Strax efter att lördagens terrordåd i Kraków hade blivit känt kom beskeden från olika konsert- och teaterarrangörer att deras uppsättningar ställdes in. Presidenten utlyste landssorg under två dagar och vissa valde därför att ställa in alla arrangemang fram till den tolfte november.
Man kan knappast klandra någon för liknande beslut, men det hindrade inte att det utbröt en livlig debatt bland Polens kulturutövare och publik huruvida besluten att ställa in var genomtänkta. Vissa kritiker menade att musik, och då särskilt klassisk musik, tvärtom kunde verka som en tröst i den svåra situationen.
Det är nog sant att musik kan ha den inverkan på några. Själv är jag dock av den meningen att musik inte är något slags bruksföremål som man använder likt en näsduk för att torka bort tårarna. Musik är en konstform som inte används, utan erfars, upplevs, vilket innebär att det även är en krävande handling att lyssna. För mig är musik alltså inte någon avkoppling, utan en uppfostran om att bli engagerad. Därför varken kan eller vill jag lyssna på musik när jag går genom en svår period.
Men däremot tycker jag om att lyssna på musik som skildrar oro, och få andra gör det lika intresseväckande som den danske tonsättaren Carl Nielsen (1865-1931). Hans tonsättarkonst präglas ofta av en inneboende konflikt, mellan en hart när befängd eufori och dramatiskt överdimensionerad sorglighet.
Ett av de verk av Nielsen där just konflikten hörs som tydligast lär enligt kännare vara hans klarinettkonsert från 1928. Konserten skrevs under en av de svåraste tiderna i Nielsens liv; och det säger en del, ty han hade väldigt många kriser. Mellankrigstiden var en orolig tid, med flera folkliga resningar, ekonomisk osäkerhet och spår av det blodiga första världskriget som fanns i det delade minnet. Nielsen visste dessutom att hans dagar var räknade, enär han hade kärlkramp och hade drabbats av flera svåra hjärtinfarkter. Därtill brottades han med en bitterhet över att aldrig lyckats nå berömmelse utanför Skandinavien. Han var enormt älskad i Sverige, men det internationella genombrottet lät vänta på sig. Allt detta skapade en frustration hos Nielsen, som också förvärrade hans sjukdomsbild.
Och man behöver inte vara särskilt musikaliskt bevandrad för att lyckas urskilja oron och frustrationen i Nielsens klarinettkonsert. Den inleds dock mycket positivt och klarinetten traskar fram med lite tultande gång. Men abrupt avbryts den lyckliga promenaden av en orolig virveltrumma som sedan kommer följa genom hela konserten och olycksbådande förebåda varje skifte. Genom konserten leds vi genom vemod som alterneras av ett oroligt och jagat tonspråk där klarinetten understundom jäktar med, eller till och med på, de andra instrumenten. Men ibland vågar klarinetten faktiskt drista sig till att vara både motsträvigt lugn, för att i nästa stund dra ut orkestern på galna upptåg och rentav lyckas få de andra att bromsa in, trots att de var i färd med att bygga ett crescendo. Konserten avslutas med långsamma och utdragna andetag som mynnar ut i en ytterst lågmäld suck.
Det är antagligen en underdrift att påstå att Nielsens klarinettkonsert är svårspelad, ty även en lekman kan skönja hur solisten tvingas göra halsbrytande tempoväxlingar och på några få toner gå från det lägre till det högre registret. Men det är också en utmaning för en aktiv lyssnare, som måste engagera sig för att söka och följa verkets inneboende strid. Ett sådant verk ger med andra ord inte någon tröst, men möjligen en ökad förståelse för smärta och kan sålunda även skärpa förmågan att känna empati. Något som vår samtid dessvärre lider ett underskott på.
Men om man nu verkligen vill ha tröst är det nog mer rådigt att betrakta en vacker solnedgång.
