viewpoint-east.org

Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.