viewpoint-east.org

Omgiven av galningar – om boken “Furstinnan”

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Vasa. Det var ett namnpar som jag under min barndom förknippade med något tråkigt, fult och synnerligen ointressant. Allt som kunde sammankopplas med Vasa var för mig förkastligt. Vasaknäcke var töntigt. Vasaloppet var något löjeväckande. Om någon, via sitt utseende (till exempel om de hade skägg), fick mig att tänka på Gustav Vasa, blev jag både djupt förolämpad, och på många vis äcklad. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och nu lever jag sedan två decennier med en man som heter Gustav och har skägg.

Så här i efterhand har jag ibland snuddat vid tanken att det handlade om någon extrem känsla av anti-patriotism som angripit min unga barnhjärna. Det var ju ändå han som lagt grunden till det som skulle bli Sverige av idag.

På senare tid har jag dessutom utvecklat ett intresse för denna svenska dynasti. De var ju fullkomligt förryckta allesammans! Revoltörer och spritt språngande galna!

Det var därför med stor förtjusning som jag öppnade den första sidan i Eva Mattssons bok “Furstinnan. En biografi om Katarina Jagellonica“. Ty Katarina Jagellonica (1526-1583) var inte bara gift med en av de vildsinta Vasarna, Gustav Vasas andra son, hon kom också från Polen, vilket gör henne intressant för mig som när en utpräglad fixering vid allt som rör Centraleuropa.

Jag hade således mycket högt ställda förväntningar på biografin. Inte nog med att jag förväntade mig en fördjupad förståelse för det Polsk-litauiska samväldet. Jag förväntade mig även att få min nyfunna fascination för de galna Vasarna tillfredställt.

Eva Mattsson har gjort en noggrann forskning inför författandet av denna biografi. Det är inte många före henne som sökt svaret på vem Katarina Jagellonica var, och hur hon såg på sitt liv i Sverige. Därför är flera uppgifter nya, och Mattsson bryter verkligen ny mark. Det är även så, att Evas stora intresse för denna polska prinsessa, och sedermera drottning av Sverige, smittar av sig hos läsaren. Det är helt enkelt omöjligt att inte bli djupt fascinerad av hennes livsöde.

Ett av de anslag som är riktigt intresseväckande, är att Eva Mattsson medvetet följer de kvinnliga släktbanden. Istället för att fördjupa sig i Katarinas far, får vi följa hennes mors anfäder till Italien. Det här är ett grepp som stärker upplevelsen av att man läser en, i många stycken, oförtäljd historia.

Eva Mattsson ägnar även mycket tid åt att levandegöra tiden hon beskriver. Vi får bekanta oss med arkitektoniska idéer, inredning, klädernas apparition, maträtter och dryckesvanor. Det här skänker en känsla av närhet till det berättade som är förhållandevis sällsynt.

“Furstinnan” är dessutom en mycket vacker, smakfull och omsorgsfullt bearbetad bok. Bildmaterialet är gediget och förstärker känslan av närvaro i tiden.

När jag läst de sista raderna i “Furstinnan” kände jag sorg över att lämna ett spännande sällskap, ja, det var som om jag lärt känna dessa damer och herrar personligen.

Jag måste ändå medge att jag initialt var något förbryllad över hur Eva Mattsson redovisade sina källor. Akademiker-skadad som jag är, upplever jag en stark ångest om jag inte har några fotnoter att klamra mig fast vid. Men snart hade jag helt enkelt förlorat mig i den fascinerande berättelsen om Katarina Jagellonica. Fotnoterna hade jag antagligen ändå inte kontrollerat, och källorna finns ju tydligt markerade i slutet av boken.

Med en avslutande fanfar hävdar jag att detta är det bästa jag läst i sitt slag under senare tid. Och då läste jag “Ett jävla solsken” nyligen. I “Furstinnan” finner vi en medryckande berättarglädje, kryddat med Eva Mattssons stora kunskaper samt att vi omges av den tidens galningar. Ja, mycket bättre kan det inte bli!