viewpoint-east.org

Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.

Gator som bär sår – del 3

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“De allierade styrkorna besegrade Nazityskland”. Det är en uppfattning som travat med min skolutbildning och världsåskådning i decennier. När jag de senaste dagarna har stått på Barvinok-gatan i Lviv och tittat ut över den tillsynes oändliga mängd judiska gravstenar som ligger begravda under asfalt sedan 75 år tillbaka i tiden, så har jag ställt mig frågan om det verkligen är riktigt att påstå så. De besegrade möjligtvis de nazistisk styrkorna, men nazisternas segrade på andra områden.

Förintelsen var ett krig de vann. Ty Europas judar utraderades nästan fullkomligt från vår gemensamma plats på jordgloben.

Avsikten med nazisternas anfall österut var att lösa den “judiska frågan”, alltså är mörda så många som möjligt. Kanske hade de andra avsikter också, men jag lever alltmer med övertygelsen om att det var judarna de ville utrota. Min tilltro till den tolkningen stärks även av insikten om med vilken notorisk frenesi de antog den uppgiften. När deras krigslycka vände i öster tilltog bara mördandet. De jobbade snabbare och med en förödande effektivitet. Förödande för judarna, och förödande för hela Europa, som därmed förlorade en stor och viktig folkgrupp.

Det var inte bara människorna som skulle bort. Även all judisk kultur och historia skulle pulviseras. Därför var det för dem helt logiskt att tvinga judar att anlägga gator av judiska gravstenar.

Deras uppsåt att förinta judisk kultur och historia i Europa lyckades på många plan. I Lviv är det faktiskt inte lätt att finna rester av den näst största folkgruppen som bodde här före andra världskriget. (Största gruppen var polacker.) Man måste vara mycket påläst och kunnig om platsen för att alls kunna påvisa att de faktiskt fanns här. Så till den milda grad har deras arv förintat.

Och Sovjetunionen gjorde sedan färdigt det djävulska arbete som nazisterna inledde. De fåtal judar som överlevde förintelsen jagades på flykt, då sovjeterna ansåg att de var “klassfiender”. I deras värld var alla judar besuttna och inflytelserika. Ett klassiskt antisemitiskt påstående som lever kvar än idag. (Det är inte ovanligt att man läser påståenden på sociala medier om att judar är en lömsk elit. Sådana uttalanden görs även av svenskar, så antisemitismen förekommer i kanske större utsträckning än vi förstår, även hos oss.)

När jag står där och tittar ut över den gata som gömmer så oändligt många judiska gravstenar, så tänker jag att nazisterna verkligen lyckades med sitt projekt att utplåna allt judiskt. I en miljonstad som Lviv, borde fler känna sig manade att hjälpa till med att återbörda detta stycke europeisk historia. Men det stora flertalet lever i en verklighet där minnet av judarna nästan helt bleknat bort. På det viset kan man säga att nazisterna, och sedermera sovjeterna, lyckades. Eller vann ett bestialiskt slag.

Likväl känner jag att de fortfarande har möjlighet att besegras. Men det lyckas endast om vi alla gemensamt vägrar låta minnet av judarna och förintelsen tyna bort. Det är inte en kamp som vinns genom att man en gång om året noterar att det är förintelsens minnesdag. Ty det krävs så mycket mer. Jag hoppas att jag tillhör den fredliga trupp som låter minnets låga lysa vidare. Genom mina ord, och berättelser jag delar med er. Med andra handlingar, som att i min vardag och i mitt arbete, träget återkomma till ämnet.

Och jag hoppas att jag bidrar genom att vara och arbeta här på platsen där nazisterna tvingade judar att anlägga en väg av judiska gravstenar. Ty även om just mitt bidrag kanske är blygsamt, så blir den med andras insats omfattande och gör skillnad.

Men om bara fler som kände sig kallade…

———-

Läs även en sammanfattning av Jewish Heritage Europe.

———-

Även om du inte här på plats i Lviv och kan därför inte hjälpa till i arbetet, så kan du stödja Lviv Volunteer Centers arbete ekonomiskt! De behöver pengar till bland annat redskap. Jag går i god för deras viktiga arbete och insats i Lviv.


Heroiskt arbete idag! Gravstenarna är ofantligt tunga och svåra att få fram.


Många av gravstenarna ligger med skriften uppåt, så man var väl förtrogen med vad det var man asfalterade över under sovjettiden. Skriften är ändå ofta tydbar.

Gator som bär sår – del två

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Du är nog inte ensam, enär jag tror att det även finns andra där ute bland ettorna och nollorna som tycker att jag klagar alltför mycket på Ukraina. Men ni har ju givetvis fel. Jag klagar inte. Jag uttrycker en åsikt. Ibland tycker jag till om mer än en sak, vilket kan tyckas störande för sådana som föredrar folk som sitter stilla i båten.

Trots att jag är barnbarn till en sjökapten, så sitter jag aldrig stilla i båten. Jag borde egentligen veta bättre. Människor som bökar runt i båten skapar en ordentlig oreda och i sällsynta fall utsätter andra ibland för fara. Nu tror jag dock inte att mitt bökande utsätter någon för fara, då karaktären på mina göromål alltid är fredliga. Men jag har i alla fall bott här tillräckligt länge för att ha förstått att det är precis så man gör här, om man vill få någonting gjort. Man bökar i båten, helt enkelt. Kanske har det att göra med att Lviv just är en stad befolkat av landkrabbor, eller så är det bara så det går till.

Igår skrev jag om Lviv Volunteer Centers initiativ att lyfta fram de gravstenar som Gestapo tvingade judar att lägga som vägmatrial på en gata i Lviv under andra världskriget. Jag tryckte på att staden borde bidra. Det jag avsåg var att de enkelt skulle kunna hjälpa till med manskap (ok, kanske en båtterm), maskiner och utrustning samt moraliskt stöd.

Lvivs stad sa till Lviv Volunteer Center att de fick några dagar på sig att göra vad de kunde åt saken. Sedan skulle gatan asfalteras igen. Jag har svårt att föreställa mig att staden verkligen trodde att Lviv Volunteer Center skulle klara av att få upp särskilt många gravstenar. Varje gata i kvarteret kan ha gravstenar som ligger som de vi plockade upp igår. Sida vid sida ligger de, pressade ner mot marken i en stum glömska.

Men så behöver det inte vara. Lvivs stad skulle kunna göra detta till ett riktigt goodwill-projekt vars budskap skulle kunna nå vida omkring. Staden skulle kunna bli känd som den som vägrar förtränga denna svåra och fasansfulla del av den gemensamma historien. Lviv skulle helt enkelt kunna bli en förebild. Ett föredöme för andra städer med liknande situationer. Och man skulle kunna göra nytta, inte bara för Lviv och regionen runt omkring denna vackra stad. Vågorna från ett sådant projekt skulle resa långt mycket längre. Om staden beslutar sig för att ta upp alla gravstenar, och ordna ett monument på Janovskij begravningsplats, så som Lviv Volunteer Center vill, kommer det att bli en världsnyhet. Så omfattande är projektet som vi var med och inledde igår.

Men för att nå dithän måste man arbeta med finess. Det finns de som ägnar nästan hela sin vakna tid åt att utmålas Ukraina som ett bo för fascism. Som boende i landet kan jag meddela att det är fullkomlig nys. Om det vore så, skulle inte människor engagera sig i projekt som belyser vad fascismens groteska tryne åstadkom.

Ty redan idag har vi sett lvivianernas reaktioner på vårt arbete igår. Tre nyhetsportaler, som tillhör de tongivande i regionen, har skrivit om Lviv Volunteer Centers aktion. Samtidigt börjar det pyra, puttra och koka bland gräsrötterna. På sociala medier är nyheten om gårdagens arbete en riktig viral. Och alla är rörande överens, staden måste engagera sig.

Och som Marla Raucher Osborn från Rohatyn Jewish Heritage skrev idag: “if you are not here working, or supporting who that are, you are not part of the solution”.

Min tolkning, av reaktionerna under dagen, är att folket vill vara del av lösningen att skapa en bättre framtid med större insikt för den gemensamma historien. Nu är det dags för politikerna att ta vid. Och att ta rätt beslut.

Och till dig som tycker jag gnäller, nå, det är bara att vänja sig.

#Roadsofmemory

Artiklar som skrivit idag.
Zaxid: https://zaxid.net/u_lvovi_pid_chas_remontu_dorogi_znayshli_yevreyski_nadmogilni_pliti_n1459816
Zik:
https://zik.ua/news/2018/06/22/u_lvovi_pid_chas_remontu_vyyavyly_dorogu_vykladenu_z_matsev__ievreyskyh_1351531
Forpost:
http://forpost.lviv.ua/novyny/13078-u-lvovi-pid-chas-remontu-vyiavyly-dorohu-vykladenu-z-matsev-ievreiskykh-nadhrobkiv

Gator som bär sår

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

När vi lyfter upp stenen ser vi att de inhuggna bokstäverna lämnat ett spår i sanden under den. “Det här är ett historiskt ögonblick”, säger någon. För oss alla är det onekligen det. Det blir märkvärdigt tyst när de starkaste i gruppen lyfter gravstenen åt sidan. Menchel Leid Akselrat. Död den 22 mars 1940 vid en ålder av 68 år, läser vi tillsammans. Han var högt uppsatt rabbin, säger Marla Raucher Osborn och pekar på händerna längst upp på gravstenen.

Vi är en liten grupp som står på Hanny Barvinok-gatan i Lviv. Det är alltså Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage, jag och min sambo, och volontärer från Lviv Volunteer Center. Gatan hette Pod stoczkiem under den polska tiden. Vi står här tillsammans då någon av de boende rapporterar till Lviv Volunteer Center att gatuarbetare plockat fram judiska gravstenar. Det är därför vi står här idag, och tittar ner på Menchel Leid Akselrats gravsten.

Det har länge varit känt att det ska finnas judiska gravstenar här. Rykten har florerat. Men det här är första gången som någon har fått möjlighet att faktiskt gräva upp dem. Lvivs stad har gett Lviv Volunteer Center respit. Sagt att de får plocka fram gravstenarna. Men vi är påfallande få och arbetet är oändligt.

När vi står här och gräver, och lyfter de blytynga gravstenarna, kommer flera boende i området fram till oss och berättar om olika incidenter när gravstenar kommit fram, men man har lika resolut gömt stenarna igen under asfalten. De finns de som passerat och ger oss uppmuntrande tillrop. De finns de som passerar oss utan att titta åt vårt håll. De finns de som passerar oss, men menar att gravstenarna inte borde flyttas.

Det är ett fysiskt tungt jobb. Och det är tillika psykiskt påfrestande att tänka sig in i hur de hamnade här.

Framför mig ser jag hur judar från koncentrationslägret Janovska och Lvivs getto tvingades föra gravstenarna till denna plats. Kanske var det någon av dem som tvingades lägga en gravsten här som tillhörde en släkting. Om det vet vi ingenting. Vi kan bara föreställa oss Gestapos män runt omkring judarna. Hur automatvapen riktades mot judarna. Hur de skrek på alla som inte orkade. Och hur någon kanske blev mördad. Här på den plats vi nu står.

Går det verkligen att få insikt om förintelsens grymhet, utan att ställas inför arbeten som detta, frågar jag mig. Just när jag står här, och ser på de gravstenar de starka bland oss gemensamt orkar lyfta, förefaller det mig som om det är omöjligt att begripa förintelsen utan att handgripligen riva upp nazismens sjukliga frenesi att förinta allt judiskt. Människorna skulle mördas, och deras kultur och historia skulle pulviseras, förödmjukas. Det vi gör är en liten gest, ett försök att aldrig tillåta oss att glömma.

Det händer att någon av oss stumnar. Sjunker ihop på den fläck vi står. Projektet är oss övermäktigt. Det vet vi alla. Det finns ingen möjlighet att lyckas få fram alla gravstenar. Inte utan hjälp från staden. Men idag lyser de med sin frånvaro. Ingen från stadsfullmäktige är här för ingjuta mod i oss volontärer. Det är därför lätt att bli modfälld. Men Sasha Nazar på Lviv Volunteer Center tänker inte ge upp, säger han och får oss alla att känna oss lite bättre till mods. Staden måste hjälpa till, säger han.

Ty det går helt enkelt inte att bara asfaltera över dessa gravstenar igen. Inte nu.

Någon påpekar att det här skulle kunna vara ett enkelt goodwill-projekt för Lvivs stad. Det skulle inte kosta stan mycket att skicka dit några som hjälpte till. På några månader har vi fått upp alla stenar, säger någon annan.

Plötsligt rusar någon upp och rycker åt sig den stora borr vi använt för att få bort lagret av asfalt. Planen är vi alla märkligt nog införstådda med. Att göra ett stort hål rakt över vägen som gör det omöjligt för stadens makthavare att ignorera projektet.

Men så ser vi runt omkring oss. Här bor människor som inte har med saken att göra. Det var inte de som var Gestapo den gången. Alla vi som står här är väl förtrogna med att det bara skulle skapa osämja, vrede och ilska om vägen var ett öppet hål i flera månader, ja, kanske år. För ingen vet hur många gravstenar som vilar här.

Vi beslutar att lyfta en gravsten till innan vi bromsat för dagen. Sedan fyller vi det hål i marken som stenarna lämnat.

De ligger nu där på trottoaren, med de inhuggna namnen riktade mot himmelen. Namnen ser dagens ljus för första gången på i alla fall 75 år. Även om vårt arbete stundtals kändes hopplöst, har vi med vår handling gett fingret åt och Gestapo, nazismen och kanske även mot det antisemitiska monster som åter igen börjat visa upp sin groteska fysionomi.

Med de orden lägger jag ner pennan för idag. Men tro inte att sagan är all här. Vi lär återkomma. Till denna gata och många andra gator med liknande minnen gömda under sig. Gator som bär sår. Ty de där gravstenarna ska inte ligga där med ansiktet nervänt mot jordens inre. De måste alla upp. Det är det enda hedervärda alternativet.

#Roadsofmemory

(Ingen bildtext idag. De får tala för sig själva.)


Hela gatan är alltså fylld med judiska gravstenar.

Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.

En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.

Stefania Sempołowska – en lärarpionjär

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, jiddish, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Om det var 1880 eller 1881. Hon kunde senare inte minnas vilket år, men det hon mindes var vad hon såg. Och det hon såg var fasansfullt. Hon såg hur människor krossade fönster, hur möbler förstördes, hur sängbolstet drogs ut, slets i stycken och hur dunet sedan låg som vit snö på gatan. Hon såg hur vanliga människor gav sig på värnlösa familjer. Barn och gamla med förskräckta och jagade ansiktsuttryck. Hon såg sedan hur polisen avslutade jobbet och körde iväg de sista av de utsatta. Det hon såg skulle förändra henne och påverkade hennes livs val, och sedemera yrke. Det hon såg var en pogrom riktat mot judiska familjer i Warszawa. Och hon som såg detta hette Stefania Sempołowska.

Stefania Sempołowska föddes den första oktober 1869 i den polska provinsen Polonisz, som ligger mitt i Polens hjärta. Det här var dock tiden då Polen inte fanns på kartan, och platsen hon föddes på tillhörde Tsarryssland. Hon framlevde sina första år med sin familj i Polonisz till början av 1880-talet, då hon och hennes mor flyttade till Warszawa. Och det var då hon såg den pogrom som förändrade allt.

Hennes kall blev att verka för likvärdig utbildning, och för mänskliga rättigheter. Det var särskilt barnen hon ömmade för. Som 17-åring avlade hon därför examen i läraryrket, och genast började hon undervisa. Hon började även tidigt att verka som journalist och under sitt liv hann hon skriva flera böcker om pedagogik och undervisningsmetoder.

Under sekelskiftet blev hon alltmer aktiv inom politiska rörelser, och hon initierade senare en polsk rikstäckande kongress, som under revolutionen 1905, tog parti för de revolterande grupperna. Ett annat viktigt beslut de tog var att de skulle, så som Stefania Sempołowska redan gjort en tid, undervisa fattiga barn i folkskolorna. Stefania var vid den tiden något av en pionjär.

Efter revolutionen fortsatte hon sin kamp för de utsatta i samhället. Hon hjälpte bland annat fängslade politiska fångar att fly, vilket ledde till att hon förvisades till Galizien. (Nå, ett underligt straff, om du frågar mig. Det här är ju paradiset på jorden.) I Galizien trakasserades hon dock ideligen av myndigheterna, och hennes liv kan inte alla gånger varit lätt. Men det hindrade henne inte från att fortsätta sin kamp för de allra svagaste.

När andra världskriget bröt ut var hon en åldrig kvinna, och hon var sängliggande och svårt sjuk. Hon vårdades av en av sina gamla elever, Aniela Steinsberg, som även var medlem i den polska underjordiska motståndsrörelsen.

Stefania Sempołowska avled i Warszawa den 31 januari 1944, vid en ålder av 74 år.