viewpoint-east.org

Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…

Holodomor – ett brott mot mänskligheten

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Folkmord eller brott mot mänskligheten? Två begrepp som allt oftare upptar mina tankar. Idag tänker jag på de där två begreppen då jag ser hur ljusen vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv flämtar i den kyliga novemberkvällen. Jag ser hur de bildar formen av ett kors, tillsammans med de två årtalen 1932-1933. Åren för den stora svälten. Idag är det hågkomsten för Holodomor i Ukraina.

Holodomor. Ett ord som kanske lämnar just dig mindre berörd, men som får mitt blod och många andras att isa i våra ådror. Det är bilderna av de utmärglade barnen. Alla ansikten redan märkta av död. Det är det jag ser framför mig när jag hör ordet. Här i Lviv är nämligen Holodomor ett ofta förekommande tema för diskussion eller eftertanke. Egentligen är det lite paradoxalt, eftersom här var det ingen svält under Holodomor. Lviv hette då Lwów och låg i östra Polen.

2009 skrev jag till vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt och frågade varför Sverige inte erkände Holodomor som folkmord. Det var utfört av sovjeterna, och riktat mot ukrainarna. Det var jag var så säker på då. Jag tyckte att jag förstod alla sammanhang. Men nu vet jag bättre, och det måste jag bland annat tacka Phillippe Sands för.

På Phillippe Sands föreläsning på katolska universitet lyftes givetvis frågan. “Kan man rent juridiskt fälla någon stat för folkmord på en social grupp?”, frågade en ung man i publiken. Sands går några steg närmare den unge mannen, väl medveten om hur viktig den här frågan är för många i Ukraina. Och han vet att det här är en ny infallsvinkel. Tidigare har de i Ukraina som vill att andra länder ska erkänna Holodomor som folkmord, pekat på att det var en svält särskilt konstruerad för att drabba ukrainare. Eller rättare sagt, en svält särskilt riktad mot bönderna, kulakerna, som vägrade samarbete med sovjeterna. Tanken den unge mannen lanserar är ett relativt nytt perspektiv, och det vet Sands.

Det är inte en lätt fråga, svarar han. För det första finns det bara ett folkmord som skett före rättegångarna i Nürnberg som erkänts av många länder (och där ibland Sverige) som folkmord, och det är mördandet och fördrivningen av armenier ut ur Turkiet mellan 1915-1917. Men har det lett till något erkännande från Turkiet? Har det lett till att man har öppnat upp för att den här tragiska händelsen i historien diskuteras förutsättningslöst och öppet? Nej, säger Sands. Det har istället lett till motsättningar och vrede. Det har skapat mer ont än gott. I Nürnbergrättegångarna valde man att inte använda begreppet folkmord. Varför vet vi inte, men på vilket sätt hade situationen hjäpts av att använda det begreppet? Och det är lätt att förstå hans resonemang. I dagarna har Ratko Mladić dömts för folkmord i tribunalen i Haag, men samtidigt hyllar många serber honom som en hjälte. Kommer det leda till försoning att döma honom för folkmord? På det har vi inget svar idag. Det får framtiden utvisa.

När jag skrev mitt brev till utrikesminister Carl Bildt, så såg jag allt så enkelt. Holodomor var ett folkmord som måste fördömas. Men som Sands säger, hur vet vi att det verkligen leder till försoning och upprättelse av de döda? Och vem ska dömas? frågar han. De ledare och den unionen som gjorde sig skyldiga till brottet finns inte kvar. I alla fall inte på pappret.

När jag nu sitter här, med mitt tända ljus idag på dagen för hågkomsten av Holodomor, så undrar jag om det inte är bättre att släppa tanken om folkmord, och istället fokusera på brott mot mänskligheten. För det var just ett brott mot miljontals av människor. Oskyldiga människor, som inte hade gjort sig skyldiga till något annat “brott” än att bo och leva på en plats som hamnade under sovjetiskt styre. Sovjetunionens brott var dock värre. Att genom svält kuva människor till lydnad.

För dessa döda tänder jag därför ett ljus sista lördagen i november varje år. På samma gång tänder jag ett ljus mot totalitära regimer, och deras lemlästade av våra samfund. Och i den tankefiguren fungerar begreppet brott mot mänskligheten bättre.

Vad lockar oss en fredag?

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Tänk dig en lokal fylld till bredden med människor. En lokal som rymmer ungefär 600 personer. Vi är så många att flera av oss får stå. Vi är gamla eller unga. Med ryggsäckar eller handväskor. Med dreadlocks eller vågiga papiljottlockar. Med kostym eller iklädda jeans. Ja, vi alla finns nog där. Vi är nog alla representerade.

Och vad är det då som lockar oss hit? Jo, det är Bach, John Dowland, Igor Stravinskij, Franz Liszt och många fler. Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är sant. Att så många knatar iväg till Orgelsalen i Lviv för att lyssna på klassisk musik. En helt vanlig fredag.

Men det är ju ingen vanlig fredag. För det är nu som orgelsalen kommer ta ett nytt andetag. Taras Demko och Ivan Ostapovitj, ni vet hjärnorna bakom Collegium Musicum, kommer i framtiden sätta sitt tydliga avtryck på konsertsalen. Det ska bli oerhört roligt och intressant att få följa med på den resan så länge som det nu varar.

Det är inte för utan att jag känner en oerhörd tacksamhet över att få vara just här och just nu. Att jag faktiskt är en av de här galna lvivianerna som rusiga efter tre timmars musik, promenerar iväg ut ur Orgelsalen och på vår väg sprider den upprymdhet bara musik kan ge oss.

Den putinistiska antisemitismen

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ryssland, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det har tagit tid. Främsta skälet är väl att jag inte kom in. Det är ju faktiskt enligt lag förbjudet att använda plattformen i Ukraina. Droppen blev att mitt konto blev kapat. Nej, jag syftar inte på mitt bankkonto, eller bloggen, utan på vk.com. Den ryska motsvarigheten till Facebook.

Jag har länge haft för avsikt att radera kontot, särskilt då jag läste någonstans att svenska nazister gått över till att använda den. Ja, de finns ju på andra plattformar också. Men gruppen svenskar på vk.com är verkligen inte stor, och bara tanken på att någon skulle ta mig för en svensk nazist blev ett argument för att lämna.

Men i morse hände det alltså, någon hade kapat mitt konto. Med lite fixande med VPN fick jag till slut död på mig själv där. (Jag hade tydligen också bytt namn till Alina Makarova.)

När jag (eller rättare sagt min webbdesigner) väl trycker på delete, vad händer då? Jo, vk.com passar på att slänga in ett antisemitiskt skämt. Se där, ett kristallklart exempel på att tongångarna i Ryssland går mot allt gräsligare antisemitism. Jag antar att det finns jubelidioter där ute som tycker det är kul, men jag ser det bara som ännu ett exempel på att den putinistiska propagandan i Ryssland är riktigt sjuk. För vk.com sitter i knät på Putin och Kreml. Om det råder det i min värld inget tvivel om.


Nej, jag tänker inte länka inte till sidan.

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Om att vara intanför

Category: by sophie engström, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag sitter och tittar på den frostade glasrutan som leder ut till någon verklighet utanför. Här inne råder en ordning av stängda dörrar, maktens klädesplagg, och blanka klackar som dånar mot golvet. Jag är inne men ändå utanför. Det är en speciell känsla, den där att vara inne men inte med. Ibland tror jag att det är min lott i livet.

Det är för att jag är rörlig, har jag förstått. Ofta slipper man att låta mig vara med för att jag inte har för avsikt att stanna så länge. Det är i alla fall vad man utgår ifrån. Att jag är tillfällig, då jag inte varit här hela tiden.

Det är egentligen det som är det märkligaste med tron att några hör till mer än andra. Vi gör ofta så där mot varandra. De som inte är härifrån behöver man inte bjuda in.

Ibland är det även så att man utgår från att någon är utanför även när den är inne då det är enklare att denne är utanför för att de genom att vara inne kan skapar mer besvär. Bara genom att vara inne. Ibland är det även så att man kan avvisa de som är inne, eller säga åt dem att de möjligen inte är inne, och att de har förväxlat ute med inne, därför måste de ut före de ska in. Och egentligen är det bättre om de är ute, eftersom inne bara är för dem innanför. Inte för dem som egentligen kommer utifrån. Därför vill man hellre att de är utanför trots att de egentligen är inne. Det gör alla mer säkra på vad inne verkligen är. Det är för oss som är inne. Inte för er utanför.

Det märkligaste med de frostade glaset och de långa korridorerna som alstrar eko åt de blanka klackarna, är att de finns överallt. Varje skrymsle av vår verklighet har en liten sådan här gömma, dit man förpassar sådana som förvillat sig in, trots det vore bättre om de var ute. Hela nationstänkandet bygger faktiskt på att ska det där speciella tillståndet.

Och om man är riktigt lyckosam, kan man kanske försätta de utifrån som smugit sig in, i en limbo-situation. Så att de förblir intanför. Där kan de hänga och gunga, fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.


Detta är skrivet med anledning av att Sverige utvisar arbetskraft. Arbetskraft som vi behöver. Samt med anledning av alla oss andra som pendlar mellan hopplöshet och förtvivlan i oändliga processer, som ofta slutar i en liten, men utdragen, suck. Innan allt börjar om igen på nytt.

När ragnaröken lägrar sig över Warszawa finns det en liten strimma av ljus i Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, Jews, krönika, literature, music, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag sitter på Lvivs filharmoni och lyssnar på Johann Sebastian Bachs “Erbarme dich, mein Gott” och känner en vrede välla fram genom mitt blodomlopp. En fullkomligt egoistisk och irrationell vrede. Det sker under framförandet av Philippe Sands bok “East West Street“. En föreställning som heter “East West Street – A song of good and evil”.

Min egocentriska vrede väller fram när Hans Frank inväntar sin dom vid Nürnbergrättegångarna. Jag vet att det är ovidkommande, för vad spelar det för roll om Hans Frank stjäl Bach från mig? Men plötsligt ser jag allt helt tydligt. Den vrede, och mitt uppsåt att återta Bach, är helt logisk. Den destruktion som Frank åstadkom måste bekämpas, även om det är med så små medel som att återta tjusningen i att lyssna till Matteuspassionen av Bach. Min vrede är berättigad. Varje millimeter av antisemitismen måste bekämpas. Det var viktigt då, och är förskräckligt nog så än idag.

Jag skriver det här när mitt flöde på Facebook och Twitter fylls av nyheten om att en groteskt stor nationalistisk marsch precis avslutats i Warszawa. Alla de som paraderade i Warszawa ikväll var inte fascister, och det är just det som gör det så ofantligt skrämmande. De gick gladeligen bakom antisemitiska banderoller med nazistiska symboler. Bakom banderoller som kungjorde en önskan om ett vitt Europa. Ett Europa utan judar och muslimer. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur någon som påstår sig inte skriva under på det, kan vandra bakom sådana uttryck bara för att de vill hylla sin nations självständighet! Och hur har de tänkt att vi, som ständigt försöker förfäkta att antisemitismen är en del av det polska samhället eller den östeuropeiska tankestilen, ska kunna återgå till våra positioner imorgon?

Är jag arg? Ja, jag är rasande! För det känns helt absurt att efter ha bevistat den lysande uppsättningen “East West Street – A song of good and evil”, behöva läsa om hur galet det stod till på Warszawas gator idag. Det är en skymf mot allt det arbete som gjort för att försöka riva ner föreställningar om det antisemitiska Polen. Och saken blir inte bättre av att marschen hade förstärkts av fascister från bland annat Ungern och Ukraina. Det gör egentligen bara saken än värre.

Ikväll känns det tungt. Det hade varit fint att få skriva något om det uppnådda arbetet efter andra världskriget. Om den vackra föreställningen och vilket hopp den gav oss i publiken. Men de två konstraterna, föreställningen inspirerad av Philippe Sands bok, och marchen i Warszawa står bara och skriker mot varandra. Allt arbete kan när som helst bara pulveriseras. Om det inte redan har skett.

Jag försöker döva smärtan med Matteuspassionen, men i skrivande stund har den svårt att överrösta ragnaröken mitt inre spelar upp. Men det finns ändå en strimma av ljus som försöker leta sig in, och det är att kvällens föreställning på Lvivs filharmoni var fylld till sista plats. Var och en av oss som gick därifrån hade med oss en liten bit av det goda. Och det är viktigt, och tillika vackert, att det skedde just i Lviv.