viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 9 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför mitt fönster syns ljusen lysa upp praktiskt taget varje fönster. De varma ljusvågorna söker sig ut genom fönstren till den mörka kvällen, där de snuddar vid trädens ännu nakna grenar, gäckar en vintergå gräsmatta innan de upplöses och omslutes av mörkret. En spårvagn jäktar förbi på gatan, och dess upplysta vagnar bildar ett mönster som om de vore en vacker halskedja av glimmande guld. På bergets topp syns TV-tornets fysionomi glimma i rött och vitt.

Allt detta ljus som strömmar är så vardagligt och ordinärt, något förväntat och upplevs nästintill som en rättighet, men bara några mil österut, i Ukraina, kan man inte vänta sig att lampan tänds när man trycker på strömbrytaren. Elementen är kalla och ur kranen kommer det i värsta fall inte ens en droppe vatten. Detta på grund av att Ryssland har bombat viktig energiförsörjning, vilket har lämnat Ukraina i mörker och kyla. På de flesta håll i Ukraina har man elektricitet färre timmar än de man är utan. I till exempel Lviv kommer de allra flesta under morgondagen bara ha elektricitet sex till sju timmar. På andra håll ser det ännu sämre ut. Man har kanske inte någon elektricitet alls, eller bara någon enstaka timme.

På detta sätt kan man säga att Rysslands terrorisering av den ukrainska civilbefolkningen varit extremt lyckosam. Och bombningarna kyler inte bara ut och försätter ukrainarna i mörker, de skapar också brist på information om hur ukrainarna har det. Allt färre av mina ukrainska vänner syns till på sociala medier. De som tidigare varit aktiva och som praktiskt taget varje dag publicerat något om hur det är att leva i det krigsdrabbade Ukraina, syns allt mer sällan online. Och jag tycker mig märka att detta även påverkar traditionell media utanför Ukraina. Det var länge sedan som Ukraina var en toppnyhet varje dag. Nuförtiden sker det kanske på sin höjd någon gång i veckan.

Men trots det svala intresset från media för att skildra ukrainarnas lidande tycks stödet från allmänheten inte ha avtagit. I Polen har befolkningen på bara någon vecka samlat in över 10 miljoner zloty (cirka 25 miljoner kronor) till inköp av generatorer. Och i Sverige pågår bland annat Radiohjälpens insamling “Ge Ukraina värme” som i skrivande stund uppnått över åtta miljoner kronor i insamlade medel. Så trots allt mörker syns små skärvor av hopp.

Dagens anteckning – 8 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.

Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.

Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.

På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.

—

Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA

Dagens anteckning – 24 december 2024

Category: Uncategorized

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu tänder väl någon programledare ett ljus i rutan och bestämmer att nu så är det jul. Alla samlas nog kring den fyrkantiga rutan och drömmer sig bort till tomtens julverkstad och lyssnar på Franz Schuberts Marches militaires op.51/D.733, från 1818.

Ute vid Öresund, där Danmark hägrar i horisonten, råder ett märkvärdigt lugn. 5,3 grader säger termostaten och fotavtrycken på bryggan avslöjar att det inte bara är några enstaka våghalsiga som har tagit en simtur i böljan den blå.

Men nu är här tyst och stilla och blott sjöfåglarna sjunger sina uppmärksamhetssjuka melodier.

Gott nytt år!

Category: Uncategorized

(Läsningstid: < 1 minut)

Gott nytt år, önskar jag alla läsare och vänliga människor som läser och stödjer denna blogg!

Och så gör jag givetvis med en polsk affisch!

Dagens polska affisch heter Nowa Polska w nowej Europie XX wiek. Vilket betyder Ett nytt Polen i ett nytt Europa, 20-talet.

Nåväl, jag hoppas att Polen kommer vara sig själv hyfsat likt hela glada 20-talet, som nu ligger framför oss. Lika motsträvligt och underbart som alltid. Visst önskar jag också vissa förändringar till de bättre, men jag hoppas verkligen Polen kan stå emot kommersen som tycks urvattna alla våra personligheter. Så trots att Polen är lite motvalls hoppas jag att landet ska förbli sitt gamla vanliga jag.

Lika innerligt hoppas jag att mitt älskade Galizien kommer att vara sig likt. Med de spetsiga bergen som övergår i böljande kullar in i vidsträckta och underbara ä Ukraina. Galizien, denna periferi i Europa som mitt hjärta klappar varmast för.

Och älskade Europa. Old stinking Europe. Snälla, bestå som du är. Försök inte göra dig till, så att all kantighet och stök slimmas bort.

Vi ses nästa år och nästa decennium!

Gott nytt år!

Happy New Year!

Szczęśliwego nowego roku!

Щасливого нового року!

Shana Tova! (שנה טובה)

I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…

God jul alla som…

Category: Uncategorized

(Läsningstid: < 1 minut)

… firar jul i detta nu!

90418476

DachaBracha – Världen bortom

Category: by sophie engström, photo by prallin & sonia, Uncategorized
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Att gå på en konsert med Dachabracha (ДахаБраха) är mer än bara musik. Nej, jag syftar inte på spektakulära ljus- eller dansakter. Jag syftar inte ens på utmanande scenkläder (även om deras kläder på många sätt faktiskt är beundransvärda). DachaBracha är inget annat en en resa. En resa till en värld bortom den här. I 10 år har de skapat den här världen, DachaBracha-världen, och nu är den mer levande, vital, provocerande än någonsin tidigare.

A54F8553_s (467x700)
(Bild: Olga Zakrevska)

DachaBracha använder analoga instrument från hela världen. Det här skapar en egen tidsrymd. Där allt är oföränderligt, men ändå totalt skruvat. För DachaBracha kan överraska, även dess mest inbitna beundrare. De är både väldigt “uriska” och förkrossande nutida på en och samma gång.

20150318_205435
(Bild: Sophie Engström)

Bandet firar som sagt 10 års jubileum och det gör de med ett antal konserter runt om i Ukraina. Det är en hisnande upplevelse. Inledningstonerna kastar oss rakt ut i den ukrainska desperationen. Sorgen. Smärtan. Vreden. Det gör ont att lyssna på DachaBracha. Det värker och kräver. Kräver vår fullständiga uppmärksamhet. Första halvan av konserten, eller resan, som DachaBracha tar oss med på, är ett svep över Ukraina. Varje region representeras. Alla olika uttryck får utrymme. Ukraina är många olika. Inte en och samma. Inte två mot varandra. Utan många tillsammans. Det här lyckas DachaBracha visa, något som många andra går bet på att förklara.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
(Bild: Gustav Söderström)

I pausen snurrar vi runt. Förvirrade. Alla är tagna. Några har ett lycksaligt uttryck i ansiktet. Andra ser målmedvetna ut. Några är både medvetna och fullkomligt medvetslösa. Vilse i allt, men ändå hittat rätt. Kanske tillhör jag de senare. Jag tror mig nämligen har känt det ukrainska hjärtat för förstå gången. Kände dess slag…

Vi går tillbaka in i salen. Hör den avslutande delen av konserten. Den innehåller förstås deras hits (om de nu kan kan kallas hits). Men inte ens här är något förutsägbart. Allt är skruvat. Argare. Skriker på oss att lyssna.

DachaBracha ska tillslut släppa av oss. Resan vidare utan oss. Då börjar Marko Halanevytj (sång, dragspel, munspel, trummor etc etc) tala om ljuset. Han säger att även om vi inte tror det nu, finns ljuset där. Vi ska komma till ljuset. Ukraina kommer ta sig ur den här mörka perioden. In i ljuset. Det finns ingen som kan hindra den resan.

Sista låten de spelar är “Baby” (från Light). En humoristisk sång, som leker med många normer. Så som genus, eller vad vi förväntas oss av kultur, musik etc. Och när Marko ska sjunga den sista raden “Show me your love”, tystnar han vid “your”. Hela publiken stämmer då upp i ett brokigt, men ändå samstämt, “love”. Ett fullkomligt magiskt ögonblick.

SAMSUNG CAMERA PICTURES
(Bild: Gustav Söderström)

När jag står där och stämmer in med de andra, tänker jag, att så många har missförstått vad som händer i Ukraina. De talar bara om politik. De pratar om Verchovna Rada hit och dit. De tror, att vad Ukraina gjorde förra året, var en politisk revolution. Men det har det aldrig varit. För de som burit det här landet genom förra året, var band som DachaBracha. De skapade en kulturell revolution. En revolution där Ukrainas olikheter faktiskt äntligen kom till uttryck. Politik i det sammanhanget, känns faktiskt tröttsamt tråkigt. Nästan ogiltigt.

Lyssna istället på DachaBracha och försök på riktig höra. Hör Ukraina!