viewpoint-east.org

Denis Zjdanov – En mästerlig pianist besöker Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Missa inte chansen att lyssna till en av Ukrainas bästa pianister, hade Orgelsalen arrangörer skrivit om kvällens konsert. Ja, sannerligen, tänker jag när jag äntrar konsertlokalen några minuter försenad. 29-årige Denis Zjdanov är i högsta grad en pianist man inte ska missa. En pianist i världsklass.

Normalt sett brukar det ta mig några minuter före jag sitter som förtrollad, men inte ikväll. Jag hann inte ens sätta mig till rätta innan jag kunde erfara hur unik kvällens konsert verkligen var.

Det hörs direkt. Tonen, nedslaget, och det finns något i kroppsspråket som bara en äkta konsertpianist har. Där tonerna gungar fram med hans eller hennes rörelser. Det är något speciellt med rymden i tonerna. Det finns luft, utan att vara tomt. Det är kompakt utan att bli grötigt.

Jag vänder mig om i lokaken och ser flera av de riktiga musikälskarna på plats. Men ändå blir jag förvånad över att så få tagit sig till Orgelsalen i kväll. Jag kan inte tänka mig att något annat i stan som skulle kunna konkurrera med det här. Men av någon anledning har många valt att stanna hemma. Kanske beror det på att Zjdanov, efter sitt genombrott med en CD på Naxos, främst befunnit sig i utlandet. (Vi har ju alla en tendens att döma de som överger hemlandet extra hårt.) Är det därför så få kommit? Kanske har hans namn inte tillräckligt många gånger syns på konserthusens affischer i Ukraina? Folket här borde annars vara extra stolta över honom, eftersom han är bördig från regionen. Man borde helt enkelt gå man ur huse.

Denis Zjdanov började spela ganska sent i livet. Det var som nioåring som han började spela piano vid musikskolan i Tjernivtsi. Sedan gick det undan. Man insåg tidigt att han var en musikalisk begåvning. 2013 kom hans debut på Naxos, men det förvånar mig lite att det inte kommit fler inspelningar sedan dess. Men kanske har annat kommit emellan. Jag är dock övertygad om att han i framtiden kommer få fler av sina toner bevarade.

Ikväll spelade hsn Brahms variationer på Paganini (om det är så den heter på svenska) som en skruvad dans med tangenter. Underbart lekfullt, fulländat och varsamt ömt på samma gång. Chopins första pianokonsert framfördes tillsammans med fem musiker, violin, viola, kontrabas och cello. Eftersom jag verkligen kan stycket in i minsta detalj, hörde jag för mitt inre hur träblåset ljöd, trots att de inte fanns i rummet utan bara i mitt minne. Det var dock ingen nackdel. Det var som att bevista en konsert med sex solister istället för en. Det rådde en fullkomlig koncentration, vilket förstärkte en känsla av närvaro på gränsen till intimitet.

Denis Zjdanov är någon jag hoppas få möta på fler konserter. Jag erfar just nu den där välbekanta känslan av genuin upprymdhet, kombinerat med lite vemod och saknad. Precis så som det ska kännas efter en fantastisk konsert. Man ska helst enkelt vara lycklig över det man fått höra, men ändå en önskar att klangerna aldrig tystnar. Vilket de visserligen inte heller helt gör. För riktiga konsertpianister har en förmåga att leva kvar i ens musikaliska minne så länge man önskar.

En afton med kammarmusik

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.


Maria Bil till höger.


Med publik på scenen.

Vi är alla kontrapunkter

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tydligen har Aldous Huxley skrivit en roman vid namn “Kontrapunkt“. Man borde kanske läsa den, tänkte jag när jag för några dagar sedan lyssnade på musik av Telemann i Orgelsalen. Själva kontrapunkten intresserar. Mycket i våra liv går nämligen i kontrapunktens tecken. Tänk bara på kanon. Vi tycks inte få nog av att imitera varandra, med lagom avstånd emellan. Någon säger något, som imiteras av någon annan ungefär en vers senare. Nå, den här ordliga kanonen är dock något mindre skön än den musikaliska, men de är påtagligt närbesläktade. Inte helt sällan gör livet en retrograd inversion, alltså, plötsligt går det baklänges och uppochner. Nej, det behöver inte alls vara skrämmande. Tänk det som berikande och att det ger kraft till nya tankar.

Vi möter ofta de som dessutom har en tendens att handla omvänt. De tar två tonled uppåt, när det förväntade valet borde vara nedåt. Men eftersom det är en del av kontrapunkten förlåter jag dem, trots att jag inte förstår något av deras slutsatser.

Det är ju märkligt att kontrapunkten förändrats så! Som liten råkade jag ibland på dessa kontrapunktfantaster. (Mina föräldrar är musiker, och bland dem träffar man ofta på mästarna bland nördar.) De var då helt annorlunda än dagens kontrapunktfantaster. De var gamla, luktade illa och hade en högst besynnerlig framtoning. De gjorde sitt bästa att skrämma bort mig från musiken. Kontrapunkten verkade dessutom vara en ilsken stötesten man ofta snubblade över, eller rätt och slätt slog varandra i skallen med. Idag är den något helt annat. Kontrapunkten är fräsch, helt enkelt nydanande i sin ålderdom. En mästare på kommunikation och skapar reda i vår osaligt stökiga värld.

När jag satt där i Orgelsalen för några dagar sedan och funderade på vår kontrapunktiska samhörighet, gjorde som jag så ofta gör när jag går på konsert, nedtecknar mina inre anteckningar, så yppade en röst i mitt inre: “Det går ju inte att lyssna på musiken för allt oväsen tankarna gör.” Så jag stängde mitt inre anteckningsblock, och lät mig vaggas in Telemanns musikaliska tankepiruetter. För hur ofta får man egentligen höra hans verk framfördas på riktiga barockinstrument?

“Så spröda deras röster är”, kunde jag ändå inte låta bli att ordsätta. Samtidigt som jag ändå skickade en tacksam hälsning till de instrumentmakare som utvecklade instrumenten. Inget fel på barockinstrument, åh nej. Men de går inte att jämföra med dagens krämiga och svulstiga instrument. I synnerhet stråkinstrumenten. Träblåset, särskilt tvärflöjten, var nog ändå bättre i trä.

Det är väldigt svårt att inte kontemplera när man lyssnar till musik. Den talar liksom till oss. Och det är väl det som gör kontrapunkten så storartad. Den är vi. Låter som vi. Beter sig som vi. Vi är alla kontrapunkter. Och om vi är modiga vågar vi också vara den som sticker ut som en quodlibet. Någon som vågar ta flera olika melodier på samma gång, helst lånade från olika håll. Men det är ju bara för de modiga…

Nå, så var det ju det där med Huxley och hans polyfoniska roman vid namn “Kontrapunkt”…


Från konserten med musik av Telemann i Orgelsalen.

Lvivs nya musikaliska hjärta

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Haydn. Ja, det var honom jag tyckte att 2018 skulle låta sig inspireras av. Denne kreativa mästare, med sina mycelliknande kreationer som hade en tillsynes oändlig förmåga att föröka sig. Och det kändes därför extra ödesmättat att årets första konsert inleddes med just Haydn, framfört av Collegium Musicum Orchestra i Orgelsalen.

Haydns symfoni nr 59, även kallad Feuer (Eld) är vackert och betraktas som ett tidigt verk (skrevs 1769). Det är väl främst sista satsen som får det att bränna till. Här ställs det höga krav på trä- och bläckblås. Jag tyckte att hornen klarade det bra, eftersom jag utgår ifrån att det är ett förträffligt svårspelat instrument. Dirigenten Theodor Kuchar hade dessutom ett mycket sympatiskt och inspirerande sätt att leda orkestern, vilket spred sig via tonerna till oss åhörare.

Kvällens stora stjärna var dock violinisten Noah Benedix-Balgley. Orkestern och han lämnade inte ett öga torrt efter att de briljerat med Mozarts violinkonsert nr 5.

Men trots detta, var kvällens största behållning avslutningen, Mendelssohns nionde stråksymfoni (MWV N 9). Det hördes att kvällens gästdirigent drillat orkestern under repetitionerna så att det skulle sitta perfekt. En viss nervositet kunde vi i publiken därför skönja efter pausen, men den spolades bort när kvällens solist plötsligt steg in och tog plats bland violinisterna. Ganska snart var de spända ansiktsuttrycken borta, och de hade förbytts mot roade leenden. Och med vilken bravur orkestern tog sig an denna symfoni! Hela publiken fångades in bland tonerna och snart var vi alla sammanflätade med detta vackra partitur, som Mendelssohns nionde symfoni är. Det låter så vilseledande enkelt, men det är just när det låter som enklast som det tycks som svårast.

Hjärnorna bakom Collegium Musicum, Taras Demko och Ivan Ostapovitj, har tagit över ledarskapet för Orgelsalen. Det bådar gott inför framtiden och i synnerhet 2018. Lvivs stadshus gör därför en fenomenal insats genom att stödja de här krafterna i Lviv. Det är precis vad vi behöver, en fast scen för Collegium Musicums energi, som definitivt kommer fortplanta sig ut bland stans alla nervceller. Det var därför extra trevligt att åter skönja borgmästaren, Andrij Sadovyj, i publiken.

Jag tror nog att vi alla lyfter på våra imaginära plommonstop, för konsertens gäster, musiker, arrangörer och för Lvivs stad.

Pavel Haas studie i skönheten – mitt i ondskan

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ödet. Jag tror inte på sådant. Allt är tillfälligheter. Eller slump. Ödet finns bara i våra huvuden för att försöka skapa ordning i den oreda verkligheten nystar till oss. Men det är ändå så att ibland förundras jag över att slumpen, eller tillfälligheterna, går så linjärt och samstämmigt i en och samma riktning. I mitt fall är det förintelsen.

Sedan barnsben har jag fått lära mig namnet på det som skulle krossa det Europa som fanns då. Hemma talades det om det. Säkert inte mer än i andra familjer, men så där genomsnittligt. Pappa, som är klarinettist, har alltid haft ett särskilt gott öga till den judiska kulturen. Inte så underligt, då hans instrument ofta hörs i judiska folkmusik. Det är därför inte heller så märkligt att förintelsen ofta kom upp som samtalsämne. I skolan fick vi läsa om det, och jag åkte till och med till Auschwitz. Jag har därför getts alla möjligheter att förstå vidden av förintelsen. Så det är faktiskt märkligt att jag först nu förstår det som egentligen inte går att förstå.

Och att jag förstår är för att jag nu dagligen måste konfronteras med förintelsen. Var jag än vänder mig finns den där. Nej, det är inte ödet. Det är mina intressen som förflyttat sig. Förintelsen har alltid varit där den är. Jag har bara rört mig närmare den.

Centraleuropa blev sig aldrig mer likt efter förintelsen. Mitt intresseområde ligger nu här, därför möter jag dagligen människor som mördats i något koncentrationsläger, eller i någon massaker. Jag möter dem i texter, i konsten, i arkitekturen, i teatern och givetvis i musiken.

Pavel Haas är ett sådant möte jag hade nyligen. Det var när jag varit på Kurant i Kraków som jag hittade en CD med tjeckisk stråkmusik. Tjeckien är tyvärr för mig fortfarande ett dunkelt land gömt i min egen okunskap. Endast befolkad av några ensamma individer. Bland de vackra kompositionerna på CDn fann jag Haas komposition “Étude” (Studie) från 1943. Verket skrev han som fånge på Theresienstadt. Dit hade han kommit redan 1941. Att någon kan skriva något så vackert, när man omges av död, ondska, förintelse… “Det är kanske det enda vapen vi har”, tänker jag (möjligen enfaldigt), “för oss som inte vill (eller för de som vill men inte kan) höja ett gevär mot någon annan, att skapa skönhet när allt omkring är ett vrålande ondskefullt monster.”

Pavel Haas är bara en av alla de möten jag gjort under senare tid. Möten som fått mig att förstå vad förintelsen verkligen innebar. Vilket oläkbart sår det är i det centraleuropeiska medvetandet.


På Kurant.


CDn där vi möttes.

Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.

Vad lockar oss en fredag?

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tänk dig en lokal fylld till bredden med människor. En lokal som rymmer ungefär 600 personer. Vi är så många att flera av oss får stå. Vi är gamla eller unga. Med ryggsäckar eller handväskor. Med dreadlocks eller vågiga papiljottlockar. Med kostym eller iklädda jeans. Ja, vi alla finns nog där. Vi är nog alla representerade.

Och vad är det då som lockar oss hit? Jo, det är Bach, John Dowland, Igor Stravinskij, Franz Liszt och många fler. Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är sant. Att så många knatar iväg till Orgelsalen i Lviv för att lyssna på klassisk musik. En helt vanlig fredag.

Men det är ju ingen vanlig fredag. För det är nu som orgelsalen kommer ta ett nytt andetag. Taras Demko och Ivan Ostapovitj, ni vet hjärnorna bakom Collegium Musicum, kommer i framtiden sätta sitt tydliga avtryck på konsertsalen. Det ska bli oerhört roligt och intressant att få följa med på den resan så länge som det nu varar.

Det är inte för utan att jag känner en oerhörd tacksamhet över att få vara just här och just nu. Att jag faktiskt är en av de här galna lvivianerna som rusiga efter tre timmars musik, promenerar iväg ut ur Orgelsalen och på vår väg sprider den upprymdhet bara musik kan ge oss.