även om jag givetvis aldrig kommer att fullständigt kunna förstå hur det var att leva där och då. 

Det var därför som jag blev extra exalterad när jag fick höra att kulturpalatset i Lviv skulle hysa en utställning med gamla fotografier från stan. Det är nämligen så att en av alla mina stora fritidsintressen är att samla fotoböcker med fotografier från gamla Lviv. 

Utställningen visade sig att vara precis så exalterande som jag hoppats. Printarna var mycket bra gjorda, och vi kunde med lätthet utläsa de okända ansiktena. Det var nästan som om vi kunde ta på deras sinnesstämning. Lägg därtill att jag går på dessa gator dagligen. Gator där okända människor i århundraden gått. Det blir så fascinerande att våra blickar möter varandra. Över tid. Genom krig. Genom glädje och sorg. Att vi får några sekunder befinner oss i samma rum.

Det är märkligt hur mycket vi tror oss veta om vår samtid. När man blickar in i någon annans tid och rum, förstår man hur lite vi vet. Och hur snabbt något som vi trodde skulle vara för evigt, kan smulas sönder. Lviv har bestått, men många språk och människorna har lämnat oss. Vi är hänvisade till att minnas dem genom fotografier. Och det är inte så bara. Tänk bara att de aldrig fick den förmånen. Att färdas i tid som vi kan. 


En av alla byggnader 

Category: by sophie engström, poland, turism
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Det finns så många byggnader som jag beundrar och förförs av på mina promenader i Lviv. En av dessa är just denna märkliga byggnad. Vid en första anblick tror man nästan att det är ett bönehus av något slag. Men så är det självfallet inte, eftersom det är givetvis ett palats. Och varje palats bär ju sin egen historia.

Palatset som uppfördes 1810-1830 fick sitt nuvarande utseende 1844. Det har haft många ägare. Camello, Turkulłow är några av de namn på grevar som bott där. 

1932 öppnades juristen Eugene Batycki sin advokatbyrå i palatset. Han var far till Zofia Batycka, som 1930 kårades till “Miss Polen”. Hon var även en firad filmstjärna. 


En träff med Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.


Den ortodoxa julen

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Igår var det julafton hemma hos oss. Tolv rätter stod traditionsenligt på bordet, även om vi fick räkna ostarna det här året. Sallad känns inte så lockande när det nästan är -20 ute. Vi gjorde dock en väldigt god kutja, vetegröt, med katrinplommon och nötter i. Mums.

Stanisław Tondos (1926)


Skattjakt i Lviv 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

​Viewpoint-east har äntligen fått en Facebook-sida. Det är märkligt att vissa saker tar så lång tid. Initiativet firas med att flagga för en artikel som kommer ut under julen. För en tid sedan intervjuade jag författarna, Kseniya Borodin och Ivanna Honak, till guide-böckerna Lviv po polsku (Lviv på polska). Det är en fascinerande historia om hur två energiska kvinnor lyckas sprida ljus och inspirera Lvivborna att bokstavligen se sin historia.

Ni kan läsa mer på Wikipedia och längta till att min intervju med de båda publiceras här.


Posten vilar inte i frid

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Mycket har ju förändrats i Ukraina, men  många göromål är forfarande konstiga eller aviga. Men de måste göras. Om de inte görs av mig, vem ska då vara här och förvirra alla? En av dessa konstiga procedurer jag envisas med att utföra är att posta paket till Sverige varje jul. Ja, egentligen är det väl inget konstigt med just göromålet. Det är ju sådant vi allt som mest sysslar med så här till jul. Det konstiga med just den här processen är att den liksom verkar obekymrad om tidernas gång och att alla andra processer har förändrats. Den har stelnat. I en annan tid.

För att posta paket till Sverige måste man inleda konversationen med postdamen (ja, de är alltid damer) med att motivera varför jag vill skicka paketet till Sverige. “Till Sverige?” frågas det alltid häpet. “Ja”, svarar jag näpet. Sedan får jag räkna med besvara den frågan minst en gång till. Ofta flera gånger.

När det är avklarat måste jag väga varje sak. Ska jag skicka en bok och en ask med godis måste de vägas var för sig. Det går alltså inte för sig att slå in flera saker i ett inslaget paket. Nej, då måste de pillas ut ur sina gömmor och rannsakas på vågen.

Tyvärr är jag vid det laget väldigt trött på att postdamen tror att orsaken till att jag inte förstår vad enda ord inte beror på nedsatt hörsel. Om jag har kommit så långt är det bara att vänta på det frenetiska hamrandet på tangentbordet. Under tiden kan jag få lov att fundera på varför ukrainska postkontor bistår med toalettpapper, choklad, saltade solrosfrön, nudlar, tändstickor och tvål, men däremot så är vadderade kuvert en bristvara. En ekvation jag inte löst under alla mina besök på posten.

I lokalen föregår dessutom en underlig symfoni. Stämplar stämplas på kuvert. Resolut och hårt. Bom-bom. Bom-bom. Alltid i par om två. Sedan har vi den gnälliga och gnatande matrisskrivaren, som monotont gnyr fram sin tondöva melodi. En träffande beskrivning av matrisskrivaren är att den är “det självklara valet av blanketter och kopior samt användning i ogästvänliga miljöer”. Ja, så skriver tillverkaren själv.

När jag mörbultad och halvt döv snubblar ut från postkontoret, känner jag en inre frid, som man bara känner vid jul. Den där friden som uppstår när man mitt i tentamenskaos och Luciaförberedelser plötsligt stannar upp och tror man är död.

Tilläggas bör att årets postdam är den trevligaste jag mött vid alla mina besök hos familjen Post.