Snö verkar ju vara ett tema för mången samtal just nu. Om man tittar på en karta över snötäcket i Europa kan man klart och tydligt skönja att en stor del av kontinentens norra del faktiskt har lagts under ett vitt lager av snö. Men om man tittar lite närmare på kartan ser man också att en plats faktiskt sticker ut, och det är Kraków. Här finns just nu praktiskt taget ingen snö alls. På fälten utanför stan syns dock små vita strimmor av snö, men in till stan vågar den sig tydligen inte.
Men trots avsaknaden av snö har en frostig kyla lagt sig över staden, vilket ju också anstår en månad som januari. På polska heter januari “styczeń” och enligt vissa teorier anspelar ordet just på kyla och frost. Men det finns också andra tolkningar, som istället menar att ordet kommer från verbet “stykać się” som betyder att mötas eller kontakta. Enligt denna logik skulle styczeń syfta på mötet mellan det gamla och nya året.
Om vi tar oss österut till ukrainskan, så möter vi istället ordet “sitjen'” (січень) som beteckning för januari. Ordet sitjen’ kan härledas till ett fornöstslaviskt ord för skära eller hugga. Detta kommer sig av att man i gamla tider ofta avverkade skog under januari, när det inte fanns annat att företa sig i jordbruket. Enligt Wikipedia har tydligen även det kroatiska ordet för januari samma härkomst, men om detta språk vet jag dessvärre mycket lite. Jag har dock hört andra förklaringar från ukrainare till ordet sitjen’, som menar att det kommer från ordet för kyla. Men kanske är detta dock en sammanblandning med det belarusiska ordet för januari, som lyder “studzen'” (студзень), vilket betyder just “kall”.
Men hur är det då med den ständigt så egensinniga och egendomliga litauiskan? Vad kallar kallar litauerna innevarande månad för? Jo, de kallar januari för “sausis”, vilket enligt källor ska betyda “torr”. Litauerna utgår nämligen från att den kallaste månaden på året är just torr. Egentligen syftar de inte på klimatet som sådant, utan faktiskt på snön, som de å det bestämdaste menar är som torrast när det är som kallast. Tänk, där ser man! Som skåning har jag fått lära mig att snö kommer i formerna blötsnö eller snöblandat regn som sedan blir slask och töväder.
Vad katten kallar januari för är dock oklart. Som svar på frågan gav hon mig följande inte särskilt talande nosuttryck.
Som ni säkert redan känner till firas ukrainska skriftens och språkets dag idag dem 27 oktober. Dagens instiftades faktiskt först 1997, vilket ger en tydlig fingervisning om hur förtryckt ukrainska språket var fram till självständigheten 1991.
Det var dock inte enkom under den kommunistiska tiden som språket var lagt i bojor, då språket hade missgynnats av praktiskt taget alla härskare dessförinnan. Under den tidiga Polsk-Litauiska samväldets tid (ungefär till sekelskiftet 1600-talet) var ukrainska, som då ofta kallades för rutenska, administrativt språk i de områden som ligger i dagens Ukraina. Men i och med att man slöt unionen i Lublin 1569 påbörjades en långsam polonisering av området och ukrainskan trängdes undan till förmån för polska språket.
När dessa delar av dagens Ukraina erövrades av tsarryska imperiet drogs snaran åt ännu hårdare, med två olika dekret där det senare, från 1876 (kallat Ems-förordningen) förbjöd i det närmaste all ukrainska i tryckt form, samt att språket inte fick undervisas i skolan. Den ryska makten var så pass paranoid att inte ens musikpartitur med ukrainska språket fick tryckas.
Under inledningen av den sovjetiska tiden luckrades lagstiftningen upp och en kortvarig period med ukrainifiering, alltså återinförande av ukrainska språket, tilläts. Men detta pågick bara under några få år innan Stalins skräckvälde tog vid och en skoningslös jakt på alla ukrainska intellektuella och företrädare för språket inleddes, vilket innebar att dessa företrädare fängslades och många fall även mördades. Under senare delen av Sovjetunionen menade makthavarna att det var en vänskaplig symbios mellan ryska och ukrainska, men det var egentligen bara något som stod på pappret. I praktiken gynnades ryskan framför ukrainskan.
Det här förtrycket av ukrainskan har lett till att språket genom århundradena har trängts undan och ukrainarna har på många sätt fråntagits rätten till sitt språk. En konsekvens av detta är att ryska språket dominerar i vissa regioner. Det var mot denna bakgrund som man tog beslutet 1997 att instifta en dag till ukrainska skriften och språket. Fram till 2022 firades dagen den nionde november eftersom den ukrainska ortodoxa kyrkan på den dagen hedrade författaren Nestor som levde på 1000-talet. Nestor skrev den viktiga Nestorskrönikan som bland annat beskriver Kyjivrikets tillkomst och vikingarnas handelsvägar. Men 2023 flyttades dagen till den 27 oktober och bytet av dag berodde på, för att göra en lång historia kort, att den ortodoxa kyrkan i Ukraina bröt med patriarken i Moskva.
Nåväl, detta är min hyllning till ukrainska språket який я дуже люблю і часто сумую за ним у роті та голові.
4 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Sumy oblast eller Sumsjtjyna.
Psel och Tjechov
Från Charkiv tar vi norrut till Sumy oblast, eller kanske hellre det ukrainska tilltalet Sumsjtjyna. Vi landar mitt i stan och stannar till en stund för att njuta av floden Psels säregna flöde. Första gången floden omnämns var i Nestorskrönikan som tillkom 1113. Många har frågat sig varifrån flodens besynnerliga namn härstammar, och det finns de som menar att floden fått sitt namn från det grekiska ordet för mörker (psellos), enär vattnets färg är mörkt, ja, nästan svart.
Men i Sumy finns förstås även annat att företa sig. Man kan exempelvis besöka Anton Tjechov-museet. Under några sommarmånader i slutet av 1880-talet bodde Tjechov med familj i ett annex till stor herrgård här i Sumy. Herrgården ägdes av familjen Lyntvarovy, och de var en välkänd kosackfamilj, och som alla hyste en stor kärlek för Ukraina, det ukrainska språket och dess kultur.
Det finns källor som gör gällande att Tjechov kan ha varit ukrainare. Enligt dessa källor ska han vid tillfälle ha sagt att han var “lillryss” (som ukrainarnas nedsättande epitet löd på denna tid) och att han talade “lillryska”. Det är inte alls omöjligt. Tjechov föddes nämligen i Taganrog, som ligger vid Azovska sjön, i dagens Ryssland, och absolut inte fjärran från Ukraina. Ukrainska språket återfanns dessutom i det området, så om Tjechov sa att hans modersmål var ukrainska behöver det inte alls vara osant. Men det kan ju också vara så att han försökte göra sig märkvärdig, det har ju hänt förut.
På Lubicz, strax intill Krakóws opera, står en äldre villa och åldras med inte riktigt så mycket värdighet som man skulle önska. Putsen har rasat på sina håll, och en vacker dekoration på husets framsida har tyvärr blekts av tidens tand. Men trots det drar villan till sig den förbipasserandes uppmärksamhet. Kanske är det för att dess fysionomi skvallrar om fornstora dagar.
Och mycket riktigt, här går det att finna saker av intresse. På husets ena sida sitter en plakett. Den förkunnar att här bodde minsann den store Vasyl Stefanyk. Ett namn dessvärre okänt för det stora flertalet från våra breddgrader. Men på andra sidan gränsen, alltså i Ukraina, är han en välkänd figur.
Vasyl Stefanyk föddes 1871 i den lilla byn Rusiv, som ligger strax norr om gränsen till Rumänien, och som då låg i Galizien, det Habsburgska rikets periferi. Han kom från en förhållandevis rik bondefamilj. Redan i unga år hade han problem med sin far, så tillvida att de tyvärr aldrig riktigt kom överens. Hans mor var den han tydde sig till, och det var hon som uppmuntrade honom. Som barn fick han tidigt bekanta sig med de ukrainska folksångerna, sagorna och berättelserna som förekom i Pokuttja, alltså de trakter där han växte upp. Sagorna och sångerna var ofta befolkade med mystiska väsen och skeenden, vilket fascinerade den unge Vasyl, och kanske inspirerade en av hans framtida yrkesbanor.
Som sjuåring skickades han till skolan i den större staden Sniatyn, och därefter till Kolomija. I den senare skolan blev han enligt egen utsago utsatt för regelrätt mobbning för sin kortväxthet. Kanske var det då han la grunden till sin avsky mot orättvisor. I gymnasiet träffade han aktivisten, kvinnosakskvinnan och författarinnan Anna Pavlyk, och det var hon som visade honom vägen in till den ukrainskspråkiga litteraturen, samt ukrainarnas kamp för sina rättigheter. I gymnasiet fick han dock inte lära sig något om ukrainsk kultur, enär inte ens språket fanns på schemat. Hans engagemang för den ukrainska frågan ledde dessvärre till att han slutligen relegerades från skolan i Kolomija, och han flyttade till Drohobytj, där han sedermera fick sin gymnasieexamen 1892.
Den som är bevandrad i Galiziens geografi, tror nog att han nu begav sig till Lviv (då Lemberg) för att studera. Men så var inte fallet. Vasyl Stefanyk flyttade till Kraków, och skrev in sig på den medicinska fakulteten på Jagiellonska universitetet. Det skulle dock visa sig att Vasyl inte föredrog att bota människors fysiska tillkortakommanden, ety han istället började fördjupa sig i polsk litteratur och kultur. Han blev ett välkänt namn i de konstnärliga och litterära sällskapen, och han blev också nära vän med flera inom Unga Polen (Młoda Polska). Det var också här i Kraków som han inledde sina första trevande försök som författare. Under några intensiva år efter sin tid i Kraków, skrev han de verk som han idag är ihågkommen för.
Väl hemkommen till sina hemtrakter hade han ständigt återkommande gräl med sin far, som vägrade stödja sonens författarambitioner. Mitt i all bedrövelse gick hans mor bort och Vasyl drabbades av en djup depression. Poeten Lesja Ukrajinka, som mötte honom i Tjernivtsi 1901, noterade hans nedstämdhet, samt hans tilltagande skrivkramp och överdrivna självkritik. Men redan tre år senare lyste lyckan mot honom igen, då han gifte sig med sin stora kärlek, Olha Hamorak. Bröllopet stod i Lviv, på hotell Wanda, och bland gästerna återfanns den store författaren och frihetskämpen Ivan Franko.
Det var just under denna tid, vid sekelskiftet 1900, som han stod på höjden av sin litterära karriär. Efter 1905 skulle det dröja ända till 1916 innan han publicerade nya verk. Vasyl Stefanyk var nämligen lika mycket politiker och frihetskämpe som han var författare. 1908 valdes han således in i det Habsburgska rikets parlamentet. Där satt han ända till hela det stora imperiet slets sönder av inbördes splittring och yttre angrepp. Under den mycket korta tiden för Västukrainska folkrepublikens existens (1918-19) var han vicepresident, och i den Ukrainska folkrepubliken (1918-21) hade han en uppburen ställning. När så det första självständiga Ukraina besegrades av polska och sovjetiska styrkor, införlivades de västra delarna i Polen, emedan de östra delarna blev inlemmade i Sovjetunionen. Vasyl Stefanyk hamnade följdaktligen i den sistnämnda. Han utnämndes bland annat till västra Ukrainas viktigaste författare av sovjeterna, men Vasyl Stefanyk vägrade ta emot utmärkelsen och prispengarna i protest mot den orkestrerade svältkatastrofen Holodomor, som 1932-33 drabbade bönderna i östra Ukraina. Tre år senare, år 1936, gick Vasyl ur tiden på samma plats som han föddes. Därmed hade han slutit cirkeln.
Vasyl Stefanyks författarskap består främst av noveller, några av dem bara någon sida lång. Han skrev (minst) 59 stycken noveller och oräkneligt antal dikter. Hans författargärning kretsade kring de ukrainska böndernas svåra liv och deras ofta utsatta situation. Hans hjältar brottas med både stora och små livsfrågor, och vi får följa dem genom att ta del av deras inre röster. Det var inte ovanligt att Vasyl Stefanyk använde dialektala uttryck, vilket inbegriper en del besvär för de översättare som ger sig i kast med hans litterära alster. Bland hans mest betydande verk återfinns Den blå boken (Синя книжечка) (1899), och åren därpå kom Stenkorset (Камінний Хрест) (1900), Vägen (Дорога) (1901) samt Mitt ord (Моє слово) (1905).
Den stora villan på Lubicz, där Vasyl Stefanyk bodde under sin tid i Kraków, tittar dystert ut på den trafikerade vägen. På hans tid var den säkerligen också trafikerad, men då låg villan i stadens utkant, och vi kan anta att här ändå rådde en lantlig atmosfär. Något som nog passade bondsonen från Rusiv.
Någonstans i läroboken Rivstart A1-A2 ger författarna de hugade studenterna ett tips, lyssna på svenskarna på bussen, tunnelbanan, spårvagnen osv. Boken riktar sig främst till studenter som studerar svenska i Sverige, och jag brukar alltid försöka komma på alternativa lösningar till mina studenterna som studerar svenska utomlands. De kan ju lyssna på P3 eller P4. Där pladdrar de ju på ungefär som folk gör i fikarummen, säger jag full av entusiasm. Men jag tror tyvärr inte att mina artificiella förslag är lika givande som att lyssna på svenskarna när de pratat helt avslappnat, utan en mikrofon i ansiktet.
Nåväl, det här tipset har jag i alla fall tagit med till mina egna polska studier. Jag tjuvlyssnar på nästan vart enda krakowit jag möter. Det är lärorikt så tillvida att jag får höra satsmelodi och de olika egenheter som polska språket besitter, så som de nasala ljuden eller alla uppsättningen av tj-ljud (som jag i sanningens namn inte alls kan höra så stor skillnad mellan).
Samtalsämnena är däremot inte alltid lätta att böka fram, men ganska ofta verkar de handlar de om helt vardagliga ting, och om Kurwa. Nej, kurwa är ingen högt uppsatt politiker, eller någon annan känd person (även om deras namn ibland ackompanjeras av kurwa). Kurwa är ett skällsord som jag helst inte vill översätta. Eller rättare sagt, jag kan inte översätta det, ty det verkar verkligen betyda allt från prostituerad till både det kvinnliga och manliga könsorganet, och mycket annat däremellan. Jag skulle alltså således aldrig ta det i min mun, trots att det kurrar härligt i mitt inre. (Jag lägger särskilt betoning på r:et. Kurrrrrwa. Ungefär så.)
Någonting som gatans språk i alla fall förtäljer är att kurwa är en del av den polska folksjälen. Det uttrycks nog oftare än man säger żurek, en surkålssoppa som är en polsk specialitet. Praktiskt taget varje dag hör jag kurwa. Vissa dagar ofta. Som idag till exempel, då de kraftiga vindarna och det piskande regnet ställde till det för oss i Kraków. Jag hörde de två orden kurwa och wiatr (vind) väldigt många gånger.
Jag uppskattar verkligen hur man säger ordet kurwa. Ofta drar man lite på munnen, och med ett snett leende säger man “kurwa”. Jag är faktiskt väldigt ledsen att jag aldrig kommer att kunna säga det där ordet på ett trovärdigt sätt. Man måste ha polskt blod i ådrorna för att få det att låta äkta, antar jag.
Nå, varifrån kommer då detta ord, undrar du nu. Om det tvistar de lärde. Det finns flera teorier, men en är att ordet bär släktskap med det slaviska ordet för kycklingar (kury). Men det finns andra forskare som menar att ordet härstammar från ett gammalt ord för “ensam kvinna”. Det är därför som kurwa nu associeras med prostituerade, menar denna teori som ändå får mig att skratta till. Ordet har däremot ingen koppling till det latinska ordet curvus, som betyder krokig. Ordet förekommer för övrigt inte bara i polska, utan återfinns även i bland annat ukrainskan och jiddisch!
Ordet har vidare mycket gamla anor, och uppstod i sin nuvarande form redan under 1500-talet. Beslutsfattare har vid många tillfällen försökt att förhindra polackerna från att använda detta deras (förefaller det mig) älsklingsord. Under den kommunistiska tiden censurerades det från skönlitteratur och film. Det hindrade dock inte exempelvis författaren Marek Hłasko. I en novell från 1954 skriver han följande mening: “A cóż ty, kurwo, wiesz o życiu? Czy ty, kurwo, czytałaś Dostojewskiego?” – vilket betyder ungefär “Och vad vet du din prostituerad/kvinnligt alternativt manligt könsorgan/etc (=kurwo) om livet? Har du fan (=kurwa) läst Dostojevskij?”
Idag är dock kurwa ett de mest frekventa skällsorden. Sedan 1990 har dessutom användningen gradvis ökat, och tillhör ett av de viktigare inslagen i polackernas kommunikation. Ja, det slår i alla fall lingvisten Magdalena Hądzlik-Dudka fast. Och jag kan utan svårighet hålla med henne. Kurwa hör jag nästan lika ofta som dziękuję (tack) och do widzenia (adjö/hejdå). Fast bara nästan, ty jag hör det främst när jag rör mig på gator och torg. På universitetet har jag bara snappat upp det vid några enstaka tillfällen. Det som är märkvärdigt dock, är att jag nästan uteslutande hör det i nominativ. Kurwa kan faktiskt böjas i både i plural och i alla kasus! Marek Hłasko använde ju kurwa i vokativ, alltså kurwo, men det har jag aldrig hört. Och varför hör jag det aldrig det i exempelvis lokativ singularis, “w kurwie”. Ganska snyggt, men frågan är vad det förmedlar… Hmm….
I vilket fall som helst, nu förstår ni nog varför polackerna alltid ler lite i mjugg, när de hör Kungens kurva. (Som visserligen ska ha en ganska ekivok historia.) Och man kan ju undra om författarna till Rivstart A1-A2 verkligen tänkte på alla svenska svordomar som far genom luften i det offentliga rummet, när de kom på att tipsa studenterna om att tjuvlyssna. Något får mig att tro de inte tänkte på det, men jag tycker ändå deras tips är alldeles förträffligt. Ty man lär sig ju i alla fall något nytt om språket när man djupdyker bland svordomar. Jag har till exempel lärt mig att det finns 14 former av kurwa och att ordet faktiskt har en väldigt gedigen historia. Trots att det inte ens finns med i min ordbok…
“Jag talar gärna polska, istället för engelska”, säger mannen till expediten i bageriet där jag sitter och avnjuter en kopp kaffe. Jag ler lite i mjugg åt samtalet, eftersom jag helt nyss haft samma språkliga batalj med kvinnan bakom disken. För undertecknad tycks det helt enkelt som ett bättre alternativ att försöka tala polska i Polen, än att genomlida ett samtalsutbyte på bruten engelska.
Expediten är dock inte lika tillmötesgående mot mannen, som hon tidigare var mot mig. Hon svarar helt kort att polska är ett mycket svårt språk att lära sig. Mannen lommar lite modvälld med sin bricka med kaffe och smörgås till ett bord, och sätter sig med en tung suck. Han ser ut att ha tappat något av sin motivation. Kanske har han hört samma olidliga fras många gånger idag…
Jag funderar på att sträcka ut en hand, och ropa något glatt tillrop om att han ska kämpa på. Men hans ansiktsuttryck säger mig att det just nu inte är lägligt. Han vill nog slicka sina sår i ensamhet.
Jag hör också själv ofta den där frasen, att polska är oerhört svårt att lära sig. Som om polackerna ville ha sitt språk för sig själva, och inte alls vill dela med sig av språkets skönhet och förunderlighet. Är det så svårt att förstå att vi verkligen vill lära oss ett språk som exempelvis kallar toffel för “pantofel”, emedan “pantoflowa poczta” betyder djungeltelegraf?!
Eftersom jag har bott i Lviv förvånas jag dessutom av att jag, som språktörstig individ, inte får fler glada tillrop. I Lviv gick det nämligen inte en dag utan att någon berömde min ukrainska, eller uttryckte glädje över att jag, som inte har några rötter i landet, ville lära mig deras modersmål. De blev glada, och kände sig stolta och kanske till och med hedrade.
Det här lvivianska förhållningssättet är något som polackerna borde ta efter. Det skadar inte att uppmuntra, om än bara lite. Jag tror nämligen inte att någon polack ännu dött av att uppmuntra andra för mycket.
Det händer dock att jag får höra äkta och uppmuntrade tillrop här i Kraków. Som när vår lokala grönsakshandlare faktiskt log ett litet, litet snett leende, när jag uttalade ordet sześć (som betyder siffran sex) helt korrekt. Men i allmänhet uppfattar jag det som om de flesta vill 1) briljera med sin brutna engelska 2) tror att det går fortare om vi talar engelska (vilket jag vis av erfarenhet vet inte alltid är en korrekt slutsats).
Det slår mig plötsligt att det är exakt samma situation för mina studenter som åker till Sverige. Jag har otal gånger hört hur de beklagat sig över att svenskarna inte vill prata svenska med dem. Mina studenter har även vittnat om att de fått frågan varför de pluggar svenska. Svenska är ju ett så litet och obetydligt språk, menar svenskarna. Jag har dessutom ofta själv fått frågan varför studenter utomlands vill plugga svenska. När jag svarar att det förhåller sig med den saken ungefär som att många i Sverige studerar exempelvis franska, spanska, tyska, isländska, kinesiska etc på svenska universitet, får jag en misstrogen blick till svar. “Men svenska är ju ett så ointressant och tråkigt språk”, säger blicken. (Vilket i sin tur är en följd av att vi redan i skolan får lära oss att vårt modersmål är fattigt, saknar synonymer, talas av en handfull stollar, samt att vi är så duktiga på engelska – allt det där är faktiskt en sanning med modifikation.) Så vi i Sverige är inte mycket bättre än polackerna. Eller rättare sagt, vi är lika usla på att uppmuntra till språkinlärning, men vi är usla på ett annat vis.
Faktum är att polska inte alls är det svåraste språket att lära sig, även om det visserligen inte är lika lätt som exempelvis engelska. De tio svåraste språken att lära sig är, enligt Unesco, i tur och ordning 1) kinesiska 2) grekiska 3) arabiska 4) isländska 5) japanska 6) finska 7) tyska 8) norska 9) danska 10) franska. Och polska då? Nä, det är inte med. Så nästa gång jag snubblar över någon polack som hänvisar till att polska är ett så svårt språk, ska jag svara: Tak, ale język fiński jest trudniejszy (Ja, men finska är svårare). Och även om det inte är fullt korrekt uttryck (enligt polska språkets alla konster med uttal och grammatik), så är det ändå fullt begripligt. Kanske lämnar jag då i alla fall ett litet frö till eftertanke hos den jag möter. En eftertanke som förhoppningsvis leder till att den tilltalade förstår hur enfaldigt det är att försöka trycka ner en inlärare i skorna, bara för att de är nyfikna och vill lära sig ett annat språk.
Det är nog det jag borde sagt till den där mannen på bageriet, men inte gjorde eftersom jag inte hade tänkt ut allt det här då. Jag utgår i alla fall från att han hade fått sig ett gott skratt.
“Låt oss hellre prata på ryska”, sa den vänliga damen idag på marknaden. Jag har precis valt en skrikig lila och svart plastmatta med zebraränder till mitt kök. Jag är lika förvånad över mitt eget val av matta, som jag är att höra henne yttra det. För det är nämligen inte första gången. Jo, att jag väljer en så djärv och punkig köksmatta. Det är verkligen första gången. Nej, jag syftar på att hon ber mig tala på ryska.
Här förleden fick jag höra en nästan identisk fras yttras. Det var när jag köpte ärtor på tråd av en liten vänlig kvinna som tandlöst satt och sålde små skott av denne suckulent. “Det är bättre om vi talar ryska”, förkunnade hon. “Men jag talar bättre på ukrainska än på ryska”, svarade jag snabbt. “Fast jag tycker inte om ukrainska. För mig är det bättre med ryska”, förtydligade hon. Hennes kollega, som stod och sålde tulpaner, biföll henne och menade att ryska är mycket bättre, ja, kanske inte generellt, men just vid det här tillfället. Som kund kände jag att det var bättre att följa hennes uppsatta önskemål. Annars skulle jag kanske inte få köpa de där ärtorna på tråd, som jag så hett eftertraktade.
De här två händelserna säger givetvis ingenting om skeendenas förhållande i Lviv. Det är med största sannolikhet bara en slump att jag mötts av detta två gånger på mycket kort tid. Vid båda tillfällena har det rått trevlig och familjär atmosfär, som det ofta gör när man handlar av damer som dessa på marknaden. Jag kunde inte urskilja någon aggressivitet, eller ilska. De båda fraserna uttryckes som om det vore det mesta självklara i världen. Nå, i alla fall i Lviv.
När jag idag vandrade hem med min punkiga plastmatta under armen, så blev jag tvungen att spekulera över varför jag hört ovanstående önskemål yttras två gånger på kort tid. Jag funderade på om någon annan sagt till dem att de borde tala ukrainska, så som jag har hört andra ryskspråkiga ukrainare vittna om. Alla som vittnat om det för mig har dock alltid påpekat att de aldrig upplevt något hot. De som påpekat har snarare sagt att det är bättre att tala ukrainska.
Min slutsats, som jag kom fram till ungefär samtidigt som jag satte nyckeln i dörren till min lägenhet, var att de antagligen sa så till mig eftersom jag är utlänning. Utlänningar kan ändå ganska ofta ryska. Jag har dock mycket svårt att föreställa mig att de skulle ha samma replikväxling med någon ukrainskspråkig ukrainare. Men jag är utlänning och är därför mer flexibel.
De båda damerna funderar givetvis inte över att jag under mina år här verkligen kämpat för att sudda ut alla ryska rester som jag bunkrat. Jag skulle säga att jag varit förhållandevis framgångsrik, då de båda damerna satte mig ordentligt på pottan. Jag kan helt enkelt inte tala ryska. (Faktum är att jag antagligen aldrig riktigt haft förmågan att uttrycka väsentligheter på ryska. I min mun har språket förvandlats till något gutturalt, och har knappast haft likheter med ryska.)
Nu, när jag sitter här och lyssnar till Händels “Orlando” (HWV 31) så känner jag ändå att jag måste ifrågasätta de båda damernas önskemål. Vad är det som säger att jag kan ryska bara för att jag talar ukrainska? Jag känner faktiskt flera utlänningar som är duktiga på ukrainska, utan att ha några kunskaper i ryska! Och nu känner jag att jag nästan blir arg. Tänk er själva, om någon i Stockholm hade yttrat att det är mycket bättre med danska, och utgått från att du kan snacka på den rotvälskan helt obehindrat! Fast det där med rotvälska är jag inte så säker på. Danska är fint, men jag skulle bli lite förbryllad om någon antog att jag behärskade det, enkom av den anledningen att jag talar svenska!
Men vid närmare eftertanke så är jag inte alls arg. Det går nämligen inte att bli arg på dessa damer på marknaden. De är så bedårande familjära, och ömmande. “Håll upp mattan så att den inte hamnar på det smutsiga golvet”, sa damen när hon skulle rulla ihop plastmattan idag. Och ni skulle höra den tandlösa kvinnans förmaningar om hur jag skulle sköta ärtorna på tråd. Det var både ett tal till mig, och en öm avskedsrit till det lilla skottet.
I min trappuppgång finns denna brevlåda med det ryska ordet för “post” präntat. Men handtaget är borta, och dörren går inte längre att öppna. Ungefär så är det för mig och ryska språket.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
