If he hits you he loves you

Category: gender, guests
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

On International Women’s Day focus in an very important question concerning gender equality and human rights! The essay is written by Maria Nilsson, that has written two other articles on before, read them here or here.

I was in the beginning of my twenties and this was only my second visit to the countries called the former Soviet Union. My first visit to Ukraine had resulted in an instant love with everything from the people to the Soviet architecture so when I was admitted to a summer course hosted by a Swedish agency I was more than pleased. Sitting in the, despite the summer temperature outside, cold classroom and listening to a lady with the title Head of the Social Department in the city, I was a little bit less pleased and a little bit more annoyed.

To start with not by the lecture but by my fellow Swedish “classmates” behaviour the last few days. I was the youngest in this course and by everyone’s standards by far the most boring. It appeared that this course was nothing but an opportunity for middle aged (and probably middle life crizing) Swedes to excess in cheap vodka drinking and flirtations. The dead serious “20-something Russian language student” was not their idea of a fun crowd. Therefore my attention was not directed to the comparatively ordinary very Russian looking woman giving the lecture until she uttered the sentence that I will never forget and that has come to follow me in life “If he hits you he loves you”.

photo: sophie engström
Kyiv, Podil, Feb 2010

As I remember it the lady made this remark upon a question from the audience on how the authorities is battling the high instances of domestic abuse in this country. At that time I was not fluent in Russian and had to wait for the translator until the full meaning of this remark came over me. “If he hits you he loves you”. If this was the official view on the domestic violence I will never know, but as I have come to travel to and live more in the former Soviet union I have realized that domestic violence is not something you address openly at any level.

Several years later, and following the knowledge of working in a women’s rights organisation for a few years, I now strongly believe in the notion of gender based violence being sedimented in the same structures regardless of its occurrence in the middle class Swedish family, the illiterate couple in Africa, a family from Middle East or somewhere in the former Soviet union. It is a question of power and the fact that women are considered by societal structures to be subordinate men. Hence the way in which this problem is addressed by society is determining the ability of preventive measures and support system of the abused women. If society in general shares the idea of “if he hits you he loves you” then there is indication that the problem of domestic violence is considered to be exactly a domestic problem, where the authorities have no mandate to interfere and problems occurring in this sphere should also be resolved within the private walls of the home.

Travelling and living in the former Soviet Union I have come to realise two things; there are very few women’s shelter outside of the big cities and secondly, many women blame themselves for being abused as well consider the husband or boyfriend to be the “real” victim. In example “I did not make him proper supper”, “He can’t handle not having a job”, although the latter is not different comparing to other contexts.

I have met women behind the phrase “if the hits you he loves you” and I don’t think that Elena after being repeatedly abused by her alcoholic husband and after which he in a drunken moment threw her little girl off the balcony, would ever consider this phrase to be correct. Her bruises both inside and outside will never permanently go away. The husband was not even sentence to jail. Elena herself did not believe that she deserved anything else and found herself in yet another abusive relationship believing that her life was over long before it should be

Discussing gender in development cooperation and foreign relations is often about gender mainstreaming and so called gender perspective. The question is if this is enough? More attention must be paid to domestic violence and start treating it as it is – a violation against human rights.

One-year anniversary of Ukraine’s first Gender museum

Category: by sophie engström, gender, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Today, 3 of March, it is one year since the first Museum of women’s history,
history of women’s and gender movement in Ukraine
opened. I wanted to highlight this and asked the museum’s guiding star and director Tetiana Isaieva a couple of questions.


How did it all start?
The idea to create the museum emerged in 2006, after a group of Ukrainian journalists had visited Sweden with the Gender Program «Olga&Oleg», (this project was supported by SIDA). The group studied gender situation and gender equality in Sweden. The visit resulted in a first exhibition and we began to look for new ones. In 2006 we was not sure we could realize our idea about a museum. It just didn’t feel realistic, but we started to search for other gender museums in Europe and around the world. We investigated how other museums worked and what kind of projects they implement.

We have many who support our idea, and also some financially. Olena Suslova, Gender coordinator at the Ukrainian parlament, supported our idea and initiated to put the first brick. We got 100 UA (Ukrainian grivnes which is little bit more than 10 €). We understood that we could not make any exhibition from that contribution alone, but it was a responsibility, a start!
Also The Program “Equal Opportunities and Women’s Rights in Ukraine” supported our project and provided an opportunity to present our project to a larger audience in September 2008, within the Project «Exhibition of gender ideas and projects». In 2008 we could show our colleagues our collection of pictures.

In March 2008 our project was supported by the Global Fund for Women. Global Fund for women is one of the funds which support women’s initiatives around the world. And our first exhibition was presented in Kharkiv, on the 3d of March 2009 in Kharkiv national university within the Study Program for the directors of the gender resource and study centers in different regions of Ukraine.

Larisa Kobelanska – the Head of the Program “Equal Opportunities and Women’s Rights in Ukraine”, also assisted us to come up with the name for our project name: «Let’s create a Museum about us!».

Could you describe your activities?
We gather information about women and men, gender theories and practice, which shows ideas of gender in Ukrainian society. There are many different points of view on roles of women and men in our society of course. The traditional roles for women are mothers and wives, keeper of family. But I am sure that in in many years from now these roles may have changed a lot. One important question for us is that women have to have equal rights and possibilities in all spheres of life. During 2009 we created four panoramas of social feminine and masculine roles and twelve new exhibitions. For exemple, the history of women’s, feminist and gender movement, domestic violence, masculine problems. These and many other exhibitions will be exhibited at our museum. We will also tell about female solidarity and women’s and gender movements. We want to show that gender problems are not only problems for women but the problems of the whole society. One of the exhibitions is devoted to «Stop sexism!». We hope that in a few years we will be able to see sexist advertisements only at the gender museum.

What do you exhibit at you museum? How does it work?
Our collection consists of more than 350 items, such as pictures, study books, films, interviews, CDs and DVDs, different documents, souvenirs, children toys and books, the post cards and envelopes, household goods, such as “easy labor of women”, and even personal things from gender activists. We have some art projects too, «Gender in pictures», «Women’s face of Ukraine», «Fеmіnіsm is…», «Gender in children eyes», «Children against violence».

Ukraine has chosen the course to the democratic changes and we are looking for our own way to solve the gender equality. The «Law of Ukraine of equal rights and possibilities for women and men» (2005) and Government Program of gender equality (2006) are items at our museum. The government are implementing gender perspective in Ukraine but changes are rather slow. Nevertheless stereotyped ideas about social feminine and masculine roles continue to remain in society consciousness. Even in new books you can see stereotyped pictures of women and men.

We also tries to gather items about gender situation, about women’s movement in different countries. We are extremely grateful to our friends from Germany, Georgia, Sweden, USA, Italy, Lithuania, Korea and Vietnam.
We have created an Internet portal. And it is one of the most powerful Internet gender resources in Ukraine. We have a virtual version of our museum and a Gender Channel. Here we gather films, video materials, interviews and other pieces of information concerning.

What is your hopes and wishes for the future?
We are looking for new items to exhibit and conduct PR and fundraising campaigns for our project. We hope that the creation of the museum will increase the cultural connections between Ukraine and other countries, it will consolidate the women’s movement, attract journalists attention and the whole society towards gender issues.

In April 2009 we visited Frauenmuseum Bonn. We were invited to participate in the second International Congress of women’s museums and to get in touch with representatives from women’s museums in different countries. In September we presented our project at the Congress in Bonn and since then our museum is the member of the network of International women’s museums.

In autumn 2009 we prepared two exhibitions, devoted International action “16 days against gender violence” (2009, November) and exhibition “White on white”, devoted to International day of solidarity of women and unknown pages of women’s history of Ukraine (2010, March).

We are writing our own history, and also rewriting history as it has been perceived. Our society has to travel long until we reach a situation where women’s right are fully respected, but this is a start. We also think it is very important to show young generations how ideas about stereotypes are realized in our society and we hope to be able to create a consciousness about this through or exhibitions.

And last I would like to make an invitation: The First Gender Museum in Ukraine invites everyone for cooperation and interaction! And please, pass this information to your colleagues and partners! Become a participant of the project «Let us create a Museum about us!».

Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

Category: by sophie engström, economy, gender, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.

För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.

Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.

Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.

Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.


Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.

Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.

Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.

Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!

Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.

Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )

Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.

Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)

På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )

din dotter

ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )

State of Mind – By Annica Karlsson Rixon & Anna Viola Hallberg

Category: art, belarus, gender, guests, PRIDE, queer, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 11 minuter)

This essay by Annica Karlsson Rixon and Anna Viola Hallberg is about their installation project State of Mind. It has been exhibited in Stockholm, S:t Petersburg and Kiev, just to mention some. State of Mind will be exhibited at Y Gallery in Minsk, Belarus in March 2010.

Download full pdf here.

Acquiring direction

‘Life itself’ is often imagined in terms of ‘having a direction’, which decides from the present what the future should be. After all, to acquire a direction takes time, even if it feels as if we have always followed one line or another, or as if we ‘began’ and ‘ended’ at the same place. Indeed, it is by following some lines more then others that we might acquire our sense of who it is that we are.
Sara Ahmed Queer Phenomenology. Duke University Press. 2006.

The writing of this text started at the end of July, a few days after installing State of Mind, for the first time, in the context of EuroPride 08 in Stockholm. [Kulturhuset – Stockholm, July 25 – August 25, 2008. State of Mind is exhibited together with Resonanse at ROSPHOTO – the Russian state center of photography in St. Petersburg, September 5 – October 5, 2008. A tour is planned for Kiev and Kharkov, Ukraine in 2009 and then to move onwards.] The setting for this opening forms an accentuated framework for the narrative, it becomes a component of history writing and an illustrative element for media in the reporting on the event focusing on the themes of the festival; “breaking borders” [The theme for EuroPride in Stockholm 2008 is “Swedish Sin, Breaking Borders”.], bridging politics, culture and entertainment.

State of Mind (Installation view) State of Mind consolidates to a trilogy together with Resonance and Code of Silence. In different ways these lens-based art installations cast light on aspects of socially and culturally constructed identity-based groups in contemporary society. Photography and video are used in combination to expand on the separate histories of the two media with regard to interviews and portraits in documentary genres. This is the point of departure for all three installations. As for the overall narrative, the topics of how and why different groupings construct networks and communities in order to achieve a sense of belonging are in focus, as well as the conditions and necessities for forming the community. The projects look at the social conventions family, love and career, dealing with power relations such as gender, ethnicity, sexual orientation and class. The method of collecting the material in fieldwork is similar in the three projects, but the questions asked and issues raised are specific to each segment of the installations. Portraiture and personally based stories are central. The trilogy is presented as three separate art installations, which co-exist and cross-inform each other. They reflect upon civil rights issues and the idea of being safe and productive within society, working in the space between personal choice and social expectations. Memory, narration, visual representation and oral history are central. In each of the three works a different group is approached that relates to the artists’ personal lives. Resonance [Resonance was exhibited at Norrköping Art Museum, Göteborgs Konsthall and Uppsala Museum of Art during 2006-2007.], our first collaboration, is based on a network of peers belonging to a successful generation of artists and curators. They are all women who made an entrance onto the Swedish and Danish art scene in the 1990´s, and now have international careers. On one level Resonance is an examination of the Scandinavian welfare state, and in more specific terms, the impact of the conditions it creates for the portrayed women to make it on the art scene. In Code of Silence [Code of Silence will be ready to be launched in 2009.] this is a sibling group of five who grew up on a small farm in rural Gothenburg, Sweden. The farm had to face the challenge of major cultural reforms in the nineteenth century, but remained intact. It became a target for expropriation during the 1950´s and 70´s to make way for the reforms involved in building the modern Sweden. Hence, it remained an object of possible interest for the national cultural heritage. The farm was finally demolished in 2004. Code of Silence is based on oral history, memories told by the siblings infringing the UN’s Declaration of Human Rights paragraph 17 relating to everyone’s right to a home. In addition this installation includes a large number of private and official documents such as hand-written wills, receipts from selling milk, and letters to the King of Sweden. State of Mind explores everyday life and the boundaries between ethics, legislation, prejudice and civic expectations in the LGBTQ [Lesbian, Gay, Bisexual, Transsexual, Queer] life of St. Petersburg, Russia. It emphasizes individuals identifying as lesbians or bisexual women.

Continue reading…

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del II

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

… fortsättning från gårdagen …

Något som han kritiserade i flera verk var utnyttjandet av fattiga. Han kritiserade till exempel Kyivs judiska plutokratin som hänsynlöst utnyttjade mindre bemedlade i staden. I hans verk Spekulanten (som kommer att recenseras här på troligtvis nästa vecka) framkommer den kritiken med all önskvärd tydlighet.

Men det finns en annan komplexitet i många av Aleichems verk, som även den kommer att beröras i nästa veckas recension, och det är han ofta åskådliggör samhällsförändringar genom kvinnor och mäns relationer. I Classic Yiddish Fiction hävdas att han, i till exempel Tevye berättelserna, framställde det traditionsenliga i judisk kultur genom männens agerande och krafter mot social förändring genom kvinnors agerande. Detta är ett intressant påstående, som jag kommer att återkomma något till.


En annan aspekt av hans författarskap är ironin. Aleichem var mycket inspirerad av författaren Sholem Abramovith (även han en förespråkare för jiddish) samt Gogol. I Aleichems verk återfinner man ofta en typ av självkritiserande ironi som, enligt honom själv, är en viktig del av den judiska humorn. Men hans ironi har en tendens att ändra perspektiv. Understundom vet man inte om romanfiguren är självironisk/självkritisk eller om det är författaren, alltså Aleichem, som ironiserar romanfiguren. Detta är dock ingen osäkerhet som skapar en oangenäm förvirring hos läsaren, utan faktiskt bara en frisk metanivå som ger flera parafraser till egna misstag, dumheter eller förvirringar.

Hans konstnärliga stil är monologisk. Hans verk är ofta brev eller samtal som övergår i monolog – till exempel bekännelser för Rabbin eller till Gud eller en skriftställare som då inte alltför osökt heter just Sholem Aleichem. Hans verk Spekulanten är av sådan karaktär, den består av en brevväxling mellan den synnerligen otursförföljde Menachen Mendl och hans sarkastiska och klagande hustru i hembyn.

Jag ville skriva om Sholem Aleichem här, dels för att jag tycker hans författarskap och författarstil är mycket intressant, men också för att lyfta fram en författare som idag tyvärr befinner sig i glömskans förmak. Jag hoppas få återkomma till honom flera gånger, men att finna bra översättningar av hans verk är inte helt lätt. Att lära mig jiddish framstår kanske inte som ett lockande alternativ i dagsläget, så jag får nog försöka hushålla med de översättningar som finns. Jag hoppas i alla fall att er bekantskap med Sholem Aleichem kommer att bereda er lika mycket glädje som det ger mig.

Sholem Aleichem, Kom in från glömskans förmak! Del I

Category: by sophie engström, gender, jiddish, literature, russia, ryssland, ukraina, ukraine, yiddish
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sholem Aleichem är en författare som kanske är okänd för många svenskar. Men han har på senare tid upptagit alltmer av min uppmärksamhet. En del kanske känner igen hans namn från musikalen Spelman på taket som hans romanfigur Tevje mjölkutköraren utgjorde förlagan till. Noteras bör att Tevje mjölkutköraren förekommer i flera olika noveller av Aleichem, så grunden till Spelman på taket vilar alltså på flera verk och inte ett som ofta felaktigt påstås.


Sholem Naumovich Rabinovich föddes den 2 mars 1859 i den ukrainska byn Perejaslav, i dåvarande Tsarryssland, i en fattig judisk familj. Han sägs mycket tidigt ha beslutade sig för att ägna sig åt författarskapet, och en av hans tidiga mer häpnadsväckande alster lär vara en judisk tolkning av Robinson Cruse. Sholem Aleichem är en pseudonym som i översättning blir “fred vare med dig”.

Aleichem förde ett ganska kringflackande liv, vilket kan illustrera hur många judar hade det i dåtidens Tsarryssland. Antisemitismen var utbredd och flera judar råkade ut för progromer och fick därför flytta alternativt fly för sina liv. De fick inte heller mantalsskriva sig var de ville. Som exempel fick det inte mantalsskriva sig i Kyjiv, utan bara under vissa förutsättningar, mot rätt betalning samt vid rätt tid. Detta gjorde att Aleichem, och många andra bodde i byar kring Kyjiv. Aleichem bodde bland annat i Bojarka, en liten by sydväst om Kyjiv.

Aleichem yrkesbana var dessutom ganska brokig vilket kanske inte berodde på hans judiska ursprung utan snarare på en del okloka beslut. Han försökte sig bland annat på en karriär som börsmäklare, men han slutade som helt utblottad. Hans hustru, som kom från en förmögen familj, lär ha stått för en del av familjens försörjning. Aleichem försökte även emigrera till USA två gånger. Första gången 1907, men han blev tvungen att kapitulera redan 1908 efter en rad misslyckanden. 1915 emigrerade han en andra gång och han stannade till sin död året därpå. Aleichem var mycket kritisk till den judiska assimileringen i USA och några av hans senare verk kritiserar “amerikaniseringen” av nyanlända judar.

Inledningsvis skrev Sholem Aleichem på ryska samt på hebreiska, men långsamt växte sig beslutet starkt att skriva på jiddisch. Han blev slutligen en mycket stark förespråkare för jiddisch i Europa och han uppmuntrade många yngre författare att skriva på språket, som dessförinnan främst hade varit ett talspråk utan stark Litteraturscen. Aleichems beslut att skriva på jiddisch skulle också göra det lättare för andra att ta vid. Han var en stark förespråkare av zionismen, men man skulle kunna hävda att en för stark betoning av Sholem Aleichems zionistiska verksamhet riskerar att helt förta hans kanske viktigaste arv, konsten att genom ironi synliggöra en frän samhällskritik.

… fortsättning följer i morgon ….

On what a naked body can do

Category: art, by sophie engström, gender, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

It was a couple of days ago I started to think about Boris Mikhailov again – the photographer, not the ice hockey player ; ) My first acquaintance with him and his photos was at a Photo Fair in Gothenburg. I guess it was in the late 1990s. The collection of his photos was not any his more wild and exposing photos, but the old hand coloured. I also saw them in Moscow a couple of years ago and got as equally impressed. It is a fascinating work. But it was a completely different story when I really fell in love with his work. It was when he got the Hasselblad Award in 2000. I had been able to grab a ticket to the award ceremony, and the so called party afterwards at the local City Art Hall.


When I was walking around that City Art Hall I slowly started to grasp what kind of photographer this was! I was completely stunned with his serie with the homeless, alcoholics and drug addicts. Not only was he brave, but also the people he depicted was so. At first I wasn’t very sure if I liked it or not. I thought he exploited the people somehow but I couldn’t put my finger on if I thought it was entirely bad and evil action to do so. But when I came to the last room, I was not very sure what to think at all. It was a serie with self portraits, mostly naked and not in an euphemistically way. His aging body was put in more or less obscure positions. It was something very laughable about it, as it was extremely admirable! He deconstructed his own body, and I both liked and feared. It was like his work spoke two different languages, both brutal and very subtle in the same breath. I was completely entranced by him and his way of thinking, but I still feel have problem describing why, and actually how, I love his work.

Here is an interview with Boris Mikhailov on “Specialisten”.

A couple of years ago a friend from Moscow visited me and we started to talk about Mikhailov. I think we both shared a common admiration for him, but probably in different ways. My friend told me that Mikhailov had been arrested in Kyiv (and released shortly after) due to that he and his assistant had been collecting women’s sanitary pads at public toilets. They needed it for some kind of project that Mikhailov was working on. I still don’t know if it true or not. And parts of me does not want to know either, because I fear it does not exists at all. But if it does, I am convinced that we will most certainly hear about it. It would be pretty controversial … And if it does exist, I will probably dispute with myself if I like it or not, possibly ending up entranced, once more.