viewpoint-east.org

En kamp mot klockan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi stretar på en skogsväg som slingrar sig upp för en av alla undersköna galiziska kullar. Det galiziska landskapet upphör aldrig att förtjusa mig. De böjande kullarna som sluter in i mjukt gungande slätter. Men vårt ärende till denna skog lyser inte i rosenrött. Vi är på väg att besöka en massgrav strax utanför Kraków.

Skogen vi färdas genom heter Lasy Tynieckie (Tyniec-skogen), och ligger mellan Tyniec och Skawina.

I juli 1942 beordrade nazisterna att alla kvarvarande judar i detta område skulle tvingas från sina hem till gettot i byn Skawina. De flesta judar hade redan tidigare deporterats till gettot i Kraków. De judar som hade fått bo kvar i sina hem, var sådana som hade jordbruk. Men i juli 1942 var det slut på särbehandlingen av dessa.

Den sjunde juli samlades alla judar från Piekary, som ligger på andra sidan Wisła. De togs med båt över floden till Tyniec. Väl på andra sidan jagades de upp på hästkärror, och färden mot närbelägna Skawina tog sin början.

Men på halva vägen stoppades ekipagen av tyska soldater. 150 personer, som betecknades som icke arbetsföra plockades ut och forslades in i Lasy Tynieckie. De fördes in i skogen till en dalgång där tyskarna hade förberett massgravar. Alla de 150 personer som valts ut mördades här.

Nu står vi på platsen för massmordet, och tittar på de två minnesmärken som finns på platsen. Fram till 2005 var denna plats omärkt. Det fanns inget tecken på att ett avskyvärt brott hade begåtts här. Men idag finner man två minnesmonument, med några namn på dem som mördades här. Men det stora flertalet av de mördade ligger här under oss som namnlösa offer. Man vet helt enkelt inte vilka de var.

Runt om i Galizien finns liknande platser. I den östra delen, det som idag är Ukraina, har ännu fler platser som dessa. Ty där skedde en stor del av mördandet i nära anslutning till byarna och städerna. Men många av dessa massgravar är ännu idag omarkerade. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn, initiativtagare till Rohatyn Jewish Heritage, genomför just nu en inventering i östra Galizien. Ofta finns det ett minne bland befolkningen, men inga fysiska minnesmärken. Dessa platser gapar tomma, eller så har man till och med låtit bygga något på platsen. Och med en sådan situation är det lätt att minnet av nazisternas bestialiska brott går förlorade i och med att generationen som kan minnas nu går ur tiden.

Det finns andra organisationer som arbetar med samma mål, att dokumentera och markera alla plaster för förintelsens brott. Yahad in Unum är ett exempel på en annan organisation som har dokumenterat och sett till att det har uppförts minnesmonument på tusentals platser runt om i Europa. Jewish Heritage Europe är en annan organisation som arbetar med samma sak, och med särskilt fokus på att sammanställa data om platser för förintelsen. Och de för som sagt en kamp mot klockan. På många håll är det nämligen svårt att hitta den exakta platsen för massgraven, och kvarvarande vittnen är av största vikt.

Det är svårt att acceptera att inte alla de mördade inte redan fått en erkänd grav, en markering som visar att här begicks ännu ett av alla brott som Nazityskland gjorde sig skyldig till. Det är ett arbete som inte är avslutat förrän varje plats hittats och markerats.

Men Europas sår efter förintelsen lär, och ska även i framtiden, fortsatt blöda. Ty den typen av arbete har inget avslut, utan är bara en början på en ny fas av minnesarbetet.

Vid minnesmonumentet i Lasy Tynieckie sträcker sig träden upp mot den galiziska skyn. Det förefaller som om de sträcker ut sina armar av bark. Det är nästan helt tyst, enär på suset när vinden för sin hand genom de bladlösa grenarna. Träden och vinden minns. Det är bara vi människor som har särdeles lätt att förtränga.

Inte en kråksång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag minns det som att det var en sådan där sladdrig overhead-bild som var mitt första egentliga möte med råkorna. Min föreläsare på slaviska institutionen på Göteborgs universitet förtäljde om målningen Råkorna har kommit från 1871 av den ryske konstnären Aleksej Savrasov. Målningen föreföll mig enormt fantasieggande. I vindpinade björkar sitter stora svarta fåglar, och i bakgrunden ser vi några dystra och färglösa byggnader, som strängt övervakas av ett toppigt kyrktorn.

Målningens titel uttrycker en glädje över att råkorna återkommit. De är det första tecknet på att våren är här, och de manar landskapet att vakna upp efter den långa istid som ryssarna kallar för vinter.

Min fantasi skenade genast iväg mot livet som rörde sig under hustaken, och mot vidden som bredde ut sig bakom kyrkan. Faktum är att målningen inte enkom var mitt första egentliga möte med råkorna. Det var nog också mitt första möte med det riktiga Ryssland, bortom tsarer och Lenin-statyer.

Sedan det mötet med råkorna på slaviska institutionen på Göteborgs universitet, har jag alltid känt en fascination för dessa majestätiska fåglar. Med sin glänsande och svarta fjäderdräkt, och sin bastanta näbb, är de både förföriska och respektingivande på samma gång. Kanske beror denna min fascination också på att jag till största delen av mitt liv befunnit mig på breddgrader dit råkorna inte gärna beger sig. Ty de trivs inte särskilt väl i Sverige. Deras favorittillhåll sträcker sig från Irland och Skottland och ner mot Centraleuropa. Och till bland annat Galizien.

De förekommer givetvis även i Sverige, men inte i stor utsträckning. Och när de kommer är de sällan lika efterlängtade som de var av Aleksej Savrasov. I Helsingborg minns jag även att man gjorde sitt bästa för att göra sig av med dessa magnifika prydnader i trädens kronor. De väsnades och bajsade, menade deras tvåbenta grannar (som sannerligen också väsnas och bajsar en del). Man förstörde därför råkornas bon, och högg till och med ner träden.

Det är dock allmänt känt att råkor faktiskt kan vara bra av många anledningar, till exempel genom sin iver att hålla rent på marken, vilket i sin tur leder till färre råttor. Det finns även en mytbildning att de förstör för jordbruket. Det har dock aldrig med exakthet varit möjligt att bevisa att råkorna varit roten till olika misslyckanden inom jordbruket.

I Polen har man idag ett lite annat förhållningssätt råkan än man till exempel har i Helsingborg. Sedan en tid har man märkt att råkorna minskar i antal. Troligen beror det på att tillgången till föda minskat, samt konkurrens av kajan, som gjort att råkorna blivit färre. Det gläder mig därför när jag läser att råkan idag är skyddad i Polen. Ingen jakt eller skadegörelse av deras bon får ske.

Det är för övrigt inte bara i verkligheten som råkan fått konkurrens av kajan. Här i trakterna har man till och med låtit kajan lägga vantarna, eller möjligen näbbar och klor, på traktens tilltal. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit efter år av kontemplation. Enligt min mening råder det en total missuppfattning kring hela namnet Galizien, och allt har att göra med att man blandat ihop råkan med kajan. Namnet Galizien sägs härstamma från det gamla slaviska ordet “halka”, som betyder… Kaja! Men på Galiziens tjusiga heraldiska vapen skrider däremot en råka vackert fram. Undertecknad kan verkligen se skillnad på en råka och en kaja. (Nåväl, jag kan väl medge att råkan på det galiziska heraldiska vapnet ibland ser ut som en råka som liknar en kaja.) Jag är vidare av den meningen att ordet halka faktiskt kan ha varit ett samlingsnamn för råkor och kajor då de gärna samsas om samma utrymme. Även på heraldiska vapen!

De två lever alltså sida vid sida, men det råder ingen tvekan om råkan är den klokare och mer raffinerade av dessa två släktingar. För det första har råkan en benägenhet för att ta till redskap när de söker mat. De ska tydligen både använda pinnar för att gräva fram föda, och använda pinnarna för att uppnå en hävstångseffekt – något som troligen tog oss tvåbenta varelser århundraden att klura ut. Råkorna har dessutom ingen som helst tilltro till oss människor. Om man stannar bara en bråkdelen av en sekund för att skåda deras vackert glänsande fjäderdräkt, flyger de i väg fortare än du hinner blinka. De är med andra ord fortfarande övertygade om att vi är oförbätterliga i vår iver att skövla natur och mörda råkor. Kajan däremot stolpar kaxigt runt, med sin karaktäristiska knyckiga gång. Om man stannar upp framför dem, knatar de godtroget fram mot oss mördare och förväntar sig lite utfodring.

På min promenad till mitt arbete här i Kraków möter jag vid denna årstid råkorna. Och tillika mötte jag dem varje vinter i Lviv. Ty vintertid tillhör de städerna. Så när de anländer i november brukar jag förnöjt muttra Råkorna har kommit. Precis som Aleksej Savrasov gjorde den där våren 1871. Så för att summera, vart än de kommer bringar de således glädje, de förnämliga och majestätiska råkorna. Oavsett om det är på en vinterpromenad i staden, en utflykt till landsbygden på våren, när de skådas på en suddig overhead-bild eller när de skrider fram på ett heraldiskt vapen.


Bildens källa.

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.

Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Chotjete kuljotjik?”, hojtar damen till oss från sitt berg av frukt och grönsaker. Så inleds nästan alltid ett handelsutbyte på någon av Lvivs alla matmarknader, (här de kallas de basar eller rynok). “Vill ni ha en påse?” betyder det.

Efter att man plockat på sig av de ljuvligheter som erbjuds börjar sammanräkningen, vilken går i en rasande fart. Ty det ska gå snabbt. Helst ska man inte söla och fundera. Jag hinner nästan aldrig kontrollera att summan stämmer med vad vågen mäter. Men trots det känner jag mig aldrig lurad. Det räcker med att jag ska se lite tveksam ut, eller förvirrad, för att de ska räkna om allt igen.

Den här proceduren är nog det enda som inte förändrats under de senaste åren i Lviv. Varorna som erbjuds har däremot förändrats. Utbudet har blivit större. Främmande fåglar för den lvivianska matmarknaden har i många fall slagit sig ner och byggt bo bland de varor som tidigare var hemtama för köparna. Tidigare var det till exempel ganska svårt att hitta avokado, chili eller citrusfrukter när det inte var säsong. Idag kan jag hitta avokado nästan året runt, och chili är inte längre en bristvara.

Men det slår mig ganska ofta hur mina inköpsvanor ändrats sedan jag flyttade hit. När jag bodde i Sverige satt jag ofta hemma och tittade i recept för att få inspiration. Sedan plitade jag ner namnen på de varor jag saknade på en lapp. Endast ett fåtal gånger kom jag hem tomhänt eller hade tvingats söka särskilt länge efter det som krävdes för att skapa mina kulinariska alster. Jag mötte inte ens problem om jag skulle laga något mycket exotiskt. Svenska matbutiker erbjuder faktiskt nästan allt mellan himmel och jord.

Nuförtiden gör jag precis tvärtom. Jag går till matmarknaden och handlar det som jag tycker ser gott ut eller blir nyfiken på. Det här har lett till att jag helt enkelt exluderat vissa favoriter från mitt kök. Ett exempel är wok. Det är nästan omöjligt att vid ett och samma tillfälle hitta det som behövs. Jag minns fortfarande den dag jag plötsligt snubblade över en burk kokosmjölk i Lviv. Mitt jubel hördes nog över stora delar av innerstaden. Idag är det visserligen lättare att hitta (svindyr) kokosmjölk, men citrongräset tycks inte trivas på de ukrainska fälten. Och om de växer upp hamnar de antagligen ögonaböj i någon spritdryck. På marknaderna huserar de i alla fall inte.

Det finns även andra grödor som lyser med sin frånvaro. Grönkål till exempel. Varför detta lättodlade kål inte slagit läger på matmarknaderna är för mig ett mysterium. När jag besökt Polen har jag till min förtvivlan sett deras stolta fysionomi breda ut sig bland grönsaksstånden. Men till Ukraina vågar de sig tydligen inte.

Det samma gäller kålroten. Denna ljuvligt lena och smakfulla rot är ett tydligen förvisad på livstid från ukrainsk mark. Mycket besynnerligt, ty jag har sett den i Polen, så det är inte så att den vägrar växa ur galizisk mylla. I Polen har jag förövrigt blivit serverad rotmos i Radio Krakóws matsal. Det var definitivt rotmos, även om jag tyckte att de misshandlat den alldeles förfärligt. Det polska köket är annars mycket trevligt och aptitligt. Men tyvärr ha det stackars folket missförstått hur man handskas med en kålrot. (Å andra sidan är det kanske bättre att missförstå hur man sköter en kålrot, än att inte alls vilja kännas vid den. I den senare kategorin finner du ukrainarna.)

Det är nu en tid sedan jag slutade att leta efter dessa olikartade kål. Jag har anpassat mig, och det har har lett till att jag har släppt in en faslig massa nykomlingar i mitt kök. Problemet är bara att jag just nu inte kan komma på vilka de är, ty jag har tydligen anpassat mig till den grad att jag tycker att de alla är helt bekanta vänner i mitt kylskåp eller i min fruktkorg.

Jag har till och med anpassat mig så mycket att jag nu inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan de lvivianska matmarknaderna. De har blivit lika mycket en del av min vardag, som att morötterna inte ska köpas plastförpackade, utan ligger stiligt i buntar ihop tvinnade med sytråd.

Och jag har mycket svårt att föreställa mig en mathandlingstillvaro utan ett litet samtal med någon av alla dessa heroiska damer och herrar som befolkar de lvivianska matmarknaderna. De styr vad som ska hamna i mitt kök, och det är egentligen de som idag skriver mina recept.


Make söker vara på Vynnykivskij rynok.

Två organisationer som bygger broar mellan folk

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, NGO, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Tanken och förhoppningen är att detta ska bli en plats för alla i Rohatyn”, säger Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och sveper med sin öppna hand ut över den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn. Vi står här tillsammans med styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne.

Det är två väldigt olika organisationer som möts, men på många sätt har de fler beröringspunkter än olikheter. Ty det två organisationerna drivs av viljan att bygga broar mellan folk, idag och genom historien. Svensk-polska föreningen vill skapa kontaktytor mellan svenskar och polacker. Rohatyn Jewish Heritage vill öppna dörrar till den ofta glömda, eller förträngda, judiska närvaron i Galizien. På det sättet påminner de om varandra, utan att för den delen vara varandras avbilder.

Och det finns mer som förenar dem, nu när de står tillsammans i Rohatyn. De båda söker efter folk som inte längre finns kvar på platsen. Polackerna var en stor folkgrupp i Rohatyn förre kriget, men idag finns inte mycket kvar som visar att de överhuvudtaget fanns där. Det enda som vittnar om deras tidigare närvaro är några väggmålningar, ghost signs, som skrapats fram ur historiens glömska.

När det kommer till judarnas berättelse är det än dystrare. Inga synagogor finns kvar. Inga synliga tecken på judiskt liv överhuvudtaget. Det som markerar judarnas liv på platsen är några dystra sovjetiska monument, som förkunnar att här mördades tio tusentals judar. Som svarta kuber, står de och vilar på platser dit få söker sig.

Men Rohatyn Jewish Heritage vill ändra på det. Genom att göra den gamla judiska begravningsplatsen till en plats för alla, hoppas de få människor i trakten att minnas.

Två diktaturer försökte sopa bort spåren av dessa folkgrupper. De lyckades såtillvida att de människor som då bodde på platsen förintades eller fördrevs. Men de misslyckades eftersom styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne och Rohatyn Jewish Heritage faktiskt står tillsammans på den plats där dessa två folkgrupper en gång levde.

I den här regionen är det ofta svårt att se var judarnas historia börjar, och var den polska tar vid. Likaså är det inte enkelt att lösgöra ukrainarnas historia från de andra två. De flyter ihop. Är på många sätt helt sammanflätade, men har genom vår tids nationalstats-tänkande separerats. Man levde här tillsammans. Inte alltid friktionsfritt, men ändock tillsammans. Men idag vurmar våra ledare för att skilja ut, klippa bort, saxa vilt, allt för att slippa ta i frågan om att vår historia inte är ett Exel-dokument där man kan placera judar, polacker och ukrainare i prydliga kolumner. Tydligt separerade.

Och det är då som organisationerna nämnda ovan blir så oerhört väsentliga för vår samtid och framtid. De kan, med sitt ofta ideella arbete, förändra och problematisera den förenklade bild våra politiska ledare tenderar att ge näring åt.

Jag tänker på det här när jag står med dessa två organisationer, och känner att jag blir riktigt rörd. Rörd över deras arbete som de gör för att komma oss till del, utan att egentligen kräva något mer tillbaka än en vänligt uppmuntrande fras. Vi är nog lite till mans dåliga på att se och uppskatta deras betydelse. Det är lätt att glömma att de människor som finns bakom alla de där organisationerna också gör något för oss. De har inte bara roligt tillsammans. De plöjer också ofta ny mark, som vi sedan ledigt kan rulta oss fram genom.

Själv bidrar jag väl till båda dessa organisationer så gott jag kan. Som hyfsat nytillkommen medlem i Svensk-polska föreningen i Skåne, och som ivrig påhejare av Rohatyn Jewish Heritage. Och med tiden har jag förstått att den typen av engagemang är långt mer betydelsefullt än olika politiska utspel. Organisationer som dessa är kontinuiteten i en verklighet där åsikter fladdrar likt dagsländor i en till synes oändlig ström.

Vi lämnar tillsammans den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn, men kvar finns ett frö i oss alla. Ett frö till ökad förståelse, kunskap och insikt. Ty varje gång man möts på detta sätt, träder nya uppslag fram. Som fördjupar och förstärker.

En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.