viewpoint-east.org

När blixten slog ner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, gender, Kåseri, krönika, Ogólnopolski Strajk Kobiet, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över takåsarna ser jag ett fönster på andra sidan Kalwaryjska. Trots att det är långt bort, syns den tydligt, den röda blixten som är symbolen för protesterna Ogólnopolski Strajk Kobiet (Hela Polens kvinnostrejk), mot den skärpning av abortlagstiftningen som författningsdomstolen förra veckan öppnade för.

Det är en synnerligen väl vald symbol, trots att vissa, som inte är så välvilligt inställda till demonstrationerna, hävdat att symbolen liknar SS-soldaternas taggiga S de hade på sina uniformer. Statliga TV-kanalen, TVP, var inte sen med att haka på, och menade att demonstranterna hotade Polen med sin “vänsterfascism”. Men trots att vissa lyckats göra liktydiga tolkningar, är symbolen väl vald. Demonstrationerna har verkligen slagit ner som en blixt, ty de flesta trodde nog att polackerna var upptagna med pandemin och dess framfart genom landet, och inte skulle ge sig ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje.

För dem som känner Polen mycket väl, kom demonstrationerna dock inte som någon överraskning. Kampen om den här frågan har pågått länge. Redan 2016 intervjuade jag några polska feminister som oroade sig för vilka initiativ det då nya regeringspartiet Lag och rättvisa skulle ta i frågan om exempelvis abortlagstiftningen. Anna Nowicka påpekade då att regeringspartiet skulle göra någon slags kupp, där kvinnorna slutgiltigt skulle förlora rätten över sina kroppar. Varför jag valde att inte ta med det i intervjun, är idag väl gömt i det svarta hål jag ibland kallar för mitt minne.

Men Lag och rättvisa gjorde precis som Anna Nowicka menade, de valde att försöka få genom den skärpta abortlagstiftningen. Att de valde att försöka driva genom den just nu, byggde troligen på en illa genomförd analys. Troligen hade de en förhoppning om att folk inte skulle våga gå ut på gatorna och protestera, samtidigt som antalet nya fall av Covid-19 fortsätter att skjuta i höjden. Men det var uppenbart att Lag och rättvisa misstog med vilket eftertryck en majoritet av polackerna säger nej till en sådan skärpning av lagen.

Ty demonstranterna har en majoritet av folket på sin sida. Alla kanske inte samtycker med deras tillvägagångssätt, men majoriteten vill inte se att det blir omöjligt att utföra aborter i Polen. Abortlagstiftningen är redan den mest rigida i sitt slag i Europa. Med skärpningen skulle Polen slungas ut ur en samtida tolkning av vilka rättigheter kvinnor har att bestämma över sina kroppar.

Ända sedan skärpningen av abortlagstiftningen tillkännagavs har man demonstrerat i Kraków (och i hela Polen). Förra veckan var det flera demonstrationer på Rynek główny, demonstrationer utanför kyrkorna, blockader av vägarna genom stan, cykel-demonstrationer, och så vidare. I onsdags tog dessutom många tillfället i akt att strejka under en dag. Men folk nöjer sig inte med att demonstrera vid olika tillfällen, de har satt upp slagord i sina fönster, eller en röd blixt som jag beskrev inledningsvis. I flera bilfönster ser man den röda blixten, och på gatorna hör man ständigt signalhornen ljuda, och cyklarnas ringklockor klinga. Det är lika mycket protest som det är humor och glädje. En slags revolutionär eufori har lägrat sig över Kraków.

I fredags såg också Polen den största demonstrationen i Warszawa sedan folkrepubliken Polens upplösning 1989. Det var en fredlig demonstration, trots att några få på yttersta högerkanten tog tillfället i akt att försöka skapa oreda och våld. Men sammantaget var det en mycket stillsam och fredlig demonstration, som till och med polisen berömde med eftertryck.

Tanken var att det inte skulle vara några demonstrationer förrän på måndag, då man återigen har utlovat en blockad av biltrafiken i de större städerna. Men både igår och idag har det förekommit spontana sammankomster. Exempelvis for det en motorcykel-demonstration genom Kraków idag.

Om demonstranterna kan hålla ut, och få som de vill, vågar jag inte svara på. Det är nämligen alltid lätt att hoppa i galen tunna när man försöker förstå Polen. Regeringspartiet Lag och rättvisa brukar i vilket fall som helst ha en fenomenal förmåga att krångla sig ur kniviga situationer. Men med rådande pandemi, som redan byggt upp en irritation i samhället, kan ilskan denna gång vara svår att stävja. Hantering av coronakrisen i Polen har gjort att dammluckorna har öppnats. Tryggheten i samhället blåstes bort under våren, då många kände sig försvarslösa inför makten som tycktes ha enorma befogenheter.

Det enda jag vågar lova är att den där röda blixten i fönstret på andra sidan Kalwaryjska nog lär hänga kvar ett tag till.


Ett märkligt bildval, kan man tycka, men bilden är tagen förra veckan när demonstranterna blockerade biltrafiken genom stan. Bussar och bilar stod still, eller fick snigla fram, ackompanjerade av signalhorn och cyklarnas ringklockor.


Ett av alla fönster dekorerade med röda blixtar.

Lokal att hyra?

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

En golfbil kommer körande längs med gatan Józefa i stadsdelen Kazimierz. “Här ser ni Höga synagogan”, säger chauffören och tillika guiden till de två passagerna. Hans hand peka åt vänster, men de två turisternas ögon har redan sugit fast i fasaden till den praktfulla gymnasieskolan, uppkallad efter Adam Mickiewicz, till höger. Guiden, och chauffören, startar den förinspelade presentationen om synagogan, men de två passagerna tittar stint, och troligen något förvirrat, på gymnasieskolan. Ty det som sägs på inspelningen rimmar nog illa med det de skådar. Skolan är enorm, och dess tillkomst har ett mycket senare datum än synagogan. Men nu är den förinspelade presentationen slut, och chauffören trycker gasen i botten och golfbilen susar iväg, med två välunderättade, men ändock felinformerade, passagerarna.

Och inte är det särdeles underligt att man lyckas bortse från Höga synagogan. Den är visserligen hög, men dagens fysionomi vill inte gärna skvallra om fornstora dagar. Dess grå fasad flagnar, och fönstren stirrar tomt ut mot gymnasieskolan på andra sidan torget.

Men så har det givetvis inte alltid varit.

I mitten på 1500-talet ansökte en köpman vid namn Israel om att få bygga en ny synagoga i Kazimierz. Kung vid denna tid var Sigismund II August, bor till Katarina Jagellonica, och således också svåger till hennes man, den svenske kungen Johan III. Man vet tyvärr inte mer om köpmannen Israel, som bad om att få bygga en tredje synagoga i Kraków, än hans namn, och hans önskan. Sigismund II August var en kung tolerant mot minoriteter i det Polsk-Litauiska samväldet, och ansökan bifölls.

Det finns dock motstridiga uppgifter om när arbetet påbörjades med att bygga synagogan. Vissa uppgifter säger att man inledde byggnationen 1563, men andra källor gör gällande att arbetet påbörjades redan 1556. Man vet inte heller vilka som byggde synagogan, men vissa uppgifter säger att det kan ha varit sefardiska emigranter som tvingats fly från södra Europa. Det man tycks veta med säkerhet är att synagogan byggdes ovanpå butiker. Synagogan är alltså belägen en trappa upp, vilket således gavs den namnet Höga synagogan.

Man tvistar ännu vilket som var skälet till att förlägga synagogan en trappa upp, och man har landat i två slutsatser. För det första rådde det platsbrist i Kazimierz. Stadsdelen tillkom efter det att Jagellonska universitet expanderade i den judiska delen av Krakóws äldre stadskärna, och judarnas fastigheter köptes upp av universitet. Judarna flyttade därmed till Kazimierz, och snart anlände även sefardiska judar från södra Europa, och det blev allt mer ont om plats i Kazimierz. De sefardiska judarna ankom ungefär när synagogan byggdes, och det är kanske därför som man dragit slutsatsen att det just var dessa nyanlända judar som byggde Höga synagogan. Den andra orsaken till att synagogan ligger en trappa upp, kan vara att den vid den tiden då låg nära muren som avskilde den judiska stadsdelen från den kristna delen, och att man därför förlade den en trappa upp av säkerhetsskäl.

Men hotet mot synagogan skulle visa sig komma från mycket nordligare breddgrader än de kristna grannarna utanför muren. 1655 inledde den svenske kungen Karl X Gustav ett krig mot det Polsk-Litauiska samväldet. Ett krig som skulle vara till 1660, och kallas för “den svenska syndafloden” (Potop szwedzki) i polsk folkmun. Den svenska härens framfart över samväldet var brutalt, och så även i Kraków. Den Höga synagogan råkade illa ut, och ödelades 1657. Synagogan byggdes upp igen, men ansattes även av flera bränder under 1600-talet. Två hundra år senare byggdes synagogan ut ytterligare, med en större läkare för kvinnor.

Den första september 1939 anföll Nazityskland Polen, och Kraków hamnade under deras våld. Nazisterna tvångsförflyttade alla judar från Kazimierz, till gettot i Podgórze, på andra sidan floden Wisła, innan de mördade dem i koncentrationslägren eller förintelselägren. Nazisternas skruvade plan för Kazimierz var dock inte att förstöra stadsdelen. Den skulle stå kvar som ett museum över ett folk de utrotat. Det hindrade dock inte att man förstörde stora delar av det judiska arvet. Den mycket vackra inredningen i Höga synagogan blev inte förskonat. Det är svårt att idag föreställa sig prakten som lär ha funnits i synagogan. Ett av få föremål som överlevde skövlingen är en Chanukkia-ljusstake från 1600-talet. Den finns idag i Gamla synagogan i Kazimierz.

Efter kriget fick Höga synagogan tjäna som skrotgård, och även papperslager, innan man på 1960-talet fick medel från kulturministeriet att reparera väggarna som höll på att rasa in. Därefter uppstod en långvarig konflikt om ägandeskap, innan synagogan slutligen kunde öppna för allmänheten 2005. Sedan dess har den hyst en bokhandel i bottenplan, samt en utställning om två judiska familjer från Kraków i själva synagogan en trappa upp.

Men så kom corona, gränserna stängde, och turisterna, särskilt de israeliska, lyste med sin frånvaro. Bokhandeln stängde, och likaså utställningen. Höga synagogan står nu åter tom, och trots eftersökningar har undertecknad inte funnit något svar på frågan vilka planer som finns för Höga synagogan.

Den står nu där, hög och tom, men ändock aktningsvärd, och tydligen lätt att förbise. De två passagerna i golfbilen är sedan länge långt borta. En ny golfbil stannar, och den här gången får Höga synagogan den uppmärksamhet den förtjänar.


Höga synagogan.


Inne i Höga synagogan finns bara några få föremål kvar som visar på dess tidigare prakt. Så som detta skåp, som kallas Aron Hakodesh. Här förvaras Torah-rullarna. Aron Hakodesh står i alla synagogor alltid riktat åt öster, mot Jerusalem.


Väggmålningar som tagits fram.

Den Jagellonska eken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är möjligt att det var någon gång vid den här tiden för 258 år sedan, som ett litet ekollon föll till marken och hade sådan tur att den lyckades gräva ner sig på en gynnsam plats så att den kunde slå rot och låta sina små bladknyten senare sträcka upp sig mot solen. Låt oss säga att det var var år 1762. Det var året då Sverige slöt fred med Preussen, och avslutade det krig som senare fick det lustiga tilltalet Potatiskriget. Namnet kom sig av att de svenska soldaterna tog med sig kunskapen om potatisodling hem. Men i övriga Europa kallades det nog så som polackerna tilltalar kriget, Wojna siedmioletnia, alltså sjuårskriget. Samma år blev i alla fall Katarina II kejsarinna av Ryssland, och Luleå drabbades av en stadsbrand. Även Drottningholmsteatern brann ner. Men samtidigt kunde samtiden glädja sig åt att Christoph Willibald Glucks underbara opera Orfeus och Eurydike hade premiär. Samma år publicerade dessutom Jean Jacques Rousseau sina banbrytande verk Émile eller om uppfostran samt Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder i Amsterdam, eftersom Rousseaus skrifter var förbjudna i hans hemland Frankrike.

Så här kan man nog fortsätta, men det bekommer nog inte den ek som idag står på botaniska trädgården i Kraków. Den står där och upptas antagligen av helt andra tankar. Om den tänker på det vis som vår begränsade uppfattningsförmåga förstår.

På den plats där ekollonet slog rot var det ännu inte en botanisk trädgård. Det skedde först några år senare, närmare bestämt år 1783. Det gör även Krakóws botaniska trädgård, som tillhör Jagellonska universitet, till Polens äldsta. Men egentligen har platsen varit en trädgård längre än så, då Jagellonska universitetet redan på 1500-talet anlade en medicinsk trädgård på platsen. Skillnaden var bara att man inte bedrev någon botanik forskning. Det är ju förvisso föga förvånande, eftersom det först var på 1700-talet som man började med vetenskaplig odling i dylika trädgårdar med ett klassificeringssystem. Ja, mycket riktigt, Carl von Linné hade, med sin Systema naturae från 1735, ett finger med i spelet för att gynna framväxten av botaniska trädgårdar.

Botaniska trädgården i Kraków har många delar att stoltsera med, som redan på 1700-talet hade trädgården upp mot 3000 olika växtarter. Bland annat har man en unik samling orkidéer som samlades in i Sydamerika under mitten av 1800-talet. Idag är det den äldsta och största samlingen av orkidéer i Polen. Växthusen byggdes redan på 1800-talet, och en alpinträdgård tillkom i början av 1900-talet. Man har dessutom utfört meteorologiska observationer sedan 1825, men själva mätstationen är mycket äldre då den installerades redan 1792.

Idag hyser botaniska trädgården i Kraków ungefär 5000 arter, och bland dessa finns vår ek, som är så känd att den tillägnats en egen sida på Wikipedia. Dąb Jagielloński, den Jagellonska eken. I förhållande till den är man liten på många vis, där dess väldiga grenverk sträcker sig ut över himlen. Genom ekens stam, utmed varje gren och i varje blads nervsystem, löper århundraden av människors liv, död, och stök. Eken besitter en slags klokskap som vi människor inte lärt oss. Något som man blir varse när man förundrat låter blicken treva uppför dess respektingivande stam.


Den Jagellonska eken, tillsammans med ett kvinnligt gingkoträd. (Gingkoträd är uppdelade i hon- och hanträd. Honträdet bär frukt.


Det nyrenoverade palmhuset.

En ny ingång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det engelska ordet “expatriate” har i sin förkortade form, expat, även rört sig in i svenska språket, och är nog nästan helt vedertaget. Ordet härstammar egentligen från latin, där “ex” står för “ut ur” eller “från”, och “patria” i sin tur står för “hemland”, eller “fosterland”. Om man är expat arbetar och bor man således i ett annat land än hemlandet.

Någon annan betydelse av begreppet finns inte. Men bara vissa kan kallas för expat. Många andra, som bor och arbetar i annat land än hemlandet, kallas migranter, emigranter eller flyktingar. Ty det förefaller förhålla sig så att man enbart kan bli kallad för expat om man kommer från ett välbärgat land, och flyttar till ett mindre välbärgat dito. Det är därav inte troligt att det går att kalla en romsk tiggare utanför ICA för “expat”, även om denne bor i Sverige och faktiskt utför ett arbete (som dock vissa anser vara förkastligt).

Det som förenar alla expats kan sägas vara att de flyttat utomlands trots att de inte har blivit tvingade av några ekonomiska, ekologiska eller politiska skäl. Ibland uppger vissa av dem att det är av politiska skäl de flyttat från sina hemländer, men de är inte tvingades, eller drivits på flykt. De kan kanske liknas lite vid August Strindberg, som också flyttade från Sverige för en tid, enär han var förbannad på sitt hemland. Fast de flesta av dessa Strindberg-liknande expats skriver dock inga litterära storverk, för att förmedla sin självpåtagna exkludering. De gnäller möjligen på sociala medier, dock utan att dessa skriverier innehar några som helst litterära kvaliteter.

Det finns hemsnickrade studier hur en expat upplever sin tillvaro, eller sitt tillstånd, i det nya landet. Enligt dessa “studier” går alla expats genom olika stadier. Först genomgår man en fas som närmast kan liknas vid en förälskelse. Man slukar allt som det nya landet ger. Men det nya hemlandet sätter sig ofta på tvären, och trilskas, och är nämligen inte alls lika förälskad, och fortgår sitt liv precis som det gjort tidigare. Av någon outgrundlig anledning blir expaten beklämd, och denne börjar se på landet med skeptisism. Ibland går det så långt att vår expat börjar hata det nya hemlandet och flyttar därifrån. Om man ändå lyckas övertyga sig att stanna, landar man i nästa fas. Vi kan kalla den “den realistiska fasen”, ty vår expat har då resignerat, och helt enkelt accepterar sakernas tillstånd som de är. Man skulle ju kunna mena att det är förhållandevis bisarrt att alla expat inte bestämmer sig för att skippa första och andra fasen, och gå direkt till fas tre. Men det kanske ligger i många expats natur, ty många av dem tror att de är Guds gåva till mänskligheten, och därför inte klarar av att bara ta sakernas tillstånd som de är.

Min egen erfarenhet är att det ändå är bäst att försöka flyta med, trots att det ibland skvalpar betänkligt. Jag har inte heller genomgåtts dessa faser så som beskrivits ovan. I Ukraina gjorde jag en kanske helt asymmetrisk resa, som inte passar i några expat-mönster. Först var jag skeptisk, sedan blev vi som ett gammalt strävsamt par. Vana vid varandra, och med respekt för våra olikheter. Här i Polen är jag dock ny, och något strävsamt par har vi inte ännu blivit. Troligen befinner jag mig fortfarande i ett stadie där jag avvaktande, lite misstroget, men ändock nyfiket, studerar Polen, ett land som på det hela taget förvisso är något svårare att komma om i än Ukraina. Men det kan ju också vara resultatet av jag ännu inte riktigt vet om jag är del av det som pågår här. Vilket leder till ett slags självvalt utanförskap. I ett sådant utanförskap är det lätt att dra slutsatsen att människors sammanbitna uppsyn (vilket polackerna för övrigt är experter på) illustrerar ett ointresse för sina medmänniskor.

Men häromdagen kom den slutsatsen på skam. Efter ett nesligt fall från stillastående cykel, låg jag plötsligt på trottoaren och gned mitt knä. Om jag hade varit i Sverige hade det nog tagit en stund innan någon kom till min undsättning. (Främst beroende på att det är så långt mellan folk, att vi inte är så vana att kasta oss över främmande som sitter på trottoarer och gnider sina knän.) Till min stora förvåning stannade den första bilen som kom förbi. “Har Pani trillat?” frågade bilisten, och såg seriöst oroad ut. Jag fick snabbt intyga att det nog inte var så farligt ändå. Trots att jag låg på trottoaren. Han såg inte särdeles övertygad ut, och brummade motvilligt därifrån.

Nästa anhalt var ett apotek, där planen var att införskaffa sårtvätt. Kvinnan på apoteket talade i telefon när jag slog upp dörren. Eftersom hon talade i telefon beslutade jag mig för att försöka söka mig fram till någon sårtvätt på egen hand. Innan jag visste ordet av var kvinnan färdig med sitt samtal, och började bistå mig med massor av olika preparat för sårtvätt och medel som kunde lindra blåmärken. Hon verkade veta sin sak, och köpte helt enkelt det hon föreslog. När jag skulle linka ut med mina inköp, lyfte hon luren och fortsatte där hon var. Hon hade alltså släppt det hon hade för händer och hjälpt mig. Omtumlad av hennes handling linkade jag ut igen.

Det är vid sådana tillfällen av engagemang och samröre, som man inser att begreppet expat är riktar sig åt fel håll. Fokus borde ligga på “in”, snarare än “ut ur”. Vilket också kan förklara varför jag själv aldrig nedlåtit mig till att kalla mig expat. Min livsresa och mitt boende har alltid handlat om ingångar, snarare än utvägar. Och det torde också stå klart att jag i och med denna upplevelse nu också befinner mig i en ny fas. Vi har helt enkelt rört oss något närmare varandra, jag och Polen.

När man väljer sitt språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta som väljer författarskapet som sin bana gör så med hjälp av sitt modersmål. Få väljer att skriva på ett annat språk. I Sverige har vi några författare som valt att skriva på svenska istället för sina modersmål. Som exempel kan ges Theodor Kallifatides, eller Maciej Zaremba. Det är oerhört intressant med författare som väljer sitt skriftställarspråk. Det här blogginlägget ska handla om en person som valde polska som språk för sitt författarskap.

Sara Ginzberg föddes i Kyjiv den 22 mars 1917 (9 mars enligt julianska kalendern). Hennes föräldrar var av judisk börd, och i hemmet talades det ryska. När inbördeskriget bröt ut flydde familjen till Równe (idag Rivne). De slog sig ner i den judiska delen av staden, där man i staden talade ryska, jiddisch och polska parallellt, men i Saras hem talade man ryska. Efter inbördeskriget blev Równe polskt, och Sara Ginzberg gick i polsk skola, då började hon tala polska med sina vänner.

Sara Ginzbergs föräldrar skilde sig, hennes far slog sig ner med ny fru i Berlin, emedan hennes mor flyttade till Spanien. Kvar i Równe blev Sara, där hon bodde med sin mormor. Hennes mormor hade ett apotek, som låg i stadens hjärta. Apoteket låg på nedervåningen, och de bodde på våningen ovanför. Sara Ginzberg kallades för Sana av sina vänner. Kanske var det därifrån som hon tog sin pseudonym, som hon sedermera skulle bli känd under.

Det var nog under denna tid som Sana på allvar började intressera sig för det polska språket. Hemma talades det ju ryska, men med sina vänner talade hon polska. Jiddisch, det språk som de flesta judar hade kunskap om vid denna tid, kunde hon inte alls.

Sana började tidigt visa talang för att skriva. Hennes första alster ska hon enligt hennes mor åstadkommit redan som fyraåring. När hon var åtta skrev hon sin första poetiska ballad. Det är dock oklart vilket språk dessa skrevs på, polska eller ryska.

När hon var i tonåren gick hon på gymnasiet i Równe. Under denna tid fick hon sitt första alster publicerat i en skoltidning. Och redan 1933 fick hon sin första nationella debut. Detta skedde i tidningen Ilustrowany Kuryer Codzienny, som var den största tidningen i Polen vid tiden. Sana var då blott sexton år, men dikten bär på visdom hos en äldre kvinna. Det är dock oklart om hon vid detta tillfälle använde den pseudonym som hon senare skulle bli känd genom. När och hur Zuzanna Ginczanka föddes återges inte i någon av källorna nedan.

Nu börjar man få upp ögonen för den unga, och mycket begåvade, Zuzanna Ginczanka. Och det är poeten Julian Tuwim (1894-1953) som först såg hennes unika begåvningar. Tuwin uppmuntrade henne att delta i dåtidens mest prestigefyllda poesitävling för unga begåvade poeter, Turniej Młodych Poetów. Med sin dikt Gramatyka (Grammatik) tilldelades hon ett hedersomnämnande. Zuzanna Ginczanka var den yngsta deltagaren i tävlingen. Dikten publicerades senare, och lär vara en intressant och egensinnig lek med den polska grammatiken. Att Zuzanna Ginczanka vid så unga år kunde skriva en egensinnig dikt, som enligt källor utmärkte sig bland de andra, kan ha att göra med att hon skrev på ett språk som inte var hennes eget.

Julian Tuwim var vid denna tid en omtalad poet. 1918 hade han grundat gruppen Skamander. Deras mål var att skapa en experimentell poesi som bröt med tendenserna från kretsen Unga Polen (Młoda Polska). Det var en krets som dominerat det konstnärliga uttrycket under lång tid, och deras verk var enormt populära i mellankrigstidens Polen, trots att det var flera decennier sedan många av deras skapare gått ur tiden. Man skulle kunna säga att Skamander försökte utmana Unga Polens hegemoni, och därför var de en grupp som inte var omtyckta i alla kretsar. Zuzanna Ginczanka var nog en ganska modig ung kvinna, ty hennes stora förebilder var just poeterna i denna Skamander. Hon drömde om att flytta till huvudstaden Warszawa och få ingå i denna bohemiska konstnärliga krets.

Som artonåring flyttade hon därför till Warszawa och började studera pedagogik vid universitetet. Samtidigt var hon redan känd för dem som intresserade sig för experimentell poesi, och hon ingick snabbt i de bohemiska och konstnärliga kretsar som under denna tid fanns i huvudstaden.

Trots att hon publicerade alster i tidskriften Szpilki, en poetisk satirtidskrift, ville Zuzanna Ginczanka ändå behålla sin autonomitet från dessa litterära kretsar. Det finns många uppgifter om de caféer (kawiarnia) som poeterna besökte vid denna tid. Varje grupp hade sin egen kawiarnia. Zuzanna Ginczanka lär dock tydligt ha understrukit sin självständighet, och visade sig med dem som hon för tillfället ville associeras med.

Det är oundvikligt att inte omnämna Zuzanna Ginczankas omtalade skönhet. Det förefaller som om nästan varje minnesanteckning om henne också berör hennes mycket ovanliga utseende. Många verkar vilja påskina att hon hade en österländsk skönhet, och det finns de som associerar hennes anletsdrag med hennes poesi. Ginczanka använde ofta österländsk mystisism i sin diktning. Hennes poetiska uttryck ska också innefatta konnotationer till den kvinnliga sexualiteten. Tyvärr finns mycket få dikter av Ginczanka översatta till svenska.

1936 kom O centaurach (Om centaurer) ut. Det var den enda diktsamling av Zuzanna Ginczanka som utkom under hennes livstid. Diktsamlingen blev genast vida känd. Hennes språk och bildvärld var helt unik. Centaurer är en mystisk figur, en hästkropp med ett manshuvud.

Zuzanna Ginczanka skrev inte bara poesi, utan även några pjäser för radioteater. 1937 spelade Polski radio upp hennes pjäs Pod dachami Warszawy (Under Warszawas tak). Zuzanna Ginczanka var dessutom översättare, och översatte från ryska till polska.

Det är möjligt att Zuzanna Ginczanka förutsåg andra världskrigets utbrott. Redan i maj 1939 skrev hon en dikt som kan tolkas som att hon faktiskt förstod vad som höll på att ske. Men i juni 1939 åkte ändå hon som vanligt till Równe för att bo hos sin mormor över sommaren. När Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen, hamnade Zuzanna Ginczanka i den sovjetiska delen.

Sovjeterna började genast att attackera “borgerliga element”, och Zuzanna Ginczankas mormor fick sitt apotek beslagtaget. Dessutom flyttade det in andra hyresgäster i deras lägenhet, och Zuzanna och hennes mormor fick bara ett litet rum för sig själva. Zuzanna Ginczanka flyttade därför till Lvov (Lwów på polska, idag Lviv). Hennes mormor lät packa ner många av familjens dyrgripar, vilket hon gjorde i en förhoppning att ge Zuzanna en bra framtid.

Mellan åren 1939-42 bodde och verkade Zuzanna Ginczanka i Lvov. Hon skrev till och med flera revolutionära dikter. Under den här tiden gifte sig Zuzanna Ginczanka med en äldre man. Många har ställt sig frågan om hon gjorde det i en förhoppning att undkomma nazisterna. Kanske hade hon en föraning om att de skulle invadera Lviv.

I juni 1941 invaderade de Lviv, men Zuzanna Ginczanka lyckades övertyga andra om att hon inte var av judisk börd. Det var först 1942 som en av hennes grannar angav henne. Ryktet säger att Gestapo fick jaga efter Zuzanna en hel dag innan de lyckades fånga in henne. Men blott några timmar senare var hon på fri fot. Det råder dock olika meningar om hur Zuzanna Ginczanka lyckades fly från fångenskapen, men många källor gör gällande att hon själv eller någon i hennes närhet, lyckades muta Gestapo.

En av de mest kända dikterna av Zuzanna Ginczanka skrevs av henne i vredesmod efter det att hon arresterats. Dikten heter Non omnis moriar, vilket är latin och betyder “Icke helt och hållet ska jag dö”. I dikten beskriver Zuzanna Ginczanka hur hon föreställer sig hur hennes angivare vältrar sig i Zuzannas ägodelar, gåvor från hennes mormor. I varje liten ägodel finns också en bit av Zuzanna Ginczanka. Dikten är möjligen den mest kända av Zuzanna Ginczanka, och finns också översatt till svenska.

Zuzanna Ginczanka och hennes man flydde till Kraków. Zuzanna Ginczanka fick falska papper som sa att hon var armeniska, men hennes mycket utmärkande utseende gjorde de svårt för henne att röra sig i Kraków.

När det endast var några veckor kvar av den nazistiska ockupationen av Kraków, tillfångatogs Zuzanna Ginczankas man. Det här innebar att hon snart också skulle kunna gripas. I början av januari 1945 ska hon ha avslöjats av nazisterna och kastades i fängelse. Det finns olika teorier om hur hon slutade sina dagar, men tyvärr finns inga konkreta vittnesmål som kan befästa dessa.

Vad vi vet är dock att i januari 1945 mördades en poet som i större utsträckning skulle kunna ha bidragit till den polska poesin, om hon fått leva.

Zuzanna Ginczanka, eller Sara Ginzberg, blev 27 år.

Efter kriget glömdes många av hennes verk bort. Och det var först senare som hennes gärning uppmärksammades. På senare tid har det utkommit biografier och samlade verk över hennes författarskap, och hennes författargärning har funnit en ny läsekrets. Det har dessutom satts upp pjäser om hennes liv. Kanske är det Zuzanna Ginczankas kärlek till det polska språket som lockar dessa nya läsare, den typen av specifika kärlek till ett språk man får när man lär sig det på egen hand.


Den här texten har undertecknad skrivit till en uppgift inom ramen för kursen Polska II på Uppsala universitet.

Tankar om EU på Europadagen 2020

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.

Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…

Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.

Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.

Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.

I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?

Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.

I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.

Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.

Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.

Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.


En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.

Med kompass i riktning mot Skawina

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Isaac Bashevis Singers romaner om Polen före andra världskriget kryllar det av liv. Ett judiskt liv som inte längre finns. Städer som Kraków försöker lyfta fram det judiska folkets närvaro, till glädje för vissa, till förtret för andra. Men utanför stadskärnorna är den judiska historien ofta inte lika synlig. Den finns där, men man måste ha lite större tålamod för att kunna finna platserna där judar en gång levde, arbetade och bad. Och det är glädjande nog ofta så att minnet av deras närvaro inte är helt utsuddat.

Ett nöje som undertecknad har är att söka judisk historia i Galizien. Man skulle kunna kalla det för en något annorlunda geocaching, som många finner ett nöje i att sysselsätta sig med. För den oinvigde kan man beskriva geocaching som en slags skattjakt med hjälp av GPS och internet. Tyvärr är det ett ganska komplicerat system, och det tycks förhålla sig så att man bör vara utrustad med tålamod och teknisk kunskap för att kunna delta. Dessutom måste man uppskatta de små skatterna som ska uppsökas, vilket inte alls är säkert att man gör om man har en lite annorlunda syn på vad som är en skatt.

Men det finns andra sätt att utforska sina omgivningar, som inte kräver samma typ av omfångsrika kunskap om internet och GPS. Man kan göra som undertecknad, packa cykelkorgen med en karta, och en liten intellektuell eller inre kompass. En kompass som blott sitter i sinnet och är sammansatt av genomläsning av hyllmeter av böcker om judisk historia i Galizien, samt timmar av samtal med sådana som läst många fler hyllmeter än jag hitintills hunnit med.

Den här kompassen gör att man ganska enkelt kan hitta det man söker. Man liksom glider fram på en osynlig våg, och plötsligt materialiseras det som eftersöktes.

Så var det också på en färd på cykel ut ur Kraków som jag företog mig härför leden. Målet var synagogan i Skawina. Eller rättare sagt, målet var Skawina. Det var först senare som jag kom ihåg att det också fanns en synagoga kvar i staden.

Skawina fick magdeburgrätt år 1364 av Kazimierz den store. Några år där efter fick staden en kyrka, och man hade även skyddsvallar mot angrepp från fiender. 1509 blev staden totalförstörd i en brand, men byggdes upp under Polens guldålder, också kallad Polens renässans, som varade från 1400-talets slut till slutet av 1500-talet. När Karl X Gustavs polska krig nådde Skawina, gick svenskarna hårt åt staden. 50% av invånarna flydde eller mördades av den svenska armén. Några årtionden senare delades Polen mellan Tsarryssland, Preussen och Österrike, Skawina hamnade under den senares förvaltning. Så var det enda till Polen blev självständigt efter första världskriget.

Judarna kom ganska sent till Skawina. Först 1860 fick judar tillåtelse att bo i staden, men det finns dokumenterat att det bodde judar i Skawina redan 1801. Dessa var dock få, och det var först när de gavs tillåtelse att bo i staden som församlingen växte. 1921 bodde det 282 judar i Skawina, vilket innebar ungefär 11% av stadens befolkning. 1939 bodde ungefär 500 judar i staden. Med andra ord, en fördubbling på 18 år! Den judiska befolkningen ökade dock ytterligare i och med att nazisterna tågade in i Polen 1939. Nazisterna tvingade nämligen judar från de intilliggande byarna och städerna att flytta till Skawina. I augusti 1942 deporterades alla judar från Skawina. De flesta mördades i förintelseläger. Några fåtal överlevde och kunde senare berätta om vilka fasansfulla öden människorna från Skawina gick till mötes.

Skawina ser fortfarande ut ungefär som många andra små städer i Galizien. Med slingrande vägar som söker sig trevande in mot ett torg, rynek. Här finns ett vackert rådhus och det tilldragande torg. Husen kurar ihop sig tätt intill varandra. Håller varandra om ryggen, så som goda vänner gör. Det är inte särskilt svårt att finna synagogan, enär jag är utrustad med den där intellektuella kompassen. En förbipasserande, och tillika vänlig man berättar för mig det jag redan visste, att byggnaden jag fotograferar en gång var en synagoga, men att den idag huserar en konstnärsbutik och en språkskola.

Synagogan byggdes år 1894, men förstördes av nazisterna. Efter kriget byggdes den upp igen, men det enda som finns bevarats är dess exteriör, med de karakteristiska halvcirkelformade fönstren. Även om det är svårt kan jag för en stund föreställande mig det judiska liv som en gång fanns här. Utan Isaac Bashevis Singers romaner hade jag nog aldrig riktigt haft den förmågan.

När jag cyklar ut från Skawina beslutar jag ögonblicklig för att återvända igen vid ett annat tillfälle. Om inte annat för att smyga mig fram till herrgården Korabniki som den kände konstnären och dramatikern Stanisław Wyspiański ofta besökte. Men då får jag nog fråga mig fram, för någon intellektuell kompass för polska herrgårdar jag har ännu inte förvärvat.


Synagogan.


Rådhustornet i Skawina.