viewpoint-east.org

Bland Lvivs alla pratbubblor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vem är det som sjunger?” säger en man i plufsig utstyrsel och tillika slängig fysionomi, till en liten tanig figur med skinnkeps och för stor överrock. “Det kommer därifrån. Från det huset”, svarar den lille och pekar upp mot Lvivs musikhögskola, konservatoriet som det kallas. “Och vem är där?” replikerar den plufsige. “Den som sjunger”, förkunnar den lille. Mer än så hinner jag inte höra före det att jag tvingas streta vidare mellan regndropparna. Ett fullkomligt vanligt samtalsutbyte, kan man tycka. Och i Lviv är det så. Det mals på om ditten och datten, ofta helt utan någon signifikativ betydelse. Tystnad göre sig inte besvär i Lviv. Här finns det alltid något att gaffla om.

Nu kan det låta som om jag raljerar över det lvivianska småpratandet, men så är det inte alls. Jag har till och med utvecklat ett beroende av det här småtjasandet. Det finns tillfällen jag kommer på mig själv med att jag klistrar mig på några stackares ryggar, när jag banar väg på trottoarerna, bara för att få ledas in i deras tillvaro. Låta mig uppslukas av deras tankemönster, om än bara för en kort stund.

På spårvagnarna och på de mördarmaskiner som envist kallas bussar, infinner sig ett paradis för sådana som jag, som älskar att snylta på andras samtalsämnen. Här kan jag överhöra nästan allt av intresse: grannar som hastigt insjuknat och försvunnit, maträtter som borde inmundigas, husdjur som behöver extra omsorg, hus som ska renoveras eller bara rätt och slätt om vädret. Det vanligaste är ändå att det handlar om pengar. Priser som gått upp men aldrig ner, eller varför inte om det där klippet någon gjorde häromdagen. “Oh lala, du skulle varit där!”

Det fanns nog en tid då jag retade mig på dessa pratbubblor, som dyker upp överallt. Jag tyckte att de inkräktade på min bubbla. Men jag har alltså ändrat uppfattning. Det har till och med gått så långt, att när jag besöker Sverige måste slänga in någon talkrok för att se om någon nappar. Det är dock inte lika lätt där som här. Folk nappar inte. De slänger iväg något halvhjärtat svar, som inte alls har någon hake jag kan hänga upp mig på. Jag står där, talför men osamtalad. Särskilt beklämmande är det att åka kollektivtrafik i Sverige. Det är tyst som om alla färdades mot någon avlägsen twilight-zon. Det hela känns mycket ödesmättat och gruvligt. Men mest känns det tyst. Så oerhört ödsligt. Har folk verkligen ingenting att prata om? har jag tänkt fler än en gång i Sverige. Därför ropar jag alltid “hejdå” till chauffören. Ibland får jag faktiskt svar.

Här har man egentligen inte heller någonting att prata om, men för den delen är det sällan tyst. Det händer ofta att jag blir avbruten i mina fotspår av någon som akut måste veta vägen till en plats som bara ligger några skosulor från platsen frågan yttras. Om man mot all förmodan skulle befinna sig på en plats där det inte finns fler än jag och den mötande personen, så kan man alltid fråga om vad klockan är. Om man möts så där på en ödslig plats måste man ju visa att man är vanligt sinnad. Det gör man med prat. Eftersom jag alltid svarar att jag inte vet vad klockan är, så kan ju samtalet få ny näring: “Va?! Har Ni ingen klocka? Det är väl inte så praktiskt?” Nej, men så är det, svarar jag. Då kan man man alltid slå ut med armarna och slå några talrovor över hur opraktiskt det är att inte ha klocka. Ett pågående jag skulle kunna bestrida, för vad ska vi annars fråga folk om på ödsliga ställen?

Nå, man kan ändå undrar lite över det här pratandet. Det finns något kärvänligt, bondskt över det hela. Som om vi alla befann oss på någon åker som borde plöjas. Och istället för att göra det så pratar vi. Och det är kanske så, att här i västra Ukraina har vi närmare till bonden i oss. Som de två männen utanför konservatoriet, som ser ut att egentligen har någon åker att plöja, men istället står de och gafflar om någon som sjunger.

För övrigt så leder ju den här postningen egentligen inte till någon slutsats alls. Det är bara en tankebubbla bland alla pratbubblor.

dog who wants to say something
Någons hund som kanske behöver extra omsorg, eller så har den bara något osagt.


Om bilarnas tyranni

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu ska jag skriva om att jag tycker väldigt illa om bilar. Jag tycker väldigt illa om bilar. För det första förstör de mina lungor. För det andra kör de på mig (har hänt en gång, det gjorde ont och resulterade i en bruten arm och ett brutet ben). För de tredje är de fula. Direkt oestetiska faktiskt, och människor som sitter i dem ser alltid extremt korkade ut. Vanligtvis fina människor förvandlas till monster i sina plåtskåp.

Så, nu var det sagt.

Att bo i Lviv, och hysa agg mot dessa plåtmonster är egentligen en helt vansinnig kombination. Sedan jag flyttade hit har bilparken säkert fördubblats. De är överallt. Parkerar på trottoarer och övergångsställen. Vägrar stanna när vi står vid de där vita spökena som ska föreställa vår trygga zon att korsa en gata.

Jag har faktiskt ingenting gott att säga om den eskalerande bilpopulation som håller på att ta över Lviv. Vissa gator är helt omöjliga att vistas på i rusningstrafik. Avgaserna ligger tungt och slickar marken. Giftiga tungor som tar sig in överallt.

Det största problemet är att jag inte ser något slut på bilarnas tyranni. Var jag än vänder blicken ser jag hur de breder ut sig och stjäl mark. Men ibland undrar jag om de inte kan falla på eget grepp. Här i Lviv har nämligen allt fler bilar polska skyltar. Till en början med trodde jag i min enfald att det var ett bevis på att fler polacker kom till stan. Men på senare tid har jag förstått att så inte är fallet. Det är ukrainska bilar som har satt på polska skyltar, alternativt köpt bilen i Polen. En av förklaringarna jag fått till att man har polska skyltar är att man slipper betala skatt. I Ukraina har man nämligen infört en bilskatt som ska gå till att bygga ut infrastrukturen. Men eftersom tilltron till de ukrainska myndigheterna är så låg, utgår man från att skatten inte kommer komma dem till del. Så därför väljer vissa att köra runt med polska skyltar.

För mig, som kommer från ett land där tilltron till myndigheter är förhållandevis hög, blir de ukrainska, eller i alla fall de lvivianska, bilisternas slutsats så extremt huvudlöst. Hur ska man kunna påverka om man inte själv bidrar med exempelvis skatt? Om ingen betalar skatt till att bygga vägar, var tusan ska då bilarna ta vägen? Alla kan ju inte vara på trottoarerna, det kan jag lova!

Det är kanske inte huvudet som gör en till bilist, tänker jag elakt där jag står vid mitt elfenbensvita streck och hoppas på att få passera denna ändlösa mur av bilar.

PS. Min vrede är inte helt tagen ur luften. Enligt detta inslag dör varje dag 10 personer på övergångsställen i Ukraina. Och häromdagen dog fem personer i Charkiv, när en SUV körde rakt in i en folkmassa som väntade på att gå över vägen. 2012 dog 5099 personer i trafiken. Sedan dess har det inte sammanställts riktigt tillförlitlig statistik (som jag lyckats få fram). Mellan 2012 och 2017 har biltrafiken ökat lavinartat. Och troligen även dödstalen. Så, nej, jag är inte bara en batikhäxa som talar strunt. Det här är ett allvarligt problem.

car
Teckning: Gustav Söderström


Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.


Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.


Hon går före oss andra

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Hon går före. Ja, varje minut går hon före. Om det verkligen är exakt en minut kan jag inte svära på. Men före går hon. Det är så förbryllande. Hon, vårt rättesnöre i det kaotiska sammanhang vi kallar verkligheten. När vi lutar oss tillbaka på våra kaféstolar, sluter ögonen så där lite halvt och låter oss sväva fram i våra tankeknutar, tar hon oss ofta hårt i örat. Tillrättavisar oss, och leder in oss i den gemenskap vi är hänvisade till.

Det är därför det är så förvirrande att hon går före. Ja, faktiskt fel, enligt verklig tid. En rådhusklocka bör väl ändå ha vett att gå som folk! I vår tideräkning. Inte en minut före! Just före är ju så otroligt irriterande. Varje gång hon slår sina slag, en minut före oss andra, skapar hon en total oreda. Vad är klockan? Vem vet? Inte ens rådhusklockan, uppenbarligen.

Egentligen var det bättre i våras, när hon under en vecka upproriskt vägrade att följa oss från normaltid till påfundet sommartid. Då hade hon i alla fall rätt. Nu blir hela situationen bara en otrevlig påminnelse om att man är en föredetting! När man själv slår hel timme är hon redan färdig och nöjt vilar sig mot sina visare. Visare som visar fel, dessutom!

Men det är ändå så att man måste böja sig lite i ödmjukhet för denna dam. För tänk vad hon sett? 1851 slog hon fram sina första slag. Hennes pappa hette Wilhelm Stiehl. Det är förfärligt synd att vi inte kan ringa honom och berätta att hon nu går före! Jag svävar tyvärr i okunskap om när han gick ur tiden.

Nå, vår tidhållerska har i alla fall fått uppleva att Lviv var den första staden i Europa som fick gatubelysning. Hon har hört hur staden bytt språk från att ha tyska som administrativt språk, till polska med ukrainska, sedermera ryska och nu ukrainska. Hon har sett två världskrig, enorma folkomflyttningar, och hon har säkerligen notetat folk med lustiga utstyrslar som kallar sig turister. Det är inte helt säkert att de sistnämnda tänker så mycket på henne dock, de blegar nog mer upp mot den där pinnen, de kallar rådhustornet, hon sitter på, som nämnda lustigkurrar gärna klättrar upp i under glam och stoj.

Jag försöker därför har tålamod med denna åldriga tant, förlåt, dam, menar jag förstås. I hennes värld är jag bara en liten plutt som stolpar runt nedanför hennes fötter. Och det är ju min rättmätiga plats. Jag är, som alla andra, slav under tiden. Men med en så vacker dam, med krämig och säker röst, är hon lätt att förlåta. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns värre öden än att vara slav under en något framskriden rådhusklocka i Lviv.

Och förresten, det kan ju också vara så att vi går fel…

Lvivs rådhusklocka 1934. Fast då bodde hon förstås i Lwów. Strunta förresten i pinnen hon sitter på. Det är hon som styr och ställer. 


Bland stjärnorna av konstutövare – på säsongens första konsert

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Rakt framför mig, på sin med rätta upphöjda plats, sitter de. Musikerna i vår akademiska orkester. Jag tänker plötsligt det fullkomligt lysande talet av Sakari Markus Oramo på årets Proms, i vilken han lyfte musikerna till deras så välförtjänta plats. Bland stjärnorna av konstutövare. Ett svårare och mer krävande konstnärligt yrke är svårt att finna. Här pratar vi millimeterprecision! Ett ögonblick där tankarna fladdrar iväg, kan förgöra hela upplevelsen. Då spelar det mindre roll om det bara är ett misstag eller om det är flera. Är ett fel gjort, är ofta all magi hotad.

Och det är det talet som dyker upp i min huvud, när jag efter två månaders musikalisk svält äntligen får ingå i det jag trivs bäst. Bland musikernas och kompositörernas tonvärldar. Bland de där stolarna, som varsamt plattar till det som mot förmodan finns kvar av något som tordes står ut från min bakdel. Där de riktiga tanterna och gubbarna hänger som klasar, tätt sammankilade, i en gemenskap som inte tycks hotad av några utomstående.

Det är här jag blir. Är. Det är här min själ får syre. Och med ett eminent framförande av Brahms första pianokonserten, samt första symfoni av samme kompositör, har jag slutligen återgått till ett slags normalläge. Nu är jag åter människa. Eller kanske, människa enligt min tappning.

Nå, tanten här nere bland stolarna är alltid lite bitsk. Den här nya dukningen på scenen är dock inte helt lyckad, måste jag tillstå. Violinen och violan sitter som en stråkmur mot publiken. Cellon drunknar. Kontrabasen tycks finnas där bak någonstans. Svårt att säga var, men deras huvuden syns i alla fall vippa. Träblåset är upptryckt mot väggen, emedan bleckblåset sprider ut sig över halva scenen. Pukorna hörs ju som de ska, men jag tycker nog att deras rörelseutrymme är väl snålt tilltaget där bak. Tanken är säkert god, men denna dukning, som tycks vara någon slags nymodighet här i Lviv, faller mig inte i smaken.

Men vad gör väl det, när de spelar så underskönt? Jag är faktiskt bara en åhörare, som tydligen blivit konservativ på gamla dar. Och kanske vänjer jag mig. Vi får väl se…


På en grässlänt mellan Lviv och Busk

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ingen minns, men alla ser henne. Eller kanske snarare de noterar. Utan att egentligen se. Varje gång jag färdas mellan Lviv och Busk så ser jag henne. Hur hon sorgmodigt eller bara av gammal vana, står där, på en namnlös grässlänt mellan en bensinstation och vägen som för mig till Busk.

Vad tänker hon när hon står där, märker jag att jag undrar. Kanske undrar jag det varje gång jag ser henne, men nu är det första gången jag formulerar frågan. Tänker hon på oss som vrålar förbi? Undrar hon var vi är på väg, eller är vi bara en bakgrund till hennes tillvaro? (Fast vi kanske alltid är bakgrund till varandras tillvaro?) Går våra kroppar alls att uppfatta, bakom bilarnas och bussarnas fönsterrutor? Skönjer hon våra siluetter? Eller är vi för henne ett med våra monster av metall?

Hon brukar vara så ren och fin där hon står, med blicken riktad mot marken. Men idag noterar att jag att hon faktiskt inte är lika omskött. Är det en tillfällighet, eller har något hänt under de två sommarmånader jag varit borta? Fattigdomen här brukar innebära att man tar hand om hennes likar. Hjälplöst trevar jag efter svar i bussens kvava rum.

Men där finns inget sådant att hämta.

Nu sitter jag här, i stadens centrum. Långt borta från hennes gröna plätt mellan bensinstationen och vägen mellan Lviv och Busk. Och det plågar mig att jag aldrig kommer få svar på varför hennes juver var smutsigt. Och likaså plågar det mig att jag aldrig lär tränga in i hennes kotankar. Vi är fångade i våra olika tankerum. Vi kommer aldrig mötas.

Men med dig och mig kan det väl vara lite som med henne. Ingen minns, men alla ser. Och det är väl först när något är fel, som vi börjar undra.

Fast då är det kanske redan är försent.

reaching out
Vi söker alla kontakt. På olika sätt och vis.