viewpoint-east.org

En cigarett på en söndag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.


Böner som hörs än idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en av de trånga gränderna i Kraków ståtar en vacker byggnad, som genom sin fysionomi skvallrar om att detta en gång var en viktig plats för de religiösa judarna i Kraków. Byggnaden, som återfinns i korsningen ulica Bożego ciała och ulica Mieselsa i stadsdelen Kazimierz, har vackert välvda fönster som paraderar i tät följd. Ett utseende som ger huset ett lätt förvånat uttryck.

Byggnaden heter, eller snarare hette, Beit Midrash Hevra Tehilim och tjänade som både bönehus och synagoga fram till förintelsen. Huset byggdes 1896 av Nachman Kopald.

Inuti finner man vackra fresker, som skildrar Jerusalem, varvat med mytiska figurer och palmer. Mellan fönstren finns detaljerad ornament med lockande blomsterprakt. Och längs med taket snirklar sig hebreisk text fram (det senare fick jag tyvärr inte med på bild).

Det är bedövande vackert, men ändå så oerhört sorgligt att se dessa väggmålningar. Ty under förintelsen vandaliserades byggnaden och stora delar av freskerna gick förlorade.

Och vandaliseringen fortsätter tyvärr än idag. Sedan en tid återfinns här en restaurang. Mellan de vackra freskerna säljs öl och vin, och besökarna ges ingen möjlighet att få information om vad denna byggnad en gång var. En plakett vid entrén skulle ha räckt. Det finns de som reagerat, och ett upprop har skapats för att försöka få hyresgästerna att återställa de skador som de åsamkat byggnaden. De ska bland annat ha öppnat upp en ny entré, samt förstört fresker.

Den judiska församlingen i Kraków hyr ut byggnaden, och Krakóws rabbin försvarar sig med att den judiska församlingen har så många synagogor att sörja för. Det är något som inte kan bestridas, och inte heller borde någon skugga falla på dem. Men staden Kraków borde ändå kunna upplysa de förbipasserande om byggnadens historia.

Men det föresvävar ändå en risk att det är de nya hyresgästerna som inte vill ha in turister som inte söker efter att få stilla sin törst när de kommer in i deras boning, utan hellre vill fotografera freskerna.

Jag tror att jag fick stjäla några bilder, eftersom jag med resuluta lärarsteg gick in och frågade på engelska om det gick bra att jag fotograferade. Det är inte lätt för en 20-åring som jobbar som servitris, att säga nej till en fröken.


Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.


Ett slags bokslut utan slut

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det nog dags att summera året för min aktivitet på viewpoint-east. I år bestämde jag mig för att summera det i siffror, och kryddat med med lite emotioner.

Vid en sammanräkning visade det sig att jag har skrivit 99 inlägg i år, med det här inräknat blir det 100. Det föresvävar ju ännu en liten risk att jag lyckas knåpa ihop ett till inlägg efter detta, men det avstår jag från att utlova.

De är ju lite olika långa, mina blogginlägg, men i genomsnitt har de runt fyra minuters lästid. Det innebär att om du nu läst alla mina inlägg, har du ägnat mina skriverier ungefär 400 minuter under året. I timmar räknat blir det sex timmar och trettiofem minuter under hela året. Jag hoppas att du tycker det var mödan värt. I vilket fall som helst tackar och bockar jag allra ödmjukast.

När jag hade gjort den här uträkningen började jag genast fundera över hur mycket tid jag själv lagt på viewpoint-east under året. Varje blogginlägg tar ungefär tre timmar att skriva. Jag skulle alltså har jobbat med texter till viewpoint-east i 300 timmar under 2019. Om vi försöker bryta ner det till begriplig svenska, så har jag lagt ner ungefär åtta veckors heltidsarbete på viewpoint-east. (Jag har räknat med 38 timmars arbetsdag, vilket visserligen landar på 304 timmar, men de där fyra extratimmarna tycker jag att vi kan bjuda på.) Jag har i de ovanstående timmarna dock inte inkluderat förarbetet, alltså det jag läst, sett, var jag gått osv osv. Jag är nämligen osäker på hur mycket tid jag skulle avsätta till det, ty det där pågår ju hela tiden.

Åtta veckors heltidsarbete, alltså. Helt oavlönat, fullkomligt självvalt och helt utan att någon efterfrågat det. Till vilken nytta, frågar jag mig självfallet nu. Tyvärr finns det inget svar på den frågan. Visserligen lär jag mig något nytt vid varje blogginlägg, men eftersom jag inte har utrustats med en hjärna som hamstrar kunskap, glömmer jag ofta bort den nya kunskapen lika fort som jag skrivit ner den.

Ett fenomen som gör det allt svårare att försvara min självupptagna skrivklåda, är att det blivit allt svårare att nå ut. Som bloggare finns det bara en slags belöning som verkligen betyder något, och det är den när man får någon respons, lockar till sig nya läsare, får de trogna att stanna kvar osv. Men dagens sociala medier gör det verkligen inte lätt för mig att nå ut. De svikande läsartalen under året kan kanske därför förklaras med att Facebook och Twitter inte gärna vill hjälpa till med att sprida min skrivklåda helt gratis. De gömmer således mina inlägg bakom en mur av algoritmer och ettor och nollor. Om jag betalade en dyr slant skulle jag kanske nå fler. Men jag tycker redan att jag lägger oförsvarligt mycket pengar på viewpoint-east, genom oavlönat arbete och kostnader för domän och webbhotell.

Jag har dessutom bytt geografisk utgångspunkt. Viewpoint-east hade en inarbetad läsekrets som intresserade sig för Ukraina och Lviv. Väldigt få skrivande svenskar huserar i Ukraina. Att flytta från Lviv till Kraków har således inneburit att jag förlorat fler läsare än jag tydligen förvärvat nya.

När det gäller Polen är situationen därtill en annan än den i Lviv och Ukraina. Det finns i Sverige och internationellt många olika inarbetade bloggar och poddar som sprider kunskap om Polen. (Så som Polenpodden, Webb-bulletinen eller Notes from Poland.) De som är intresserade vänder sig helt enkelt till dem om de vill få fördjupade kunskaper om landet. Det finns dessutom många svenskar som bott och arbetat många år i Polen. Dessa har stor kunskap om landet. Mina kunskaper om Polen är fortfarande ganska ytliga, och jag kan till exempel inte erbjuda mina läsare analyser om det politiska läget i landet.

Och här tangerar vi ytterligare en faktor som leder till grubblerier för mig. Politik. Vi tycks ha en helt omättlig aptit på politik nuförtiden. I synnerhet politisk konfrontation. Aldrig tidigare har många haft så olika åsikter och tankar om politik. Det är som hela världen blivit besatt av denna del av vår verklighet, emedan mycket annat viktigt och intressant får huka i glömskans gömmor. För mig är den här utvecklingen egentligen helt obegriplig. Vår verklighet rymmer så mycket mer än politik. Vi borde, enligt mitt sätt att se det, bli mer nyfikna på verklighetens komplexitet. Vi kan ta exemplet Polen. Många tror att Polen är ett land där folket lever förtryckta under regeringspartiet Lag och rättvisas bojor. Men så är inte fallet. Många är nöjda med partiet och ser hoppfullt på framtiden. Å andra sidan pågår här även massor av verksamheter bortom politiken. Ganska många funderar inte alls på regeringspartiet. De gör annat, så som fotograferar, skriver dikter, sköter om eftersatta judiska begravningsplatser, spelar musik, teater, lär sig språk…

Initialt (alltså för tio år sedan) var min avsikt med viewpoint-east att sprida kunskap om just sådant, alltså det som pågår bortom de politiska slagfälten. Det här har fortsatt varit mitt syfte med min blogg. Jag går helt enkelt mot strömmen, och fokuserar hellre på de element i samhället som sällan eller aldrig hamnat bland de stora nyheterna. Jag gräver med glädje ner mig i kultur, och då särskilt musik och affischkonst. Judiskt minne och arbete med hågkomst av judarna i regionen är en annan fråga som intresserar mig. Inga av dessa ämnesval är några kioskvältare i Sverige.

Således kan man dra slutsatsen att viewpoint-east faller på eget grepp. Jag har alltför perifera intressen för att locka till mig stora skaror av läsare, helt enkelt. Och efter 10 år utan att lyckats frälsa världen borde jag kanske ge upp. Men samtidigt är viewpoint-east en ständig källa till glädje för mig, och genom att skriva ökar jag min kunskap om den region jag älskar och känner stor aktning inför. Så de två månadernas heltidsarbete är förvisso inte bortkastade, ehuru känner jag stundtals viss emotionell trötthet som kommer sig av att jag endast vid få tillfällen upplever att jag får någon aktiv respons.

Sammantaget vill jag ändå understryka att det här inte är någon anklagelse riktad mot mina läsare, utan snarare mot vår tid. En tid där sociala medier gör det lättare för oss att sola oss i andras stjärnglans, än aktivt stödjer dem som söker sig bortom de stora allfarvägarna.

Ni som läser mina texter, och ibland även delar dem, tillhör en exklusiv skara jag känner stor tacksamhet inför. Utan ert engagemang hade jag nog inte haft styrka att låta mina skriverier fortgå. Och ni kommer även i framtiden att få förlusta er tillsammans med mig och mina ord. Vi kommer att vandra längs ödsliga gator, och vi kommer att möta livsöden och händelser som inte ofta når bortom de närmsta sörjande, så att säga. Vi kommer helt att få häpnas över hur rik på historier och engagemang denna region är.

Jag ser fram emot att få ströva omkring med er! Och kanske får vi vandra tillsammans i ytterligare tio år.


Kanske kommer vi att tillsammans utforska denna gata.


Lortgrisar är vi allihopa…

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2019
Dagens polska affisch
Peng – znakomita szwedzki pieniąca “Osmos” (Peng – utmärkt svensk badskum “Osmos”)
Av okänd
År 1930-talet

Nä, vet ni vad? Ibland går man helt enkelt bet på vad affischerna handlar om. Jag har visserligen lyckats klura ut att det här är en affisch för ett svenskt badskum, som heter Osmos. Men varför vår dam på vågen blir lätt som en fjäder, förstår i alla fall inte jag. Troligen svensk lurendrejeri! Någon närmare information om företaget har jag inte heller lyckats vaska fram ur internets ettor och nollor.

Men jag tyckte ändå att affischen är passande så här till jul. Ty jag tror nog att alla och en var skulle må bra av ett ordentligt julbad. Kanske inte ett julbad i havet eller någon sjö, något som en del på norra halvklotet pysslar med, utan en rejäl tvagning på klassiskt vis. Då behövs det ju duschtvål, men på senare tid har allt fler av oss börjat bekymra oss över alla onödiga platsförpackningar vi använder. Och för att inte tala om alla artificiella tillsatser som används istället för de naturliga ämnena.

Här i Kraków är senaste modet att köpa klassisk tvål med riktiga råvaror, istället för syntetisk duschtvål på plastflaska. Och hos Rajska Mydlarnia på gatan Długo (långa gatan) kan man finna tvålar för alla tillfällen. Man kan till och med köpa schampotvål. Det gjorde givetvis undertecknad vid mitt senaste besök. Något jag ska testa på G. Om hans yviga hårman överlever finns det ju en möjligt att även mina tunna hårtestar gör det.

Nåväl, även om jag är ganska övertygad om förtjänsten med Rajska Mydlarnias tvålar, så kan de nog inte lura vågen… om man nu inte är en riktig lortgris, och tappar några kilon när smutsen åker av…


Det här tar ingen kål på

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Det halytjyska köket, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december 2019
Dagens polska affisch (är inte en affisch utan ett bokomslag)
60 potraw z kapusty (60 rätter med kål)
Av okänd
År 1940

Idag är det ju Lucia, och egentligen hade jag tänkt att leta upp en passande affisch med någon med ljuskrona på huvudet. Men så snubblade jag istället över den här kokboken från 1940. 60 rätter med kål! Vilken ljuvlig mat(!)dröm!

Kål är något som jag har en ganska utpräglad förkärlek för. Jag har mycket svårt att föreställa mig ett julbord utan kål. Enligt mig ska julbordet prydas av grönkål, eller Långkål som den kallas i Halland, skånsk brunkål, brysselkål, finskkålrotslåda, griljerad kålrot, rödkål och gärna surkål.

Det är väl därför som jag flyttat till Kraków. Här tycker man också om kål. Inklusive den brunkol, som sannerligen inte är skånsk, men som man eldar upp.

Överhuvudtaget är man mycket kunnig här när det kommer till kål. Och det är märkligt vad endast några mil kan göra skillnad. I Lviv är det inte alls lika lätt att hitta kål. Dessutom är den syrade kål man hittar inte alls lika gediget syrad som den är här. En slags lviviansk rastlöshet präglar syrandet av kål. Jag skulle kalla den för snabbsyrad, vilket kan vara gott, men är allt annat än skonsamt mot magen.

I Kraków är man mycket mer noggrann när det kommer till att syra kål. Processen avstannas exakt där kålen har uppnått sin allra mest utsökta prägel.

I Tyskland däremot, är man dock alldeles för nitisk. Kålen är så syrad att den nästan uppnått förruttnelse.

Nu ska jag berätta för er hur ni gör god grönkål, eller Långkål, så som jag fick lära mig av min mormor.

Köp ett redigt rejält stånd grönkål. Repa kvistarna och släng de långa kvistarna. Koka upp en rejäl gryta med vatten och släng ner två tärningar grönsaksbuljong. Låt tärningarna smälta. Lägg i grönkålen och låt koka till den har tappat sin gröna färg och istället är grågrön. Ta upp grönkålen ur grytan och hacka den i lagom stora bitar. Akta fingrarna, ty det är hett som synden. Nu tar du fram en stekpanna och slänger i en liten klick smör och rapsolja. Stek grönkålshacket lätt. Salta och peppra. Häll nu på lite grädde. Inte jättemycket, utan lite grann bara. Så att grönkålen blir ungefär som långkål ska vara.

Jag kan nästan lova att detta recept inte finns med i kokboken som är dagens affisch. Fast vem vet… 60 rätter med kål är ganska många rätter med kål. Inte ens mitt julbord kan överträffa det!


Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)