Dagens anteckning – 17 september 2026
Category: by sophie engström
Tags: Bochnia, Dagens anteckning, judisk historia i Galizien
Det är livad stämning inne på djuraffären Fjord i Bochnia. En pojke kommer, med ett saligt leende på läpparna, från avdelningen med akvarier och andra djur i bur. Månne vankas det ett nytt husdjur. En kvinna köper en alldeles för tung påse med torrfoder till hundar. Och bakom disken har ägarna fyllt upp med att packa upp nya varor. Med andra ord är det här ungefär som det brukar vara i djuraffärer i Polen. Men byggnaden du står i var egentligen tänkt till en helt annan form av verksamhet. Den är nämligen ursprungligen tilltänkt som synagoga.
Det var i början av 1930-talet som den judiska församlingen i Bochnia ansökte om att bygga en ny och större synagoga. De mötte en del motstånd från stadens beslutsfattare, men till slut fick de tillstånd att sätta spaden i jorden för att inleda arbetet. Det skulle visa sig vara ett mödosamt arbete och brist på medel gjorde att synagogan togs i bruk innan den var färdigställd, vilket ledde till böter. Arbetet med synagogan skulle pågå ända till 1939 då tyskarna marscherade in i staden. Blott fyra år efter att de anlänt skulle praktiskt taget hela den judiska församlingen i Bochnia vara utplånad.
Man brukar säga att de första judarna kom till Bochnia någon gång under 1400-talet, alltså ungefär tvåhundra år efter att staden fått sina stadsprivilegier. Den allra första juden, textilhandlaren Jan, finns angiven i stadsboken år 1407. Under följande århundrade växte antalet judiska invånare i staden och det judiska kvarteret blev större för varje år. De flesta var knutna till saltgruvrna, som också var Bochnias viktigaste näring. Stadsböckerna anger också att minst två av gruvorna drevs av judar, med kungens tillstånd.
Men relationen mellan den judiska befolkningen och de kristna i Bochnia var ansträngd, vilket torde ha berott på rivalitet inom gruvnäringen. Det var möjligen också därför som de kristna anklagade judarna år 1605 för att vanhelga kyrkan. Det gick så långt att de kristna sände en anmodan till kungen om att judarna borde straffas för dessa handlingar. Men judarna försvarade sig med att allt bara var ett påhitt för att straffa dem. Kungen valde dock att lyssna på de kristna och judarna fick tolv veckor på sig att lämna staden och allt de ägde. De flesta bosatte sig i närliggande Wiśnicz eller Wieliczka. Förbudet för judar att bosätta sig i Bochnia skulle gälla fram till 1867 då de habsburgska myndigheterna lyfte inskränkningen.
Den första judiska familjen hade faktiskt bosatt sig i Bochnia redan 1863. De hade nämligen förlorat allt de ägde i en brand något år innan. Och bara några år senare hade de fått sällskap av flera andra. De kom bland annat från Wiśnicz, men även från Tarnów, Rzeszów och från Lviv. Bochnia låg nämligen på den nyligen invigda och vältrafikerade järnvägen som knöt ihop den västra delen av Galizien med den östra. Vid förra sekelskiftet skulle judarna utgöra över 20% av stadens invånarantal. Snart upprättades en begravningsplats, slakteri, skolor, en mikvah för rituella bad samt flera bönhus, eftersom det var olika inriktningar inom judendomen som utgjorde det judiska samfundet i Bochnia.
Judarnas betydelse för Bochnia skulle gradvis stärkas. Många av dem hade utbildat sig vid Jagellonska universitetet och återvände efter studierna till staden och öppnade läkarpraktiker, advokatbyråer, de var verksamma inom detaljhandeln och förstås också som lärare. För att åskådliggöra deras betydelse för Bochnia kan man nämna att under mellankrigstiden ägdes hart när alla av stadens butiker av judar.
Men 1930-talet skulle också kännetecknas av ständiga antisemitiska kampanjer och livet var nog inte alltid så lätt för Bochnias judar. Och värre skulle det bli, ty när tyskarna ockuperade staden skulle stadens 3000 judar förvisas till gettot. Där trängdes de ihop på några få gator, och snart anlände även judar från angränsande städer och byar. Under en period levde, trängdes, svalt och terroriserades både fysiskt och psykiskt 15 000 judar i Bochnias getto. Till sensommaren och hösten 1943, då tyskarna inledde likvideringen av gettot. De som inte mördades på stället förvisades till förintelseläger, där majoriteten skulle gå under.
De första dagarna efter krigsslutet skulle först ett tiotal judar anlända, och snart anlände ytterligare några fler. I juni 1945 skulle de vara runt 100 i staden, men bara tre månader senare hade fler än hälften lämnat staden för USA Västeuropa eller Israel. Varför de lämnade så snart förtäljer inga källor, men måhända var de inte välkomna. Till slut var det bara ett tiotal judar kvar av det som en gång hade varit ett vitalt judiskt samfund i Bochnia.
Det enda som idag vittnar om detta rika judiska liv är ett monument över Förintelsens offer, en monter på museet med en torah från 1926 samt de plaketter runt om i Bochnia som berättar om judarnas liv, men också om Förintelsens konsekvenser och tyskarnas ohyggliga dödsmaskineri.
