viewpoint-east.org

Något av en hypnotisör

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, movies, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

17 december
Dagens polska affisch
Lo-KITAÝ
Av okänd
År sent 1930-tal

Mannen med den hypnotiska blicken kan ha varit just hypnotisör. Låt mig presentera Lo-Kittay, eller Lo-Kitay, eller Lo-kitaý, han tycks ha varit förtjust i att variera stavningen av sitt scennamn. Tydligen var han även filmstjärna. Nå, han verkar dock bara ha fastnat på vita duken två gånger. Första gången 1919 i filmen Matrimonium Sacrum. Det finns inte mycket information om denna film, men huvudrollen tycks ha burits av den tyska filmstjärnan Jeanette Bethge. Hon skulle flera decennier senare spela i den tyska filmen Den svenska näktergalen (Die schwedische Nachtigall), som handlade om romansen mellan den danske författaren H.C Andersen och svenska operaundret Jenny Lind.

Den andra gången han lyckades fastna på vita duken var i den tjeckisk-polska film Dvanáct křesel/Dwanaście krzeseł, alltså De tolv stolarna, från 1933. Det är troligen från den filmen vår affisch härrör. Filmen baseras på den satiriska romanen med samma namn, författad av Ilja Ilf och Jevgen Petrov. Berättelsen tar avstamp från en sömnig provinsiell håla. Där hjälten, vid namn Ippolit Matvejevitj “Kisa” Vorobjaninov, far ut på en absurdisk jakt efter gömda juveler i en av tolv stolar. Det är en våldsamt skrattretande resa genom 1920-talets Sovjetunionen.

Lo-Kittay ska ha spelat en professor i filmen. Jag minns inte riktigt någon professor från romanen, men jag antar att vår käre hypnotisör trollband biobesökarna, då någon gång under 1930-talets mitt. Men något utöver den här knapphändiga informationen om vår herre med de magiskt trekantiga ögonbrynen har jag tyvärr inte.

Och så tar vi ett glas till…

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

16 december
Dagens polska affisch
Łańcut lukiery i wódki (Łańcuts likörer och vodkor)
Av B.Z (?)
År omkring 1920-talet

Efter allt den där rökningen och ökensanden igår är det dags för lite vätskeintag. Łańcut har inte bara ett underskönt vackert slott, välbevarad och restaurerad synagoga, utan också en gedigen sprithistoria. Bränneriet tillhör en av Polens äldsta, men dock inte det äldsta. (Som ni redan läst i adventskalendern, så vet ni vilken som är äldst.) År 1784 började grevinnan Lubomirska bränna sprit. Inledningsvis brände man i liten skala, och kryddade vodkan med anis och olika söta bär.

Men när greve Alfred Wojciech Potocki tog över 1823 utvecklades verksamheten. Han började med att förfina brännvinet, samt inleda tillverkning av likörer, och många nya smaker och former. Försäljningen var ändå begränsad och skedde på två platser, i Lwów och i Wien. När Alfred Józef Potocki tog över 1889 blev det än mer liv i luckan. Man hyrde tågset för att skeppa ut varorna runt om i Galizien och hela habsburgska imperiet. Tågen mellan Wien och Lwów tog ett extra långt uppehåll i Łańcut, så att man kunde köpa med sig av dryckesvarorna.

Under 1920-talet infördes ett spritmonopol i Polen, men Łańcuts bränneri lyckades hålla den goda kvaliteten och fortsatte att vara en viktig aktör på spritmarknaden. När andra världskriget kom förstördes stora delar av bränneriet, och det skulle dröja innan man kom upp på banan igen. Men tillverkningen kom aldrig att ske i den omfattning som den tog sig vid sin glansdagar.

Om du kommer till Łańcut (vilket varmt rekommenderas) bör du försöka få tillfälle att läppja på ett glas Rosolis, en likör som är smaksatt med rosenblad. Det sägs att receptet har anor från 1700-talet.

Prima rökverk

Category: art, by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

15 december
Dagens polska affisch
Zdrowotne tutki Prisma Aida sa najlepsze (Prima Aida är de bästa)
Av okänd
År omkring 1920

Nä, nu har det varit väldigt mycket att dricka här i min adventskalender. Därför är det nu dags för lite rökverk.

Trots idogt sökande efter Prima Aidas eftermäle har jag gått bet på att komma med någon väsentlig information om detta rökverk som herren på affischen njuter av. Själva asken till de små rökverken är dock tydligen något av ett samlarobjekt i Polen. Jag har med bara några klick hittat flera försäljare av askarna, och många hugade spekulanter.

Men det finns mycket annat intressant att fundera kring när man vilar ögonen på denna stiliga affisch.

Det är till exempel en lång och smal man, som gömmer sitt anlete bakom en tidning i storformat. Det är intressant det här med att vi nu har en fullkomlig dominans av tidningar i tabloidformat. När en annan växte upp tog dagstidningarna upp hela frukostbordet. Det var ett evigt vikande och prasslande. När tabloiden tog över försvann också något av tjusningen med tidningsläsandet. Allt kändes plötsligt kvällstidningslikt, och lite snaskigt. Visste ni förresten att det stora formatet kom sig av en skattereform i Storbritannien? Och visste ni att det var postväsendet under kejsartiden av det som sedermera skulle bli Tyskland (ja, i alla fall nästan) som bestämde formatet Berliner? Visst är det intressant att tänka på att det inte bara är i nutiden som man kommer på konstiga regler för storlekar och former! Så som den uttjatade EU-bestämmelsen om bananernas utseende och form. (Om den nu ens är sann.)

När man har tänkt färdigt på tidningarnas format, så kan man ju låta blicken treva vidare nerför den smale mannens ben. Runt ankeln lindar sig damasker. Deras ursprung är ganska oklart, men inte omöjligt att de först såg dagens ljus i den libyska staden Ghadames. De lär nämligen vara uppkallade efter den staden. Det var väl för att hålla borta ökensanden från ökenkängorna, tänker jag före det att mina tankar virvlar iväg långt utanför affischens kant…

Möjligen den första

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december
Baczewski
Av Lu-can
År 1926

Baczewski… Var ska jag börja. Risken är att man blir tjatig med alla olika Barczewskis hit och dit. Men för att göra en lång historia något rapsodisk, börjar jag från år 1782. Det var nämligen då det första Baczewskibränneriet såg dagens ljus. Ofta säger man att det var det första polska bränneriet. Hur det går ihop förstår jag inte, ty det fanns vid 1800-talets början fyra brännerier i staden. Kanske talade de andra brännerierna helt enkelt andra språk. Baczewski utmärkte sig dock för sin raffinerade teknik och utsökta vodka. Man hade nämligen introducerat dubbel-destilleringen, som var en riktig nymodighet på den tiden. Så även om man inte var ensam på plan först, så var man i alla fall den smartaste. Deras vodka blev så omtalad och omtyckt att man till och med levererade till kejsaren i Wien.

Under slutet av 1800-talet lät man sig inspireras av brännerier i Frankrike och Nederländerna, vilket ledde till att man började exportera. Man exporterade till bland annat Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Nu tog man också till sig idén med marknadsföring. Det bestämdes att Baczewskis sprit skulle paketeras i speciellt designade kristallkaraffer. Under den stora nationella utställningen, som skedde i lejonstaden 1894, hade man den mest omtalade och flitigast besökta paviljongen, som var i formen av en karaff.

Vid Polens självständighet, 1918, var Baczewskis ett så välkänt namn att man sa “Baczewski” när man avsåg vodka. Ungefär som att vi nuförtiden säger iPad när vi avser surfplattan.

Ett intressant beslut togs under 1930-talet. Man beslöt att inte öka produktionen, för att på så vis garantera kvaliteten. Beslutet togs när Baczewskis var det enda bränneriet i världen som dagligen flög ut sina varor med flygplan till andra europeiska länder. Vilket visserligen betyder att de inte verkade i någon blygsam skala.

Men när andra världskriget kom var Baczewskis saga i lejonstaden slut. Nazisterna bombades bränneriet och när sovjeterna tog vid beslöt man att bygga en sandpappersfabrik på platsen. I Polen fortsatte man dock med att tillverka Baczewskis fina sprit.

Det skulle dröja åtskilliga decennier innan Baczewski återkom till lejonstaden, men nu finns de faktiskt här. Dock inte som ett bränneri. Utan som restaurang. Och idag tillhör den en av de mest älskade restaurangerna i Lviv.

Ett glas öl

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

13 december
Dagens polska
Piwo Bawarskie. Lwowskie Browary. (Affischen från Lvivs bryggeri)
Av Lu-can
År 1925

Det är Sigismund I den gamle som vi ska vända oss till och klaga om vi tycker att det dricks på tok för mycket öl i Lviv. Det var nämligen han som år 1533 genom ett dekret gav tillstånd till jesuiterna att brygga öl. Men det var först (?) 1715 de började brygga det som idag kallas rätt och slätt “semnatset pjatnatset”, alltså 17 15. Snart var man det största bryggeriet i regionen, för att sedan växa och växa tills det att man nästan blev det största bryggeriet i hela habsburgska imperiet. Man utvecklade ny teknik för att brygga öl som klarade de långa transporterna till törsta kunder i bland annat Tyskland.

Under 1800-talet fick jesuiterna lämna över till andra ägare, men det betydde inte att man drog ner på expansionen. Man uttvecklde ölet än mer och bland annat började man brygga bayersk öl, som på affischen bärs fram av den raske kyparen med den besynnerliga flinten.

Under mellankrigstiden var bryggeriet Lwowskie en gigant, man sålde och producerade även andra sorters öl, så som Bok, Eksport, Leżak, Marcowe och Porter Imperial.

När Sovjetunionen tog över styret i staden 1939 blev bryggeriet statligt, för att senare övergå till nazisterna. Och efter andra världskriget tog sovjeterna över igen. Kvalitén sjönk, och bryggeriet ansågs inte längre tillhöra en av de bättre i Europa.

Efter Sovjetunionens fall försökte man återta sin forna glans, men det gick trögt, ty nu var världen helt globaliserad och det fanns jättar som slukade allt i sin väg. 1999 kapitulerade man och blev uppköpta av det ryska bryggeriet Baltica, som 2008 köptes upp av Carlsberg.

Idag heter Lvivskie, och man försöker återta sin plats som utsökt öl. Flera nya sorter har lanserats och ofta med mycket gott resultat. Enligt undertecknad smakar dock det ljusa ölet, som vi kallar semnatset pjatnatset (alltså, 1715), bäst. Ölet har en ren och fyllig karaktär. Bäskheten är bara en svag nyans, och istället lyfts de porlande bubblorna fram. Helt enkelt mycket utsökt. Så låt oss ta ett glas öl, eller två, och skåla för Sigismund den gamles dekret att tillåta ett bryggeri i vår lejonstad.

Hälsosamt vatten med gamla anor

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december
Dagens polska affisch
Morszyn – jedyny w Polsce zdroj wod gorzkich (Polens första hälsovatten)
Av Janina Rybkowska
År 1920-talet

Ukrainas motsvarighet till Ramlösa, Morsjynska, är nog något varje Ukraina-resenär druckit. Det är ett enkelt mineralvatten med gamla anor. Vatten kommer från en källa i den ukrainska staden Morsjyn, på polska Morszyn-Zdrój, som ligger i Lvivs oblast (region). Redan på 1500-talet öppnade den första saltgruvan i det som då var en by, men det var på 1800-talet staden rönte stor uppmärksamhet i Centraleuropa som kurort. 1881 togs de första proverna på vattnet och det visade sig vara av riktigt god kvalitet. Man jämförde det med de fina mineralvatten som då kom från Tjeckien, Ungern och Tyskland. Därmed blev det bestämt att man skulle öppna en kurort i Morsjyn.

Under mellankrigstiden låg staden i Polen, och då tog kurortsverksamheten riktig fart. Runt 1000 gäster kom varje år till Morszyn-Zdrój för att dricka hälsosam brunn. Och än idag har vattnet god renommé och många åker fortfarande dit för att vila upp sig, njuta av den friska luften och dricka det hälsosamma vattnet (som visserligen går att köpa i varje ukrainsk affär med självaktning).

Konstnären, Janina Rybkowska, till detta fina exemplar av affisch, har jag dock ingen som helst information om. Trots flera omgångar av grävande med hjälp av Googles detektiver har jag inte funnit något spår av henne. Att hon ändå finns omnämnd som hjärnan bakom denna affisch betyder ju att hennes namn inte helt suddats ut av tidens vingslag.

Som i en opera av Puccini

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december
Dagens polska affisch
VI Mistrzostwa Polski “Krynica” 1925 (VI Polska mästerskapet “Krynica” 1925)
Av Zofia Stryjeńska
År 1925

Zofia Stryjeńskas liv är lite som en opera av Giacomo Puccini. Helt enkelt fascinerande, komisk, dramatisk och sorglig på en och samma gång. Hon föddes 1894 i Kraków och växte upp i en syskonskara på sex individer. Hon visade tidigt intresse för konst och måleri, men detta var en tid då kvinnor inte tilläts skola sig inom detta skrå till en högre nivå. Det hindrade dock inte Zofia. Efter att studerat på en en konstnärlig utbildning för kvinnor, begav hon sig till München, där hon, utklädd till man och med sin brors namn, lyckades bli antagen till Konstakademien i München. Det var först efter ett år som hennes kurskamrater började bli misstänksamma och hon tvingades på flykt.

1912 kom hennes stora genombrott när hon i en samlingsutställning i Kraków bidrog med 12 målningar som skildrade polska sagor. Tidskriften Times tog ta i hennes karriär, och såg till att göra henne välkänd. Hon skulle under denna tid röna stor berömmelse, och många av hennes konstverk anses tillhöra mellankrigstidens finaste exemplar.

1916 gifte hon sig med en arkitekt och slog sig ner i Zakopane. Tillsammans fick de tre barn. Men efter några år började deras förhållande knaka ordentligt och splittringen var ett faktum.

Något år senare gifte hon om sig med skådespelaren Artur Klemens Socha, men deras äktenskap upplöstes, då det visade sig att Socha hade syfilis.

Under 1930-talet befann hon sig dock i de bortglömdas dal. Hon kämpade för att komma tillbaka, men det stretade mot. Till råga på allt visades det sig att hon hade smittats av syfilis, och hennes syn påverkades. Hon försökte få hjälp av flera, men när hon fick möjlighet att bidra till interiören till Wedels café (en känd chokladtillverkare i Polen) vände lyckan, och man började köpa hennes alster igen.

När andra världskriget kom befann hon sig i Kraków, men vid dess slut, och kommunisternas maktövertagande, beslutades hon sig för att fly till Schweiz, där hennes barn befann sig. Där levde hon ett tillbakadraget liv. Hon återvände aldrig till Polen, som hon älskade så innerligt. Hon gick bort 1976.

På affischen ser vi en skidåkare som kastar sig utför en brant backe. Det går undan, hatten åker av, och halsduken svajar olycksbådande.