viewpoint-east.org

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Lviv – vår kloka lejonkung

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

För någon kväll sedan stod jag och tittade ut från ett fönster i en lägenhet på Svobody avenyn i Lviv. I huset rakt över gatan kunde jag se ner på nattklubben Splits dansgolv. Vackra ljusformationer lekte över dess golv. Klubben är nog inte så beskedlig som man kan tro. Vissa rykten säger att här pågår koppleri, och att vissa högdjur inom Lvivs undre värld dras dit. “Men så här på avstånd ser det gemytligt ut. Nästan lockande, för någon som gillar nattklubbande. Själv tillhör jag inte den sorten,” fastslår jag.

Jag lyfte blicken, och såg upp mot husets övervåning. Där huserar Samopomitj, partiet som grundades av Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyj. Det är ett parti med ambitionen att städa ut all korruption, och med ut ska också kvarlevorna från den sovjetiska nomenklaturan, och de postsovjetiska monstren som växte upp ur de rabatterna.

När jag stod där och tittade på huset, och funderade på de mystiska våningsplanen mellan nattklubben och stadens mest inflytelserika parti, kom jag att tänka på TV-serien Boardwalk. På ena våningen pågår festande av eventuellt skumma individer eller grupperingar, och på det andra ska Ukrainas politiska framtid utformas. En framtid som förhoppningsvis går från korruption och annat mygleri.

För mitt inre illustrerade huset hur svårt det är för politiker i Ukraina att undvika att komma i kontakt med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till oegentligheter. På varje plan kan du möta dem. Om du har riktig osis måste du gå förbi dem varje dag du går till jobbet. Hur gör man det utan att något skräp smetar av sig på dig? I Boardwalk lyckades väl ingen att vara ren. Alla blev nerskräpade.

Och i Lviv har vi dessutom mycket skräp. Soptunnorna är fortfarande överfulla, särskilt om man tar sig ut från centrum. Den här skräphistorien som snart pågått i ett år, har verkligen smetat av sig på borgmästaren. Rykten säger att han utsätts för utpressning av illegala ligor som vill roffa åt sig förtjänsterna från, samt tvätta smutsiga pengar Lvivs turistnäring. Andra rykten menar att han också är insyltad i någon korruptionshärva och har koppling till olika ligor. Sådana här ligorna trivs på ställen som Split. Faktum är att de växer snabbt och bäst i anslutning till dansgolv som dessa. Det har jag fått lära mig av Boardwalk.

Oavsett orsaken till att skräphögarna fortsätter att frodas vågar jag inte uttala mig om. Men jag kunde inte låta bli att fantisera, när jag stod där i fönstret och tittade ner på nattklubben Split, och sedan vidare upp mot fönster Samopomitj. Tänk om det det är lite som i Boardwalk… Och tänk vad som kan utspela sig i trapphuset som Split och Samopomitj samsas om. 

Men Lviv, som är en gammal och erfaren vän, har med sina 761 år sett så mycket. (Mycket mer än vad Atlantic city hade gjort innan ligorna slog sig ner på dess träpålar.) Och nog ska vårt Lviv, vår vackra och kloka lejonkung, som segrat över så många krig och farsoter, även överlista denna kris. Om det är jag fullt och fast övertygad om.

Foto: Sophie Engström.

Share

Ukrainarna – världens lyckligaste folk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

För en tid sedan gjorde jag en postning om tolerans. Jag beskrev hur jag under mina​ år i Lviv blivit mer tolerant mot mina grannars ljudström. Kaxigt utnämnde jag Lvivs invånare till världens mest toleranta folk. Jag tänker inte fördjupa mig i om mitt påstående bär någon sanning. Det som däremot gladde mig var att så många ukrainare reagerade positivt. Eller rättare sagt, hur oerhört tacksamma och glada de blev av mina ord. Jag blev själv lite överraskad, och generat skrapade jag med foten och sa, “äsch, det var ingenting”.

Det här fick mig att fundera. Varför tycker jag att det är så häpnadsväckande? Varför förundras jag över ukrainarnas glädje av att beskrivas i goda ordalag? Jag beslutade mig för att undersöka saken närmare.

Genom en mini- (och fullkomligt ovetenskaplig) studie, kom jag fram till att det här är en avgörande skillnad mellan mig, mina landsmän och ukrainarna. Folket som bor på de ukrainska slätterna och i bergen har ett nästan omåttligt behov av att höra positiva betraktelser av det egna landet.

Mitt undersökningsunderlag var min facebookström, min Twitterström och samtal med lite löst folk. (Visst skrev jag väl att studien var ovetenskaplig?) När jag jämförde mina ukrainska kontakter med mina svenska dito såg jag en slående skillnad. Ukrainarna delade bilder på vårblommor, glada fester, tankeväckande teckningar, konst, musikvideos och givetvis mängder av selfies framför diverse turistattraktioner eller utsikter etc etc. Jag såg givetvis även länkar till olika politiska problem, bilder och texter från det ofattbart otäcka kriget i östra Ukraina (samt bilder från andra oroshärdar i världen). Men summa summarum var de positiva postningarna om det egna landet överrepresenterat. 

När jag så vände blicken mot mina svenska kontakter såg jag raka motsatsen. Faktum är att jag bara hittade några fåtal positiva postningarna om det egna landet. Sverige framstod genom mitt flöde som ett synnerligen farligt, oroligt och hemskt land. Bland mina kontakter hittade jag bara några socialdemokrater som verkade nöjda med landet. Annars var det mest skräp. (Och så finns den en tjej på Brännö som verkligen utmanar bilden av Sverige som världens mest dystra plats.)

Eftersom jag har bott större delen av mitt liv i Sverige vet jag att mitt flöde är orättvist. Så dåligt är inte Sverige. Eller mer korrekt, Sverige är ett förbaskat bra land. Visst kan allt alltid bli bättre. Men Sverige är fantastiskt (för att använda en gammal dänga från reklamvärlden), i alla fall om man jämför med många andra länder på vårt klot. 

Vad säger nu min lilla (helt ovetenskapliga) studie? Jag är inte helt säker på att jag vet svaret på det, men en sak är säkert, det är uppenbart att “du inte ska tro att du är bättre än vi“… Nej, vänta nu. Det där blev ju helt fel! Äsch, jag försöker igen.

Mina ukrainska kontakter har kanske skäl att vilja belysa landets positiva sidor. Handen på hjärtat, när läste du senast något positivt om Europas största land? Om du hade bott i ett land som nästan enkom beskrevs som ett betonggrått krigs- och korruptionsträsk, hade du inte då önskat att få läsa lite trevliga saker om ditt land? Kanske främst eftersom du troligen känt till massor av positiva skeenden i ditt land.

Det blir därför ganska beklämmande att de som då har det mycket bättre, i stor utsträckning ägnar sig åt beskriva den egna hemvisten som hemsökt. Blir det inte ett slag i ansiktet på de som verkligen har det dåligt? Ja, så kan man tänka… och inte är det sagt att jag tänker som jag skriver, även om så ofta är fallet.

Det får mig även att undra, tillhör verkligen svenskarna världens lyckligaste folk? Eller håller ukrainarna på att gå om?

Och eftersom detta kanske är en negativ betraktelse av Sverige och svenskarna, borde den ju delas i parti och minut, som min mor säger.

(Enligt en helt ovetenskaplig studie är detta) en lycklig hund på piedestal. Foto: Sophie Engström.

Share

EU kontra radarparet rasism och sexism

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

Jag vet inte exakt när det började, men någon gång under tidig tonår blev jag övertygad om att rasism och sexism är det fulaste jag känner till. Det har väl inte hänt mycket med mig sedan dess, för jag tycker fortfarande att det är något som är viktigt att motarbeta. Eller rättare sagt, att med vettiga argument slå hål på illasinnade synsätt.

Men på senare tid har en nykomling seglat upp på min lista. Den heter EU-skeptiker, eller EU-kritikern, eller varför inte EU-missbelåtenhet.

Hur kan då det komma sig att en så främmande fågel plötsligt får dela plats med de två syskonen rasism och sexism? Svaret på det är inte helt enkelt, men jag ska nu göra ett försök att förklara mig.

Rasism och sexism är som jag skrev ovan, besläktade med varandra. De bygger på att man försöker nedvärdera eller missgynna någon annan för att de inte tillhör den grupp man själv tillhör. Man tycker troligen att ens egen grupp är bättre än de andra grupperna, som man därför har bestämt sig för att nedvärdera. EU är visserligen en grupp, men den är ju frivillig på det sätt att man kan lämna den om så behagas. Se bara på Storbritannien.

Men EU-skeptikern, EU-kritikern, eller den EU-missbelåtna bygger ofta sin retorik på snarlik argumentation. Man väljer att lyfta enbart de negativa sidorna, och undanhåller de goda effekterna. Beroende på om du är höger eller vänster så kan du använda olika argument, men något som förenar är synen på EU som ett liberalt projekt som stjäl arbete, slår hål på de nationella gränserna osv. Något annat som förenar är att man är negativ till den fria rörligheten. Och det är här som man nuddar vid radarparet rasism och sexism.

Frånsett några undantagsfall bygger man sin tanke på att det finns de som är sämre, mindre lämpade, fulare eller helt enkelt dummare. Man sätter sin egen grupp framför andra, och tycker att den egna gruppen är bättre och värdigare än de andra. Argumentationen är ibland lika ful som den jag läser bland rasister och sexister. Man bygger sin argumentation alltför ofta på okunskap och käpphästar som inte har med verkligheten att göra. Det mest häpnadsväckande är faktiskt att höger och vänster kraxar precis lika illa. De går i en gemensam gåsmarsch mot avgrunden. Vår avgrund. För de nöjer sig inte med att sänka sig själva. De vill helst dra med oss andra i fallet också.

Det är dock viktigt att tillägga att EU har sina brister. Det finns massor som kan bli bättre. Men om vi ska nå dit hän, måste vi sluta stirra oss blinda på det som är dåligt. Vi måste arbeta och förstärka det som är bra, och samtidigt förändra det som är dåligt. Vi måste sluta inbilla oss att EU inte är vi. Det är väldigt tröttsamt med argumentet att EU är ett elitprojekt. Vad är inte ett elitprojekt? Universiteten är elitprojekt. Fabriker är elitprojekt. Sjukhus är elitprojekt (tur det, för vem vill bli opererad av en amatör?).

Istället för att gnälla på EU, engagera dig. Ta kontakt med organisationer som jobbar med att göra EU bättre. Och framförallt, läs på. Inbilla dig inte att EU är något man förstår framför TVn, på första majdemonstrationen eller genom att skrolla genom Facebook. Det enda sättet är att läsa EUs egna ord, och efter några kämpiga veckor kommer du förstå att du faktiskt har mer att tacka EU för än vad du tidigare förstått.

Bild lånad från Healthier in the EU.

Share

Världens mest toleranta folk bor i Lviv

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

Det är förstås ingen ny tanke, men att betrakta svensken som världens mest toleranta folk är givetvis verklighetsfrånvänt, tänker jag när jag ligger och tittar i taket hemma i Lviv. Nattens skuggor leker med inredningen. Vanligtvis ofarliga hörn blir plötsligt skrämmande.

Och allt ackompanjerat av grannens usla musiksmak.

En natt för många år sedan låg jag också sömnlös och lyssnade på grannens usla musiksmak. Jag bodde då i den ökända förorten Kortedala. Den är ju tyvärr inte känd för sin natursköna placering, utan för våld, integrationsproblem och arbetslöshet. I det hus jag bodde, på Gregorianska gatan, fanns allt det där. Och så jag. Eftersom jag var högutbildad med arbete, tillhörde jag en försvinnande liten minoritet. Men envis som jag var ville jag å det bestämdaste bo kvar.  Jag ville inte tillhöra de som flydde den här stadsdelen. Jag ville vara med och förbättra den. Men just den där natten undrande jag varför jag envisades med det.

Grannens musik dånade genom väggar och fönster. Jag var först arg. En ilska som övergick till rädsla. Jag ville gå ner och säga till. Men jag vågade inte. Skulle jag ringa polisen, tänkte jag. Eller störjouren kanske. Efter en tid tystnade musiken, men jag kunde fortfarande inte sova. Jag var fruktansvärt arg. Arg för att jag väckts och hållits vaken. Trots att jag nu hade alla möjligheter att somna om, valde jag att ligga kvar i sängen och reta mig på det inträffade.

När jag nu ligger här i Lviv och lyssnar till grannens usla musiksmak, tänker jag på det där tillfället. Jag tänker på alla andra gånger jag retade upp mig på mina grannar. Och jag ser plötsligt mig själv utifrån.

Nu ligger jag här och låter min blick leka mellan skuggorna och ljusen. Och med den inre förvissningen om att grannen nog somnar till slut, och förhoppningsvis stänger denne av musiken före det. Det är nämligen det jag lärt mig här, att man överlever om man är fatalist. Vissa saker går inte att ändra på. Som grannar till exempel. Och i synnerhet inte deras musiksmak.

Så jag tillhör nog världens mest toleranta folk, men jag behövde bara bo i Lviv några år för att uppnå det.

Världens mest toleranta folk? Foto: Sophie Engström.

Share

Tankar från en bloggares källarvåning

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier
Tags:

Om man söker stöd eller bekräftelse, så ska man inte söka det i sociala medier. Sociala medier lockas och frestas av kändisskap och etablissemang. Det är egentligen märkligt, eftersom sociala medier ofta framställs som motsatsen till etablissemanget. Men faktum är att det är oerhört sällan som jag ser att någon länkar eller diskuterar en artikel som inte publucerats i någon av de redan etablerade medierna.

Facebook har nämligen genom sitt stora genomslag, nästan suddat ut bloggarna. Bloggaren Hossien Derakhshan lyfter den frågan mycket fint i The Listening post. Under hans fängelsetid förvandlades sociala medier till att bli Facebook. Utan ett stort nätverk på den plattformen är man föga framgångsrik som bloggare. Ju mer något delas, ju mer ser du det i ditt flöde. Om du gillar en sida på Facebook, men inte trycker gilla på dess postningar, försvinner den bokstavligen ur din horisont. Eftersom vi främst delar redan etablerade medier, leder det till att det är det jag ser i mitt flöde.

Krasst kan man säga att vi genom att i huvudsakligen diskutera och dela redan etablierade medier, blir en del av etablissemanget och dess stöttepelare. De etablerade medierna har idag kanske större betydelse än före sociala medier. Vi läser troligen fler artiklar än vi gjorde före facebooksandet tog vid.

Men i många fall blir mångfalden lidande. Ofta ser man samma artikel delas om och om igen. Inte helt sällan med en inledande kommentar som just ifrågasätter etablissemanget. Vi tycks dessutom ofta tro att vi har en tydligare bild av händelserna, tillstånden, än den etablerade journalisten/skribenten. Trots att journalisten haft mer tid och resurser för att undersöka ämnet. Så länkandet är en tvåhövdad best. Å ena sidan delar vi etablerade medier, för att få sola oss i deras stjärnglans. Å andra sidan missar vi sällan en chans att kritisera, snarare än att lyfta fram styrkor.

På många vis skulle jag kunna önska ett bredare utbud. Att vi närde mindre rädsla för att dela och kommentera de som inte figurerar i redan etablerade medierna​. Här skulle det dessutom kunna bli enklare med en direkt dialog. Det är ofta enklare att komma i kontakt med en icke-etablerad skribent.

Men det här öppnar också upp för en annan problematik. Vilken typ av värld vi vill ha? Vill vi ha en värld där lekmän gräver fram olika sanningar i tillvaron? (För de som inbillar sig att de flesta journalister är klåpare, är ju svaret “ja”. Själv hyser jag stor respekt för många journalister. Jag vill understryka det.)

Det finns också en diabolisk motsättning i vårt nuvarande mediaklimat, för samtidigt som vi nästan uteslutande delar, diskuterar eller kritiserar redan etablerade medier, är vi sämre än någonsin på att betala för oss. Vi snyltar på andra människor. Tar deras levebröd, men ger ingenting igen.

Som bloggare är detta ett dilemma. Genom min verksamhet, som helt bygger på ideellt arbete, skulle jag kunna utgöra ett hot mot någon redan etablerad skribent. Nu är så inte fallet, främst eftersom jag inte har den spridning som krävs för att utgöra ett hot. Genom att inte ta betalt, eller få möjligheten att skriva för en slant, skulle det också kunna innebära att jag undergräver de etablerade medierna. Men som icke-betald skribent har jag en stor brist (frånsett avsaknad av finess) och det är tid och resurser att underbyggda mina påståenden. Utan de etablerade medierna hade jag haft det svårt att skriva något överhuvudtaget. Jag vet att de har granskat sina källor, och jag kan lugnt hänvisa till någon av deras artiklar, eftersom det är deras jobb att kontrollera uppgifterna.

Här ser jag också bloggarens kanske största förtjänst, att lyfta diskussionen från Facebooks tilltrasslade trådverksamhet, och binda samman tankar från etablerade medier med de samtal som pågår bortom den. Vår uppgift är inte att stjälpa de etablerade medierna. Vår uppgift är att stärka det offentliga samtalet. 

Men för att uppnå det, behöver vi din hjälp. Ett litet klick bara, för att stärka mångfalden.

yard talks
Ett samtal bortom Facebook. Foto: Sophie Engström.

Share

“I Ukraina har vi många monument över död”

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

“Vad söker ni?”, frågar han när han kommer mot oss uppför sluttningen. “Ingenting särskilt. Vi bara tittar runt”, säger vi och nickar mot sluttningen som innehåller lämningarna efter den judiska begravningsplatsen i Busk.

Vi börjar gå tillsammans nerför gatan. Lämnar begravningsplatsen och det öppna fältet som sträcker sig mellan den och staden Busk bakom oss. “Det var hemskt”, tar han vid. “Ja, jag var inte med. Det är min bror som berättat för mig. Dödandet pågick i dagar. Tusentals ligger där nere.” Vi går en stund under tystnad, innan han säger: “Marken skakade i dagar efteråt”.

Sedan viker han av, och lämnar oss lika fort som han dök upp.

Massakern i Busk är ett minne staden lever med ännu. Trots att det egentligen är länge sedan, så har man inte glömt. Och det finns uppenbarligen behov av att prata om det med de få främlingar som dyker upp.

I juli 1941 tågade den tyska armén in i Busk. I staden bodde ungefär 1700 judar. I november 1942 inrättade tyskarna ett getto, dit man skickade även judar från byarna runt omkring Busk. Under vintern och våren började en grupp i gettot samla vapen. Under ledning av Jacob Eisenberg hoppades man att man skulle kunna bryta sig ut ur gettot och bege sig till skogen som angränsar till Busk.

Men det blev aldrig något uppror i Busk. I maj 1943 likviderades gettot. Det är inte känt hur många som ligger i massgravarna nedanför begravningsplatsen, men en utgrävning som gjordes för några år sedan visar att det var tusentals. De flesta som mördades var kvinnor, barn och äldre. I gravarna hittade man kropparna av kvinnor som höll sina spädbarn i famnen…

Det är outhärdligt att läsa om det, men så otroligt viktigt, att trots att det knyter sig i magen faktiskt göra det. När man står vid begravningsplatsen i Busk, eller när man kommer in i synagogan (som mirakulöst står kvar) är det svårt att förstå att den här staden faktiskt hade en så stor andel judiska invånare. De få tecken som finns kvar, blir till plågsamma påminnelser om vilken grymhet vi är kapabla till. För även om du och jag kanske aldrig skulle kunna pressa fingret på avtryckaren, så finns det likväl de i vårt släkte som faktiskt kan.

Som poeten, musikern och förläggaren Juriy Zavadovskij sa en gång till mig: i Ukraina har vi många monument över död.

Begravningsplatsen i Busk.

Synagogan i Busk. Idag är det ett bostadshus.

Related Posts with Thumbnails
Share