viewpoint-east.org

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Clara’s War – När tilltron till mänsklighetens godhet förgörs … nästan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, literature, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har precis läst de sista raderna i “Clara’s war” av Clara Kramer, men hennes ord kommer för evigt eka i mitt inre. Det är nog den första bok jag läser där jag får kämpa mot tårarna. Mina händer är våta av svett och ångest. Hjärtat bankar hårt i min bröstkorg. Kanske är det även den första boken som gjort att det värker i mig på riktigt. Varje rad, varje sida gör så obeskrivligt ont. Alla Claras döda släktingar och vänner stirrar upp mot mig från sidorna. Det besinningslösa våldet vrålar mot mig. För att lindra smärtan försökte jag varva med andra böcker, men det gick inte. Claras röst trängde bort allt annat.

Claras ord gräva sig in i ditt medvetande. Det som berättas är så groteskt att det inte är möjligt att förbli oberörd. Orden äter sig in i dig. Gröper ur varje liten uns av tilltro till mänskligheten. Hur är det möjligt att vi kan förvandlas till sådana gräsliga mördarmaskiner? Vad är det för fel på oss?

“Clara’s War” är Claras berättelse från Zjovkva, eller Zołkiem som hon kallar det. En stad ett stenkast från Lviv. När Clara föddes var det en stad där judar, ukrainare, polacker och även tyskar, levde sida vid sida i relativ fred. Antisemitismen fanns där under ytan, men hölls mirakulöst i schack. Men andra världskriget förändrade allt. För att överleva måste Clara och hennes familj gömma sig. En av stadens tyskar, en ökänd antisemit, tar familjen i sitt beskydd och gömmer hela familjen samt några familjer till, i en bunker under huset. Sammanlagt gömde denne man och hans familj 18 judar l i över ett år.

Jag har varit i Zjovkva många gånger, men kommer aldrig igen kunna återse platsen utan att bära med mig Claras berättelse. Zjovkva kommer hädanefter att vara en plats av död. Kvalfull död. Där barn dödas och lemlästas. Där så många oskyldiga mördades för att en sjuk ideologi spridit sig som ett gift genom samhället. Där vanliga människor plötsligt förvandlas till mördare. Där unga män skryter om hur många judar de mördat med sina bara händer. Där man rättfärdigar sitt mördande med bland annat kyrkobesök. Söndags förmiddagarna är för övrigt de dagar som är säkrast för alla judar. Då är mördarna i kyrkan. Men mördarna är inte bara långväga gäster. De är också dina grannar. Sådana du delat sorger och glädjeämnen med.

Det är värst det här med barnen. Jag är sannerligen ingen barnälskande tant, men att läsa hur det besinningslösa våldet gick ut över barnen gör att varje hörn av min kropp vrålar. Varför mördar man barn på det bestialiska viset? Hur mycket jag än försöker förstå vad det är som sätter igång en sådan vilja, att mörda, så är det inte möjligt att acceptera. Det går inte att acceptera att någon kan hitta ett sätt att rättfärdiga det. Och det mest avskyvärda är att det är vi! Vi människor som utför det!

När tyskarna lämnade Zjovkva hade endast 50 av de runt 5000 judarna överlevt enligt Clara. Det betyder att endast 0.01% av stadens judar överlevde. Det så makabert. Och som Clara skriver: “When I think of the Holocaust, I think of 6 million lost, I think of the 50 million who never had the chance to be born“.

Vissa punkter i livet markerar stora förändringar för oss. För mig var det när jag läste Phillippe Sands “East West Street”. Jag har tidigare berättat om hur den boken drabbade mig. Det är ingenting i jämförelse med “Clara’s war”. Man kan säkert fråga sig varför jag fortsätter att läsa något som är så fasansfullt och som gör så ont i mig. Det finns inget enkelt eller entydigt svar på det, men jag tror det är för att jag på något luddigt sätt ser det som mitt ansvar. För jag vill minnas att de fanns här. Jag vill vara delaktig i att minnet av dem består. Några kanske menar att det som hände då tillhör historien, men jag vidhåller att det enda sättet att förstå vår samtid och skapa en dräglig framtid är att minnet och kunskapen om att de var en del av den här platsen bevaras. Det är ett arbete som aldrig tar slut eller fullbordas.

Ty däri ligger vårt ansvar. Att aldrig glömma.

En försvunnen dam

Category: Alice Habsburg, by sophie engström, Galizien, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

När jag var i Busk första gången, och besökte Palats Badeni, fick jag möjligheten att träffa slottets sista invånare… En fantastiskt vacker skulptur som i sitt majestät blickade från en ganska undanskymd plats på fasadens sydvästra sida.

Igår upptäckte jag till min förskräckelse att någon har tagit henne. Det ser dessutom ut att vara dåligt gjort. Delar av hennes fötter finns kvar på sockeln.

Jag gråter inombords…

This is all that is left of the beautiful sculpture at Palace Badeni's fasade... Stolen. See link below with my phone from January 2017

Och så här såg hon ut…

there are still traces of beauty in Palace Badeni

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”

Ukrainska koleda

Category: by sophie engström, Galizien, music
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Något som jag älskar, och aldrig tröttnar på, är de ukrainska julsångerna. Koleda, som de kallas, är inte bara körsång utan även ett härligt julspel, med massor av mystik och humor. Tidigare om åren var det ofta så att man hörde dessa sånger först efter den katolska/protestantiska julen. Nu har julfirandet i Lviv svällt över alla bredder och man kan höra de ukrainska julsångerna redan nu.

På det nya initiativet Goda traditioner i Galizien, en julmarknad med lokala producenter av delikatesser, kunde man idag höra dessa vackra sånger. Det kommer man kunna göra till slutet av januari, ackompanjerat av härliga dofter från grillen, korvar, ekologiska getostar och som grädde på moset kan man köpa smarriga bakelser tillverkade av konditoriet Zdoblew.

Tidigare postning i ämnet.

Deruny – en västukrainsk klassiker

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vår galiziska (eller hylytjyska) matresa fortsätter och nu har vi kommit till en ukrainsk(!) stolhet, deruny. Vid mitt första besök i Ukraina blev jag vänligt men bestämt tillrättavisad av en vän, när jag försökte beställa in blinier på en restaurang. Nej, sa han. Du kan inte äta blinier här i Ukraina. Här äter vi deruny. Jag var mycket skeptiskt när han beskrev dem, en slags stekt potatiskaka. Men när jag fick in mitt livs första deruny blev jag helt såld. Denna västukrainska husmansrätt gick rakt in i mitt mathjärta. Idag har jag mycket svårt att föreställa mig en tillvaro utan denna rätt. Jag skulle vilja beskriva deruny som en blandning av raggmunk och råraka. Tillbehören kan varieras i oändlighet, men ukrainarna serverar som tillbehör smetana eller svampsås. Jag brukar piffa upp dem med lite kallröt lax, inlagd gurka, gröna ärtor eller varför inte avokado?

IMG_20150218_115158

Så här gör du: riv potatisen och finhacka löken. Jag gilla deruny med vitlök och föreslår därför att du pressat ner en vitlöksklyfta. Lite finhackad chili förhöjer också. Tillsätt sedan ägg, salt och lite peppar. Smeten ska vara kletig, men absolut inte rinnig. Stek i olja/smör. Varje deruny ska vara ungefär lika stor som en plätt. Inte större eller mindre.

20150215_171312

Ingredienser (2 personer)

8 potatisar
1 lök
1 ägg
1 vitlöksklyfta
en liten bit chili
salt
peppar

Lata Varenikijs

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ukrainarna älskar sina varenikij. Jag skulle säga att de nästan älskar sina varenikij mer än sin borsjtj. Alla kan berätta som sin favoritfyllning, eller sitt favoritminne kring en varenikijmåltid. Jag försöker komma på en rätt som vi svenskar är lika förtjusta i, och som vi talar om med sådan värme, men jag kan faktiskt inte komma på vad det skulle vara. Kan ni?

Nåväl, vad är då varenikij? Ukrainarna säger att det är speciellt ukrainskt och finns bara i Ukraina. Det är förstås en sanning med modifikation. Mat är ju inte fördomsfull och verkar inte vara rädd för att flytta över kulturgränser. Varenikij heter pirogi i Polen, pelemeni i Ryssland och amerikanarna kallar dem kinesiska dumplings. Ni börjar kanske förstå? Degknyten med fyllning. Ukrainska varenikij är, så vitt jag förstått, alltid vegetariska. De kan vara fyllda till exempel med surkål, potatis och svamp, ost, bovete eller sylt. Själv föredrar jag dem med surkål, men de är svåra att få tag på. Det går ofta att köpa handrullade varenikijs i småbutiker. Varje liten sylta ha minst två olika fyllningar att välja mellan.

Egentligen skulle jag vilja göra just de varenikijs med surkål, men ville först göra några varenikijs jag aldrig sett på någon meny, Lata varenikij.

Jag skulle vilja likna dem vid gnocchi eller kroppkakor men utan potatis. Smeten består av färskost, mjöl, ägg och lite smör. I Ukraina går det att hitta kvarg, eller färskost, på marknaderna. Den är ofta hemgjord, och billig. I Sverige är det ju svårare, och jag föreslår att ni går till en polsk butik för att se om de har något åt det hållet. Eller till Lidl. Om jag inte minns fel har de någon tysk motsvarighet.

Lata Varenikij (Du finner ingredienserna längst ner.)

20150208_175314

Koka lättsaltat vatten i en stor kastrull. Blanda färskost, mjöl, ägg, salt och lite smör. Se till att få en bra konsistens på smeten. Inte för klibbig, men inte heller för torr.

Rulla små avlånga knyten. Varje knyte ska vara ungefär två matskedar stort. Se till att de blir lika stora.

20150208_180953

Sänk försiktigt ner dem i det kokande vattnet och låt de koka i c:a 3 minuter efter det att de flutit upp.

20150208_181005

Servera med en liten sås till. Vi valde att värma upp hackad spenat som vi kryddat med vitlök. Jag skulle tro att en stark tomatsås skulle vara gott till också.

Smaklig måltid! Смачного!

20150208_184709

Ingredienser

800g förskost
c:a 6 dl vetemjöl
2 ägg
c.a 25 g smör
salt

20150208_175411