viewpoint-east.org

Svält

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2019
Dagens polska affisch
Głód (Svält)
Av Bronisław Zelek
År 1967

Kanske är det märkligt att skriva om svält, så här inför årets största frosseri i mat. Men jag tyckte ändå att det kan vara ganska passande, enär vi vid denna årstid kanske bör tänka lite extra på dem som inte har det lika förspänt som vi har det.

Dagens affisch är för filmen Svält som hade premiär 1966 med Per Oscarsson i huvudrollen. Enligt uppgift ska Oscarsson ha utsatt sig själv för svält för att se smalare och mer härjad ut inför inspelningen av filmen. Nu var ju Oscarsson ganska smal ändå, men han uppnådde dock sitt mål att vara trovärdig, ty han tilldelades priset för bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival.

Filmen var faktiskt det första filmsamarbetet mellan de skandinaviska länderna. Filmen spelades in i Oslo, regisserades av en dansk och hade alltså en svensk skådespelare som spelade huvudrollen.

Men det finns även ett polskt inslag. Krzysztof Komeda skrev filmmusiken till denna film. Och det var ju ett ypperligt val av tonsättare. Hans musik innehåller ofta en slags ekande tomhet. Tonerna kastas ut i ljudrummet, ängsligt sökande efter ett härbärge där de kan vila ut. Men det tycks aldrig finnas någon plats för Komedas toner. De är ensamma och solitära, oförmögna att hitta någon samhörighet. Och till filmens handling fungerar Komedas speciella tonsättningar väldigt väl.

Filmen baseras på Knut Hamsuns roman med samma namn, och handlar om en ung författare som har mycket små ekonomiska resurser. Han svälter, och hans tillvaro präglas av ständig jakt efter inkomster. Han drabbas också av och hallucinationer, som kommer sig av att han svälter. Oscarssons neurotiska kroppspråk, tillsammans med Komedas tonsättningar beskriver med närmast perfektionistisk precision den utsatthet och hopplöshet som en människa känner vid prekära situationer. Om ni inte sett filmen, kan ni ju se och lyssna till detta klipp. Ni kan nog nästan känna hur hålrummet i era magar växer… Trots att väldigt få av er – som har förmånen att läsa denna blogg – har upplevt riktig svält.

Krzysztof Komeda är nog annars mest känd för den breda publiken för filmmusiken till Roman Polanskis filmer Kniven i vattnet och Rosemarys baby, men han var inte enkom tonsättaren till film. Han föddes i Poznań 1931, och uppvisade tidigt stort intresse för musik. Som 8-åring kom han in på konservatoriet i Poznań, men andra världskriget satte stopp för hans utbildning där. Komedas fortsatte sin skolning och studerade piano samt musikteori, men dock utanför konservatoriets ramverk. Han skulle dock alltid bära med sig en känsla av att han förlorat 6 år av sin utbildning.

Redan på 1950-talet blev han betydelsefull för den polska jazzscenen. Under denna tid rönte polsk jazz stor uppmärksamhet, både i Polen och utanför landets gränser. Komeda framträdde för övrigt varje år på den legendariska jazzklubben Gyllene cirkeln i Stockholm.

Men Krzysztof Komeda fick tyvärr ett alltför kort liv. Vid ett kamratligt (?) slagsmål med den polska författaren Marek Hłasko (som jag skrivit om tidigare), knuffades, alternativt trillade, han ner från en klippa och slog i huvudet. Komeda vaknade aldrig upp från den koma slaget mot huvudet försatte honom i, och han dog 1968, blott 37 år gammal.


Epoken Marek…

Category: art, avantgarde, by sophie engström, Centraleuropa, Euromajdan, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poetry, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


På Lycharkivskij kyrkogården.


Svenskt på Alfa Jazz

Category: by sophie engström, music, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

image

Nils Landgren besöker Alfa Jazz i år. Han spelar kl 20.00 på Plosha Rinok. Här ses han spela en liten invigningstruddelut under intervjun med musikerna. I bakgrunden skymtar Lvivs borgmästare.


Ett intressant möte mellan folkmusik och frijazz

Category: by sophie engström, music, photo by prallin, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Coralli gallery i Lviv hade i söndags en mycket intressant konsert. Det var den ukrainska sångerskan Uliana Horbachevska som framträdde tillsammans med bassisten Mark Tokar.

Uliana Horbachevska sjunger främst ukrainsk folkmusik och i hennes röst kan man nästan höra de mytiska folksagorna och ett avlägset liv i den ukrainska byvärlden. Hennes samspel med Mark Tokar är fantastiskt och hennes medhörning och lyhördhet fantastisk.

Jag var dock inte lika imponerad av Tokars insats. Han saknade helt enkelt vad Uliana Horbachevska önskade som svar i det tänkta samspelet. Frijazz i all ära, men det måste innebära ett absolut gehör, och jag svävar på målet om jag tycker att Tokar verkligen levde upp till det den kvällen. Å anda sidan stördes han av två mobilsignaler under konserten, och denna konsert krävde full koncentration av musikerna, samt av publiken.

Kvällen var dock väl värd ett besök och trots mina invändningar tycker jag att konserten var en fantastisk upplevelse.


Halvsvensk experimentell duo på Dzyga

Category: avantgarde, by sophie engström, music, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

På söndag, den 18 september, får Lviv svenskt besök i den experimentella musikens tecken. Den svenska basisten Joel Grip kommer att spela tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel. De framträder förstås på Dzyga och tiden är satt till 19.00.

På deras hemsida finns det möjlighet att se dem på film samt få ett smakprov på deras ekvilibristika utsvävningar.