viewpoint-east.org

En välkänd Boris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

1 december 2019
Dagens polska affisch
Borys Godunow (Boris Godunov)
Av Józef Mroszczak
År 1961

Ni som är trogna min blogg, minns att jag förra året hade ett galet projekt. Jag hade en adventskalender. Varje dag från första till tjugofjärde december postade jag en polsk affisch. Affischerna var i huvudsak från mellankrigstiden. Det är inte säkert att jag orkar vara lika flitig i år. Min energi känns om möjligt än mindre än förra året. Men förra året ledde min galna produktion av adventsluckor till att jag fick mer energi, och att min skrivklåda och vetgirighet ökade. Vi får se om det kommer att bli så även i år. Men jag gör i alla fall ett tappert försök.

I år hoppas jag att jag kommer att vara lika stringent som förra året. Men de som känner mig vet att jag sällan lyckas hålla mig till någon röd tråd. Jag är helt enkelt för nyfiken. Jag vill också flytta framåt lite i tid, till tiden för det kommunistiska Polen. Orsaken är helt enkelt att det var den tidens affischer som först lockade mig till landet. Men som sagt, jag är ju sällan stringent, så det kommer nog lite annat också.

Så hur inleder man då lämpligast 2019 års adventskalender? Jo, givetvis med Józef Mroszczak. Det var nämligen han som var initiativtagaren och organisatören av Polens första biennale för affischkonst, som gick av stapeln 1966 i Warszawa. Józef Mroszczak hade då bott i huvudstaden i 14 år. Där hade han sedan en tid undervisat på konstakademien. Han var också en av grundarna till tidskriften Projekt, som fokuserades på design.

Innan han kom till Warszawa hade han bland annat jobbat i Katowice, och det var tack vare hans flitiga arbete som stadens konstakademi etablerades 1947.

Józef Mroszczak föddes 1910, men dock inte i Katowice, utan i Nowy Targ. En liten vacker stad, mellan Kraków och Zakopane. Faktum är att man alltid ser de spetsiga bergen från Nowy Targ. De ligger som en vacker kuliss och ackompanjerar stadens själ och rytm. Nå, det är inte något jag vet bestämt, utan något jag fått för mig efter att ha studerat bilder från Nowy Targ.

Affischen jag valt heter Boris Godunov, och är en affisch till Modest Musorgskij opera med samma namn. Jag tror att flera av er har sett den tidigare. Färgen är djupt röd, eller kanske till och med lite ilsket röd. Ett mansansikte tornar upp sig i mitten, och huvudet (eller är det en hatt) har formen av en lökkupol. Några obekymrade gröna bubblor flyger runt i luften kring mannens huvud, och han ser lite förvånad ut. Eller så är han helt enkelt inte helt närvarande, utan drömmer sig bort till den mycket intresseväckande prologen till andra scenen i operan.

Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.

Ännu inte världens svåraste språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag talar gärna polska, istället för engelska”, säger mannen till expediten i bageriet där jag sitter och avnjuter en kopp kaffe. Jag ler lite i mjugg åt samtalet, eftersom jag helt nyss haft samma språkliga batalj med kvinnan bakom disken. För undertecknad tycks det helt enkelt som ett bättre alternativ att försöka tala polska i Polen, än att genomlida ett samtalsutbyte på bruten engelska.

Expediten är dock inte lika tillmötesgående mot mannen, som hon tidigare var mot mig. Hon svarar helt kort att polska är ett mycket svårt språk att lära sig. Mannen lommar lite modvälld med sin bricka med kaffe och smörgås till ett bord, och sätter sig med en tung suck. Han ser ut att ha tappat något av sin motivation. Kanske har han hört samma olidliga fras många gånger idag…

Jag funderar på att sträcka ut en hand, och ropa något glatt tillrop om att han ska kämpa på. Men hans ansiktsuttryck säger mig att det just nu inte är lägligt. Han vill nog slicka sina sår i ensamhet.

Jag hör också själv ofta den där frasen, att polska är oerhört svårt att lära sig. Som om polackerna ville ha sitt språk för sig själva, och inte alls vill dela med sig av språkets skönhet och förunderlighet. Är det så svårt att förstå att vi verkligen vill lära oss ett språk som exempelvis kallar toffel för “pantofel”, emedan “pantoflowa poczta” betyder djungeltelegraf?!

Eftersom jag har bott i Lviv förvånas jag dessutom av att jag, som språktörstig individ, inte får fler glada tillrop. I Lviv gick det nämligen inte en dag utan att någon berömde min ukrainska, eller uttryckte glädje över att jag, som inte har några rötter i landet, ville lära mig deras modersmål. De blev glada, och kände sig stolta och kanske till och med hedrade.

Det här lvivianska förhållningssättet är något som polackerna borde ta efter. Det skadar inte att uppmuntra, om än bara lite. Jag tror nämligen inte att någon polack ännu dött av att uppmuntra andra för mycket.

Det händer dock att jag får höra äkta och uppmuntrade tillrop här i Kraków. Som när vår lokala grönsakshandlare faktiskt log ett litet, litet snett leende, när jag uttalade ordet sześć (som betyder siffran sex) helt korrekt. Men i allmänhet uppfattar jag det som om de flesta vill 1) briljera med sin brutna engelska 2) tror att det går fortare om vi talar engelska (vilket jag vis av erfarenhet vet inte alltid är en korrekt slutsats).

Det slår mig plötsligt att det är exakt samma situation för mina studenter som åker till Sverige. Jag har otal gånger hört hur de beklagat sig över att svenskarna inte vill prata svenska med dem. Mina studenter har även vittnat om att de fått frågan varför de pluggar svenska. Svenska är ju ett så litet och obetydligt språk, menar svenskarna. Jag har dessutom ofta själv fått frågan varför studenter utomlands vill plugga svenska. När jag svarar att det förhåller sig med den saken ungefär som att många i Sverige studerar exempelvis franska, spanska, tyska, isländska, kinesiska etc på svenska universitet, får jag en misstrogen blick till svar. “Men svenska är ju ett så ointressant och tråkigt språk”, säger blicken. (Vilket i sin tur är en följd av att vi redan i skolan får lära oss att vårt modersmål är fattigt, saknar synonymer, talas av en handfull stollar, samt att vi är så duktiga på engelska – allt det där är faktiskt en sanning med modifikation.) Så vi i Sverige är inte mycket bättre än polackerna. Eller rättare sagt, vi är lika usla på att uppmuntra till språkinlärning, men vi är usla på ett annat vis.

Faktum är att polska inte alls är det svåraste språket att lära sig, även om det visserligen inte är lika lätt som exempelvis engelska. De tio svåraste språken att lära sig är, enligt Unesco, i tur och ordning 1) kinesiska 2) grekiska 3) arabiska 4) isländska 5) japanska 6) finska 7) tyska 8) norska 9) danska 10) franska. Och polska då? Nä, det är inte med. Så nästa gång jag snubblar över någon polack som hänvisar till att polska är ett så svårt språk, ska jag svara: Tak, ale język fiński jest trudniejszy (Ja, men finska är svårare). Och även om det inte är fullt korrekt uttryck (enligt polska språkets alla konster med uttal och grammatik), så är det ändå fullt begripligt. Kanske lämnar jag då i alla fall ett litet frö till eftertanke hos den jag möter. En eftertanke som förhoppningsvis leder till att den tilltalade förstår hur enfaldigt det är att försöka trycka ner en inlärare i skorna, bara för att de är nyfikna och vill lära sig ett annat språk.

Det är nog det jag borde sagt till den där mannen på bageriet, men inte gjorde eftersom jag inte hade tänkt ut allt det här då. Jag utgår i alla fall från att han hade fått sig ett gott skratt.

På tu man hand med en galizisk by – Tyniec

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Varje gång jag tar mig ut på den galiziska landsbygden blir jag lite salig. Bland de små byarna, och de slingrande vägarna, känner jag hur mitt egentliga jag blommar ut. Jag är nog helt enkelt född bland de där kullarna, trots att mitt födelsebevis inte alls vill kännas vid det.

Och i Kraków är det enkelt att få utlopp för denna passion. Ut ur staden breder sig ett finmaskigt nät med tåg- och busslinjer. Varje stuga tycks ha en tillhörande station eller busshållplats.

Så att ta sig till närbelägna Tyniec är faktiskt ingen match för mig och G. Från vårt älskade Podgórze tar vi därför spårvagn 52 till ändhållplatsen. Ändhållplatsen kallar sig trevligt nog för Czerwone maki, vilket betyder Röda vallmon. Nu är det ändå så att denna plats inte särskilt väl stämmer överens med sitt namn. Här finns inga vackra blommor att skåda. De är istället utbytta mot enorma kontorskomplex, bostadshus som klättrar upp mot den blå skyn, och en faslig massa vägar och avfarter, som gör sitt bästa för att slå knut på både sig själva, och på mitt lokalsinne.

Tursamt nog dyker vår buss mot Tyniec snart upp, och vi sätter fart. Och fart har vi. Busschauffören kör precis som alla andra polacker, som om han hade eld i baken. På de trånga och krokiga vägarna kör vi i säkert hundra knutar. Alla de andra passagerarna ser ut att ha tagit chaufförens körstil för vana. De skrattar inte alls, när han efter varje hållplats sätter gasen i botten, så att däcken tjuter.

Nu känner jag att vi snart är framme i Tyniec. Vägen blir smalare, och husen börjar klamra sig fast i varandra.

Med en tvärbromsning stannar vi vid hållplatsen, och ut kastat vi oss alla, som om vi har… ja, eld i baken. Polskt trafikvett (?) är tydligen smittsamt.

Här i Tyniec är det faktiskt precis som jag föreställt mig. Små och stora hus avlöser varandra. Några är fallfärdiga, andra renoverade enligt senaste modet, och ett och annat nybyggt hus tittar fram i den kakafoni som närmast kan beskriva tätorter här i Galizien. Varje väg tycks dessutom ha som främsta uppgift att åma och sno sig runt sin egen axel. Här skymtar inte en enda rak väg, och husens utseende ackompanjerar fint den oviljan att rätta in sig i raka led.

Det är kanske en av orsakerna till att jag känner ett så märkligt band till och djup fascination inför dessa små tätorter. De är bångstyriga och egensinniga, samt följer bara sin egen lokala logik.

Tyniec klättrar längs med de mjuka kullarna som omger tätorten. Nå, nu är det egentligen falsk marknadsföring att kalla Tyniec för tätort, ty den tillhör egentligen Kraków. 1973 inlemmades den i sin grannes nervsystem. Men Tyniec har mycket äldre anor än så. Redan under äldre stenåldern fanns här bosättningar. Senare, under 900-talet, kom stammen Wiślanie till platsen. Det var under deras tid som Tyniec blev en del av det tidiga polska kungariket (1025-1385). Den polske kungen bestämde att man skulle inrätta ett kloster för benediktinorden. 1259 plundrades byn av den mongoliska härens framfart. Några rester måste dock funnits kvar, ty när den svenske kungen Karl X Gustav och hans polska krig anlände, totalförstördes Tyniec. Det här skedde någon gång mellan 1655-1660.

Vid Polens delning 1772 trilskades byborna i Tyniec. Det var härifrån de polska upprorsmakarna bestred ryssen. Tyniec införlivades sedermera i Habsburgska imperiet.

Under 1800-talet lär Tyniec ha varit en fattig by, där byborna livnärde sig på att transportera varor till den mycket rikare grannen Kraków.

Ovanför staden, på en väldig klippa, tornar en magnifik byggnad upp. Och det är den som föranlett vårt besök. Vi är alltså här för att besöka Tyniecs kloster! Det är, som nämndes ovan, munkar som tillhör benediktinorden som bosatt sig på denna klippa. Stenen i klippan har ett mycket intressant utseende, och kanske har det att göra med att stenen bildades under perioden Jura. Stenen är vitgrå, och tycks som kommen från en annan planet. Väl uppe på klostergården träffar vi på en särdeles trevlig och pratsam katt. Med anledning av det senare karaktärsdraget drar vi slutsatsen att han inte tillhör benediktinorden.

Klostret grundades runt år 1040. De tidiga munkarna i Tyniec använde sig av en liturgi skapad av bröderna Kyrillos och Methodios, kallad kyrkslaviska. Brödernas översättning av Bibeln la grunden till det slaviska skriftspråket. 1096 blev dock de tidiga munkarna utslängda, och kungen ersatte dem med andra munkar, som istället förde sin mässa på latin.

Klostret råkade illa ut när mongolerna for fram i området, och likaså när de bedrövliga svenskarna härjade på 1600-talet (se ovan). Under 1800-talet kastade de habsburgska myndigheterna ut munkarna. Här fick istället biskopen av Tyniec ha sitt säte. Men klostret stod och förföll till ruiner under denna tid.

Munkarna återvände först i juli 1939, blott några veckor före Nazityskland ockupation av Polen. Det var elva belgiska (!) munkar som då med pompa och ståt tågade in genom porten till klostret. Varför de valde just detta år, har jag dock inte funnit något svar på.

Genast inledde byborna och munkarna arbetet med att renovera klostret. Ett arbete som pågår ända in i nutid. Idag kan man hyra ett av munkarnas enkla rum för vila och kontemplation, besöka deras mycket fina museum, samt köpa öl och mjöd bryggt av munkarna (dock får man inte dricka det på platsen).

Men nu är det ändå dags för oss att vända skutan hemåt mot Kraków. På 20 minuter tar busschauffören oss till förorten Dębnik. Även han har eld i baken. Därför beslutar vi oss för att gå sista biten hem. Någon måtta får det ändå vara!


Vägen ser rak ut, men skenet bedrar. Visst ser ni hur det gör flera knyck innan den gömmer sig bakom huset.


Den trevlige katten.


Klostret på klippan.


Handtaget till klostrets kyrka. En fisk.

Kulturens pelare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Våren 2013 gjorde jag något som jag faktiskt lovat mig själv att inte göra. Jag köpte en smartfån. Ganska snart upptäckte jag att nästan ingenting med denna pryl var smart. I synnerhet blev jag själv ganska osmart. Plötsligt satt jag i timmar på bland annat Facebook och gillade bilder på söta katter.

Men sedan kom Euromajdan, och mobilen blev min livlina. Det var genom den jag snabbt fick viktig information från vänner och bekanta som befann sig i stridens hetta, så att säga. Faktum är att smartfånen var ganska smart under denna tid. Med den i handen kunde jag följa allt som hände i Ukraina. Jag slapp känna mig rädd och maktlös.

Men efter revolutionen blev den lika korkad igen. Den har väl blixtrat till ibland, visat sig vara något annat än ett tidsätande monster, men dessa tillfällen har ändå varit ovanliga och slumpartade händelser som genast bytts ut mot gulliga kattbilder som ätit min tid.

Inte nog med det, fånen har en mörkare sida. Den är inte bara dum, utan till och med ganska ondskefull. Den håller reda på vad jag är, och olika appar i den håller reda på vad jag gillar och när. I förhållande till det blir jag maktlös på riktigt. Det ironiska är att jag faktiskt inte förstod det under Euromajdan 2013-14. Jag trodde då att fånen var ett verktyg för att befria.

När nu fånen bara blivit en kattbildsproducent, och allmänt tidsslukande, kan man ju undra varför jag har den kvar…

På senare tid har jag därför allt oftare erfarit att den där fåntratten till mobil kanske inte behövs. (Nåväl, nu skriver jag visserligen de flesta blogginlägg på just detta tidsätande tingest, men de skulle lätt kunna författas på datorn, eller – håll i hatten – till och med på papper!) Ty varför ska man vara anträffbar under alla omständigheter? Och varför använder jag mobilen, och särskilt Facebook, för att ta reda på vad jag ska ta mig till i Kraków. Här behövs faktiskt inget/n fån. Jag skulle klara mig ändå, eftersom jag lätt skulle kunna få reda på vad som sker i stan utan att använda olika sociala medier eller verktyg på min fån.

Jag konstaterade just exakt det, när jag häromdagen stod vid en av alla de affischpelare som pryder Krakóws gatubild. Med sin majestätiska uppsyn blir man andaktsfull bara genom att skåda dem. Här råder ingen oreda, utan polsk ordning och reda. Dessutom är de särdeles vackert prydda. Polsk affischkonst är ju, som ni säkert redan vet, i särklass bäst, mest personlig och dessutom smartast. Ingen smartfån med massor av appar klår dem.

Det finns dessutom något mycket rituellt, sensuellt och givetvis väldigt kulturellt, att snurra runt dessa totempålars lekamen. Och eftersom min rörelse runt dem är befriad från olika appars klåfingriga nyfikenheten, uppstår även en känsla av att vara obunden och självständig. Fri från sociala mediers bojor.

Sedan jag flyttat till Kraków har jag fått kännedom om de flesta konserter, operor, utställningarna, föredrag etc via dessa kulturens bärare. Jag har dessutom ibland fått kontakt med andra kulturtörstande krakowiter, när jag snurrat runt dessa affischpelare. Appar och Facebook göre sig inte besvär. Affischpelarna är de som har lyckats ordna reda i den djungel av utbud som Kraków bistår med.

När man ensam, eller tillsammans med någon känd eller okänd, snurrar runt Krakóws affischpelare, medsols eller motsols, inser man därför hur överskattade, och till och med odugliga, alla appar med events är. Ty när du sitter där med pekfingret och susar genom cyberrymden, för att fånga det perfekta evenemanget för din lediga stund, har du ett avgrundsdjupt avstånd mellan dig och eventet. Ofta är både titeln på eventet, och den stackars minimala bilden som ska försöka representera det samma, fullkomligt intetsägande. När du däremot snurrar runt en affischpelare, får du en rent fysisk relation till det evenemang du vill besöka.

Nå, nu förstår till och med jag att vissa händelser i vår tillvaro inte kan nå sina själsfränder genom en affisch. De behöver sociala medier för att gräva sig ur de bortglömdas dal. Och lite är det väl så vi använder våra smartfåns, som ett sätt att ta oss ut från de bortglömdas gömmor. Varje ledig stund tar vi därför fram den, smeker skärmen med våra fingrar. Men frågan är om vi inte lyckats krama lite mer essens ur våra liv, om vi övergav våra skärmar, och istället riktade dem någon av alla affischpelare… Där vi kan dessutom kanske kan mötas på riktigt.


Kulturens pelare.

En polsk mazurka med svensk hjälp

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Polens självständighetsdag har firats idag, och en och annan har nog sjungit nationalsången “Dąbrowskis mazurka“. En lite märklig sång då man sjunger om marscher, men snarare tycks skutta fram i dans. Nå, nu är det inte egentligen en marsch, utan en mazurka, så skuttandet må vara förlåtet.

Sången skrevs i slutet av 1700-talet, när en polsk legion stred tillsammans med Napoleon. De polska soldaterna sjöng sången för att ingjuta mod inför striderna. Med tiden blev sången populär, och sjöngs senare av allt fler.

Polen var vid den tiden uppdelat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen, och sången försökte övertyga polackerna att vara stolta över sitt språk, kultur och historia trots att de var splittrade och förtryckta. Valet av melodi var inte en lustig tillfällighet, utan skulle väcka tycke hos polackerna, ty det finns nog nästan ingenting mer polskt än just en mazurka.

I näst sista versen nämns till och med den Sveriges ockupation av Polen. Jajamensan, Sveriges och svenskarnas skövling av Polen under 1600-talet var kanske en av orsakerna till att landet delades mellan de tre jättarna Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Man hade helt enkelt ingenting att sätta emot när de ville hacka upp landet.

Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Man lyckades ju i alla fall knåpa ihop en mycket fin nationalsång just eftersom man blivit delad och ockuperad, eller vad säger ni? (Hoppas min ironi går fram.)

Här kan ni höra nationalsången.

Dąbrowskis mazurka
Än är Polen ej förlorat
Medan vi ännu lever
Det främmande makt oss rövat
Ska vi ta tillbaka med sabeln

Marsch, marsch, Dąbrowski
Från Italien till Polen
Under din ledning
Ska vi ansluta oss till fosterlandet
Vi ska korsa Wisła, vi ska korsa Warta
Vi ska bli polacker
Bonaparte gav exempel
Hur segra vi ska

Marsch, marsch…
Som Czarniecki till Poznań
Efter den svenska ockupationen,
För fosterlandets räddning
Ska vi återvända över havet

Marsch, marsch…
Fadern, i tårar
Säger till sin Basia
Hör, det låter som att de våra
Slår trummorna (till strid)

Och på polska:
Jeszcze Polska nie zginęła,
Kiedy my żyjemy.
Co nam obca przemoc wzięła,
Szablą odbierzemy.

Marsz, marsz, Dąbrowski,
Z ziemi włoskiej do Polski,
Za twoim przewodem
Złączym się z narodem.

Przejdziem Wisłę, przejdziem Wartę,
Będziem Polakami,
Dał nam przykład Bonaparte,
Jak zwyciężać mamy.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Jak Czarniecki do Poznania
Po szwedzkim zaborze,
Dla ojczyzny ratowania
Wrócim się przez morze.

Marsz, marsz, Dąbrowski…

Już tam ojciec do swej Basi
Mówi zapłakany:
“Słuchaj jeno, pono nasi
Biją w tarabany.”

Marsz, marsz, Dąbrowski…


Den polska flaggan jämsides med flaggan för Krakóws stad.

Berusad av toner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Rusningstrafiken dånar genom Kraków i dubbla eller trippla filer. När man sitter mitt i den, ter den sig som två väldiga och evigt ringlande lysmaskar som färdas mot ett för mig okänt mål. Själv färdas jag genom staden inuti i buken på det väldiga metallmonster som i folkmun kallas spårvagn. Vi är inte på väg till samma plats, jag, mina medresenärer och de ringlande lysmaskarna som omger oss. Men vi färdas i alla fall nådigt åt samma håll.

Jag är på väg till Krakóws flygplansmuseum. Nej, flygskammen har inte drabbat Polen till den milda grad att alla flygplan blivit förpassade till ett museum. Museet ligger på den anrika platsen där en av världens äldsta flygplatser placerades. 1912 togs den i bruk och kallades rätt och slätt (?) Lotnisko Kraków-Rakowice-Czyżyny. I begynnelsen var flygplatsen en viktig del i Österrike-Ungerns försvar under första världskriget, men redan 1917 fick den en betydande civil roll – genom att bli Europas första flygplats som transporterade brev. Flygplatsen var i bruk ända till 1963. Året därpå öppnade man ett museum på platsen, och museet bär idag det polska namnet Muzeum Lotnictwa Polskiego w Krakowie. Enligt CNN lär det vara ett av de bästa museerna i världen för avlagda flygplan.

Nå, nu är jag inte på väg till Muzeum Lotnictwa för att jag plötsligt har utvecklat ett intresse för flygplan. Nej, jag har nämligen bestämt rendezvous med Krakóws filharmoniska orkester. Eller rättare sagt, de ger en konsert där, enär deras hemvist är under ombyggnad. Det här har alltså föranlett att jag tvingats ut för att konfrontera de där ringlande lysmaskarna som klänger längs med vägarna.

Den stora hallen i Muzeum Lotnictwa må vara stor och fin, men någon idealisk plats för konstmusik är den inte. För det första finns här ingen scen, vilket leder till att vi bara ser musikernas vaggande hjässor. Till råga på allt sticker ljudet iväg och gömmer sig någonstans kring åhörarnas mellangärden, eller rakt upp i taket till flygplanen som hänger och dinglar lite hotfullt ovanför våra huvuden.

Men det här lyckas ändå inte förmå att förta den stora musikupplevelse vi åhörare får avnjuta. Krakóws filharmoniska orkester leds för kvällen av den polske dirigenten Marek Wroniszewski, vars lekfulla, men ändå mycket koncentrerade handlag med orkestern, övertalar oss åhörare att ha överseende med lokalens brister.

Kvällen inleds med en menuett av Boccherini. Den går mig ganska obemärkt förbi, ty det är ofta så med konserter – det tar tid att skjuta bort alla påträngande tankar. Hur gärna jag än vill, lyckas jag aldrig lämna dessa tankar i garderoben.

Därefter kommer ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni, och det är väl kanske redan här som jag inser hur denna kväll kommer att avrundas… Vi fortsätter raskt med ovanstående tonsättares andra konsert för valthorn (kv 417). Jag måste erkänna att jag faktiskt har lite svårt att förlika mig med detta tillkrånglade instrument. En väldig massa rör leder ut i en gigantisk tratt, som ändå inte lyckas att förmå mer än en lite alldaglig fjärt… Nå, det där kan tyckas vara en lite orättvis beskrivning av valthornet, men jag motsätter mig det, ty jag tycker att den verkliga orättvisan sker mot valthornet – då den trots sin skönhet låter så stumt. Men solisten Adam Kozłowski lyckas besegra valthornets inre begränsningar, och trollbinder mig. Han får valthornet att låta riktigt varmt och krämigt. Således var det en fullkomligt formidabelt utförd konsert!

Det vankas paus, men inte för pukslagaren. Framför hans pukor har en kö bestående av småfolk (läs=barn) formerat sig. De vill slå på hans pukor och utkräver dessutom hans autograf. Pukslagaren ser mycket nöjd och belåten ut. Spektaklet fortgår under hela pausen.

När orkestern åter tar ton är det för att framföra Ludwig van Beethovens ouvertyr Coriolan. Det är ett stycke som kräver full koncentration, med långa pauser som leder in i gemensamma nedslag. Och detta återges med en förödande precision. Jag förstår nu vad som håller på att ske. Jag håller på att bli förälskad i Krakóws filharmoniska orkester. Och min kärlek slår ut full blom i andra satsen av Joseph Haydns 94:e symfoni (H. 1/94). Violinen tassar så stilla och tyst, tills resten av orkestern faller in med ett… ja, ett brak, skulle jag säga. Det är kanske första violinen som jag inledningsvis förälskar mig i. Så otroligt samspelta, som om de vore en endaste violin. Men även träblåset förför. Likaså bleckblåset.

Men främst är det ändå beror min nyförälskelse på att Krakóws filharmoniska orkester har en oerhört vacker klang. Alla stämmorna spelar tillsammans. Det låter kanske enkelt, men tror mig när jag säger att orkestrar kan spreta alldeles förskräckligt. Krakóws filharmoniska orkester vågar dessutom spela svagt. De tvingar oss att spetsa våra öron. Och just genom att spela svagt visar de sin enorma skicklighet. Här kan inga misstag gömma sig.

Jag vinglar, berusad av Krakóws filharmoniska orkesterns toner, ner mot vägen, för att bege mig hemåt längs med de oändligt långa lysmaskarna av bilköer som omger staden.


I pausen, strax före småfolket formerat sin kö.