viewpoint-east.org

Hur gör man slut med en diktatur?

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Hur gör man för att göra slut med en diktatur, tänker jag när jag står i en lumpbod i Lviv, och bläddrar bland gamla sovjetiska vykort. Egentligen är det inte lump som säljs. Det är klenoder från en svunnen tid. En tid som innebar förtryck och underkastelse för så många. 

Den sovjetiska diktaturen som rådde här har satt sina spår. I byggnader, efterlämnade föremål eller statyer. Men kanske främst har den satt sina spår i människor. Det är svårt att förklara för de som bara känner till frihet vad diktatur gör med människor. På vilket vis de dödar allt levande inom dem. Och det är svårt att förklara för många svenskar varför man förbjudit sovjetiska symboler i Ukraina.

För många inom vänstern är det ännu ett exempel på att Ukraina är ett land som går åt fel håll. Man har svårt att förstå att många här inombords bär såren av ett förtryck som pågick under decennier. Det är inte helt ovanligt att man som svensk vänster hänvisar till Sovjetunionens bidrag till att krossa Nazityskland som en förmildrande egenskap. Att det​ bidraget i sig gjorde diktaturen till mindre ondskefull.

Det resonemanget vittnar egentligen bara om en sak, och det är en fullkomlig oförmåga till att känna empati med de som mördades eller mentalt skövlades av Sovjetunionen. Det finns inget som berättigar de våldsverkare som skickade människor att utplånas i Gulag. Sovjetunionens vinst över Nazityskland var bara en diktatur som krossade en annan diktatur. Det finns inget vackert i det.

När man inte själv bär ett minne från en tid som innebär rädsla och själslig utplåning, är det kanske lätt att tro att man kan bortse från symbolernas betydelse. Men under min tid här har jag förstått att en symbol inte bara är en tom yta som man kan fylla med vad man vill. För oss svenskar är det svårt att förstå. Om man befinner sig i en vänstergruppering kan en Leninbyst vara en cool klenod, men för någon annan kan den påminna om död, fördrivning, tortyr som dennes familj drabbats av.

I Ukraina är det som i Sverige också förbjudet med nazistiska symboler, men det är inte för utan att jag upplever att man ser mindre allvarligt på det förbudet. Det har sin naturliga förklaring. Det sovjetiska förtrycket av ukrainarna pågick under 70 år. Det finns dessutom i mannaminne. Nästan varje familj bär ett sådant minne. Minnen av våld, blod, splittring. Att man eventuellt tar lite lättare på lagen om förbud mot nazistiska symboler beror helt enkelt på att det är mycket längre sedan man utsattes för det förtrycket. Det beror däremot inte på att det man sympatiserar med nazisterna. Vi människor tenderar att lättare minnas det som hände nyss. Det är bara de som fått demens som har lättare att minnas det som skedde för länge sedan. Ukraina är som vi andra, och har inte drabbats av demens.

Men ibland tror jag att vissa inom den svenska vänstern har gjort det, alltså drabbats av demens. Flera av oss (ja, vi ingår fortfarande i en tid där jag kallar mig vänster) har svårt att förstå vad det innebär att utsättas för förtryck. Vi romantiserar revolutionen och dess symboler. Vi ser ingen anledning att förbjuda dem. Att Sverige har ett förbud mot nazistiska symboler är faktiskt inte så underligt. För vad var det vi sysslade med under andra världskriget? Nej, det är inte angenämt att tänka på. Och att sedan dra en linje till vårt förbud mot nazistiska symboler, ja, det klarar även en treåring av. 

Men romantiseringen är ändå ett bekymmer. Den legitimerar en diktatur. Vår ovilja att fokusera på Gulag, lika enkelt som vi fokuserar på Förintelsen, betyder att vi låter morden på miljontals förpassas till tystnaden. Det är som om vi ingenting förstått. Och kanske har det att göra med att vi faktiskt inte förstår vad det verkligen innebärr att utsättas för förtryck. Hur det känns att se våra anhöriga mördas eller vår kulturyttring elimineras. Vi kan bara inte förstå, eftersom vänstern alltid är de goda. Och någonstans var nog Lenin snäll ändå, eller?

Jag tänker allt det här, emedan jag köper tre vykort i lumpboden. Tre vykort med sovjetiska motiv. De kommer nog bli en present till någon som gillar sovjetiska symboler, ursäktar jag mig själv.

Så nej, jag är inte ett dugg bättre och försöker inte mästra.


Mina genusglasögon har förvandlats till en hörapparat

Category: by sophie engström, gender, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.

Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.

Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.

När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.

Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.

Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.

Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.

Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.

Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”

Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?

Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.

Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.

Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.

Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.

Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.

Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.

Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.


Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.


En musikalisk resa till Georgiens eldiga kärvhet

Category: by sophie engström, Georgien, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag ska inte skriva om musik. Det har jag lovat mig själv så många gånger, men eftersom jag inte är särskilt stringent eller uthållig bryter jag givetvis det löftet. Och det är två män som bär det ansvaret. Giya Kancheli och Roman Jusypej.

Den georgiska tonsättaren Kancheli har en konstig inverkan på mig. Varje gång jag hör hans musik vill jag störta ut från ett stup, flyga rakt in i solen, falla i en melankolisk gråt, och ibland bara le drömskt. Min strupe snörps åt. Jag får svårt att andas, samtidigt som mina lungor är sprängfyllda av luft. Det finns egentligen ingen annan tonsättare som har en sådan inverkan på mig. 

Georgiens landskap, temperament, historia och särpräglade tonbild finns i varje ton av hans musik. Jag har aldrig varit där, men genom hans musik har jag själsligen besökt landet hundratals gånger. Man kan resa på många vis, fysiskt, genom drömmar eller böcker och även genom musik. Kancheli gör det så oerhört lätt för mig att inte köpa en resa dit. Jag har varit där, men på ett annat plan.

Kvällens konsert med INSO-Lviv innehöll flera kompositioner av Kancheli, men jag nöjer mig med att lyfta fram Roman Jusypejs framförande av Kapote. Jusypej tillhör de solister som är ett med sitt instrument, i hans fall bajan. Det förefaller mig som om han lever genom varje ton, varje rörelse. Han är musiken. Han framför den inte bara.

Och här förstår ni säkert varför jag inte kan skriva om musik. Orden räcker inte till. Min strupe snörps ihop. Jag lyfter mina armar, och flyger med Jusypej och Kancheli rakt in i solen.

Kapote finns inte på webben att höra. Men egentligen gör det ingenting. För kvällens magiska stund hade inte någon kamera eller inspelningsmanick klarat av att fånga.

Ni får istället försöka föreställa er hur det skulle kunna vara, genom att höra, och se (!) på hårfagre Giorgi Zagarelis bragd. Att framföra ett stycke som egentligen är skrivet för den unike violinisten Jurij Bashmet, kan inte vara lätt. Särskilt som tonsättaren själv sitter i lokalen. På slutet av videoklippet får ni därför se Kancheli själv. En både kärv och eldig person på en och samma gång.

Kanske precis så som Georgien är. I alla fall när jag reser dit tillsammans med Kancheli och Jusypej.


Från kvällens konsert.


Om att urskilja en svensk medbrottsling

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer att jag får den fulla insikten om att jag bott en tid i Lviv. Oftast händer det av ingen anledning alls. Men ibland är det som idag. När jag plötsligt ser en man trava förbi uteserveringen jag sitter på.

Iklädd rosa pikétröja, blåjeans som hänger lite för lågt och på fötterna skymtar några nötta seglarskor fram. Och då händer det där som bekräftar att jag bott här en tid. För hör mig själv tänka: “Det är då för väl att ukrainska män klär sig som folk”.

Fast jag kan ju inte veta vilken nationalitet han bär, tänker jag vidare. Det sitter ju förhoppningvis inte i tröjan, eller skorna.

Har jag då bott här så länge att jag inte kan urskilja om det är en svensk medbrottsling, eller bara en stilförvirrad lock-a-like? Jag tvekar. Han rör sig både tafatt, som de flesta av min art gör här, men samtidigt hemtamt.

Efter en stund vandrar han iväg med ett typiskt ukrainskt barn. Borta är villfarelsen att han kunde vara en vilsen svensk.

Men den rosa pikétröjan och seglarskorna har i alla fall lämnat kvar en fast och äkta övertygelse i mig, och det är att nog de två fulaste plagg jag känner till.

Och det leder till en något överrumplande insikt om jag uppskattar ukrainska mäns val av utstyrsel. Hur enahanda de än kan vara. Jag antar att det betyder att mitt stilsinne är fullkomligt assimilerat. Men samtidigt blir jag varse att jag har fullt utvecklade svensk-tentakler. Jag kan fortfarande urskilja en svensk bland andra. Ungefär som en haj som känner doften av en enda droppe blod på flera kilometers avstånd.

Vissa ränder går tydligen aldrig ur. Synd bara att det är en pikétröja och seglarskor.

Alfa Jazz 2016 III
Några som har allt och inget med saken att göra. Några ukrainska män utanför Potiski palatset. Foto Sophie Engström.


Om de som lånar Stalins penna

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är inte helt ovanligt att jag möter påståendet att Ukraina leds av en fascistisk regering. Ofta hör och läser jag också påståenden om att landet i sin helhet är xenofobiskt. Oftast är det de subtila uttalandena som är de mest svåra att argumentera emot.

Jag tillhör inte de som försvarar Ukrainas regering i allt det gör. Det finns de internationellt som faktiskt försöker göra det. Det tillvägagångssättet hjälper inte Ukraina. För faktum är att många beslut som tas av regeringen och presidenten är svåra att försvara, om man tror på ett öppet och demokratiskt samhälle. Jag tycker till exempel (notera att jag väljer ett exempel och inte slår ner på var eviga punkt) att Rebecca Harms gjort rätt i att kritisera den nya e- deklartionslag som tvingar organisationer att redogöra för sina finansiärer. Det är rätt att kritisera den lagen, då dess udd kan användas på fel vis. Avsikten med den är att komma åt de organisationer som får pengar för att sprida desinformation i Ukraina. Det är alltså Kremls inflytande i landet man vill komma åt, men det kan också betyda att andra organisationer kan drabbas.

Men det är inte den kritiken jag syftade på inledningsvis. Jag syftar på den kritik som oftast trampar på i gamla beprövade fotspår. Sina belägg för Ukrainas felaktiga agerande finner de i de mörkaste hörn av vår närhistoria. Ett sådant exempel är en artikel som nyligen publicerades Aftonbladet Kultur. Denna artikel, som publicerades dagarna före Eurovision song contest i Kyjiv, valde att enbart belysa en argumentation som byggde på att det finns en nedärvd böjelse för fascism och nazism i Ukraina. Artikelförfattaren gick så långt att han nästan försvarade deporteringen av tusentals Krymtatarer, med att de sympatiserat med Nazityskland.

Det står utom allt tvivel att flera krymtatarnerna verkligen såg nazisterna som befriare, men det innebär inte att 1) alla sympatiserade med nazisterna 2) att de sympatiserade med hela den nazistiska ideologin. Vi vet väldigt lite om vad de faktiskt visste om Nazityskland. De hade även skäl att känna skräck för sovjetiska styrkor. Före det hade de sovjetiska styrkorna inte gett någon anledning att tro att de var vänligt inställda till krymtatarerna, som faktiskt ville få ett egenstyre. 1930-talets svältkatastrof, Holodomor, var en konstruerad svält, som måste satt skräck i de flesta folkgrupper i regionen. Det är därför inte helt osannolikt att fler krymtatarer hört talas om den katastrofen, än om den katastrof som drabbade judarna i Europa.

Vi kan ju gå till Sverige för att få bekräftat hur svårt många hade att tro på tankarna om judeförföljelser i Europa. Vår egen utrikesminister under andra världskriget,  Christian Günther, hade inga svårigheter att blunda för de rykten om Nazitysklands brott mot mänskligheten. Om vår egen utrikesminister kunde göra en sådan felbedömning, varför skulle inte ett fattigt och isolerat folk kunna dra samma felslut?

Att en svensk journalist, på en av de mest inflytelserika kultursidorna i Sverige, tycks försvara Stalins illgärningar mot ett folk är egentligen groteskt, men inte helt oväntat. Argumentationen bottnar i en syn på folken i Ukraina som potentiella fascister. Istället för att genom dialog och diskussion, försöka vägleda ett lands mödosamma väg mot ett bättre och mer demokratiskt​ samhälle, väljer man att undergräva varje steg mot positiv förändring, samt att använda sig av retorik som är lånad från Stalin.

Genom att låna sin penna till en sådan våldsverkare lär framtiden endast leda till skyttegravspositionering inom samtalet om Ukraina. Det tjänar ingen på. Och kanske allra minst Aftonbladet Kultur.

Ett kuvert jag inhandlade idag, tillverkat av ukrainska Postverket. Kuvertets motiv skulle kunna stå i bjärt kontrast med tanken om Ukraina som fascistiskt, men jag tänker inte slänga ut en sådan brandfackla​, utan bara upplysa om detta också är Ukraina.   


Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!


Lviv – vår kloka lejonkung

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För någon kväll sedan stod jag och tittade ut från ett fönster i en lägenhet på Svobody avenyn i Lviv. I huset rakt över gatan kunde jag se ner på nattklubben Splits dansgolv. Vackra ljusformationer lekte över dess golv. Klubben är nog inte så beskedlig som man kan tro. Vissa rykten säger att här pågår koppleri, och att vissa högdjur inom Lvivs undre värld dras dit. “Men så här på avstånd ser det gemytligt ut. Nästan lockande, för någon som gillar nattklubbande. Själv tillhör jag inte den sorten,” fastslår jag.

Jag lyfte blicken, och såg upp mot husets övervåning. Där huserar Samopomitj, partiet som grundades av Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyj. Det är ett parti med ambitionen att städa ut all korruption, och med ut ska också kvarlevorna från den sovjetiska nomenklaturan, och de postsovjetiska monstren som växte upp ur de rabatterna.

När jag stod där och tittade på huset, och funderade på de mystiska våningsplanen mellan nattklubben och stadens mest inflytelserika parti, kom jag att tänka på TV-serien Boardwalk. På ena våningen pågår festande av eventuellt skumma individer eller grupperingar, och på det andra ska Ukrainas politiska framtid utformas. En framtid som förhoppningsvis går från korruption och annat mygleri.

För mitt inre illustrerade huset hur svårt det är för politiker i Ukraina att undvika att komma i kontakt med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till oegentligheter. På varje plan kan du möta dem. Om du har riktig osis måste du gå förbi dem varje dag du går till jobbet. Hur gör man det utan att något skräp smetar av sig på dig? I Boardwalk lyckades väl ingen att vara ren. Alla blev nerskräpade.

Och i Lviv har vi dessutom mycket skräp. Soptunnorna är fortfarande överfulla, särskilt om man tar sig ut från centrum. Den här skräphistorien som snart pågått i ett år, har verkligen smetat av sig på borgmästaren. Rykten säger att han utsätts för utpressning av illegala ligor som vill roffa åt sig förtjänsterna från, samt tvätta smutsiga pengar Lvivs turistnäring. Andra rykten menar att han också är insyltad i någon korruptionshärva och har koppling till olika ligor. Sådana här ligorna trivs på ställen som Split. Faktum är att de växer snabbt och bäst i anslutning till dansgolv som dessa. Det har jag fått lära mig av Boardwalk.

Oavsett orsaken till att skräphögarna fortsätter att frodas vågar jag inte uttala mig om. Men jag kunde inte låta bli att fantisera, när jag stod där i fönstret och tittade ner på nattklubben Split, och sedan vidare upp mot fönster Samopomitj. Tänk om det det är lite som i Boardwalk… Och tänk vad som kan utspela sig i trapphuset som Split och Samopomitj samsas om. 

Men Lviv, som är en gammal och erfaren vän, har med sina 761 år sett så mycket. (Mycket mer än vad Atlantic city hade gjort innan ligorna slog sig ner på dess träpålar.) Och nog ska vårt Lviv, vår vackra och kloka lejonkung, som segrat över så många krig och farsoter, även överlista denna kris. Om det är jag fullt och fast övertygad om.

Foto: Sophie Engström.