(Läsningstid: 4 minuter)Jag stirrar på tangentbordet. Drar fingrarna över bokstäverna. Söker orden inom mig. Orden som ska beskriva den avgrundsdjupa sorg som hörs i nästan varje andetag här i Lviv och i en stor del av landet. Jag drar fingrarna över tangentbordet och inser att jag inte har det vokabulär som krävs för att beskriva vad Ukraina genomgår. I min trygga svenska bakgrund finns inte en beredskap för det här. Det är omöjligt för mig att förstå hur en folkvald regering kan lyfta sina vapen och skjuta mot sin egen befolkning. Jag var inte född Ådalen 1931 och det kollektiva minnet av vad som skedde där har bleknat bort.
Jag tvekar när jag lyfter händerna. Jag måste berätta. Sätta ord på sorgen. Det är så viktigt att berätta så att andra förstår. På nätet, i Facebooksstatusar, i tweets och i svenska dagstidningar läser jag att Euromajdan är en kupp. Flera lånar till och med Kremls språkbruk och säger att det är en nazistkupp. Det är helt obegripligt. Häromdagen menade någon att denna “högerkupp” var extra farliga eftersom brotten under Nazityskland var som värst här i Ukraina. Ja, brotten mot mänskligheten som skedde under Nazismens fana var verkligen bestialiska. Men likaså var Sovjetunionens brott. Hur många som dog i kommunismens namn är omtvistat, men vi vet att det var miljontals.
Jag vet att jag kommer få massa skit för det här, men majoriteten av den dynga om vad Euromajdan är för rörelse kommer vänstern. (Jag har redan berört detta i en tidigare postning, men kan inte låta bli att peta i det här såret lite till.) Jag ser mig själv som vänster. Har alltid röstat vänster, men jag har svårt att tolerera det gigantiska problemet man har med att erkänna vad som hänt under Sovjetunionen. Man pekar på utredningar och uppgörelser, men varför fortsätter man då på att dundra ut Kremls retorik?
Jag har dessutom svårt att fatta varför man envisas med att säga att mainstream-media inte varnar för Pravyj sektor och Svoboda. Jag har läst flera artiklar i t.ex The Guardian (ett ex. här), Aftonbladet, SvD, DN samt Fria tidningar som tar upp hotet från extremhögern bland demonstranterna. Man vill tydligen att man bara skriver om det problemet på Euromajdan. Varför är man inte mer intresserad av vad de inom den nya vänstern i Ukraina säger? Varför skrivs nästan inga artiklar om vad de vill? Varför skrivs det så lite om att de också stått på Majdan tillsammans med bland annat HBTQ-folk? Är man inte intresserad av deras synpunkter? Eller är det bara så att det inte passar med den förutfattade meningen att de forna Sovjetrepublikerna bara kan göra fascistiska revolter? Själv minns jag (trots att jag då var ung och politiskt naiv) ursinnet hos många inom vänstern när Baltikum reste sig. Man pekade på att de varit fascister under andra världskriget och menade att nu tar fascisterna över igen. Ibland undrar jag om Olof Palme hade haft en annan inverkan på den svenska vänsterns skepticism mot Östblockets sammanbrott. Inte för att han var en vaken politiker, utan eftersom hans estniska påbrå var viktigt för hans identitet. Kanske hade vi fått ett annat förhållningssätt inom vänstern? Idag tycks det som om man hellre gråter över raserade Leninstatyer, än för de som skjutits till döds av kravallpolis. En cynism jag inte vill vara delaktig i.
Jag ser upp från tangentbordet. Det är tydligen för svårt att beskriva sorgen. Ut kommer bara min vrede. Vreden över att vi, ja vi inom EU, lät det ske. Att många fortfarande inte fattar vad som sker här och inbillar sig att Pravjy sektor är tungan på vågen. Nu är det är viktigt att vi ägnar oss åt att stödja de demokratiska krafterna. De finns, och de är starkast, men de behöver också höra att vi tror på dem. Jag höjer blicken och ser ut över hustaken i mitt vackra Lviv. Inom mig hör mina studenters ord, hur de ber oss lyssna: “Hörs oss. Vi är inte fascister!”
Någon som bättre lyckats med att sätta ord på sorgen är Anna-Lena Laurén. Läs och fundera sedan på kommentaren längst ner från “Svenne” och fråga dig varthän är vi på väg.
(Nedan mina 35mm bilder från november 2013 till februari 2014.)
