viewpoint-east.org

Inget nattsudd i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, russia, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur är det att bo i Kraków, undrar du kanske. Faktum är att jag inte riktigt kan besvara den frågan. Jag har haft så mycket bestyr med vardagliga göromål, att jag egentligen skulle kunna befinna sig på vilken plats som helst i världen. Att jag bor i Kraków seglar ganska obemärkt förbi, faktiskt.

Men en sak har dock förändrats i grunden. Och det är mina sömnvanor. Klockan är just nu 21.07, och jag tänker redan på sängen. Om jag ska vara uppriktig har jag sneglat på den sedan någon timme, ömsint trånande efter denna horisontella och himmelskt ljuvliga uppfinning.

Borta ur min tillvaro är det lvivianska nattsuddandet. Det var inte ovanligt att jag på vardagarna gick till sängs först kl 2. Och jag var sannerligen inte ensam nattsuddare. Flera av mina grannar var lika förtjusta i att suga i sig så mycket nattmörker som det bara var möjligt.

Jag måste tillstå att jag tyckte om det lvivianska nattsuddandet, och jag som aldrig föredragit de tidiga morgnarna, befann mig plötsligt i ett land med många själsfränder.

Annat är det i Kraków. Här släcker de flesta lampan långt innan tolvslaget, och det är knäpptyst i vårt lyhörda hus redan vid kl 22. Och kl 6 på morgonen börjar man skramla med kastruller i köket.

Det är uppenbart att jag nu bor i ett land som inte högaktar nattsuddandet lika mycket som lvivianerna gör. Eller så gör man det, men alla klockor är inställda på en annan dygnsrytm. En klocka som löper från kl 6 till kl 22.

Så varför förhåller det sig så, kan man nu undra. När jag frågade en vän, som känner Polen bättre än de flesta, svarade denne att polackerna är uppe med tuppen eftersom det vilar på äldre anor. Enligt denne skulle polackerna blivit morgonpigga i och med att Frans Josef I tillträdde som kejsare i det habsburgska väldet. Han lär nämligen ha varit extremt morgonpigg, och dessutom krävt att alla undersåtar skulle pinna runt i mörkret för att ordna med alla bestyr inför att kejsaren steg ur bädden.

Nå, det må vara att han var morgonpigg, men varför lyckades han då inte tvinga lvivianerna till att utföra denna hans förskräckliga böjelse? Och alla andra polacker då? De som inte styrdes av Franz Josef, utan av tsaren i Ryssland? Eller de som Preussen styrde över? Nej, jag har svårt att köpa den teorin.

Jag har själv haft en liten egenhändigt tillverkad teori. Jag tänkte mig att det skulle kunna ha att göra med att polackerna länge har haft en mycket stark bondekultur. Alla vet ju att bönder går upp i ottan för att pyssla med sina saker i lagården. (Jag är en riktig asfaltsblomma, och är därför inte så värst insatt i vad bönderna pysslar med, frånsett att jag har förstått att det de gör är fullkomligt livsviktigt för alla och envar.)

Fast vid närmare eftertanke förkastade jag min teori. Ty även lvivianerna har en mycket stark bondekultur, men de är både nattsuddare och sjusovare.

Kanske är det så enkelt att det har att göra med att Polen befinner sig förhållandevis långt österut på tidszonen, och man försöker krama ut så mycket dagsljus som möjligt ur dagen. Och Lviv ligger ju väldigt långt västerut på sin tidszon, och man behöver inte oroa sig lika mycket inför mörkrers inträde.

Hur det än förhåller sig så är i alla fall en sak säkert, och det är att imorgon kl 06.30 börjar kyrkklockan utanför vårt hus ringa som en besatt. Och då är det dags att försöka åla sig ut ur den himmelskt ljuvliga uppfinning som kallas säng.

Med det sagt är det bara för mig att säga God natt! Dobranoc! (Och till ukrainarna säger jag också) Добраніч! (trots att jag vet att det kommer att dröja några timmar tills det att ni nattsuddat färdigt).


Solen kämpar förtvivlat med att hålla sig över horisonten. I förgrunden floden Wisła, som flyter fram, dag som natt.


Gorbatjovs förenklade sanning

Category: by sophie engström, Estern Europe, krönika, russia, ryssland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi har blivit svikna av väst”, var ett mantra jag ofta hörde till leda under alla mina resor till Ryssland. Inte sällan med en tilläggd konstpaus och samtidigt som man spände ögonen i mig för att se till att det verkligen sjönk in i mitt medvetande. Påståendet innehöll dessutom ofta en inneboende punkt. Slut på diskussion. Punkten sa “ni svek oss”. Det fanns till och med tillfällen då jag upplevde det som om min samtalspartner ruvade på den här klibbiga klumpen under hela samtalets gång, och bara väntade på rätt tillfälle att få sitta sin punkt.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra med det där påståendet. Ofta kändes det som en klibbig och elak klump mellan mig och den som yttrat det. Trots att vi bytte samtalsämne fanns den kvar. Omöjlig att fräta bort med skatt. Efter en tid skapade den en ovilja till kommunikation, främst från min sida. För även om jag eventuellt skulle hålla med om påståendet, så fanns det lite som jag kunde göra åt det. Min fysionomi och själ kan inte bära hela västvärldens skuld.

Jag tänker på det där förhållningssättet när jag ser dokumentären “Gorbatjovs sista varning”, som fanns att se på SVT play fram till igår. Om du inte sett den, känn ingen sorg. Den var inte dålig i egentlig mening. Det var bara det att den där frasen låg som klibbig klump över hela dokumentären och skymde sikten för adekvat analys.

I nämnda dokumentär upprepar Gorbatjov denna fras “ni svek oss”, i flera olika former. När det inte uttrycks rätt ut, ligger den och lurar bakom hans åldersstigna uppsyn. Den flämtar till bakom hans ögon. Och slutsatsen basuneras ut i dokumentären. Det var väst som svek, och fortfarande sviker Ryssland. Och nu får väst betala priset.

Gorbatjovs tankestil, att väst svek Ryssland, har nu fått fäste i medvetandet. Det var den tanken jag mötte under mina resor till Ryssland. Att vifta med armarna och peka mot den diffusa gruppen “de” gör man det lätt för sig. Den är omöjlig att fixera, kritisera, bemöta. För i samma stund som man svarar flyter “de” bort och lämnar bara en krusning på ytan bakom sig, som lika snabbt upplöses, som om den egentligen aldrig funnits där. Och det är så jag uppfattar populismen. Så fort man försöker sätta fingret på deras “de”, “de andra”, som enligt populisterna utgör hotet, flyttar det på sig. Flyter iväg. Eller tar en annan bana. Kanske är det just det Gorbatjov är. En populists, med enkla faktiska sanningar. Lätta att repetera till slutgiltig fördumning.

Gorbatjov lämnar oss i ovisshet om hur detta svek såg, och ser, ut. Skulle verkligen Kreml acceptera någon slags Marshallhjälp? Skulle inte det inneburit att man då skulle erkänna sig besegrat? Nej, inte troligt. Det som verkligen tycks ha skadat Gorbatjov mest var att “de skrattade i smyg”. Vilka “de” var framgår inte. Folket skattade inte i smyg, men man kände glädje med alla de som slapp leva i diktaturens skugga. Det är inte samma sak som att “skatta åt” någon. Eller såg inte Gorbatjov denna glädje? Hade han kanske bara ögon för makteliten? Något säger mig att vi måste upphöra med att tillskriva denne man äran för att ha rivit muren. Det var folket som rev ner den. Före de enkla förklaringarna grumlade deras synfält.

I Viktor Pelevins “Insekternas liv” finns en berättelse om en amerikansk mygga som förvillat sig till någon rysk badort. Först är den amerikanska myggan lite mallig och verkar mena att han förstår allt bäst, men efter en tid uppstår en förståelse mellan den amerikanska myggan och hans nyfunna ryska myggvänner. Skrämselpropagandan, som båda sidors ledare har ägnat sig åt, var bara papperstigrar utan någon verklig förankring. Den förenande punkten är populärmusik och populärkultur. Muren kunde inte hindra populärkulturen från att ta sig in genom sprickorna. Flickmyggorna dånar av förtjusning när de träffas denne amerikanska mygga från populärkulturens vagga. De ryska mansmyggorna klirar sig förvirrat i antennerna och undrar hur de ska kunna charma myggtjejerna, dock utan att uppvisa någon bitterhet mot vännen från väst. Men när han dricker lite blod från de ryska badgästerna faller han död till marken. Spritförgiftning!

Romanen utkom 1993, före ledarnas malingta beskrivning av den andre slagit rot. Bland gräsrötterna fanns istället en idé om förståelse, men den viljan har med tiden urholkats när eliter viftat yvigt och pekat ut några diffusa “de” som finns utom räckhåll.

Den tanken från Gorbatjov har verkligen slagit rot, och är kanske hans egentliga arv till mänskligheten. Den förenklade sanningen.

"there is a crack in the wall"
Sprickorna i muren skapades av folket. Inte av Gorbatjov.


Och när fred skapas

Category: by sophie engström, literature, photo by prallin, russia, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tror jag var med om ett historiskt ögonblick igår. Verkligen! På riktigt! Men det är väl visserligen vad alla tror. Att de är där när något historiskt avgörs. Hmmmm, får mig osökt att tänka på Linn Hanséns senaste diktsamling “Gå till historien“, men nu var det inte det jag skulle skriva om. Nej, den där känslan av något historiskt som skapades, var något så odramatiskt som en tandemläsning mellan den ukrainske poeten Serhij Zjadan och hans ryske kollega Lev Rubenstein. Det kan ju låta som något odramatiskt och ointressant. Något torrt och sömning. Ja, ett sådant där ögonblick som dör bort… Suddas ut ur minnet. Men inte gårdagens tillställning. Mitt under ett krig i östra Ukraina, inte långt får Zjadans egen hemstad Charkiv, skapade de båda herrarna en stund av fred. En stund av normalitet, även om vi alla i lokalen var väl medvetna om att ett liknande möte aldrig skulle kunna ske i Moskva. I Lviv igår skapades en stund av gemenskap och eftertanke. Ömsesidig respekt och omtanke. Ett möte i fredens tecken.

Att Lev Rubenstein är en ödmjuk och rättrådig människa vet jag sedan tidigare. Jag träffade honom kort 2005 och blev betagen av hans ödmjukhet och lyhördhet. Egenskaper han fortsätter att odla. Hos sig själv, och hos dem han möter. Han är dessutom en av de drivande krafterna bakom fredsrörelsen i Ryssland. Zjadan, å sin sida, verkar för att ryskan och ukrainskan ska kunna samexistera i östra Ukraina. Han har enträget öppnat dörrar mellan låsta positioner. Dörrar vi tidigare trodde vara hermeneutiskt tillslutna. Så egentligen förvånar inte mötet nämnvärt. Men den magi som uppstod var ändå oväntad. Jag trodde helt enkelt inte att samspelet dem emellan skulle drabba mig så. Jag trodde helt enkelt inte att publikens vördnadsfulla ansikten skulle nå mig. Jag trodde nog aldrig att man faktiskt kunde skapa fred genom ordets kraft. (Jag har väl tidigare hoppats att så har varit fallet, men det är väl först när man verkligen erfar något som man kan… förstå.)

Men nu vet jag bättre. Vi KAN skapa fred. Och vi kommer att segra. Vår drivkraft kommer alltid vara starkare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES


New video by Cops on Fire

Category: by sophie engström, music, russia
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Enjoy the new video from Cops on Fire, “Sofie”. And read the Cops on Fire-story by Sasha Pas, that was previously published at viewpoint-east.org.

Cops On Fire – Sofie from Januk Latushka ACIDBURN on Vimeo.


viewpoint-east.org recommends: Taras 3000

Category: by sophie engström, music, russia
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

August heat still covers most parts of Russia, Ukraine, Belarus (such as the rain pours down at the Swedish West coast), but as far as I have heard the rain and chill is on it’s way during this week (but a storm has already hit Northwestern Russia). I think, however, it’s time for a new hot recommendation: Taras 3000.

Taras 3000 is the alter-ego for Dmitri Yaponets, DJ, performer and producer from Moscow. I have never liked to label music so I refrain and let you decide for yourself what you think and feel.

05 Bi2 – Muza by Taras3000

Check also this recording from SONAR09. Here is the program and link to Sonar10.


Moscow April 2008

Category: by sophie engström, russia

(Läsningstid: < 1 minut)

These photos from Moscow in April 2008 are perhaps my own favourites. Possibly because this was the first time I used Ilford b/w 3200 and I was very stunned by the grain and the mystery the pictures got through using that film.


Moscow May 2010

Category: by sophie engström, russia

(Läsningstid: < 1 minut)

This is photos I took during my last stay in Moscow, in May. To take photos is only a hobby, and I try to avoid to have any clear ambitions, or goals with them. There are no hidden signs. Enjoy. Or of you don’t, just don’t enjoy 🙂