viewpoint-east.org

Odesa i Kraków

Category: by sophie engström, Konst, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 7 minuter)

De flesta associerar troligen begreppet “krigsflykting” med människor, men faktum är att även föremål kan fly undan krig och förföljelse. Det kan man erfara på det Internationella kulturcentret (Międzynarodowe Centrum kultury) vid Stora torget i Kraków. Under sommaren hyser de nämligen en utställning med utvalda verk från Odesas konstmuseum (Одеський національний художній музей). Det är dock bara en bråkdel av deras samlingar som visas i Kraków, enär museet i Odesa äger upp till 10 000 verk.

Utställningen bär titeln “Odesa. Det långa 1900-talets konst” (“Odesa. Długi wiek XX w sztuce”), och tanken är att man vill belysa hur konst kan åskådliggöra frågor som nationell identitet och konstens roll i den pågående ryska aggressionen mot Ukraina.

I utställningens första rum mötet vi stadens långa historia. De första bosättningarna på platsen antas vara 400 år före vår tideräkning, då den beboddes av greker som idkade handel och fiske. Man tror att platsen under denna tid var en smältdegel med flertalet normadiska stammar. När gyllene horden anföll, och slutligen intog platsen, var den dock inte en stad i ordets rätta bemärkelse. Det var först 1415 som platsen omnämndes i Jan Długosz krönika, men inte heller då kan man säga att Odesa existerade som stad. Det skulle dröja till 1789, då Tsarryssland hade besegrat det Ottomanska riket, som grunden lades till Odesa. Bara några decennier senare skulle Odesa var den fjärde största staden i Tsarryssland (efter S:t Petersburg, Moskva och Warszawa).

Orsaken till att staden växte så snabbt var att Odesas hamn var isfri året om, samt att staden hade byggts enligt dåtidens alla tänkbara moderniteter. Och varje stad med någon slags stolthet innehar givetvis ett konstmuseum. Således öppnades Odesas konstmuseet 1899.

Vägen från förra sekelskiftet fram till våra dagar kantas av krig och domineras av sovjetiskt förtryck. I det första rummet finner vi också en av de kanske mest kända ukrainska videokonstverken av Oleksandr Rojtburd (1961-2012) med titeln The Battleship Potemkin’s Psychedelic Invasion of Sergei Eisenstein’s Tautological Hallucinosis från 1998. Oleksandr Rojtburd, som var anhängare av den förre presidenten Petro Porosjenko, var för övrigt chef för Odesas konstmuseum mellan 2017-2019, ett ledarskap som dessvärre inte föll i god jord hos den politiska ledningen i Odesa (som stod i opposition mot den dåvarande presidenten) och hans tid som chef för museet kantades av skandaler, anklagelser om politisk styrning och så vidare. Rojtburds videokonstverk är således en parafras på Sergej Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925, och är en ukrainsk uppgörelse med den sovjetiska propagandan, ett försök att återta sin historia och sitt konstnärliga uttryck.

I nästa rum tas några steg västerut, och bort från den sovjetiska och ryska yttringarna, till förra sekelskiftets Art nouveau. Mychajlo Zjuk (Михайло Жук) föddes 1883 i Kachovka. Han inledde troligen sin konstnärliga skolning redan i hemmet, då fadern var konstnär, men han fortsatte sin utbildning i Kyjiv och Moskva, innan han kom till Kraków och började studera för den legendariska konstnären Stanisław Wyspiański på den akademiska konsthögskolan. Detta möte skulle förändra Zjuks uttryck och flera av hans verk är förvillande lika läromästarens. Men man finner även ett sökande efter den egna nationella identiteten, som i hans självporträtt från 1902 där han ses iklädd en vysjyvanka. Ett annat verk som bör belysas är den förhållandevis okända konstnärinnan Vira Akymovytj (Вiра Акимович). Det finns inte mycket information om henne att tillgå, förutom att hon föddes 1890 i Odesa och avled i samma stad 1977. Hon utbildade sig på Konsthögskolan i Odesa, som för övrigt tillhör en av de äldsta i landet. Det är lätt att dröja sig kvar en längre stund vid hennes Vardagsrum (вітальня), en fin akvarell föreställande ett vardagsrum med textilier som vittnar om Odesas mångkulturella atmosfär.


Mychajlo Zjuks självporträtt från 1902. Målningen tillkom under hans studietid i Krakòw.


Några verk av Mychajlo Zjuk.


Vira Akymovytjs vardagsrum.

I påföljande rum återfinns verk som vittnar om den underjordiska konsten under den sovjetiska tiden. Bland verken syns en kritik av den socialistiska realismen som var det rådande och anvisade konstnärliga uttrycket. Inriktningen kallas ofta för den icke-konformistiska konsten. Det var vanligt att ställa ut konstverken i hemmen, på gator eller torg och performancekonst, eftersom de inte fick ställas ut på konstmuseer eller andra institutioner. I Ukraina var denna inriktning ett påfallande viktigt inslag i kampen om självständighet. Men för en utomstående kan det ibland vara svårt att avgöra skillnaden mellan den socialistiska realismens och dessa konstverks uttryck. Oppositionen är ofta subtil och syns blott i titeln, eller i ett färgval.


Performancekonst på Odesas gator på 1980- och 1990-talet.

I avdelningen Zaginione krajobrazy – Förlorade landskap på svenska – behandlas hur Odesa förändrades under den sovjetiska tiden, från att vara en pittoresk stad, till att ligga mitt på frontlinjen. Sovjetiska krigsskepp, bombningarna av staden under andra världskriget och nu senare under den pågående ryska aggressionen mot Ukraina samt de ekologiska katastroferna som drabbat staden, avhandlas obarmhärtigt krasst.

Den femte november 2023 bombades konstmuseet av ryska styrkor. Ett av många verk som återfanns i museet vid denna tidpunkt var ett verk av Stas Zjalobnjuk (Стас Жалобнюк) född 1976. På de två stora målningarna ser vi underdelen av två kroppar, som ligger till synes livlösa. Texten “Black sea” täcker överdelen av kropparna. Trots att ingen annan information anges, kan vi lätt föreställa oss det våld de utsatts för. Den olycksbådande stämningen förstärks av verket på motsatta sidan av rummet. Mykola Karabinovutjs (Микола Карабінович) verk Something happened this spring från 2021, handlar om det blodiga upplopp som skedde i Odesa den andra maj 2014 och där förövarna fortfarande inte har gripits. Videon ackompanjeras av ett ogreppbart tjut, som är förvillande likt de flyglarm som dagligen ljuder över Odesa och Ukraina.


Stas Zjalobnjuk

Odesas judiska historia representeras av videokonstverket A Hasidic Dechamp (2002) av Juriy Lejderman (Юрий Лейдерман) (född 1963) där vi ser honom dansa till klezmermusik, iklädd en björnkostym samtidigt som han håller en bok av Marcel Duchamp. Enligt texten ska verket symbolisera de tre tre pelarna i hans identitet: konsten, som är hans yrke, den judiska dansen, hans judiska påbrå och slutligen Ryssland, som enligt Lejderman skulle vara hans födelseland. 1963 låg Odesa i Sovjetunionen och den Ukrainska Socialistiska Sovjetrepubliken. Lejdermans verk sammanfattar därför, kanske rentav omedvetet, komplexiteten i den ukrainska judiska identiteten, där många har ryska som modersmål och inte känner någon anknytning till Ukraina och dess kultur. Om så är fallet med Lejderman, låter jag däremot vara osagt.

Strax före utgången kan man se Darja Koltsovas (Дар’я Кольцова) verk “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023. Konstverket består av glas och metall och är slående lika kyrkfönster. Men när man tittar närmare på dem uppstår en känsla av brutalitet. De stora svarta kors över glasrutorna för tankarna till den tejp man tejpar över fönstren för att de inte ska krossas vid beskjutning, och ju längre man tittar på dessa glasfönster desto större växer oron och förtvivlan. Känslor som de boende i Odesa erfar dagligen.


Darja Koltsovas “… And I would have restored it to poetry, had I known how” från 2023

Utställningen i Kraków är den första större internationella utställningen som lyfter fram Odesas konstnärliga uttryck. Det är en ambitiös och mycket inkännande ansats som vill föra besökaren till en stad på frontlinjen. Men det går att framföra viss kritik. Det första gäller att verkens titlar och upphovsmän enkom anges på polska och på engelska. Det är som om det ukrainska språket överhuvudtaget inte existerar. Likaledes kan man kritisera att blott ett fåtal av konstnärerna får några längre presentationer. Dessa två misstag skapar en känsla av avsaknad av kontext. Även om detta bara är orsakat av lapsus, kan det i värsta fall uppstå en känsla av avståndstagande från Ukraina och Odesa. Intentionen med utställningen torde ju vara den motsatta, nämligen att minska avståndet… Vad man däremot lyckas med är att uppmärksamma oss på att Rysslands aggressionskrig är ett krig både mot ukrainarna och deras kultur. Ty i de bästa av världar skulle dessa konstverk inte beskådas i Kraków, utan på en resa till Odesa.

Utställningen pågår till första september 2024.

Källor:

https://www.mg-lj.si/en/exhibitions/3475/alexander-roitburd/
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%96%D1%83%D0%BA_%D0%9C%D0%B8%D1%85%D0%B0%D0%B9%D0%BB%D0%BE_%D0%86%D0%B2%D0%B0%D0%BD%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87
https://ru.m.wikipedia.org/wiki/%D0%90%D0%BA%D0%B8%D0%BC%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%87,_%D0%92%D0%B5%D1%80%D0%B0_%D0%9D%D0%B8%D0%BA%D0%BE%D0%BB%D0%B0%D0%B5%D0%B2%D0%BD%D0%B0
https://imaginepoint.gallery/artists/251
https://karabinovych.com/
https://www.instagram.com/koltsovadarya?igsh=MXM2dWJrbW82bXR0bQ==
https://iffr.com/en/persons/yuri-leiderman

Flickan från Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Vinnytsia oblast eller Vinnytjtjyna
Flickan från Podolien

Vi stannar kvar en stund till i Podolien, enär även Vinnytjtjyna kan infattas i den historiskt betydelsefulla regionen. Ty trots att Podolien inte längre är tydligt markerad på dagens kartor, är det kollektiva minnet av regionen distinkt hos de flesta ukrainare. En av orsakerna är de särskilda ikonostaser som ofta återfanns i mer välbeställda hem i Podolien under 1800-talet. Dessa ikonostaser har en specifik betydelse för den ukrainsk identiteten. En annan orsak till att många ukrainare har ett tydligt kollektivtrafik minne av regionen är en målning av den ryske konstnären Vasilij Tropinin (1776-1857). Han målade i huvudsak porträtt och ett av dessa porträtt syns ofta i Ukraina. Den heter “Flickan från Podolien“, och föreställer en ung kvinna iklädd den särskilda folkdräkt som förknippas med regionen. På huvudet syns en broderad huvudbonad, som dock inte enbart förknippas med Podolien. Huvudbonaden kallas för otjipok (очіпок) på ukrainska. För att röra till det kan den också kallas för namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) och chustka (хустка). Men låt oss för enkelhetens skull kalla den för otjipok. Enligt källor blev denna bonad mycket vanligt förekommande under Hetmanatet, den period från 1649 till 1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland. Modet att bära en otjipok spred sig sedan både österut och västerut bland de slaviska länderna. Med tidens gång raffinerades utseendet och det var inte helt ovanligt att man broderade pärlor eller färgglada stenar på dessa huvudbonader.

Vem den avporträtterade flickan var, vet vi inte. Vasilij Tropinin valde att inte avslöja hennes namn. Och kanske var det hennes eget val att förbli okänd, ty visst finns det något nästan hemlighetsfullt över henne, hur hon tycks studera oss ingående. Kanske studerade hon konstnären lite extra kritiskt, han var ju trots allt den ryske kolonisatören som kom för att avbilda folket i Podolien. Det kanske mest kända porträttet Vasilij Tropinin målade var dock ett annat, det föreställer av den ryske poeten Pusjkin. Det räcker med att ni söker på internet på poetens namn, och ni lär finna porträttet.

Men det finns även andra anledningar till regionens ställning i ukrainskt medvetande. En sådan orsak skedde år 1927, när en folklig resning av ukrainare mot Sovjetunionen tog sin början här. Med ursinnig brutalitet slogs upproret ner och några källor anger att över 4000 mördades av de sovjetiska härskarna. Genom århundradenas gång finns det många sådana händelser, där ryska härskarna tog till våld mot de frihetstörstande ukrainarna. Något som nog trots allt kan förklara varför ukrainarna så tappert och envist försvarar sitt land i det senaste anfallskriget mot Ukraina.


Bildens källa.

Lejonet från Ternopil

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Från ett lejon till ett annat, men denna gång från Ternopil oblast eller Ternopilsjtjyna. Vi ska åter få bekanta oss med Michailo Lvovytj Bojtjyk. Hans andranamn, Lvovytj, är ju riktigt lejonlikt. Huvudorten i Ternopilsjtjyna är Ternopil och den grundades 1540. Dess var grundare greven och hetmanen Jan Amor Tarnowski (1488-1561). Staden var under 1500-talets slut ett viktigt militärt fäste under Sigismund I av Polen.

Men nu ska vi ta några raska kliv fram i historien till 1900-talets början, och samtidigt fördjupa oss i lite konst.

—

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

Målad i Petrykivka

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

7 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna.
Petrykivka

Så, nu har vi anlänt till Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna. Men snart kan det namnet vara ett minne blott, enär ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, har påbörjat arbetet med ett namnbyte till Sitjeslavska oblast, eller det mer ukrainska tilltalet Sitjeslavsjtjyna. Det nya, eller kanske snarare nygamla, namnet anspelar på Zaporogiska Sitj, som var den självstyrande region som på 1500-1700-talet i tsarryska imperiet var en viktig tillflyktsort för de bönder som flydde undan livegenskapen.

Men vad gör man då i Dnipropetrovsjtjyna, eller Sitjeslavsjtjyna? Jo, man åker förstås till byn Petrykivka (Петриківка) och tittar på det traditionella måleri som har uppkallats efter byn. En del skulle nog vilja kalla petrykivka för allmoge, men faktum är att det faktiskt är en alldeles särskild konstform som är mycket uppskattad i Ukraina. Andra associerar petrykivka felaktigt med Ryssland, och några av er har kanske till och med köpt ett föremål med sådant måleri vid något besök i Ryssland, i tron att det är rysk allmoge.

Man tror att petrykivka härstammar från de utsmyckningar som gjordes i boningshusen under 1700-talet, men ingen vet faktiskt säkert. På den tiden målade man sina stugor två gånger om året, och det var då som någon kom på idén att man kunde dekorera med olika motiv. Man har också hittat prototyper till petrykivka inom ikonmåleri. Under 1800-talet blev det änmer vanligt att dekorera hemmet med olika blomstermotiv, och sedan följde att man började dekorera skrin och andra föremål. På den vägen uppstod petrykivka.

I början av 1900-talet tilltog intresset för denna konstform, och nu blev den till och med utställd på konsthallar i S:t Petersburg, senare Leningrad, och Moskva. Och på 1930-talet var petrykivka redan en erkänd konstinriktning, med en egen utbildning. Nu var petrykivka riktigt i ropet. 1958 grundades därför en fabrik i byn Petrykivka som bara ägnade sig åt, ja, just det, petrykivka. Storhetstiden för petrykivka var under 1960-70-talet, och även om intresset för inriktningen fortfarande är stort, är den idag inte lika eftertraktad.

Petrykivka-måleri återfinns trots allt idag på väldigt många föremål. Man kan se det på allt från frimärken, pappersservetter, hårspännen, örhängen, väggmålningar, påskägg, vaser och krukor och givetvis på de traditionella askarna. Och 2013 beslöt man slutligen att petrykivka skulle hamna på UNESCO:s världsarvslista.


AnnaTroicka, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

De 24… och så en autonom

Category: by sophie engström, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

30 november 2022
Dagens ukrainska oblast
som dagen till ära är en autonom republik
Krym

De är 24 till antalet. De ukrainska regionerna, som kallas oblaster. Och så har vi den autonoma republiken Krym. Den är autonom, men tillhör förstås Ukraina.

24 stycken.

Som en adventskalender.

Nå, vi gör ett försök även i år. Kanske når vi i mål redan den 24 december. Kanske fortsätter vår resa en bit in på det nya året. Denna, mycket egensinniga och ytterst opålitliga adventskalender, lovar inte att leverera, utan blott att roa, eller oroa, för en stund, och det får helt enkelt ta den tid det tar. Vi kommer att göra nedslag på tidigare postningar. Återuppta gamla bekantskaper. Vi kommer också göra nya bekantskaper. Vi kommer att hoppa hit och dit runt omkring i Ukraina. Vi kommer att hoppa fram och tillbaka i tiden.

Låt oss nu därför fara runt omkring i Ukraina, över dess vidder, kullar, berg och längs med deras floder och doppa oss i deras sjöar. Låt oss fara som osaliga, oerhört nyfikna, vetgiriga och frågvisa andar.

Först ut är således, och alldeles självfallet, Krym. Under de senaste åren har Krym figurerat i media och diskussioner om vem som har rätten till Krym. Men alltför sällan talar vi nuförtiden om alla de som tvingades fly 2014. Många av dem har inte haft möjlighet att återvända hem sedan dess. Därför ska vi återvända till en postning från 2019, och stifta bekantskap med illustratörerna och konstnärerna Andrij och Dinka Netjaevskij som bodde på Krym, fram till våren 2014.

Var så goda! Följ länken -» Flykten från Krym!


Andy och Dinka Netjaevskij illustrationer till boken “Маленька Відьма та КіР” – “Den lilla häxan och KIR” (KIR står för Kattens intellektuella resonemang).

Sofijas nya land – Sofija Nalepinska-Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Kärlek känner ju inga gränser, sägs det. Historien rymmer också många som korsat gränser för sin kärlek till någon. Inte bara nationella gränser, utan även inre sådana, för att närma sig sin älskade. I Polen och Ukraina finner man många personer som gjort en resa från en nationell hemvist till en ny tillvaro, utan att egentligen förflytta sig geografiskt. Orsaken var att varken Polen eller Ukraina var självständiga länder vid förra sekelskiftet då nationell tillhörighet blev viktig för människor i Europa.

Ett exempel på en sådan individ är den österrikiske ärkehertigen Wilhelm Habsburg, som blev så förtjusad av de ukrainska huzulerna, att han bytte språk (från polska till ukrainska), blev delaktig i Ukrainas frihetskamp under första världskriget, samt bytte tilltalsnamn och lystrade till Vasyl Vysjyvanyi. Efternamnet anspelade på att han alltid bar en vysjyvanka, alltså den ukrainska folkloristiska skjorta/blus som idag bärs av många ukrainare och landets vänner. Nyligen syntes till exempel Magdalena Andersson iklädd en sådan borderad blus när hon besökte Kyjiv.

Men Wilhelm Habsburg var inte ensam i historien om göra en sådan resa. Låt oss bekanta oss med Sofija Nalepinska-Bojtjyk, som valde en liknande väg. Hon föddes 1890 i en polsk familj i staden Łódź, som då ingick i Tsarryssland. Hennes far var järnvägsingenjör, och mamman var pianist. Pappan var en sann polsk nationalist, och drömde om ett självständigt Polen, en dröm som han delade med sin fru. När Sofija var mycket liten omplacerades hennes far till S:t Petersburg, och det var här som hon fick växa upp och fick sin skolgång. Sofija visade tidigt prov på en konstnärlig begåvning och hon undervisades av den polske impressionisten Jan Ciągliński.

Efter avslutad utbildning i S:t Petersburg flyttade hon först till München för att studera vidare. Därefter packade hon sina väskor och flyttade till Paris, för att fortsätta sin verksamhet. I Paris mötte hon många konstnärer som skulle forma hennes utveckling som konstnär, men bland dessa fanns det en person som skulle påverka henne särskilt mycket, och det var Michailo Bojtjyk. Det finns inga skildrar från deras första möte, men kärleken ska ha spirat från första stund, och de var snart gifta.

Och det är nu som Sofijas stora livsresa började. Enligt hennes syster skulle Sofija helt vinnlägga sig för att bli en assimilerad ukrainska. Hon lärde sig språket, spelade på det traditionella ukrainska instrumentet bandura. Hon inredde sitt hem i ukrainsk stil, med kelimmattor på väggarna och säkerligen med ukrainsk keramik. Hon klädde sig i vysjyvanka och ja, hon var kanske även mer ukrainsk än vad många ukrainare var vid denna tid. Sofijas kärlek till sin man, och hennes nya nationella tillhörighet, skulle dock inte hindra henne från att fortsatt älska Polen och dess kultur. Hon hade helt enkelt bara erhållit ytterligare en hemvist.

Sofija följde sin make till Ukraina, och här undervisade hon bland annat på konstnärliga akademin i Kyjiv. Hennes specialitet var träsnitt, och hon föredrog små konstuttryck framför monstruösa monumentet. Bland de mest kända av hennes alster finner vi hennes illustrationer till Taras Sjevtjenkos poem Kataryna, samt träsnitt som skildrar svälten under Holodomor.

När Sofija var 44 år gammal övergavs hon av Michailo. Det här var ett fasansfullt slag för Sofija. Hon hade ju investerat så mycket till deras gemensamma liv och kärlek. Det påverkade hennes självkänsla och hon gick in i en depression. Deras uppbrott skulle kunna ha lett till att hon hade avslutat sin konstnärliga aktivitet. Så skulle det nu inte bli, ty snart var hon lika produktiv som under den tid hon var gift med Michailo. Men nu annalkande nästa katastrof. Michailo Bojtjyk arresterades i den Stora utrensningen, och anklagades för spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland. Sofija var med på denna resa, och snart arresterades även hon. Fem månader efter att Michailo hade avrättats, dömdes Sofija till döden. Hon avrättades i Kyjiv, december 1937.

Sofija Nalepinska-Bojtjyks skildringar av Holodomor, som nämndes ovan, är känslomässiga utan att vara sentimentala eller pompösa. Med orädd uppriktighet skildrar hon de fasor ukrainarna tvingades utstå i den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrof som av ukrainarna kallas Holodomor. (1) Hennes skildringar måste ha provocerat de styrande i Kreml, då det på 1930-talet inte var tillåtet att diskutera eller kritisera svältkatastrofen. Men Sofija var en modig kvinna, som aldrig gav avkall på sina principer. Hon var dessutom en viljestark person, vilket hon visat både i sitt privatliv och med sin gärning. De sovjetiska utrensarna lyckades kanske beröva henne livet, men minnet av hennes mod, viljestyrka och konstnärliga gärning lever kvar än idag.

(1) Holodomor inträffade 1932-33 och var en effekt av Sovjetunionens anti-ukrainska politik. Dödstalen beräknas vara mellan 3,5 till 5 miljoner. Ordet betyder “dödad/mördad av svält” på ukrainska.

En källa:
https://arthive.com/artists/31850~Sofiya_NalepinskaBoychuk

“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w