viewpoint-east.org

Söker avtryck utav Artur

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december
Dagens polska affisch
Artur Goldman Drukarnia – Lwów (Artur Goldmans tryckeri)
Av okänd
År 1930-talet

Artur Goldmans tryckeri låg på den gata jag strävar fram på varje dag. Jag passerar huset, och går till och med ofta in på gården för att gå på det jag kallar “systembolaget”. Det är givetvis inte något systembolag, utan en helt vanlig butik som ägnar sig åt försäljning av alkohol, te, kaffe, choklad, mineralvatten och mycket till.

Här inne på gården, eller någonstans i detta pampiga hus, i historisistisk stil med inslag av barock, fanns alltså Artur Goldmans tryckeri. Jag har förtvivlat sökt efter information om just denne Artur, men även om jag lyckats hitta många olika Goldman som levt och verkat i Lviv fram till andra världskriget, så har Artur lyst med sin frånvaro. Det är lite märkligt, ty han ägde ett tryckeri, och tycks ha varit mycket produktiv, men har han inte själv lämnat så många avtryck i historien.

Nå, det där var ju inte riktigt sant, för jag har faku hittat en bild på honom. Han poserar tillsammans med en samling inflytelserika lwowianska affärsmän. Men han står lite avvaktande på sidan, och hans blick göms bakom glaset på ett par runda glasögon.

Det måste i alla fall gått bra för vår Artur, för huset han hade sin verksamhet i är storslaget. Höga kolonner, snirkliga balkongräcken och vackert välvda fönster. Och gick det bra för honom så gjorde det så ända fram till 1939, då kommunisterna tog över i staden. Sedan är Artur Goldman som uppslukad av jorden.

Jag delar två affischer från tryckeriet. En av dem är är reklam för själva tryckeriet. Mot vit botten färdas röda och svarta linjer, pilar och bokstäver fram. Den andra affischen tycks vara reklam för ett bilrally, med deltagare från Polen, Rumänien och Tyskland. Även här är det en vit botten men med röda pilar som pekar mot en röd fyrkant.


Artur Goldmans urtjusiga företagslogga.


Ett vrålåk för polska vägar

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december
Dagens polska affisch
Stetysz
Av Okänd
År 1928

Bilmärket Ralf-Stetysz var det första polska bilmärket, grundat av uppfinnaren, ingenjören och tillika greve Stefan Tyszkiewicz. Bilen såg dagens ljus 1924 när den första bilen byggdes av dess uppfinnare i en bilverkstad utanför Paris. Namnet på bilen var en akronym på “Rolniczo Automobilowo-Lotnicza Fabryka Stefana Tyszkiewicza” (Jordbruks- och bilfabriken Stefan Tyszkiewicz). Bilfabriken flyttade senare till Warszawa.

Ralf-Stetysz styrka låg i att bilen var rustad att klarar de dåliga polska vägarna. Den hade fyrhjulsdrift och var därför mycket starkare än andra bilar vid den tiden. Ralf-Stetysz hade vissa framgångar i olika bilrally, men i Monte Carlo rallyt 1929 blev föraren olyckligt sjuk, och de var tvungna att se sig besegrade.

1929 tillhörde för övrigt nog inte Stefan Tyszkiewicz bästa år. Ty allt hade nog gått Ralf-Stetysz väg, om inte en våldsam brand detta år brutit ut i bilfabriken i Warszawa och omintet gjorde en lysande framtid för bilmärket. Alla bilarna förstördes i branden och greve Stefan Tyszkiewicz kastade in handduken. Nå, inte helt, ty han fortsatte med att utveckla bilars funktioner, men nu inom ramen för Fiat och Mercedes-Benz.

Stefan Tyszkiewicz levde ett mycket längre liv än sina bilar. Han föddes 1894 i Warszawa i en välkänd polsk adelsfamilj. Frånsett sitt intresse för bilar var han en riktig polsk patriot. Han stred i båda världskrigen, samt i polsk-sovjetiska kriget 1918-1921. Efter andra världskriget återvände han inte till Polen, utan verkade i London och i det exilråd som hade sitt fäste där fram till 1991. Stefan Tyszkiewicz framlevde således sitt i London fram till sin död 1976, där han också finns begravd.

På affischen ser vi ett elegant exemplar av Ralf-Stetysz, med en rödklädd kvinna som ledigt vilar sin högra fot mot bilens reling. Hon tittar in mot förarsätet och på ratten som tittar upp. Det ser nästan ut som om hon ska ta sig en tur. S:et i Stetysz slingrat och böljar sig fram, och ser det månne inte lite ut som en väg… En polsk väg, helt enkelt.


En polsk isbjörn

Category: art, by sophie engström, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

1 december
Dagens polska affisch
“Cukierki Społem”
Av Kazimierz Holewiński och Wiktor Podoski
År 1935

PSS Społem (Tillsammans) är en medlemsägd affärskedja som finns över hela Polen. Den grundades redan 1868 under delningen av Polen mellan Preussen, Tsarryssland och Habsburgska imperiet. Społem hade därför tidigt en patriotisk profil och blev kanske just därför så populär under den tid då Polen inte fick se sitt namn på Europas kartor. Första butiken öppnade 1869 i Warszawa, och snabbt spred den sig över hela den region som traktade efter att få bära namnet Polen. Under den kommunistiska tiden byggde Społem flera varuhus runt omkring i landet. Idag finns det 2400 Społem-affärer över hela Polen, men deras storhetstid tycks vara förbi.

På affischen ser vi en isbjörn som girigt kramar en burk med färgglada karameller. Är det månne ischoklad? Han befinner sig i ett märkligt landskap, symmetriska rutor i rött och blått. Texten är vackert formad i funktionalistisk stil. Mjuka blockbokstäver. I vänstra hörnet ser vi Społems symbol, en grupp människa som rullar en jordglob framför sig.

(Under december kommer jag att publicera flera postningar om polska affischer, men dock inte varje dag. Låt oss se det som en slumpartad adventskalender.)


Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.


“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.


En centraleuropeisk skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.


På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!


Efterlängtat nytt museum

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Alltid när jag följer de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på bensinmacken Okko i Rohatyn, så tänker jag på Olga Tokarczuk och Jakobsböckerna. Berättelsen tar sin utgångspunkt från 1700-talets Galizien och hon börjar just i Rohatyn. År 1752 närmare bestämt, på gårdsplanen till fader Benedykt Chmielewski boning.

Gårdsplanen framför Okko är visserligen en fullkomligt opersonlig plats. Så som bensinmackarnas fysionomi tydligen alltid ska vara, enligt någon hemlig internationell uppgörelse. Men det hjälps inte. Jag tänker lika förbaskat på fader Benedykt Chmielewski och hur han står där på de första raderna av Jakobsböckernas enorma skapelse, och retar upp sig på någon ur den judiska församlingen som på hans uppdrag ristat in orden:

Idag då, imorgon sedan
Vad livet givet har du redaи

Juden som fått i uppdrag att rista in devisen har alltså använt den krylliska bokstaven “И” istället för den latinska “N”. De båda bokstäverna har inte något släktskap (“И” kan närmast liknas vid “Y”), och det är det som retar fader Benedykt Chmielewski när han står där och tittar på de inkarvade bokstäverna. Det är, enligt min mening, ingen slump att Olga Tokarczuk har valt att sätta in Rohatyns judar i det första andetaget av denna väldiga roman. De var en av de större folkgrupperna, och de hade avgörande betydelse för staden ända fram till att nazisterna och förintelsen kom för att förinta dem alla.

I dagens Rohatyn kan det vara svårt att skönja att judarna har bott här. Lika svårt är att finna bevis på att det någonsin bott några polskspråkiga i staden. Idag är staden praktiskt taget helt homogen. Jag hör främst ukrainska och ibland några inslag av ryska när jag står på bensinmacken och bränner tungan på mitt kaffe. Rohatyn skiljer sig inte från ändra små och stora städer i Galizien. De har sedan andra världskriget blivit rånade på sin mångkulturella identitet. Dagens Galizien har egentligen inte särskilt många likheter med det Galizien jag ofta gå runt och dagdrömmer om. Saken blir väl egentligen inte bättre av att förvånansvärt få här känner till hur det egentligen förhöll sig med områdets etniska konstitution. Utbildningsväsendet bär väl största skulden. Ukrainsk historieundervisning lär vara undermålig. Så man kan ju knappast anklaga någon för att inte känna till av vilka som befolkade regionen tidigare.

Det finns de som vill ändra på avsaknaden av kunskap. Jag har tidigare skrivit om Rohatyn Jewish Heritage som vill synliggöra judarnas historia i stan. (Tidigare blogginlägg.) Ett av alla projekt de engagerat sig i har varit att hjälpa till med att bygga upp ett stadsmuseum. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har lagt ner mycket arbete på att sätta samman texter om judiskt liv före förintelsen. De har samlat ihop bilder, flera judiska föremål samt att de donerat en surfplatta som visar en film från tiden före kriget.

Men museet har inte slagit upp sina portar. Kriget i östra Ukraina är ett ekonomiskt slukhål, och det har inte funnits ekonomi för museets verksamhet. Vi är flera som väntat otåligt och stundtals har vi misströstat helt. Det är väl när det ser som mörkast ut som ljusningen uppenbarar sig. Så var det i alla fall med museet i Rohatyn. Ty plötsligt nåddes jag av nyheten att invigningen av skulle ske den 19 november.

Så då bar det av på de slingriga vägarna förbi Bibrka, Lany, Chodorkivtsi, Bakivtsi, Flaha, Pidkamin för att slutligen glida in på gårdsplanen framför Rohatyns museum som heter Opillja. I kyligt väder, med retsamma snöflingor som singlade ner från skyn och förstörde våra frisyrer alldeles, fick vi oss till livs en riktigt invigning så som det sig bör häromkring. Med tal av många män i kostymer eller skinnrockar, en flicka som läste på vers och en fader som välsignade det hela. (Nej, jag är inte elak eller ironisk. Jag bara förfrämligade det hela. Ty jag är ändå en främling. I synnerhet på platser som Rohatyn.)

När banden äntligen klippts av tre män, fick vi komma in i värmen och museets samlingar. Det är en mycket fin utställning. Med små medel har man gjort sitt bästa för att fånga stadens historia. Marla Raucher Osborns och Jay Osborns bidrag finns precis vid entrén till höger. En lyckad placering då de flesta vek av till höger direkt när de kom in i genom entrén. Marla Raucher Osborn och Jay Osborn har gett mer material till museet än det som hänger uppe, och de planerar att ge ut en folder med mer material på engelska som ska ge en större inblick i judarnas historia i Rohatyn. Det finns även en liten polsk hörna tack vare Piotr Lewicki i Kraków som skänkt museet vykort och bilder från mellankrigstiden. Den avdelningen borde givetvis vara större, men utan ett brett engagemang från Polen är det svårt att få till en sådan. Förintelsen finns i den sektion som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn tagit fram, men det skulle inte skada om den även hamnat på synlig plats i den avdelning som handlade om krigen under 1900-talet. Fördrivningen av polackerna är inte omnämnd, men det tror jag kommer sig av avsaknaden av ett ordentligt polskt engagemang. Och vad händer efter andra världskriget? undrar jag. Det finns i princip ingenting från den sovjetiska tiden. Hur ska alla babusjas (mormor eller farmor) kunna gå till museet och berätta om sitt Rohatyn för sina barnbarn?

Det är mycket svårt att ringa in en stads historia i fyra små rum utan att råka ägna sig åt historiebruk. Frågor man måste ställa sig är för vem man gör museet eller varför. Annars blir risken att man gör ett museum som faller politiker i smaken. Rohatyns museum har just slagit upp portarna, och är ett projekt i varande. Projektet kommer att utvecklas med tidens gång. Att både judar och polacker finns representerade på museet är ett stort steg i rätt riktning. Så för tydlighetens skull upprepar jag, det är ett fint museum. Man har utgått från det man har, och man har fått, och tagit emot, värdefull hjälp av folk utifrån, så som Marla Raucher Osborn och Jay Osborn. Mina synpunkter ska ses i ljuset av att jag kommer utifrån. Jag ser allt lite från sniskan, och inte helt sällan genom olika böcker, som Olga Tokarczuks litterära raster.


Vasyl Juzysjyn rattar oss säkert genom Galiziens kullar och dalgångar.


Museet är invigt!


Marla Raucher Osborn vid den judiska delen som hon och Jay Osborn har bidragit till.


Slava Durach (från Shofar Newspaper Lviv), Marla Raucher Osborn och Jay Osborn framför den polska avdelningen.


Marla Raucher Osborn vid de judiska föremål som Rohatyn Jewish Heritige hjälpt till att samla ihop.


Ukrainskt allmoge. Vackert arrangerat.


Ett av de polska vykorten.

Läs också Rohatyn Jewish Heritage rapport från invigningen.