viewpoint-east.org

Category: by sophie engström

  • Dagens anteckning – 7 februari 2025

    Dagens anteckning – 7 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

    —

    Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.

  • Dagens anteckning – 6 februari 2025

    Dagens anteckning – 6 februari 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

    1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

    Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

    Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

    Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

    —

    Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”

  • Dagens anteckning – 5 februari 2025

    Dagens anteckning – 5 februari 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    På bottenplan bor nästan alltid en drake, som med sin lömska blick tittar upp mot de bekymmerslösa människorna. Det händer att han, eller är det kanske en hon, öppnar sitt gap och sprutar ut sin giftiga och brinnande andedräkt. Ingen går riktigt säker för draken Smok. Ovanför honom, eller om det nu är henne, dansar krakowiterna obekymrat omkring. Musikerna spelar några stumma visor, och änglarna spelar tyst på sina trumpeter. Lajkonik skymtar nästan alltid fram någonstans. Här och var kan man urskilja små scener som, om fantasin tillåter, kan skena iväg till hela berättelser. Och allt kröns av Mariakyrkans karaktäristiska torn. Ja, som ni ser på bilderna och läser denna text vet att det är krakowska julkrubbor, Szopki krakowskie, som utgör basen för dagens anteckning.

    Ni märker kanske att något fattas i ovanstående beskrivning. Ja, precis. I en julkrubba brukar ju Jesusbarnet ha en framträdande roll, men faktum är att han inte alls är särskilt lätt att finna eller iögonfallande i de krakowska julkrubborna. Inte heller de tre vise männen är lätta att hitta, även om de ofta kan avslöjas med lite gammalt hederligt detektivarbete. Desto lättare är det alltså att hitta lokala figurer så som Lajkonik eller draken Smok. Vidare syns ofta en djävul, och själv har jag vid något tillfälle hittat Stanisław Wyspiański sitta och målarkludda bakom ett hörn. I år hittade jag dessutom flera försäljare av obwarzanek krakowski, de runda bröd som säljs här runt om i stan. Jag hittade till och med flera elsparkcyklar slängda lite här och var, precis som det faktiskt förhåller sig i Kraków.

    Julkrubborna kom till Kraków från Italien redan under 1500-talet, och bestod då av levande spel. Men på 1700-talet förbjöds dessa då biskopen tyckte att spelen blivit för ekivoka. Därför började man skapa flyttbara julkrubbor, som bars runt i staden under sång, fest och glam. Under mitten av 1860-talet började man tävla om utseendet, och de fick därmed sin nuvarande särpräglade form. Fram till första världskrigets utbrott innebar tiden för julkrubborna en riktig folkfest i Kraków, men de österrikiska myndigheterna gillade inte de nationalistiska inslagen och förbjöd dem.

    Traditionen med julkrubbor återupptogs efter kriget, och blev ett mycket populärt inslag under mellankrigstiden och man började arrangera tävlingar som än idag hålls varje i december år. Entusiaster samlas därför traditionsenligt på Rynek główny i Kraków vid Adam Mickiewicz-staty för att visa upp sina kreationer. Man kan tävla i olika kategorier, så som individuellt, som familj, med en förskola eller skola och så vidare. Och under januari ställs utvalda bidrag till tävlingen ut på Krakóws stadsmuseum, dit jag går varje år för att få drömma mig bort en stund bland figurerna i Szopki krakowskie.

  • Dagens anteckning – 4 februari 2025

    Dagens anteckning – 4 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Det går inte att se i mörker, det är också därför som det är så svårt att beskriva. Och kanske är det så att vi helst blundar när det anländer, som i ett försök att värja oss mot det mörkret kommer med. Och kanske är det också därför som många inte vill se hur andra lider. Man stirrar hellre in i ljuset, men ljuset för också det med sig att man bländas och får svårt att navigera i mörker.

    Idag är det inte lika lätt att titta bort, för idag har mörkret lägrat sig över Sverige och Örebro. Jag önskar att det gick att rycka bort, som en gammal skabbig filt. Få mörkret att upplösas i en ny dag, men i Örebro kommer man länge känna mörkrets närvaro. Och det är också sådana här dagar som man blir varse hur litet Sverige är, för genast börjar vi söka i minnet efter några vi kan känna. Min faster och min kusin med familj mår fint, eller rättare sagt, så fint man kan må efter att något dylikt händer i ens hemstad.

    Och lätt att glömma, en dag som denna, är att i mörkret måste man också kunna se ljuset. Även när det bara glimtar till för ett kort ögonblick. Man kan söka ljuset i omtanken och omsorgen bland dem som inte drabbats, eller bland dem som arbetat för att förhindra en värre katastrof. I sådana handlingar finns det ljus.

  • Dagens anteckning – 3 februari 2025

    Dagens anteckning – 3 februari 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Eftersom det idag är 216 år sedan Felix Mendelssohns (1809-1847) föddes, tänkte jag att vi kunde stanna kvar en stund med honom. Igår skrev jag ju om en utsökt CD med hans pianokonserter med pianisten Jan Lisiecki. Mendelssohns första pianokonsert i g-moll (op 25) tillhör en av pärlorna i den Mendelssohnska skattkammaren. Verket skrevs 1830–31, när Felix Mendelssohn var på resa i Italien och Rom. Under denna tid påbörjade han även arbetet sin fjärde symfoni, den italienska symfonin i a-dur (op 90).

    Pianokonserten tillägnades den unga pianisten och tonsättaren Delphine von Schauroth (1813-1887), som han lär ha varit djupt förälskad i. De båda träffades första gången i Paris när Delphine var mycket ung flicka. Mendelssohn hade bevistade en konsert med den unga pianisten, och efter konserten skrev han till sin syster, tonsättaren och pianisten Fanny Mendelssohn (1805-1847), att det var en medioker konsert med en ung pianist han hade tvingats lyssna på.

    Fem år, år 1830, senare träffades Felix och Delphine igen på en soaré i München, och då hade Delphine utvecklats till en riktigt duglig pianist och därtill oerhört vacker. Felix blev blixtförälskad. Felix Mendelssohn skrev ett nytt brev till sin syster om Delphine och prisade hennes talang, men bedyrade att han då rakt inte var förälskad i Delphine. Sanningen var nog en annan, enär han besökte Delphines hem flera gånger i veckan.

    När Felix Mendelssohn några månader senare var på turné i Italien hade han svårt att släppa tankarna på Delphine, och hennes namn ska synas i marginalerna till flera av de partitur som han komponerade under sin resa i Italien. Paret träffades återigen året därpå i München, men nu hade känslorna svalnat betydligt och de hade snarare musik i tankarna när de möttes, än eventuella amorösa möten.

    Vid något tillfälle diskuterade de det pågående arbetet med Felix första pianokonsert, och under samtalets gång kom Delphine med ett uppslag till pianokonserten som fullkomligt hänförde Felix. I ett brev till systern beskrev Felix Mendelssohn att uppslaget hade en uppseendeväckande effekt, och det hamnade således i partituret till nämnda pianokonsert.

    Ingen vet dock var man kan hitta Delphines idé. Felix Mendelssohn angav nämligen aldrig var den fanns i pianokonserten, eller hur den var utformad. Man får helt enkelt lyssna och välja det parti som har en uppseendeväckande effekt. Mitt val landar på det parti i första satsen (c:a 3.40 in) som syns i bilden nedan, men det är ju bara i min fantasi.

    —

    Bilderna föreställer en teckning signerad Felix Mendelssohn från Amalfi, som tillkom under hans resa i Italien, mitt val av Delphine-passage samt Felix och Delphine själva.