viewpoint-east.org

Ukrainska julsånger

Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

En av de saker jag uppskattar mest med ukrainska julen är Dominikanska katedralens körfestival, där ukrainska julsånger (Колядки) framförs av olika körer. Igår hade jag turen att få lyssna till en kör med blinda deltagare. De hade väldigt vackra och klara röster. Körledaren, som stod bakom kören istället för framför, hade dessutom flera innovativa arrangemang på julsångerna.

Tyvärr har jag missat kören Soli Deo. Jag har aldrig fått möjlighet att lyssna till dem live.

image

image

Två timmar med ukrainska julsånger:


Ida

Category: by sophie engström, movies, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag har dröjt länge. Dröjt länge med att se Ida. Jag undvek henne. Ville glömma att jag borde. Sedan Euromajdan har jag haft svårt att koncentrera mig på film. Jag har helt enkelt inte alls uppskattat formen. Jag har känt mig passiv, matad. Det är av den orsaken jag väntat med att se Ida. Jag ville inte rata henne. Jag ville kunna se och höra berättelsen. Och igår var den dagen.

Och självklart blev jag överväldigad. Särskilt av fotografiet. Varje bildruta kunde vara en stillbild. Varje bild talade ett eget språk. Berättade nya historier. Utan Łukasz Żal och
Ryszard Lenczewski fotografi hade filmen inte träffat lika rätt. I alla fall för mig. De gav mig en tidsresa. En inblick. Jag nästan kände dofterna av landsbygden. Åkern och skogarna. Surkålen på restaurangen, eller den sötaktiga doften av sprit, dagen-efter.

Fotografiet i Ida fick mig dessutom att tänka på en utställning jag besökte på Krakows fotografiska museum av fotografen Piotr Sawicki. Bilderna, som var tagna mellan åren 1968-98, skildrar livet på den polska landsbygden. Människorna, djuren, naturen, husen. De skildrar hur den brutala vintern besegras av en motsträvig vår, och vår älskade sommar förfäktas av höstens starka vindar. Jag drabbades så av hans närvaro. Nerv. Medkänsla. Oräddhet. Hans medkännande nyfikenhet. Och hur hans nyfiken återspeglas i de ansikten han skildrar. Det finns bilder där som jag aldrig glömmer. De är med mig för evigt.

Så som Ida.

image
Piotr Sawicki Sołty z Climoch z żoną


Nytt år på gammalt vis

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Tolvslaget i Lviv var magiskt. Förtrollande.

Ett påbud från stadens ledning att begränsa fyrverkerierna, efterlevdes faktisk. Strax före tolvslaget gick jag ut till den krispiga vinterkylan på balkongen.

Det var helt tyst. Staden låg som i slummer. Men så hörde jag något. Några bjällror närmade sig. Och hovslag mot kullerstenen. Kanske ett ekipage med häst och vagn på väg hem från julmarknaden.

Sedan slog rådhusets klocka de tolv slagen. Ett nytt år. 2016. Och stadens centrum var tyst. Jag var tyst. Lyssnade till slagen. Lyssnade till det nya året.

lviv__the_winter_by_metttko-d595cjm
Via


Happy New Year!

Category: by sophie engström

(Läsningstid: < 1 minut)

Gott nytt år!
Szczęśliwego nowego roku!
З Новим роком!
С Новым годом!
გილოცავთ ახალ წელს!

שנה טובה

Nowy Rok 001
Vykortet är från Polen år 1902 och på det står det “Serdeczne życzenia noworoczne”, vilket skulle kunna översättas med “Uppriktiga/innerliga nyårshälsningar”. Och det är precis det viewpoint-east önskar Er alla!


Nu som då

Category: by sophie engström, music, poland
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Av en en händelse hittade jag den här gamla plattan på youtube.

Bandet bandet kom från Polen och hette Republika. Plattan heter “Nowe sytuacje”, vilket betyder ny situation, och kom ut 1983. Tyckte det var passande just idag, det är många konstiga situationer i dagens Polen, men är de kanske dock inte så nya. Jag återkommer kanske till det en annan gång.


Om när det händer

Category: by sophie engström, poland
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har hänt vid flera tillfällen. Att ett sådant där möte sker. Jag vet inte när det inträffade första gången, men det kan ha varit Bengt Martin. Hans självbiografiska ungdomsböcker, om hans väg till insikt om att han var homosexuell. Av någon anledning drabbade de här böckerna mitt 14-åriga jag, mer än några andra berättelser gjort tidigare. Böckerna om Plupp, Loranga och Dartanjang inkluderat.

Men det som främst skiljer ut den här kärleken mot mina tidigare litterära förälskelser, var att författaren blev central för min tolkning av berättelsen. Tidigare var jag troligen vissa litteraturvetares dröm, verket och skaparen var totalt frikopplade från varandra.

Men den här texten ska handla om kärleken. Den platoniska kärleken till en författare. Till dennes berättarvärld. Jag har, som sagt, upplevt det här många gånger. Förälskelserna är otaliga. Bland dem finner du Viktor Pelevin, Vladimir Sorokin, Anna Achmatova, Edith Södergarn, Bulgakov, de båda Wo(o)lf (Virginia och Biermann), de Beauvoir m.fl. Och nu kan jag stoltsera med en till, men vägen dit var egentligen ovanlig. Den började med ögonen, inte orden.

En regnig novemberdag i Kraków stod jag med näsan tryckt mot ett skyltfönster till en bokhandel. Ett par ögon på ett fotografi tittade tillbaka på mig. Ögonen var inte uppfordrande. De sökte egentligen inte alls mig, utan de sökte antagligen någon som kunde språket som gömde sig bakom ögonen. Jag stod där och kände att de här ögonen måste jag lära känna. De ville kanske inte mig något, men jag hade en känsla av att jag ville dem något. Det var antagligen jag som stirrade uppfordrande. Vad jag förväntade mig, är än idag oklart. Framför allt för mig själv.

Ögonen jag sökte hade tittat på mig vid många olika tillfällen under den där dagen. Och dagarna före den dagen. Det var kanske därför jag kände att jag ville trotsa dem. Ställa någon sorts krav. Jag krävde helt enkelt att få läsa hennes ord. Olga Tokarczuks ord.

Olga_Tokarczuk_2

Lite visste jag då om den förälskelse jag skulle möta när jag långt senare tog mod till mig att faktiskt läsa någonting av henne. (Eller var det så att jag anade vilken effekt hennes ord skulle ha på mig bara genom att att titta på ett fotografi?) Och jag har nog inte riktigt kommit över att jag genom att titta på ett fotografi av henne, visste att jag skulle älska hennes sätt att uttrycka sig. Återigen fick jag bekräftat att jag tydligen blir lika förälskad i verket som författaren. De är så påtagligt sammantvinnade. Länkade till varandra. Till och med sammantvingade. Vare sig de vill eller inte. Vare sig jag vill eller inte.

Nu sitter jag här med min förälskelse, och allt jag kan säga till er, som inte läst henne är: läs inte Olga Tokarczuk. Hon är min! (Ok, jag vet att så inte är fallet, eftersom hon knappt tillhör någon annan än sig själv.) Men om ni nu absolut måste läsa henne, så tycker jag att Björnens ögonblick är en bra början. Sedan kan ni slingra er vidare genom hennes författarskap. Njut av Jan Henrik Swahns helt utsökta och fantastiska översättningar. Låt er vävas in. Trollas bort. Gå vilse i hennes berättelseskogar. Ni kommer antagligen tillbaks som helt nya individer.

Eller så kan ni låta bli…

PS. Jag vill också slå ett slag för eminenta Ariel förlag.


Blockaden som varade i decennier

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Blockad. Blockerad. Isolerad. Trängd. Nej, jag skriver inte om Putin. Inte heller skriver jag om något svensk inrikespolitik, eller om Ukraina. Det här handlar om mig. Om min egen blockad. Min skrivblockering.

Ah, tänker du, och klickar dig ut ur sidan. Och det är ok. Det här är en personlig bekännelse. En bön om att belägringen ska upphöra. För visst är det underligt, att någon som dagligen arbetar med språk – som arbetat som frilansande journalist, som har en blogg, som arbetar som lektor i svenska – dagligdags kämpar mot ångesten att uttrycka sig i ord. Ännu märkligare är det att den enda vägen jag ser ut ur denna belägring, är att skriva. Den enda lösningen är, att skriva, och våga misslyckas. För just i skrivande stund, vet jag inte om jag kommer klara av att slutföra den här… bekännelsen. Men även om jag inte klarar att slutföra den lovar jag att publicera den. Det här är en fråga om överlevnad.

Överlevnad, frågar du dig kanske. Jag ska försöka sätta ord på det. Den här blockaden, tillfångatagandet av mina ord, skedde egentligen för väldigt länge sedan. Orden kidnappades när jag var sju år. När jag som liten flicka stångades mot och med det oböjliga och trilskande svenska språket. B ville gärna bli D. A låt som Å. N och M hördes inte alls. Min lärare beslöt sig för att straffa mig ur min oförmåga. Varje bokstav som inte fastnade i mitt medvetande, klistrades fast på min bänk. Till slut var bänken full av bokstäver, men mitt huvud var tomt. Jag skulle tro att mitt tillstånd skulle kunna kallas för dyslexi, men min lärare i Åstorp föredrog att tolka min oförmåga som ett tecken på lathet.

Varför jag sedan valde att gå en journalistutbildning vet jag inte. Mitt språk var redan i gisslan. Kanske försökte jag frita det. Eller så var det ett utslag av Stockholmssyndromet. Jag visste bara ett sätt att få uppmärksamhet, genom den röda pennan.

Men mitt språk har aldrig fritagits. Trots år av kamp. Varje tillrättavisning har rivit upp stora sår. Förminskat mig till den dag jag inte orkade skriva något. Varje ord, mening, tanke, svider, gör ont. Tankarna och orden är lika fångade i mina hjärnvirvlar som det var när jag var sju. Så nästa gång du undrar varför jag inte skriver mer, så är den enda förklaringen att jag inte kan… Detta är så mycket jag förmår.

Å ena sidan tänker jag att det kanske är mitt livs största misslyckande, att jag satsade på det skrivna ordet, men inte lyckades bemästra det. Men å andra sidan tänker jag, att med alla de skrivna ord vi dagligen översköljs av, spelar det kanske mindre roll om en skriver mindre. Eller inte alls.

Men nu tänker jag i alla fall försöka göra ett till utbrytningsförsök. Kanske finns det trots allt en Houdini i mig. Min idé är att försöka skriva så ofta som möjligt. Banka orden ur mig. Om jag misslyckas även denna gång har jag lovat mig att försöka finna en annan väg… Vilken vet jag inte själv.

Slut. Det gick. Att skriva till slut(et).

Way