viewpoint-east.org

Om när de stjäl

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

​När jag går min lilla promenad till universitetet passerar jag ibland en äldre kvinna. Hon sitter där. På en liten pall med en engångsmugg mellan sina händer. Hon sitter inte där varje dag. Hon sitter där i intervaller. Jag tror att hon bara sitter där när pensionen inte räcker. När det inte längre finns några småslantar till bröd. Eller gas. När gaspriserna ökade märkte jag att hon satt där oftare och längre. 
Jag kan inte påstå att jag ger henne pengar varje gång jag ser henne. Jag vet inte varför. Kanske beror det på lathet eller en diffus ovilja mot att se. Det skulle ju ändå kunna vara min mormor.

Varje gång jag ser henne tänker jag att det är så fel att hon sitter där. Vad är det som gör att Ukraina inte kan betala ut värdiga pensioner?

När mina studenter kommer med andan i halsen och ursäktar sig att de är sena, med att alla transportmedel var fulla eller aldrig dök upp, ja, då vet jag att de inte ljuger. Jag vet hur illa det är här med kollektivtrafiken. Det är ett under att folk alls kommer till jobbet eller skolorna.

Varje gång jag hör mina studenter säga det tänker jag att det är fel. Ukrainarna förtjänar god kollektivtrafik. Varför kan man inte se till att investera i kollektivtrafiken?

Det händer ofta att jag står i någon affär och tittar på en insamlingsbössa till ett sjukt barns operation eller vård. Det är så ofattbart grymt när barn får lida då samhället går på knäna. Och ja, de där insamlingsbössorna blir bara fler och fler.

Varje gång jag sett dem, tänker jag att det är så fel. I Ukraina har man fri sjukvård och man måste väl ändå prioritera sjuka barn? Vad är det som gör att politikerna inte ser till att det kommer in pengar till statsapparaten?

Jag skulle kunna ge så många fler exempel…

Och det som jag alltid känt till, men hoppats bara var ett utslag av min pessimistiska hjärna, finns nu svart på vitt. De tar helt enkelt pengarna själva. De stjäl återigen från sitt eget folk. Jag har helt enkelt inga ord för mitt förakt.

Jag tänker inte skriva mer än att citera Reuters:

Prime Minister Volodymyr Groysman, who last week likened the declarations process to jumping out of an airplane, revealed that he and his wife had a total of $1.2 million and 460,000 euros in cash and a collection of luxury watches.

The database also shows that Groysman, a former businessman and provincial mayor, is not alone in preferring to keep much of his money out of Ukraine’s banking system.

Reuters calculations based on the declarations show that the 24 members of the Ukrainian cabinet together have nearly $7 million, just in cash.

The declarations of two brothers in President Petro Poroshenko’s faction, Bohdan and Yaroslav Dubnevych, show holdings of over $26 million, also in cash only.

“When the Economy Ministry says that in some areas around 60 percent of the economy is in the shadows, then this is accounted for by the volume of cash registered by civil servants, officials and lawmakers,” said Taras Kachka, deputy executive director at George Soros’s International Renaissance Foundation.”

Alfa Jazz 2016 II
Det bestulna folket

When Summer Were

Category: by sophie engström, photography, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

We have perhaps almost already forgot. Our minds and bodies absorbed it. Now it’s oly like small scare on our skin. Almost not visible. Barely discernible.

Summer.

Here how it perhaps was.

In Lviv.

(Soon to be, photos from #summerinsweden)

Lunch breat

Only half

Take me there

Lets go

Traces

Taking shelter

Natural mirror

extra roof

Alfa Jazz 2016 III

Alfa Jazz 2016 II

Några av årets Kontraster 

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Festivalen Kontrasty har fortsatt oförtrutet under veckan men tyvärr har jag inte haft mycket tid över att gå på konserterna. Men några konserter har jag ändå lyckats komma iväg på.

I lördags var det Kontrasternas natt, flera konserter i ett, skulle man kunna säga. Natten inleddes redan kl 21 med organisten Marek Toporowski som spelade Phillip Glass “Dance 4 for organ”. Toporowski spelade sedan flera stycken av Glass, som mellanakter till de andra konserterna.

De flesta besökare kom nog för Stravinskijs “Historien om en soldat”, som framfördes med dansare, och framför allt borde violinisten Lydiya Futorska fått stående ovationer. Hon fenomenal.

Pukslagaren Aleksander Wnuk var dock nattens stora överraskning. Han spelade bland annat stycken av de danska tonsättarna Per Nørgård och Poul Ruders. Med inlevelse och engagemang fick Wnuk oss åhörare att spetsa öronen lite extra. Det var nämligen inte lättgenomträngliga verk, och utan Wnuks inlevelse hade det nog varit lätt att tappa tråden.

Kontrasternas natt pågick ända till 6-tiden på morgonen, och det var många som njöt till slutet som ackompanjerade soluppgången .

En annan konsert som bör omnämnas är uppförandet Morton Feldmans “Piano och stråkkvartett” från 1985. Ett mycket minimalistiskt verk, som kräver stor koncentration. Jag tyckte själv inte om den videoprojektion arrangörerna valt att visa i samband med konserten. Enligt min mening störde den enbart det långsamma och utdragna crescendo Feldman tänkt för åhörarna. Jag förstår idén, att verket är tålamodsprövande och att åhörarna stundtals kan tappa modet och motivationen. Men att försöka avleda uppmärksamheten från verket är fel, enligt min mening. Det finns inget fult i att ibland tappa fotfästet i musiken. Det kan däremot bli förvirrande med en annan narrativitet, som kräver vår uppmärksamhet.

Festivalens avslutande konsert är imorgon. Jag ser framförallt fram emot verket av den polske tonsättaren Tomasz Opałka. Jag hörde ett verk av honom på förra årets festival som gav mersmak.

En epok är över 

Category: by sophie engström, turism, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​En epok är över i Lviv. Santa Barbara-epoken. Santa Barbara var en marknad som låg i förorten Sychiv, som ligger i Lvivs sydöstra utkant. Marknaden uppfördes 1994 och kallades för Santa Barbara eftersom dessa valv i entrén påminde invånarna i Sychiv om den amerikanska TV-serien med samma namn. En TV-serie som var omåttligt populär i det postsovjetiska Ukraina. 

Nu har marknaden fått lämna plats för den nya spårvagnslinjen som förhoppningsvis invigs snart.

Det har varit så många turer kring bygget av spårvagnslinjen och att marknaden skulle rivas, att inte bara jag har tvivlat på om det verkligen skulle bli verklighet. Men nu tycks det i alla fall vara så att marknaden slutligen har fått flytta på sig. Marknaden har fått en ny placering, på en tidigare ödetomt någon kilometer närmare centrum. Men det är inte troligt att man kommer att döpa den till Santa Barbara denna gång. Den postsovjetiska vurmen för amerikansk glamour känns inte lika påtaglig idag. 

Sychiv är för övrigt Lvivs folkrikaste bostadsområde. En tredjedel av Lvivs invånare bor i Sychiv. Jag brukar alltid rekommendera besökare att åka dit på besök. Dels för att man ska få en uppfattning om hur de flesta Lvivianer bor, men också för att det alltid brukar vara trevligt att komma dit som utlänning. Ett vänligt bemötande tycks vara praxis. Det är i alla fall min erfarenhet. 

Bilden kommer från жити в Львові –  Bo i Lviv

En prolog 

Category: by sophie engström, estonia, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

Och stilla bruset. 

Lyssna på “Jamala, identitet och unga ukrainare i Sverige”

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I juli kunde ni höra min röst i P1s programserie Radiokorrespondenterna. En riktigt ära, även om jag ibland tyckte att jag inte lyckades ta så mycket plats som jag önskade. Det viktigaste var, och är, att jag fick möjlighet att vara med i samma program som lysande Maria Persson Löfgren, som jag verkligen beundrar, samt att jag inte sa något jag ångrade efteråt. Så även om den självkritiska rösten är långt starkare än den med självrespekt, så är jag underligt nog nöjd ändå. Det är verkligen inte vardagsmat för mig 😉

Hör programmet här!

Skärmavbild 2016-08-29 kl. 18.54.56

Sommaren med Olga

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

De som känner mig vet att jag kallar denna sommar för Sommaren med Olga. Och det är verkligen så. Sommaren med världens mest inspirerande berättare och berättelser. För det är så jag tänker på Olga Tokarczuk, som berättaren och berättelsernas urOlga. Den sanna Olga.

I sommar har jag läst Daghus, natthus, Löparna, Björnens ögonblick. I våras läste jag Jakobsböckerna och tidigare i vintras läste jag Styr din plog över de dödas ben. Snart vältrar jag mig i Spel på många små trummor och hemma i Lviv väntar Gammaltida och andra tider.

(UPD: På Ariel Förlag finner du Olga i svensk översättning.)

Så är det verkligen Sommaren med Olga? Det är kanske Epoken med Olga.

Det var därför som jag med viss bävan idag åkte till Louisiana på Själland för att lyssna till henne på deras litteraturdagar. Tänk om jag inte känner igen berättaren Olga i den fysiska personen? Tänk om jag tycker att hon är osympatisk och sedan ratar berättelserna för att den fysiska personen inte tilltalar mig? Tänk om hon stjäl min Olga från mig? 

Men så var nu inte fallet. Det var ungefär som att träffa en gammal, kär vän. Både bekant och lite nytt på samma gång. Det var igenkännande och samtidigt ovant. 

Mötet blev ensidigt, ty jag är mycket blyg och vågar inte riktigt att tränga mig fram för att delge min kärlek till hennes berättelser. För var ska jag börja? Hur skulle jag kunna säga vad jag känner? Det räcker liksom inte riktigt med ett Tack. Men jag tror ändå att min kärlek till hennes berättelser når henne på något vis. Genom någon underfundig under- eller överjordisk kanal där bara samtalet mellan betättaren, berättelserna och läsaren, höraren, searen finns. Där ingenting annat stör.

Och vet du vad, Olga, jag tror också att berättelser kan leda till revolutioner. 

​