viewpoint-east.org

Ett russin på Kalwaryjskagatan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det skulle kunna finnas ett ordspråk i Kraków som ljuder så här: “Liksom en wiensk ostkaka döljer Krakow många russin.” (Kraków niczym sernik wiedeński kryje w sobie wiele rodzynków.) Efter lite mer än en vecka som krakowit kan jag intyga att det stämmer alldeles förträffligt. Här hittar man russin i snart sagt varje hörn. Ja, ävu på min gata hittar man en hel del russin.

Nå, nu är det ju egentligen inte min gata jag syftar på, utan på den gata som löper parallellt med min. Den är mycket ståtligare, längre, bredare än min, och dessutom alldeles ypperligt stökig. Det passar mig helt utmärkt, ty jag har sedan 2010 bott på en av Lvivs stökigaste gator. Så att flytta till en dito i Kraków får mig att trivas som fisken i vattnet, för att nu använda ett svenskt ordspråk.

Gatan som löper parallellt med min hemvist heter Kalwaryjskagatan (ulica Kalwaryjska). Varför den heter så har jag inte riktigt lyckats utröna. Efter en stunds googlande landade jag i två (extremt) hemsnickrade teorier. Den första teorin är att namnet har något med Golgata att göra. Ni vet den där platsen där Jesus korsfästes. Golgata kallas ju även Kalvarieberget. Men när jag grubblat en stund över detta förkastade jag den teorin då den helt enkelt inte alls föll mig på läppen.

Den andra teorin kändes mindre blodig och tyngd av kristlig begrundan. Jag landade nämligen i slutsatsen att Kalwaryjskagatan syftar på den lilla staden Kalwaria Zebrzydowska, som ligger sydväst om Kraków. När Kalwaryjskagatan anlades i slutet av 1700-talet var den vägen mellan Lviv, då Lemberg, och Wien. Och söder om Kraków, på vägen mot Wien, finner man just Kalwaria Zebrzydowska.

Nåväl, jag skulle tro att båda mina teorier är fullkomligt felaktiga, men de gav mig i alla fall en stunds avkoppling.

Kalwaryjskagatan löper inte bara parallellt med min lilla gata, utan löper även rakt igenom stadsdelen Podgórze, som fram till 1809 faktiskt var en alldeles egen stad. Och det finns faktiskt något mycket eget med Podgórze, och i synnerhet Kalwaryjskagatan. Det är inte alls svårt att föreställa sig att detta har varit en livgivande artär i en alldeles egen stad. Jag tycker att den är alldeles förtjusande. Tyvärr får jag inte medhåll av många krakowiter. För en tid sedan utnämndes nämligen Kalwaryjskagatan till Krakóws fulaste gata. Helt obegripliga för mig, som tycker att den är den finaste jag sett i Kraków. (Som ni märker har jag väldigt lätt för att drabbas av lokalpatriotism. Jag antar att det beror på att jag är skåning. I den sydligaste delen av kungariket Sverige frodas nämligen lokalpatriotismen, och det sociala mönstret spiller över lite här och var där jag bosätter mig.)

Frånsett att Kalwaryjskagatan är den mest hemtrevliga av alla gator i Kraków, så finner man här även väldigt många russin. Jag kan av utrymmesskäl inte nämna alla och envar, utan får helt enkelt lov att lova att återkomma till alla de andra. Ikväll tänkte jag dröja kvar vid det finaste av alla russin jag träffat på längs med Kalwaryjskagatan, och det är mannen i affären ni ser på bilden nedan. Under den fantasieggande skylten art-metalowe.AGD finner du nämligen porten till prylnördarnas himmelrike. Nej, inte sådana där dyra prylar man försöker tjusa sin omgivning med. Utan prylar av allehanda slag som behövs i hemmet.

Första gången jag kom in i butiken, och träffade Podgórzes trevligaste russin, fick jag klart för mig att den här killen nog kunde hjälpa oss med i princip allt. Ja, så länge det rör saker till hemmet. “Jag har allt”, sa han på sin egensinniga, men mycket fina, engelska. “Och det som jag inte har inne idag, tar jag in till er imorgon”. Och visst kan man finna allt hos honom (eller så har han det givetvis i butiken imorgon). Här finner du alla tänkbara verktyg, köksredskap, småspik och stora spikar, skruvar och muttrar, byttor och kärl och kastruller, och till och med en mycket intressant samling väggklockor, där Katten Gustaf-klockan med ögon som gungar i takt med tiden tar första priset. Efter bara en vecka och några dagar har detta russin längs med Kalwaryjskagatan varit min räddare i nöden ett dussintal gånger.

Men han är som sagt inte ensamt russin här omkring. På min gata finner vi dessutom en elbutik, som ser ut som elbutiker borde göra. Hos Elemar kan du få delar till alla möjliga upptänklig elektriska installationer. Men det är ju ett helt annat russin, eller möjligen en räv, som jag kanske kommer att berätta om någon annan gång.

Tankar från ett grönkålsrike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Grönkål, tänker jag när jag ser en grannbalkong i huset snett emot mitt. Javisst är det grönkål mannen med glasögon och lördagsruffig frilla står och vattnar i sina balkonglådor. Det är när jag ser grannens grönkål som jag huvudstupa blir förälskad i Kraków. Återigen, borde jag tillägga, för den här kärlekshistorien tycks gå på repeat. Ungefär som min kärlek till Lviv.

Men de två kärlekarna är mycket olika till sin karaktär, och eftersom jag inte vill trötta mina tålmodiga läsare med vimsigt snömos om dessa två kärlekars likheter och olikheter, kommer jag att i huvudsak fokusera på grönkål.

När jag bodde i Lviv hade jag ett återkommande problem, något som upptog mycket av mina olika huvudbry; jag kunde nämligen inte hitta grönkål. Om jag oväntat hittade grönkål, på någon av stadens alla basarer, drabbades ofta försäljaren av fantomsmärtor. “Ska du verkligen köpa all min grönkål”, frågade denne med darr på stämman. Mitt jakande svar resulterade ofta i ett fasligt ståhej. “Hon köper all min grönkål”, förkunnades det ut i basaren. Men hennes separationsångest ledde sällan till några höjda ögonbryn. Faktum är att de andra försäljarna nog inte riktigt förstod vad som avhandlades, ty så sällsynt är grönkål i Lviv att väldigt få ens vet vad det är! Nu kommer jag säkert få en massa protester från lvivianer som menar att man kan hitta grönkål i snart sagt varje skrymsle, men eftersom jag verkligen älskar grönkål, så kan jag intyga att denna gröna juvel inte är lätt att hitta i Lejonstaden.

Annat är det i drakstaden! (Jag syftar alltså på Kraków, inte Sundsvall!) Drakstaden kan nämligen erbjuda väldigt mycket grönkål för grönkålsnördar. Det tycks som om det inte enbart är min hipster-granne som odlar grönkål i sina balkonglådor. Idag på Biedronka (en affärskedja som finns i nästan varje kvarter) erfor jag samma eufori som jag erfor när jag skådade min grannes balkonglådor. En av de första varorna jag såg när jag äntrade lokalen var… tada… G R Ö N K Å L! Jag behöver alltså inte snylta på grannens grönkål för att få mitt begär tillgodosett!

Det är för övrigt mycket lätt för mig att drabbas av akut kärlek när jag går runt i polska matbutiker. Det är som om polackerna har förkärlek för samma matvaror som jag. (Minus korvarna då.) Nu tänker jag inte göra en tradig lista över mat som jag gillar. Nej, jag tänker inte plåga er med det. Men jag behöver inte gå hungrig. Här finns allt jag vill ha, och till och med grönkål! Jag har alltså hamnat i mitt paradis. Ett grönkålsrike!

Nå, om jag nu skulle försöka vara allvarlig för en stund, så kan jag tillägga att det inte är mycket som jag känner mig besviken på så här långt i min nya hemstad. Jag har faktiskt redan fått beröm för min fina polska. Okej, okej. Jag inser att de bara försöker vara snälla och vill uppmuntra mig, men som språklärare vet jag hur viktigt det är få positiv respons på sina halsstarriga försök att uttala något på ett ovant språk. (Tänk på det nästa gång du träffar någon som talar svenska med brytning! Utgå inte ifrån att de vill tala engelska. Faktum är det kan vara exakt det som de vill undvika!) Polska är ju inget nytt språk för mig. Jag har en ganska god läsförståelse. Men min tunga och hjärna är inte helt överens om hur språket verkligen ska låta när det kommer ur min mun. Det som kommer ut är inte alls det jag tänkte att jag skulle säga. Därför blir jag så oerhört glad när någon berömmer mig för mina ytterst bristfälliga kunskaper i polska.

Innan jag kom hem till Kraków (ty det är ju nu sedan några dagar mitt hem), så hade jag en föreställning om att polackerna var fasligt mycket mer kärva än lvivianerna. Jag kan ju inte tala för hela landet, men de flesta krakowiter tycks tycka lika mycket om ett leende som lvivianerna gör. Med ett leende kommer man långt, och det är inte ovanligt att både den ena och den andra dörren öppnas för en om man bara ler. Under mina år i Lviv upptäckte jag att min svenska uppsyn – ni vet det där lite försmådda ansiktsuttrycket – inte fungerade särskilt väl. Folk blev irriterade, eller helt enkelt ointresserade av vad jag ville. När det här hade hänt tillräckligt många gånger, beslutade jag mig för att ändra strategi, och istället le alldeles förskräckligt mycket. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att min vardag med ett leende blev extremt mycket enklare än de tidigare vardagarna utan ett leende. Och dessutom blev det trevligare. Mitt leende tycks alltså även göra min vardag trevlig i Kraków.

Men än trevligare blir det ju om man finner grönkål så där in på knuten. Vare sig det är i affären eller i hipster-grannens balkonglådor. På den punkten blir det 1-0 till Kraków.


Infångad grönkål.

En ålderstigen herre (eller dam) som skenat rakt in i framtiden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ovanför min hjässa susar strandskator fram över hustaken. Med sina genomträngande pip förkunnar de att jag nu är i Sverige, långt borta från mitt älskade Galizien. Men det hindrar inte mina tankar får att dröja mig kvar i regionen.

Första gången jag var i Polen var våren 1997. Jag åkte med en brokig skara studenter från Göteborgs universitet. Vi hade föresatt oss att förstå det vi kallade Östeuropa. Ty vi studerade östeuropakunskap, och trodde därför att vi besatt någon slags unik expertis.

Det var mitt första möte med Polen. Genom ett dammigt tågfönster såg jag hur ett nytt land travade förbi. Det gick långsamt, det är det jag minns starkast. Tåget tuffade på i en slags östeuropeisk sävlighet som inte kändes helt bekant. Och själva vagnarna hade också något sävligt och långsamt, ungefär som en ålderstigen dam eller herre, som taktfast letar sig fram genom en välkänd terräng. Till och med konduktören hade något långsamt och ålderstiget över sig. Det var som om både denne, tåget och till och med landskapet reste sig ur en annan tid.

Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att fortfarande nära denna bild av Polen, som en ålderstigen dam eller herre, hopplöst efter sin samtid.

Men det är 22 år mellan det Polen och dagens Polen.

Och det enda som är ålderstiget idag är min föreställning om Polen.

Det blev jag återigen påmind om när jag tog snabbtåget mellan Kraków och Warszawa här förleden. Med en hastighet, som utklassar de svenska kusinerna, skar vårt snabbtåg genom det polska landskapet. Punktligt anlände vi huvudstaden efter drygt två timmar.

Några dagar tidigare hade jag fått en liknande påminnelse, då jag hade susat fram på en av de nya polska motorvägarna. Avståndet mellan den asfalterade pulsådern och de schweizerost-vägarna jag mötte vid mitt första besök kan endast beräknas i ljusår.

Jag kan inte tala för någon annan, men jag inbillar mig att jag inte är unik. Bilden av det eftersatta och ålderstigna Östeuropa närs nog av flera av mina landsmän. Och det är ju föga smickrande. För oss.

Men trots det kände jag något av en sorg, och nästan saknad, där jag satt på tåget. Visst är det praktiskt med det effektiva och slimmade Polen, men tyvärr inte riktigt lika spännande, tänkte jag.

Plötsligt var det något i mitt inre som slog mig på fingrarna. Jag erfor hur förmätet det var, att drömma om ett opraktiskt, smutsigt och föråldrat Polen bara för att jag vill ha lite spänning. Och när jag satt där på tåget fick jag en förnimmelse av att det är därför som många färdas till länder som Polen, och hur de upplever en besvikelse över att de inte får möta det som en gång var. En önskan om att möta något exotiskt. Opraktiskt och som från en annan tid.

Nå, nu är det kanske drygt av mig att mästra, även om jag faktiskt inte alls gör det. Jag går bara till mig själv, och minns otal gånger jag drabbats av någon typ av diffus känsla av exotism när jag sett något från den kommunistiska tiden i Ryssland, Ukraina eller Polen. Bilarna har varit gulliga, tågen klassiska och vägarna… Nå, dem har jag inte sällan haft något trevligt att säga om. Men ändå, jag har trots det kommit på mig själv att jag har burit med mig en önskan om att i vardagen få uppleva något som bäst passar på museer.

Och även min romantiserade och groteskt förvridna bild av livet i det kommunistiska Polen borde förpassas till ett museum. Namnet på museet skulle kunna vara “Museet för de inom vänstern som romantiserade kommunistisk design och på så vis berättigade förtrycket av folket i de kommunistiska länderna”. Jag är dock rädd att alltför få skulle vilja erkänna sin indirekta medverkan och därmed skuld i diktaturens djävulska styre.

Men nu är det inte bara förvirrade gamla vänstertanter och dito farbröder som har en förkärlek för att romatisera den kommunistiska tiden. I Polen är det till och med trendigt att gilla prylar från den kommunistiska tiden. Kanske sker det som en kombination mellan nostalgi och en saknad av en regim som kanske inte var trevlig, men ändock skenbart stabil. I backspegeln ter sig nämligen det mesta ganska inramat, enkelt och tecknar sig förhållandevis tydligt.

Och det är kanske även så för oss vänsterspöken. Det är enklare att föreställa sig (det vi envisas med att kalla för) Östeuropa som ett grått, långsamt, sävligt och ålderstiget vacuum. Det förefaller svårare för oss att begripa att delar av den regionen faktiskt susar fram mot framtiden i en faslig fart. Ja, ungefär likt snabbtåget mellan Kraków och Warszawa.


Framtiden på räls.

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Ökenhetta i Galizien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ja, det är varmt här i Galizien. I Błędówöknen på den polska sidan av Galizien förväntades idag mycket höga temperaturer. Uppemot sextio plusgrader. Men å andra sidan är det ju bra att det ska bli så stekhett där, ty om temperaturerna varit mer normala hade vi ju inte fått reda på att Błędówöknen är Centraleuropas största sandområde. G har ägnat hela dagen åt att läsa om den där öknen som han tycks anse vara oändligt intressant.

Nå, det här med värme får ju oss människor att reagera ganska olika. En del klär av sig. Men om man är man, och går runt med bar överkropp i Kraków kan man få böter på 1500 zloty (vilket innebär ungefär 3800 SEK). Så det är bäst för de brittiska turisterna att de behåller fotbollströjorna på. Annars ryker hela resans ölkassa!

I Lviv stånkar alla på. I ett evigt och tröstlöst sökande efter vatten att svalka sig i. Tyvärr är badsjön Vynnykiy tömd på vatten. Vynnynkiy är en sovjetisk skapelse. En konstgjord sjö, med reningsverk. Men för några år sedan blev vattenkvaliteten allt sämre. Bäckar med avföring från djur (och antagligen människor också) rann lömskt ner i sjön. Och även en amatör inom det medicinska området kan räkna ut att det inte är något vidare lyckat att bada i ett sådant vatten.

Men alla är dock inte förtjusta i att man nu tagit tag i Vynnynkiy. Många befarar att sjön kommer att bli privat, och att det då kommer att leda till att lvivianerna inte har någonstans att bada. Jag hoppas dock att det bara är ett uttryck för ukrainarnas skeptisism mot makthavare, och oligarker. Ty bakom upprustningen av Vynnynkiy står en av Lvivs oligarker, en byggherre som renoverade Grand hotell, och äger många hus i Lviv. Han håller även på att renovera grannhuset. Det är periodvis ett fasligt stökande där inne. Men så plötsligt blir det tyst. Ibland i flera veckor. Likadant var det med Grand hotell. Renoveringen förekom stötvis, med extrem iver, för att sedan vila. Obegriplig strategi för en metodisk svensk som gillar att få saker och ting gjorda.

Så, vi i Lviv har alltså ingen sjö att bada i. Och flera av de bassänger som fanns förr, ligger torrlagda. Så därför är det lättare för de polska turisterna i Lviv att skylla på det när de visar sina bara överkroppar. Män som kvinnor. Jag vet inte om det existerar någon böter för dem som kastar av sig fotbollströjorna, men 1500 UAH skulle inte spräcka någon polsk ölkassa. Ty det skulle innebära ungefär 540 SEK.

Själv har jag ingen som helst åsikt om bara överkroppar. Däremot tycker jag att det borde vara straffbart att ha strumpor i strandtofflorna. Särskilt om man är man i sina bästa år. Ja, kvinnor också för den delen. Det är enligt min mening väldigt stötande. Jag skulle kunna utfärda en böterslapp på minst fem halvliters öl. I timmen!

Men nu är det visserligen inte de polska turisterna som har detta otyg på fötterna, utan helt vanliga rekorderliga lvivianska män och kvinnor! Och jag vet inte riktigt vilken typ av böter jag ska utfärda… Jo, nu vet jag. En fotvandring med strandtofflorna i Błędówöknen! Det skulle nog ge tillräckligt med obehagliga associationer för att aldrig se åt en strandtofflorna igen. I synnerhet sådana med strumpor i!


Det råder öken även i bassängerna.

Om ett bär som älskas av nästan alla

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Detta är väl inte riktigt som i Sverige”, fastslår en vän, om den värmebölja som just nu råder i Lviv med omnejd. Ja, i hela Galizien är det faktiskt stekhett. Nu ser ju inte min vän särskilt oberörd ut heller. Svetten skapar ett vackert pärlband i hans lvivianska panna. Ja, trots att han är född och uppvuxen här, ser han ganska medtagen ut.

Jag har under mina år här varit med om liknande värmeböljor varje sommar. Man borde vara härdad, men varje gång det händer drabbas min skånska fysionomi av förvåning. “Vad fasiken är det här?” säger den bestört, och svullnar upp eller bara är fullkomligt ohanterlig.

Och trots att jag är med om detta varje år, har min hjärna inte heller lyckats tänka ut några knep för att motverka effekten av värmeslag. Givetvis vill kroppen dricka vatten i mängder, men faktum är att det är inte att rekommendera. En annan vän hade en mycket otäck erfarenhet på Kuba. Hon anlände dit mitt i den svenska vintern. Kroppen krävde att hon skulle bälga i sig mängder av vatten. Resultatet lär ha blivit uppblåst, så att säga.

Nå, jag har tursamt nog inte varit med om något liknande. Min kropp tycks inte vilja dricka vatten i den mängden. Däremot ville den häromdagen äta körsbärsglass. Varför den ville det är för mig fortfarande en gåta. Jag hade nämligen ätit körsbär redan till frukost. Slutsatsen blev i alla fall att man bör undvika att äta körsbär till frukost, samt körsbärglass till lunch mitt i en värmebölja. Särskilt om man gillar att ha magen i något sådär balans.

Körsbär är annars ett väldigt uppskattat bär häromkring. Både i Ukraina och i Polen äter man körsbär i fullkomligt absurda mängder. Man nöjer sig inte med det, utan kryddar även spriten med bäret, och pressar ner dess saft i alla möjliga olika produkter. Jag antar att det främst beror på att det är ett lättodlat bär på dessa breddgrader. Jag inbillar mig nämligen att det är svårt att hitta någon annan förklaring. Ja, som ni nog redan förstått så förhåller sig det så att trots att jag bott här väldigt länge så har jag inte blivit vän av körsbäret. Varför jag nu fick för mig att äta ett bär jag egentligen inte uppskattar både till frukost och lunch kan väl bäst förklaras med att min självbevarelsedrift försvagades i den rådande värmeböljan.

Tilläggas bör att det enda körsbär jag verkligen dyrkar är körsbärstomaten. Men jag vet inte riktigt hur den skulle ta sig ut i en glass.

Min svettige vän köper en kvass och sölar vidare i Lvivs värmebölja. Tack och lov att de inte fått för sig att smaksätta den med körsbär… ännu.

… om detta må alla som kan berätta…

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det är nog fyra stycken här. Minst. Kanske några vi inte ser. Som ligger upp och nervända eller bland bråtet där borta“, sa Marla Raucher Osborn och sveper ut med handen. Vi står på platsen för Gestapos gamla högkvarter i Rohatyn. Ägaren till marken har rivit det gamla huset, och judiska gravstenar har åter trätt fram i dagens ljus och blir en påminnelse om alla de människor som mördats. Gestapo gjorde gärna så. Tog gravstenar från judiska begravningsplatsen och använde dem som byggmaterial. Den ultimata förnedringen. En livlig diskussion tar vid. Meningarna är delade om vi ska flytta gravstenarna till den gamla judiska begravningsplatsen nu, eller vänta tills man fått prata med ägaren till marken. Slutligen vinner det senare alternativet.

Det är egentligen inte för dessa gravstenars skull vi är i Rohatyn. Vi har kommit för att hålla en hågkomst för de judar som mördades vid norra massgraven i Rohatyn. Minneshögtiden är arrangerad av Marla Raucher Osborns och Jay Osborns organisation Rohatyn Jewish Heritage. Vid den norra massgraven mördades judar från intill liggande byar och städer. Den sjätte juni 1943 påbörjades den slutgiltiga likvideringen av Rohatyns getto. Flertalet av Rohatyns judar hade redan mördats ett år tidigare. Deras liv ryktes ifrån dem vid den södra massgraven. Däribland Marlas egna släktingar. Från mars 1942 till juni 1943 mördade man nästan alla judar i Rohatyn och i de omkring liggande byarna och städerna. I år är det alltså 76 år sedan nazisterna påbörjade likvideringen av Rohatyns getto.

Varje år, i mars och i juni, arrangerar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn hågkomster för de mördade. Jag var med första gången förra året. Då som nu slås jag av hur oerhört viktigt Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete är.

Det finns de som anser att vi har fokuserat för mycket på Förintelsen, eller Shoa. Till dem vill jag hälsa att det är uppenbart att vi inte är färdiga med att bearbeta, tala, och skriva om Förintelsen. Ty om vi hade lyckats att bearbeta detta, Europas värsta trauma, så hade till exempel norra massgraven i Rohatyn haft en månghövdad skara av invånare i Rohatyn som varit där vid hågkomsten – för att visa sitt inkännande, sin empati och att bryr sig om minnet av de mördade.

På hågkomsten fanns egentligen bara en Rohatyn-bo närvarande, den heroiska och beundransvärda Mychailo Vorobets. Under 25 års tid skötte han de två massgravarna. Han planterade blommor, klippte gräset, och lät inte de mördades minne blekna bort.

När Mychailo Vorobets var sju år gammal, tog hans far honom till den södra massgraven. Mördandet hade pågått där några dagar tidigare. Massgravarna var fortfarande öppna, och den unge pojken kunde se rakt ner på de mördade. “Där ser du den rena ondskans handling“, lär hans far ha sagt till honom. Det här satte givetvis mycket djupa spår i den unge Michailo Vorobets.

Under 25 år skötte alltså Michailo Vorobets platserna för massgravarna på frivillig basis, men för några år sedan orkade inte längre hans kropp med den tunga sysslan. Idag har han endast möjligt att visa sitt inkännande och engagemang genom att bland annat närvara vid de hågkomster som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn arrangerar. Och även en sådan insats behövs – för att bevara minnet av de mördade. Och jag känner faktiskt ett sting av sorg över att ingen annan Rohatyn-bo än Vorobets kom till torsdagens hågkomst. Situationen var densamma förra året. Och Rohatyn är inte unik när det kommer till avsaknad av engagemang för minnet av förintelsens offer. Så här ser det ut på flera platser runt om i Galizien. (En representant från stadens museum deltog i hågkomsten vid södra massgraven 2017, men sedan dess har Rohatyns stadshus inte deltagit i de hågkomster som Rohatyn Jewish Heritage arrangerat.)

Jag försöker förstå vad det beror på. Den där avsaknaden av engagemang. Tycker man att man inte behöver sörja de judar som mördades i förintelsen? Jag försöker tänka något snällt, inte arga tankar. Men det är svårt, ty jag ser det enorma resurser som Marla Raucher Osborn, Jay Osborn, och Michailo Vorobets, plöjer ner i att försöka bevara minnet av de judar som mördades. Det är en gåva de ger till Rohatyn. Till stadens historia, samtid och framtid. Någon från stadshuset borde varit där vid hågkomsten, för att visa sin uppriktiga uppskattning. Det är nämligen inte alla platser i Galizien som begåvats med sådant engagemang. Ett engagemang som staden dessutom inte behöver betala en enda kopek för.

Och när vi står på platsen där Gestapos gamla högkvarter låg, frågar jag mig vad som hade hänt med gravstenarna om inte Marla och Jay uppmärksammat att något var på gång på platsen. Hade någon annan brytt sig om gravstenarna? Eller hade de bara forslats bort som ett stycke stenskrot?

Det blir för mig då mycket uppenbart att vi inte har bearbetat, talat, skrivit om förintelsen tillräcklig, ty engagemanget hade annars varit självklart. Och jag tänker: om detta må vi, ni, alla som är kunniga och vill förmedla, berätta…


Till höger om Marla Raucher Osborn står Jay Osborn. På hennes vänstra sida ser ni Michailo Vorobets, och till vänster om honom Alex Denysenko (som arbetar som guide och har hjälpt många att finna sina rötter i Ukraina).


Vid Gestapos gamla högkvarter. Vasyl Juzysjyn (tolk, ovärderlig stöttepelare och chaufför) Jay Osborn och Marla Raucher Osborn.


En av gravstenarna vid Gestapos gamla högkvarter. Markens ägare har hört av sig till Marla och Jay, och de får komma och hämta gravstenarna nästa vecka.

Du kan stödja Rohatyn Jewish Heritages viktiga arbete. Läs mer om hur du gör här!

Läs mer på Rohatyn Jewish Heritages om norra massgraven.

Jag vill också understryka att Rohatyn visat intresse för stadens judiska historia genom en avdelning på stadens museum. Ett stort steg i rätt riktning. Läs mer här.