Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.
När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.
Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.
Ord är som snö, lömska till sin karaktär. Singlar ner och landar, men innan man vet ordet (!) av är de puts väck, och bara en blöt fläck finns kvar. Kanske beror det på att tankarna hos oss som bor i en stad, har en tendens att rusa fort och alltför lätt förbi. Ibland känns det som om mina tankar imiterar stressade storstadsmänniskor som susar fram i sina plåtlådor, med siktet inställt på något vagt framåt, framåt.
Jag sätter mig därför på en buss, och flyr stadens jakt, för den polska landsbygden. Varje gång jag kommer till den polska landsbygden blir jag som nyförälskad, och kan inte se mig mätt på de mörka åkrarna vars plogade vintervila ser ut som nyborstad kattpäls. Trädens yviga frisyrer täcker den kala åsens hjässa där borta i fjärran. Ett inre lugn sprider sig över mina tankebanor.
Men så ser jag något som får mina tankar att frysa till is. Det jag ser är några mindre regelbundna mönster i marken. Stora gropar tillsammans med mindre högar. Sedan jag flyttade till Polen har jag lärt mig att det är vildsvinens lämningar. Det är en så pass vanlig syn att jag ser rester efter deras olika skrovmål på varje utflykt ut ur staden. Ibland går det faktiskt att finna spår av vildsvin även mitt i stan. Jodå, det är sant. Jag har till och med sett spår efter vildsvin i mitt eget kvarter.
Jag vet inte riktigt hur polacker egentligen ser på sina vildsvin och jag vet inte heller i vilken omfattning dessa jagas. Om vildsvinen jagas så är det i alla fall av ett litet fåtal polacker. Ungefär 260 000 polacker har tillstånd att ha vapenlicens, vilket är mindre än 0,5 % av Polens befolkning. Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige har ungefär 6 % av befolkningen vapenlicens (c:a 580 000 personer). Nu är kanske en jämförelse mellan Sverige och Polen inte helt rättvis. De båda länderna skiljer sig mycket åt då det gäller folktäthet och djurliv. Men det kan komma som en överraskning för några av er att i grannlandet Polen är det inte lika vanligt med jakt.
Nå, låt oss återgå till vildsvinen. De rubriker jag ser i polsk dagspress som rör vildsvin är när de skapat uppståndelse på någon badstrand eller i en stadskärna. Jag har sett filmer där polacker med roade miner står och följer vildsvinens framfart, men jag vågar inte påskina att dessa filmer säger mycket om polackernas attityd till djuren. Det finns säkert många polacker som fruktar vildsvin lika mycket som jag gör, tänker jag och erkänner för mig själv att jag inte känner mig helt lugn förrän jag ser stadsbussens framlyktor lysa upp vägen, stanna vid min hållplats och i rasande tempo transportera mig hela vägen hem till stan.
Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.
Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.
Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.
En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.
Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.
Februarihimlens disigt, mjuka leende lockar ut människorna från deras gömmor. Lite misstroget ser vi upp mot skyn, där himlen har vävt ett band av snövita molnbollar. Och över Wisła lägger himlen ett gråvitt skimmer, som sträcker sig upp över skogens träd och hela vägen tillbaka till februarihimlens leende. I avsaknad av snö strör februari ut yrvakna och blygsamt nigande snödroppar. Men trots att allt detta associeras med våren upptas mina tankar av vintern och då särskilt den lilla istiden. Jag vet inte varför denna tidsperiod har tagit mina tankar i besittning under den senaste tiden. Kanske beror det på att ämnet klimatförändringar verkar blomstra i vår samtid, ett ämne som tillhör den mest stabila grenen på det träd av våra samtidstankar som berör fascinationen för vår möjliga och snara undergång.
Lilla istiden var också en klimatförändring, om än mycket långsam, den varade i hela 500 år. Den var dessutom inte global, utan tycks främst har drabbat Europa och Nordamerika. För de flesta som levde under denna period var klimatförändringar nog inget samtalsämne. Kylan var antagligen bara ett faktum som pågått i generationer och man förväntade sig nog inte heller något egentligt slut på den. Men tankarna hos dåtidens människor måste ha upptagits en del av de stränga vintrarna.
Om det var därför som poeten Wilhelm Müller (1794-1827) skrev dikterna som Franz Schubert tonsatte till sin “Winterreise” (D. 911, piblicerad år 1828 som Op. 89) låter jag vara osagt. Vad jag däremot vågar drista mig till att påstå är att få har lyckats beskriva vinterns obarmhärtlig karaktär så som han. Denna sångcykel, med sina 24 sånger, kan få mitt blod att isa, men inte enbart beroende på Müllers dikter, utan även på Schuberts mästerliga tonsättningar. Pianots toner bildar iskristallernas klang, och den ensamma sångarens ljuder kargt och faktiskt huttrande. Man fryser hela vägen in till kroppens mest bortglömda gömsle. Men samtidigt är sångerna så oerhört intagande vackra att jag rent av kan sakna vintern när jag lyssnar till Winterreise.
Det går inte att välja en av sångerna utan att känna att jag behandlar de andra missunnsamt, men om jag måste väljer jag den sjuttonde sången, “Im Dorfe” (“I byn”).
“Es bellen die Hunde, es rascheln die Ketten;
es schlafen die Menschen in ihren Betten,
träumen sich manches, was sie nicht haben,
tun sich im Guten und Argen erlaben:
Und morgen früh ist alles zerflossen.
Je nun, sie haben ihr Teil genossen
und hoffen, was sie noch übrig ließen,
doch wieder zu finden auf ihren Kissen.
Bellt mich nur fort, ihr wachen Hunde,
laßt mich nicht ruh’n in der Schlummerstunde!
Ich bin zu Ende mit allen Träumen—
was will ich unter den Schläfern säumen?”
Mina kunskaper om 1800-talets tyska är ytterst bristfälliga och jag vågar mig inte på någon översättning av raderna ovan, men fann denna översättning till engelska:
“Dogs are barking, their chains are rattling.
People are asleep in their beds.
They dream of plenty that they have not,
find both good and evil to refresh them:
and next morning it has all vanished.
But then, they have enjoyed their share
and hope was left over
will still be found on their pillows.
Bark me away, you watchdogs!
Let me not rest in these hours of slumber!
I am done with all dreaming;
why linger among those asleep?”
Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.
Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.
Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.
Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
