viewpoint-east.org

En trudelutt om att handla på ukrainska

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Väl framme vid den minimala kassan börjar den procedur som alltid förekommer här när kassören ska mata in priserna på de varor jag köpt. Det hela påminner om en dans i liten labyrint. En vara hamnar där, då är den klar. Den andra på samma plats, men nej, den är inte färdig att lyftas ner i min ivrigt gapande tygkasse. Det är en pysslande och pusslande. När förvirringen är som störst visar det sig att allt är klart och jag kan packa ner allting. Men nej, betalningen måste komma först. Jag hänger den omättade kassen på ena armen, och gräver runt i ryggsäcken. För nu är det bråttom. Det här är något som upprepas varje gång jag ska handla. Ekvationen är alltid omöjligt, men löser sig alltid mirakulöst.

Det märkliga är att jag nu fullkomligt har anpassat mig till denna obekväma ordning som råder när man ska handla på någon av alla snabbköp i Lviv. Tidigare kunde jag känna en fullkomligt överväldigande irritation över att det var tvunget att vara så fullkomligt oorganiserat. Mitt svenska jag, som har lärt mig att all friktion är av ondo, hade inga svårigheter att hitta svavelosande besvärjelser över den här ukrainska tolkningen av hur begreppetsparet “handla mat” skulle gå till.

Men det var då det. Nuförtiden har jag inga som helst problem med det här. Jag har nämligen kommit på hur det hela är uttänkt.

Det ligger helt enkelt i sakernas natur att det ska vara opraktiskt att betala och packa ner varorna. Det är nämligen så som själva handlandet är förskaffat. Det är opraktiskt. Det ska inte vara enkelt. Och tänk om det vore som i Sverige. Där har vi inrättat långa transportband, som är så långa att vi slipper all beröring med med den förskrämda kassören/kassörskan på andra sidan. Vi avskiljs dessutom av en hög och respektingivande pulpet där man ska sköta sin betalning. Betalar gör man med kort, så där med slipper man ännu en beröringspunkt. Om man nu tänker sig att man ska betala kontant, finns det ofta en stor låda där man kan mata in pengarna. Men på samma sida som jag står finns ju andra kunder. Dessa vill jag inte heller beröra. Inte ens mina varor ska vidröra mina medkonsumenters varor. Därför finns den fiffiga kundpinnen. När jag kommer ut från affären kan jag ha gjort det utan att sagt mer än “tack” till någon annan levande tingest. Ibland händer det är jag inte ens sagt tack. Det är när jag handlar på nätet. Då är det garanterat beröringsfritt. Helt utan mänsklig kontakt. (Om man handlar på nätet i Ukraina kan man kallt räkna med att någon ringer efter någon minut, för att kontrollera att man verkligen har beställt det man beställt. Hur skulle de se ut, om man handlade utan att munhuggas lite om saken?)

I Ukraina är det alltså helt motsatt när man handlar. Det vore fullkomligt chockerande om en enkel inhandling genomfördes utan några bryderier. Det är ett fröjdsamt tafsande, tjafsande, prasslande. Jag minns tydligt att jag för länge sedan tänkte ut lömska planer på hur ukrainarna kunde effektivisera så som man gjort i Sverige. Jag inbillade mig nämligen att alla här skulle bli lyckligare utan allt tjafs. Nu inser jag att det just är allt tjafs som gör att jag känner att jag lever. Att jag blir hel genom att strula och tjafsa. Ty någonting snart sagt alla lvivianer kan, så att det att möta detta krångel med ett leende. Men för att nå dit måste du faktiskt tillåta dig att fullkomligt assimileras, och inte tro att den svenska modellen passar alla. För även om vi tror att vi är bäst på allt, så kan jag lova er att lite kaos vid kassan, ibland ett leende, ibland ett ilsket fräs, ibland ett gläjdjerusigt tjoande, faktiskt fungerar väldigt bra. Det är inte ett sämre sätt att leva på. Bara lite annorlunda från det vi är vana vid. Och så betyder det att vi får uppleva lite beröring, vilket tar tid att vänja sig vid, men är rysligt trevligt när man väl vant sig vid det.

real and artificial
OBS! Här inne pågår beröring.


Svart katt, vit katt – om när media struntar i att ge hela bilden

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På min gård finns en svart katt och en vit katt. Ja, det finns andra också, men just de här två är så intrikata, på något sätt. Som yin och yang hänger de ut från vars en balkong, oförmögna att mötas.

Det märkliga är att man egentligen inte ser dem när bara en av dem sitter på balkongräcket. Det är i deras gemensamma dualitet de blir intressanta och magnifika. Den vita blir inte bara vit, utan också en motsats till den svarta. Den svarta blir plötsligt djupare. Den svarta pälsen glänser och tycks nästan korrespondera med den vita. Ensamma är de nästan uttryckslösa. Färgen blir oväsentlig, och man noterar dem just som en katt. Inget mer. Det var kanske inte en tillfällighet att Emir Kusturica använde just den bilden i sin film “Svart katt, vit katt“. De båda rör upp massor av tankar i vårt grumliga tankedjup.

När jag idag stod och betraktade detta skådespel av kattmotsättningar, förvandlades de till en symbol för bilden av Ukraina, eller för den delen hela Centraleuropa, som ges i svensk media. Det är som om man envisas med att bara hänga ut den ena katten på balkongen. Men utan den andra, blir denne ensamma krake just mycket ensam och även fullkomligt ointressant. Nå, nu ska ingen skugga falla på all rapportering från min avkrok. Det finns faktiskt de som försöker hänga ut både den ena och andra katten, samtidigt!

Men på ett område misslyckas man fundamentalt. Tyvärr är det tillika det område som intresserar mig mest här i regionen. Ja, ni förstår nog var jag syftar på. Just det, antisemitismen.

Ganska ofta, nej, förresten, det var en underdrift, påtagligt ofta förmedlas bilden av de antisemitiska strömningar som finns i denna region, där judar före förintelsen var en av de större folkgrupperna. Det är inte tu tal om att antisemitism inte skulle existera här. Självklart finns den här, men bilden som svensk media förmedlar är att den är ett stort inslag i regionen. Enligt min mening är det en missvisande bild. Om man med samma iver rapporterat om alla de projekt som sker för att motverka antisemitism, som man rapporterar om de oftast små grupperingar med sjuklig fixering vid att hata judar, så hade jag inte klagat. Det hade betytt att man hängde ut den vita och svarta katten samtidigt, så att den svenska mediekonsumenten fick en möjlighet att skapa sig en rimligare uppfattning om vad som verkligen sker här i regionen. Det är nämligen direkt missvisande att rapportera om exempelvis hyllningskörer för SS Galizien, utan att nämna den stora majoritet som faktiskt är mycket upprörd över att det finns de som ägnar sig åt att hylla en så kritiserad bataljon.

Antisemitismen existerar, som sagt, och är ett problem som väldigt många arbetar för att motverka. Bara i Lviv finns det flera organisationer som på olika vis arbetar med det här. Dagligen! De flesta i de här organisationerna är inte av judisk börd. För många av dessa har det dessutom blivit en livsuppgift. Ännu så länge är det svårt att avgöra hur mycket betydelse deras vedermödor har, men Ukraina har bara varit självständigt i drygt 20 år, och de har mycket att ta igen, då antisemitism var en icke-fråga i Sovjetunionen. Med menar jag inte att antisemitismen inte fanns då, utan att det var en sovjetisk praktik att osynliggöra att den faktiskt existerade.

Det finns även undersökningar som visar på att antisemitismen i Ukraina kan vara mycket mindre utbredd än den är i till exempel Sverige. Dessa undersökningar ifrågasatts ibland av vissa, men är ändå inte tagna helt ur luften. Precis som andra undersökningar har de brister, men för den delen behöver de inte vara helt felaktiga.

Jag skulle önska att både den vita och den svarta katten fick vara ute när man rapporterar om hur det förhåller sig med antisemitism i regionen. För frågan jag ställer mig är om det möjligtvis är så att väldigt många i Sverige inte ens hört talas om den andra katten. Genom svensk media ges de bara rätten att bekanta sig med den ena. Ty bilden som ges är att den här regionen är ett groteskt och oregerligt monster, som i huvudsak grundar sin identitet i antisemitism. Och det är en djupt orättvis och direkt felaktig skildring.

white cat

black cat
Var och en för sig är de ganska intetsägande. Men tillsammans…

PS. Jag är väl medveten om att jag upprepar mig, att jag postat liknande inlägg tidigare, men det är tydligt att det inte kan sägas tillräckligt många gånger.


Ingen är lik eller olik – om Lviv och Kraków

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Om man reser mellan Kraków och Lviv, slås man lätt av olika likheter, så att säga. Eller så är det så att man slås av alla olikheter som faktiskt ibland lätt förväxlas med likheter.

Städerna är nästan lika stora. Kraków, med sina 760 000 invånare, brädar dock Lviv på målsnöret, som har ungefär 30 000 färre stadsdrönare. Städerna har båda ett torg som är hjärtat, och dessutom namn som är snubblade lika. Rynek Główny i Kraków. Plotstja rynok i Lviv. Men Lviv kan yvas över att man har ett riktigt rådhus på torget. Kraków får nöja sig med sin Mariakyrka.

Om man blir hungrig i Kraków kan man äta placki ziemniaczane. När man beställer in den försäkrar troligen servitören att det här är en mycket polsk maträtt. När man får in den stirrar några mycket stora derynij upp mot en från tallriken. De här två kusinerna kan närmast liknas vid en raggmunk, och har ett släktträd som sträcker sig över nästan hela Europa.

Invånarna i både Kraków och Lviv envisas med att äta soppa i bröd. Nej, inte bröd i soppan, utan bokstavligen soppa i ett stort bröd. Den glupske matgästen kan även äta upp brödet, men nackdelen är då att man inte får plats med några piroger (i Kraków) eller varenikij (i Lviv). De här båda kusinerna kan närmast liknas vid… dumplings. Tyvärr är det svenska köket inte riktigt lika raffinerat. Vi kladdar ihop allting och kallar det kroppkakor. Varenikij och piroger är inte kladdiga hafsverk. Här talar vi om kokkonst på hög nivå.

Varm öl. Ja, när jag flyttade till Lviv trodde jag att det var ett dåligt skämt när mina vänner sa att jag var tvungen att dricka varm öl. Det visade sig dock vara allt annat än ett skämt. En rackarns god dryck som helst intas vintertid. I Kraków är den precis lika god. Skillnaden är försumbar.

Ja, så här kan man hålla på. Hur man än vänder och vrider argumenten för olikheterna, så kan man minst hitta en likhet. Och omvänt, hur mycket man än tycker att det är lika, så kan man finna minst en olikhet. Det här betyder att man kan inte åka till Kraków och inbilla sig att man vet något om Lviv, samtidigt som det är omöjligt att åka till Lviv och tro att man vet något om Kraków. Å andra sidan kan man åka till båda städerna och till sin förtjusning finna saker som påminner om den andre.

Men under mina år, som jag färdats mellan dessa två punkter, som tycks ha blivit mina styraxlar i tillvaron, har jag funnit några olikheter som faktiskt inte kan ursäktas med något annat än att de är olikheter. Här kommer jag endast beröra två exempel, som aktualiserades helt nyligen när jag återigen färdades mellan de två städerna.

Här kommer mitt första exempel. Håll i er! Det är otroligt svårt att klämma fram ett leende ur en Kraków-bo. Nej, det är inte omöjligt. Bara väldigt, väldigt svårt. Jag får använda alla mina knep. Skratta lite fånigt. Blinka lite med vänster öga. Och ibland, ja, så sker undret, ett litet krakowianskt leende. I Lviv däremot är det otroligt lätt att klämma fram ett leende. Till och med polisen ler. Det är inte alls svårt. Man bara ler, och så får man tillbaka ett sådant där lvivianskt leende som gör livet här så otroligt mycket lättare.

Svedjebruk. Ja, här har vi mitt andra rafflande exempel. Om man åker mellan kraków och Lviv så ser man flitiga små polska bönder på fälten. Deras huvuden guppar upp och ner när de pysslar med sådant som bönder pysslar med. (Fråga mig inte vad, för jag är en asfaltblomma och vet på tok för lite om odling.)

När man kommit över gränsen förvandlas de små guppande huvudena till rök. Ukrainarna sysslar med någon slags förstörelse av sin egen mark. Svedjebruk fungerar ju bara om man låter träd och buskar växa upp. Om man bränner åkern man odlade på för två år sedan, så bränner man praktiskt taget upp all näring (och djurliv, som fåglar, insekter, möss etc).

Nå, det här är endast två små löjliga exempel, men i min värld lika obegripliga. Om polackerna började le, och ukrainarna slutade upp med att elda upp varje tuva hade allt varit frid och fröjd. Man är ju lika olika ändå. Det där oleende ansiktet och de förkolnade slätterna behövs inte. En placki ziemniaczane är avsevärt mycket större än en derynij. Och varenikij är lika tjusiga och goda som piroger, även om de är helt annorlunda och mycket egna.

Men snälla, låt bli brödet som soppan gömmer sig i. Oavsett om det är polskt eller ukrainskt.


Städerna spelar sig i varandra. Här är det visserligen bara en av dem, men det skulle lika gärna kunna vara den andra.


Vysjyvankan – ett tidigt pass

Category: Alice Habsburg, art, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, hutsuls, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Det tog en liten stund innan jag förstod att du inte är härifrån,” säger kvinnan framför mig och ser lite förbryllat på min fysionomi. “För du ser verkligen ut som någon härifrån. Det var väl först när du öppnade munnen och började prata, som jag förstod att du inte är född här.”

Jag känner hur mitt självförtroende växer och hur jag höjer mig några centimeter när jag hör henne säga det. Det är visserligen inte första gången. Det har hänt ett antal gånger. Men det har verkligen bara hänt här i Lviv. När jag bodde i Göteborg fick jag tröttande ofta svara på frågan varifrån jag kom, även när jag bott i stan i nästan 20 år. Hur mycket jag än gjorde mig till, blev jag aldrig göteborgare för göteborgarna. Jag var “utläning”. Punkt.

Här är jag istället en oväntad utlänning. Det är nästan som det sägs lite i besvikelse. “Vad märkligt att du inte är härifrån, och din ukrainska är också så väldigt fin dessutom”, säger den leende kvinnan på Etno-galleriet i Lviv.

Runt omkring oss kryllar det av vysjyvankor, ni vet de där underbart vackra ukrainska blusarna och skjortorna. Etno-galleri har både en utställning med gamla och antika vysjyvankor från hela Ukraina. Dessa är inte är till salu. De har dock även en butik som säljer nygjorda vysjyvankor och omgjorda gamla dito. För någon som, liksom jag, fascineras av denna folkloristiska estetik är detta rena paradiset. Här kan man se olikheterna i uttryck, mönster och färger. “På den tiden behövde man inte något pass. Vysjyvankan sa varifrån du kom,” skrattar vår guide.

I Poltava-regionen är blusarna och skjortorna nästan alltid vita med vitt broderi. I Karpaterna hos hutzulernas dominerar starka jordfärger. I Pokyttja, som löper längs med floden Dnister går färgerna nästan i neon. Här pekar kvinnan, och tillika vår kunniga guide, på en av skjortkragarnas insida. “Man kan se att denna vysjyvankan är gjord under sovjettiden,” berättar hon och förtydligar att man kan se det eftersom det religiösa budskapet är broderat på insidan. Under sovjettiden var det inte tillåtet med religiösa uttryck, så istället hittade man sätt att kringgå det förbudet. “Ukraina var alltså redan då i allra högsta grad riktigt ukrainskt”, tänker jag.

De som verkligen utmärker sig är vysjyvankorna från Ternopil-området. Broderiet domineras av stora i ögonfallande svarta sjok. Det finns många teorier, eller snarare legender, om varför de ser ut som de gör. En teori/legend är att idén till att göra svart brodyr uppkom när turkarna invaderade regionen på 1600-talet. Kvinnorna bestämde då att man skulle brodera i svart, sorgens färg, till minne av alla som mördats. Sedan blev det på modet och man fortsatte att brodera i svart. En annan teori är att det anspelar på den svarta jorden, alltså den bördiga jordmylla som är ukrainarnas stolthet.

Vysjyvankorna har använts under många århundraden, men det var först under 1800-talet som de fick sin starka symboliska betydelse. Det kan skulle kunna jämföras med våra svenska folkdräkter, som också fick en ny betydelse och starkare ställning under den tiden. En tid som präglades av att den nationella självbilden stärktes.

Det sägs att den första personen som verkligen lyfte vysjyvankornas status var en viss Vasyl Vysjyvani uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka under sin uniform. Egentligen hette han Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen och tillhörde den polska habsburgska släkten. När han var ung ska han ha blivit betagen i hutzulerna och deras kultur. Det var hos dem han kände sig som hemma. Detta intresse som ledde honom till att strida för Ukrainas självständighet efter första världskriget. Några år därefter träffade han sin svägerska för första gången. Hon hette Alice Habsburg, född i Sverige som Alice Ankarcrona.

När jag står där, bland dessa vackra konstverk, var och en med sin speciella karaktär och själ, tänker jag på hur vi flätas samman genom intressen, kärlekar och resor. Hur man faktiskt kan komma att fascineras så mycket av en kultur att man nästan smälter samman med den. Och jag tänker på att ibland får man gå lite längre för att hitta hem. Som jag fått göra. (Eller för den delen Vasyl Vysjyvani.) Det räcker inte med att man själv säger att man hör till en plats. De runt omkring oss måste också ge oss den bekräftelsen. Välkommen har jag alltid känt mig här, och det är ingen som insisterar på att jag nödvändigtvis hör hemma på någon annan plats.

PS. Min goda ukrainska alla berömmer har jag Solomija Byk och
Ukrainian Language and Culture School att tacka för!


En vysjyvanka från Pokyttja.


Från Pokyttja, med tillhörande religiös uttryck på kragens insida.


Vacker plissering runt livet.


Vysjyvankor med tillhörande dräkter från södra Ukraina. Den närmaste från Odesa. Fjärde från höger är från Krym.


Vysjyvankor från Ternopil-området.


Vitt, vitt, vitt från Poltava.


Sist men inte minst, vysjyvankor från Lviv.


Den fulla besvikelsen

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Han var jättefull”, förkunnade en ung ukrainska, ganska förskräckt, efter att hon träffat en nästan jämnårig svensk. “Oj”, svarade den åhörande församlingen inkännande, som om det handlade om någon sorts sjukdom.

Jag möter ofta det här, unga människor som inte har någon förståelse varför någon dricker sig berusad. “Andra sorters ungdomar kanske dricker, men inte vi”, säger de, och får “andra sorters” nästan att låta som “andra sorteringen”. Jovars, jag har ju också hört om att unga dricker mindre än tidigare generationer, men det är bara så förvånande när det blir sant. När det går från att vara en notis i någon av dagstidningarna, till att bli en verklighet nära mig.

Men det är inte vad inledande citat handlar om. Citatet handlar om något jag mött här alltför ofta. Fulla landsmän på besök i öster.

Under mina första år i Ukraina funderade jag inte nämnvärt på det. Det var ju den verklighet jag kom från. Fredags- eller lördagsfyllan. Att tappa kontrollen lite så där. Visst, det finns fulla människor i Lviv också, men inte lika ofta unga så som i Sverige. De berusade här är nästan alltid män med tunga och fysiska arbeten. De som ibland luktar lite av olja och maskiner. Deras tunga arbete känns nästan genom deras porer. Vi har inte sådana jobb i Sverige. De är bortrationaliserade. (Det tycks nästan logiskt att de dricker. Går det överhuvudtaget att återhämta sig efter ett sådant jobb?)

Jo, men visst finns det yngre festprissar även här, men inte är det en särskild utspridd sedvana bland sådana som vill bli tagna på allvar. När det gäller oss svenskar tycks det nästan vara omvänt. Varför dricker vi då när vi är på resa, möter nya människor eller gör något där vi förväntar oss att behandlas med lite respekt? Tror vi att vi framstår som mer världsvana och coola? Från andra sidan kan jag hälsa att så uppfattas det inte. För den unga ukrainskan som nämndes ovan var det besvikelse, även om det aldrig sas rakt ut. Han var ju full.

Och frågan ställdes givetvis till mig, varför är det på detta viset, undrade de. Mitt mest frekventa svar i sådana sammanhang är “Ja ne znaju” (“Jag vet inte”), som Drutten (Tjeburasjka) svarar Gena på frågan varifrån Drutten kunde tänkas komma. “Ja ne znaju” varför unga svenskar är fulla när de träffar nya människor. “Ja ne znaju” hur dessa unga kommit fram till att det är ett bra beslut att vara full vid första mötet. Men “ja znaju” (jag vet) att det faktiskt ofta sårar mer än imponerar. Det kanske vi borde tänka på när vi åker världen runt och låtsas världsvana.

Other Lviv.
Drutten (Tjeburasjka)


Anna Mysysjyn: med engagemang för e-demokrati

Category: by sophie engström, Galizien, Intervju, krönika, NGO, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det är lite svårt att hitta tid. Jag har nämligen tre jobb”, skrattar Anna Mysysjyn avväpnande, när vi äntligen träffas efter flertalet misslyckande försök att ses. Bland hennes tre jobb finns ett som intresserar mig mer – projektet Inclusive e-democracy.

Inclusive e-democracy är ett projekt som leds av organisationen Institute of Innovative Governance. Projektet som har för avsikt att stärka e-demokratin i Ukraina, alltså att ge medborgarna bättre inblick i den politiska styrningen. Tanken till projektet föddes då Anna var student inom ramen för Erasmus+ i Estland. Hon fascinerades av hur myndigheternas användning av internet var riktat mot att försöka ge medborgarna större förtroende för den demokratiska processen. Hon såg även att många funktioner kunde bli säkrare med en tillämpad e-demokrati.

“Som exempel, läkarna i Estland kan logga in på apotekens databas för att se var den medicin finns som de ska skriva ut till en patient. Patienten behöver inte springa runt och leta efter medicinen på olika apotek, utan får en adress dit den kan hämta ut receptet. Det skapar trygghet och är dessutom mer tidseffektivt”, förklarar Anna.

När Anna kom hem till Lviv började hon och hennes team att undersöka var det fanns störst behov att stärka tillgängligheten på Lvivs kommuns webbplats. De hittade snabbt flera brister, men det som var mest akut var att deras sidor inte vara anpassade för de med synnedsättning.

De satte samman en ansökan och fick medel från Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) till att utveckla en web-checker. Web-checkern är central i projektet då det är en sida där webbutvecklarna själva kan kontrollera vilka hinder som finns för synskadade på deras webbsidor.

Projektet Inclusive e-democracy arbetar även med att sprida kunskap om vilka behov syn- och hörselskadade har för att ges möjlighet att ta del av den lokala politiska processen. Projektet har alltså två hörnstenar, å ena sidan arbetar de med att hjälpa kommuner att förbättra sina webbplatser, samt att de genom föreläsningar och workshops förstärker kommunens kunskap om hur man ökar tillgängligheten för de med funktionsnedsättning.

I dagsläget är det sex kommuner som medverkar i projektet. Förutom Lviv är det Drohobytj, Truskavets, Borislav, Tjervonohrad och Javoriv. (Det vore ju roligt om Busk kom upp på den listan också.) Men projektet har inte tänkt att stanna där. I maj kommer man påbörja en lansering i hela Ukraina.

Anna är en person med sprudlande kreativitet och tydligen enormt mycket energi. Institute of Innovative Governance har även initierat en kampanj för att få Lvivs kommun att förbättra kollektivtrafiken, och som av en händelse har Lvivs kommun just före vi sågs godkänt deras förslag om att utöka kollektivtrafiken i Lviv. Om fem år ska de gula småbussarna (marsjutka), som idag är stommen i stadens hopplöst eftersatta kollektivtrafik, vara ett minne blott.

Men Anna blickar redan framåt. När vi diskuterar hur oframkomlig Lviv är för människor med funktionsnedsättning berättar hon att hon redan leker med en idé om att utveckla en app för mobiltelefoner som kan guida exempelvis rullstolsburna genom staden. De skulle med den kunna se var det finns övergångsställen utan skarpa trottoarskanter, eller ramper för att ta sig upp för trappor.

För Anna är det en självklarhet att engagera sig i de här frågorna, och hon har svårt att förstå de jämnåriga som inte vill delta i arbetet med att förbättra Ukraina.

“Alla som åker ut i Europa och studerar borde försöka hitta goda förebilder och exempel på hur man skapar ett bättre samhälle, för att sedan komma hem efter sina studier och arbete för det här”, menar hon.

Och genom sitt engagemang är hon själv också en sådan förebild för andra. Hennes sorts entusiasm och framtidstro är vital för att Ukraina ska kunna resa sig ur den samhälleliga kris som landet befinner sig i.


Anna Mysysjyn, med engagemang för en bättre framtid.


Några ord om ord på ukrainska och polska tåg

Category: by sophie engström, Estern Europe, Galizien, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är något visst med att rulla ut från en tågstation i de där järnsnablarna vi kallar för tåg. När man känner den första ryckningen i sätet och världen utanför långsamt börjar röra på sig. Fortare och fortare.

I Ukraina går tågen sällan fort. Inte ens de tåg som etikerar sig som snabbtåg. Det är ingen nackdel. Den godmodiga farten ger ögat ett lugn. Man kan stilla blicka ut över de vidsträckta fälten och hinner till och med fantisera om vad som kan föregå i de hus och byar som fladdrar förbi.

Samma tjusning är det att färdas med tåg i Polen. Där lunkar visserligen tågen på i lite raskare takt, men jag lämnas aldrig med en känsla av att jag tappar orienteringen, vilket annars lätt händer mig på snabbtåg. Min fantasi ges därför fullt spelutrymme och jag har ofta fyllt mitt inre med så många varddagsbetraktelser att de skulle kunna fylla en tjock roman med bunden pärm, och med tryckhäfta som doftar gott av olästa ord, om jag nu hade tänkt att skriva en bok.

Det finns procedurer på polska och ukrainska tåg som jag är särskilt förtjust i. På de ukrainska tågen hinner vi inte gnissla särskilt långt förrän det börjar prasslas och grejas i packningen. Upp på borden kommer smörgåsar, korvar, ostar, saltgurkor och det ovärderliga ägget. Så snart tåget kommit upp i den fart som kallas fart här, men skulle kallas avstannande i Sverige, börjar det knackas ägg mot bordsskivorna. Med stor aptit slukas de i hela sin härlighet. Det här är en procedur jag finner mycket fascinerande. Ägget är som resandet i sig. Utan ägg, ingen riktig tågresa.

På de polska tågen har jag aldrig mött några ägg. Om de inte är ukrainska, vill säga. Och de borde egentligen inte få vara där överhuvudtaget eftersom ägg tillhör de produkter som de polska tullarna tycks vara väldigt förtjusta i. Det samma gäller smörgåsar (kanapki). När man åker tåg från Ukraina till Polen kommer alltid dessa förtjusande damer och herrar från tullen som vill lägga vantarna på ukrainska matsäckar. Eftersom ukrainarna är ett artigt folk lämnar de alltid ifrån sig hälften av matsäcken. Den andra delen gömmer de flitigt. Den kvarvarande delen är det som tydligast gestaltar den ukrainska folksjälen. Den delen är nämligen “förhandlingsdelen”. Allt som sker i Ukraina är förresten del av en episkt lång förhandling. Du kan inte ens gå över en gata utan att förhandla. Om du tvekar, ja, då riskerar du att bli påkörd, eller ännu värre, få din promenadpartner påkörd. Förhandling är allt här. Även smörgåsar, vilket de polska tulldamerna eller tullherrana inte har förstått. De tycks tro att ukrainarna räcker över hela matsäcken, men det gör man givetvis inte utan någon förhandling. Hur skulle det se ut? undrar ukrainarna. Om jag ger bort mina smörgåsar utan förhandling har jag ju snart inga smörgåsar kvar. Det tycks dock ha undgått dem att just i det här fallet är det exakt det som är avsikten. Att alla ska beträda polsk mark fullkomligt smörgåsfri.

Jag saknar ofta äggen på de polska tågen, men jag sörjer inte länge. För polackerna har också en mycket trevlig egenhet. När de kommer på tågen säger de oftast goddag (Dzień dobry) till sina medpassagerare. Första gången jag var med om det erfor jag en märklig känsla av att de pratade med någon annan än mig, trots att jag var den enda varelse just mot den plats dit goddaget riktades. Jag är annars ganska mycket för att språka med främlingar, men på tåg har jag i Sverige fått lära mig att jag ska ha en lätt stressad och irriterad blick. Jag ska gärna frusta frustrerat och jag ska nonchalera att det finns andra omkring mig. I synnerhet när jag söker upp min plats på tåget. Man ska helst inte säga någonting under resans gång. Bara om tåget är försenat. Då ska man fnysa föraktfullt och säga några inövade fraser som inte förändrar situationen, men ändå skapar en trygghet i att alla ändå vet sina fraser och repliker.

På de polska tågen verkar det finnas olika sätt att vara och reglerna verkar inte vara helt entydiga. Korrekthet är viktigt, men den tycks se lite olika ut i olika regioner. Jag reser ju främst i Galizien, och där avslutas alltid resan med en hälsning och ett tack för sällskapet. Det spelar mindre roll om man inte sagt annat än goddag till varandra. Man tackar ändå. Den här gesten tycks komma med den galiziska modersmjölken, för oavsett ålder, socialgrupp, kön så yttras denna fina fras.

När jag nu sitter här och försöker minnas vad som sägs, så kan jag bara inte minnas hur den är konstruerad. Trots att när jag från första stund jag hörde den, lätt kunde urskilja och förstå hela dess fysionomi av polsk ordning och korrekthet. Det är för övrigt den korrekthet som inte förstår det där med den ukrainska förkärleken att förhandla om smörgåsarna.

Båda företeelserna tillhör något av det vackraste jag känner. Båda har sin charm, och trots att de är så olika så finns det hos båda en kärlek till kommunikation och en förhoppning om att få röra vid varandra med våra ord. Det är lätt att vara i Galizien och samtidigt tillhöra den skara på jorden som älskar samtal och ord. I synnerhet när det sker i samband med att skutta fram i en järnsnabel genom det böjande galiziska landskapet.


På den polska järnvägen.