viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De syns överallt så här års, dessa män med sina följeslagare. Man ser dem stå på nästan varje hållplats, på spårvagnarna och bussarna, och hur de vandrar fram på trottoarerna eller hur de genar över nästa varje torg. Man kan se hur de öppnar portar och lyckas med stor vånda och därtill lika omfattande vedermödor att ta sig in i portarna. Männen håller sina armar kring följesagarnas burriga fysionomi, som om männen kramade dem eller hoppades på extra stöd och hjälp. De finns nästan något kärleksfullt över hela bilden av dessa polska män och deras införskaffade julgranar. Ty det är nästan alltid män som tycks få denna syssla – att välja och inhandla årets upplaga av julträd.

I mitt inre spelas Franz Liszts (1812-1886) “Weihnachtsbaum” från 1873–76 (reviderad 1881). Verket skrevs till Liszts barnbarn Daniela von Bülow (1860-1940). Daniela hade följt med sin sjukliga morfar, alltså Franz Liszt, till Rom, och det var där som verket uruppfördes för första gången i ett hotellrum i Rom på juldagen år 1881. Daniela von Bülow, kallad Loulou eller Lusch av vänner och familj, var en inte helt oäven pianist. Hennes mamma var Liszts dotter Cosima och hennes biologiska pappa var pianisten och dirigenten Hans von Bülow. Men Cosima skulle lämna Hans för tonsättaren Rickard Wagner, och Daniela von Bülow stannade hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa.

På nämnda resa till Italien år 1881 träffade Daniela en tysk historiker vid namn Henry Thode. De båda skulle senare gifta sig, men det hindrade henne inte från att arbeta med kostymdesigner på styvfaderns operafesrival Bayreuth Festival.

Men det finns en mörkare sida av Daniela von Bülow, enär hon tillhörde de tidiga anhängarna av nationalsocialismen. Precis som hennes mamma, Cosima, och hennes styvfar, Richard Wagner, närde hon alltså antisemitiska åsikter. Ibland framhålls det att det främst var Cosima som var nationalsocialist, och att Richard Wagner inte lika fullt omhuldade dessa åsikter, men bland hans skrifter finns flera texter som tydligt visar på motsatsen. Vissa går till och med så långt att de menar att man kan utläsa antisemitism i hans operor, men härom tvistar de lärda.

I mitt huvud spelar Franz Liszt vidare på sin julgran. Han har nu kommit in på “Scherzoso: Man zündet die Kerzen des Baumes an“, som handlar om hur man tänder ljusen i granen. Jag frågar mig hur det var ställt med Liszts antisemitism, men när jag frågar internet visar det sig att frågan inte är enkel att besvara. Slutsatsen man kan dra är att han var ett barn av sin tid, som i många stycken var rasistisk och följaktligen också antisemitisk, vilket inte är smickrande för honom.

Nåväl, så vandrar mina tankar en lördag i december. Från intet ont anande polska män med deras julgranar till Liszt och han dotterdotter och vidare till den europeiska antisemitismen, som dessvärre syns till allt oftare i dessa tider.


Bilden föreställer en man med sin gran, inslagen i vitt nät, i väntan på spårvagnen.

En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34
Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.

Kanske en bortglömd kulturpersonlighet

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, literature, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På en av de få kvarvarande gatorna i Lvivs innerstad som ännu inte kännetecknas av en trögflytande flod av turister, ligger ett litet kafé man lätt hastar förbi. Kawiarnia Skarbek heter det. Där kan man avnjuta ljuvligt god strudel serverad med vaniljglass. Så gott som det bara blir i Lviv.

Jag har varit där flera gånger utan att egentligen funderar särskilt mycket på denne Skarbek som lånat ut sitt namn till kaféet. Men efter att ha besökt utställningen #portret_mista (porträtt av staden) på nationalmuseet i stan fick jag upp ögonen för denne man, greve Stanisław Skarbek.

Stanisław Skarbek föddes till polsk grevson år 1780 i Obertyn, en stad strax norr om Kolomyja i västra Ukraina. När den lille Stanisław var en vecka gammal dog hans mor. Och vid fyra års ålder blev han också faderslös. Den lille pojken fick flytta till sin moster i Bursjtyn, även det i västra Ukraina. Det måste ha präglat honom, att förlora sina föräldrar vid så unga år, och vi återkommer till det om en liten stund.

Efter sina studier, i bland annat Zholochiv och Lviv, började han driva sin farfars ägor och blev snabbt mycket framgångsrik. Men Napoleonkriget kom emellan. Han stred aldrig, utan fick istället tillstånd att driva saltgruvor. När kriget var till ända fortsatte han sin inslagna bana och gjorde sig enorma förmögenheter.

Stanisław Skarbek har nu kommit till Lviv, och här förälskar han sig i den 15-åriga flickan Sofia Jabłonowska. De gifter sig, men skilsmässan är snart ett faktum. Den stackars Stanisław blev med det en bruten man, hans hälsa blev allt sämre. Men det var under tiden efter äktenskapet som han gjorde sina riktiga stordåd.

År 1834 grundar han en stiftelse för föräldralösa barn. Hundratals barn fick genom hans försorg ett hem på ett av hans enorma gods. Där fick de skolgång och annan viktig omsorg. Alla barn var välkomna, men de polska barnen gavs företräde. Undervisningen hade dessutom särskilt fokus på katolsk uppfostran. Det är lätt att se att det var Stanisławs sätt att försöka hjälpa andra föräldralösa och vilsna barn.

Året efter han grundade stiftelsen för föräldralösa barn fick han tillstånd av Lvivs stad att bygga en teater i stan. Skarbek var mycket intresserad av allt inom konstlivet. En intressant slump är att Stanisław Skarbeks och Franz Xaver Wolfgang Mozarts, den kände Mozarts yngste son, kanske möttes i staden Bursjtyn. Mozart arbetade där nåra år efter att Stanisław flyttat från sin moster, men det är ju ganska troligt att Stanisław hörde talas om denne kände tonsättare när Stanisław var på besök. Kanske hörde han Mozart spela, och de kanske till och med samtalade lite grann. Stanisław talade tyska obehindrat.

När Skarbeks teaterbygge stod klart hade ungefär 16000 ekstokar skövlats. På dem vilar teatern än idag. Teatern ansågs vara Europas största vid tiden, och innehöll inte bara en teater utan även hotell, butiker, kaféer. När teatern satte upp sin första föreställning, hade den nya maken till Stanisławs exfru huvudrollen. Stanisław måste ha avgudat Sofia.

Men Stanisław Skarbek blev som sagt aldrig riktigt lycklig efter skilsmässan, och han hade gjort sig även ovän med nästan alla i hans närhet. När han slutligen dog år 1848, i ett av hotellrummen i hans teater, var det i total ensamhet. Han begravdes på Lychakivkyrkogården i Lviv, men 1885 flyttades hans kvarlevor till godset där han föddes.

När jag går runt på utställningen #portret_mista på nationalmuseet i Lviv dyker plötsligt hans porträtt upp, omgiven av porträtt med den tidens stora skådespelare och tonsättare. Däribland Franz Liszt, som 1847 gjorde sin bejublade Ukraina-turné och säkerligen träffade Stanisław. Och brevid honom hänger Franz Xaver Wolfgang Mozarts porträtt, och många, många andra.

Jag undrar om det inte var så som han ville bli ihågkommen, den gode Stanisław Skarbek, som en viktig kulturpersonlighet i staden. Och även om många idag glömt bort vem han var, så har han med sin teater satt ett markant avtryck i staden. Fast teatern bär tyvärr inte längre bär hans namn. Idag heter den Maria Zankovetska-teatern. Men det är ju en helt annan historia.


Fotografen (=jag) är lite knasig. Skarbek syns på vänsterkanten, så att säga.


Nå, han var nog inte så hårfager, den gode Stanisław Skarbek.


Teatern är sig lik än idag. Fast det här är en målning från 1900.

Potockis palatskatt bjuder upp till Liszt

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag var vi bjudna till Pototckis. Ja, ni vet världens rikaste man! Nähä, men då ska jag berätta. Det ryktas om att han har mer pengar än tsaren i Ryssland, och jag må säga att spegelsalen i hans residens blänkte av guld. Och alla väggarna är av vackraste marmor!

Nej, det är givetvis inte sant. Jag har inte varit hembjuden till Pototckis, men i alla fall bjuden av Collegium Musicum att lyssna till Franz Liszts Etyder nr. 1-12 i Pototckipalatsets spegelsal. Det är en helt lysande idé att ha konserter i den fina lokalen. Så ibland är det väldigt tur att Collegium Musicum inte har någon egen hemvist, då vi i och med det får njuta av musik i så många olika lokaler.

När palatset byggdes var det för övrigt sagt att det skulle vara det vackraste residenset i Lviv (då Lemberg). Och nog är det vackert. En 140-årig skönhet! Något varje Lvivresenär måste besöka. Pototski var nämligen enormt rik. Som guvernör fick han väl ekonomisk hjälp att bygga det, men den som varit i Łańcut vet att han egentligen behövde något ekonomiskt bistånd. Hans son var världens rikaste man vid andra världskrigets slut. Men eftersom han inte kunde bo i Polen efter kriget, lär han ha slösat bort alla sina slantar på kasino och dyra hotell i västra Europa. Han lär för övrigt har stått modell till James Bond. Hans omättliga törst på kvinnor och lyx, var tydligen något som eggade Ian Flemmings fantasi. Kvar efter Pototskis törst finns turligt nog hans palats, som vi lämpligt nog kan njuta av Liszts gymnastik för pianister i.

Jag undrar förresten om det inte var en släkting till självaste palatskatten, som bodde i palatset när Pototcki var guvernör, som vi fick möjlighet att bekanta oss med? Nå, den tyckte i alla fall om Liszt. Ett extra mjau fick vi avnjuta när extranumret kom.

Ja, för detta svårspelade stycke framfördes ikväll med bravur. Lviv har många begåvade pianister, och Andrij Makarevitj är en av dem. Etyderna är tonsatta för någon med spindelaktiga fingrar. Man måste kunna både kräla och hoppa över tangenterna samtidigt. Tempoväxlingarna är halsbrytande. I samma nedslag måste man bemästra olika takter. Man måste kunna kasta sig från explosioner av toner, till orkanens mitt där ett bedrägligt lugn ska lura åhöraren att luta sig tillbaka. Men just när lugnet inträtt, kommer nästa skottsalva. Kvar sitter man, genomborrad av varje ton. Förundrad och upprymd. Det är nog bara Liszt som kan lyfta oss så. Bort från tvekan. In i handling.

Ett stort tack till Collegium Musicum som återigen visar att Lviv är en musikstad med en egen själ och kropp. Vi har något unikt här, som vi ska värna om.


I entrén möts vi av hjärnorna bakom Collegium Musicum Taras Demko, Ivan Ostapovith, Pototskis huskatt samt Maria Popyk. (Bild: Collegium Musicum.


Palatskatten på plats.

Liszts ande kommer en helt vanlig söndag

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis där, när vansinnet besegras och ljuset tar över, letar sig en solstråle in genom fönstret. Som om Liszts ande, så här en helt vanlig söndag, plötsligt svävar in genom fönstret och tar över atmosfären. Det här är en dröm som går i uppfyllelse. Att få lyssna till ett av de vackraste stycken jag vet, i en ljuvligt vacker lokal, omringad av konstverk och så mycket historia. Här på Lvivs tavelgalleri kommer stycket till sin rätt.

Vi är en liten skara som få njuta av Diana Tjubaks eminenta tolkning av bland annat Franz Liszts Mefisto vals No. 1. Det här är ett stycke som ofta spelas i mitt inre. Jag kan varje nedslag, varje ton. Och Tjubak gör mig inte besviken.

Hela programmet, som även innehåller Beethovens sonat nr. 23, en symfonisk etyd av Robert Schumanns, och två stycken av den ukrainske tonsättaren Borys Ljatosjynsky, genomförs med en fullkomlighet som bara anstår en världsstjärna. I Diana Tjubaks fall talar vi visserligen om en blivande dito. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om hennes namn snart rullas ut på banderoller på de stora konserthusen runt om i världen.

Collegium Musicums nya hemvist är fullkomligt genial. Att dessutom förlägga konserten under dagtid, då andra museibesökare korsar de angränsande salarna, bidrar till att skapa en känsla av öppenhet och autenticitet.

Det var antagligen också så här det kunde låta i palatsen runt om i Lviv, då de ännu användes som bostad, kan jag inte låta bli att tänka. Tänk vad spännande att få reda på mer om salongskulturen i Lviv före de två världskrigen. I Warszawa hade man ju en livaktig salongskultur, så det måste nästan varit samma sak här. Något som Eva Öhrström, musikhistoriker och tillika mor till undertecknad, kan förtälja mer om. (Just tavelgalleriet har dock alltid varit ett tavelgalleri. Det slog upp portarna för 110 år sedan.)

Jag bugar mig djupt, och tar av mig min imaginära hatt, för dagens pianist, och för de kreativa arrangörerna. Återigen ett lysande exempel på att Lviv när ett riktigt rikt musikliv.

Om en, två, tre förälskelser

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är Virtuosy slut för i år, och det känns både sorgligt och upprymt på en och samma gång. Det är nu som jag ska göra den där sammanfattningen där jag lyfter fram guldkornen, men jag tror jag redan har skrivit om de konserter som imponerade. Fram till fredag, vill säga. För efter fredag förändrades allt. Det var nämligen då som Valerij Sokolov kom in i mitt liv. För andra gången.

Första gången jag hörde virtuosen Sokolov var den tredje oktober 2015. Det är egentligen helt ofattbart att jag inte skrev om den konserten här på viepoint-east. Ofattbart, eftersom den grep tag i mig och är en konsert jag ofta återkommer till. Sokolov spelade då Jean Sibelius violinkonsert i D-moll (op. 47). Det här stycket har en speciell betydelse för mig. Som tonåring blev jag djupt förälskat i det och jag kunde lyssna på det om och om igen. Sedan dess har jag inte lyssnat på det i samma utsträckning. Jag har tyckt att stycket varit för melodramatiskt och lite för pretentiöst.

Men den där nämnda kvällen i oktober förra året lyckades Sokolov återskapa Sibelius violinkonsert inuti mig. Det var som om jag hörde det för första gången, trots att det var så välkänt. När sista satsen klingade bort grät jag. Som ett barn. Så vackert spelade han. Inga ord går att beskriva den känsla som fyllde mig just i det ögonblicket.

I fredags återsåg, eller snarare återhörde, jag Sokolov. Det märkliga var att trots att jag ofta tänkt på konserten i oktober, så hade jag inte noterat att det var Sokolov som skulle spela i fredags. Så när han steg in på scenen och började spela J.S Bach Partita nr. 2, hade jag lika hög puls som om jag hade sprungit i full galopp sprungit Skåne runt (med andra ord, nära döden).

Därefter spelade han violin och piano sonat i c moll av Beethoven, tillsammans med helt formidabla Zhanna Mykytka. Efter paus anslöt sig den unge, och mycket begåvade, cellisten Oleksij Shadrin. Tillsammans spelade de Johannes Brahms trio i B-dur for piano, violin och cello. Ett framförande som slutligen fick mig att kapitulera inför Brahms. Jag får väl erkänna att ge äldre jag blir, ju oftare hänförs jag av hans kompositioner.

Vituosy avslutades alltså i söndags, och det gjorde man med flaggan i topp. Lvivs kanske skickligaste orkester är INSO-Lvivs akademiska symfoni orkester. INSO grundades 1998, men det var först 2011 som orkestern fick akademisk status. Under min tid här i Lviv tycker jag att orkestern har utvecklats enormt. Den har gått från att vara pigg och ung, till att vara professionell och oerhört imponerade.

Söndagens konsert leddes av den energiske dirigenten Viktor Ploskina, och kvällen överraskade med flera stycken jag tidigare inte hört. Ett av de stycken som jag inte hört tidigare var det som Sokolov spelade tillsammans med INSOs egna Marija Tkatjuk, Malcolm Arnolds konsert för två violiner och stråkorkester (första satsen, andra satsen, tredje satsen). Det här mycket svårspelade och krävande stycket (inte bara för musikerna, utan även för lyssnarna) framfördes med sådan precision och virtuositet att vi åhörare tappade andan. Bokstavligen. När de båda solisterna och dirigenten slog av, var syret helt slut i lokalen.

Efter paus tog Sokolov och INSO nya tag med Jevhen Stankovytj konsert no 3 for violin och orkester. (Hittade tyvärr ingen bra inspelning på youtube, men här finner du första satsen, andra satsen, tredje satsen.) Även det här stycket som kräver full koncentration, både av musikerna och publiken. Lite ledsamt var det därför när en mobil ringde mitt i det svagaste partiet i tredje satsen. Det bröt nerven och närvaron. Men ingen skugga ska falla på musikerna, som gjorde en fantastiskt framförande. Stankovytj fanns själv på plats, och hyllade orkestern, solisten och dirigenten. Med all rätt! Vi var begeistrade!

Kvällen avslutades med min favoritkompositör Franz Liszt och hans symfoniska poem Mazeppa. Och om ni inte förstår varför det är att avsluta Virtuosy med flaggan i topp, så vet ni ingenting om ukrainsk historia.

Sokolov med INSO och dirigenten Ploskina.

Text och bild av Sophie “Sonia” Engström.