viewpoint-east.org

Kanske något av en schubertiad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.

Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.

Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.

Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.

Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.

Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.

Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.


En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.

Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från:
The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)

Med utsikt mot ett litterärt sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Se hit, här bjuds det på ett knippe författare, översättare och poeter, som står på Królewska-gatan i Kraków. De hör alla ihop men ändå är ändå så betydelsefulla var och en för sig.

Längst ut till höger står Adam Włodek (1922-1986) som ofta presenteras som “Wisława Szymborskas man“, vilket förvisso är en helt riktig anmärkning om nämnde Adam, men något fattig på information. Adam Włodek var nämligen också poet liksom Szymborska, samt även journalist, redaktör och översättare. Under andra världskriget deltog han i den kulturella och underjordiska delen av upproret mot Nazityskland. Han var efter kriget var han redaktör bland annat på Dziennik Polski och verkade även som poet och översättare. Adam Włodek gav ut tio diktsamlingar samt att han översatte från tjeckiska, slovakiska, tyska, engelska och ryska. Adam och Wisława gifte sig 1948, och de levde tillsammans författarhuset på ulica Krupnicza, (som jag tidigare har skrivit om). Deras äktenskap blev kort, och de skilde sig redan 1954. De skulle dock vara vänner livet ut, och som ni ser, även 1977, när nedanstående sällskap förevigades tillsammans.

Till vänster om Adam Włodek står Wisława Szymborska, som säkert inte behöver någon närmare presentation för de allra flesta i Sverige, och någon längre levnadsteckning kommer inte ges nu, då en sådan lätt skulle bli alltför omfattande. Att hon är så pass välkänd i Sverige har vi översättaren och författaren Anders Bodegård (1944-2024) att tacka för. Det är nämligen möjligt att Wisława Szymborska aldrig hade tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1996 om det inte vore för Anders Bodegård och hans översättningar av hennes särpräglade diktning. Anders Bodegård kom till Polen första gången 1967, men det var först 1981 som han slog ner sina bopålar i Polen för en längre tidsperiod, och då för att verka som lärare i svenska på det prestigefyllda Jagellonska universitetet. Avdelningen som han arbetade på firar för övrigt 50 års jubileum i höst. Det är beklagligt att Anders Bodegård inte kan delta i festligheterna, då han gick bort i juni, men minnet av hans arbete lever ännu kvar på institutionen.

Anders Bodegård har en diger lista över verk och författare som han översatte. Bland de polska namnen märks, förutom Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuściński, Zbigniew Herbert och Ewa Lipska. Den sistnämnda står vid sidan om Wisława Szymborska, och det ser nästan ut som om de båda är djupt inbegripna i ett samtal. Ewa Lipska kanske vänder sig mot Wisława Szymborska och uttrycker förvåning över något. “Vad är det du säger?” tycks hon säga. Lipskas diktning jämförs ibland med Szymborskas, och då i synnerhet med den sistnämndas humoristiska uttryck. Men Lipska har ett alldeles eget uttryck. På bilden ser de båda i alla fall ut att vara helt omedvetna om att någon alldeles nyss har tryckt på avtryckaren och förevigat detta möte.

De två till vänster i bild är däremot helt på det klara med vad som försegår. Med lite gäckande blir tittar de in i kamerans lins. Barbara Czałczyńska, som kvinnan heter, föddes i Lwów (idag Lviv i västra Ukraina). Det är oklart när hon lämnade staden, men troligtvis efter andra världskriget, då de flesta polacker tvingades bort från de delarna av dagens Ukraina. Efter att hon hade utexaminerats vid Jagellonska universitetet, debuterade hon som författare i Dziennik Polski strax efter det att Adam Włodek lämnat posten som redaktör på nämnda tidning. Barbara Czałczyńska verkade även som översättare från franska till polska. Året före sin bortgång tilldelades hon orden Polonia Restituta, som är en orden som ges till betydelsefulla, polska eller utländska, aktörer inom litteratur, konst, vetenskap, sport, utbildning och även för att främja goda relationer med andra länder.

Längst ut till vänster står Kornel Filipowicz och tittar på oss med sina lugna och vänliga ögon. I sin hand håller han belevat en cigarett. Mungiporna slokar lite, men det är inte tu tal om annat än att detta är en vänlig och snäll man. Han håller Barbara Czałczyńska i ett stadigt och hjälpsamt grepp, och de två delar dessutom en erfarenhet. Kornel Filipowicz föddes nämligen också i den del av dåtidens Polen som idag tillhör Ukraina. Han föddes i Tarnopol (idag Ternopil), men hans familj flyttade redan 1923 till Cieszyn, som gränsar till Tjeckien och därmed ligger i dagens Polen. Även Kornel Filipowicz tog sin examen vid Jagellonska universitetet, men ämnet var biologi, och låg därmed på behörigt avstånd från litteraturen, skulle man kunna kunna tro. Men före andra världskriget började han närma sig avantgardet, och i dessa kretsar mötte han sin blivande fru, konstnären Maria Jarema, som likt Kornel, och hade fötts i den del av Ukraina som under mellankrigstiden tillhörde Polen. När Nazityskland anföll och slutligen ockuperade Polen engagerade han sig i motståndsrörelsen, ett engagemang som skulle leda till att han sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde till eftervärldens stora lycka, och efter krigsslutet bosatte han sig i Kraków.

Kornel Filipowicz presenteras ofta som “Wisława Szymborskas partner“, och det är riktigt att de två levde som särbo fram till Kornel Filipowicz död, men precis som med Adam Włodek är det inte en fullständig beskrivning. Kornel Filipowicz lämnade efter sig ett omfångsrikt författarskap, men mycket lite är översatt till svenska. Några lysande undantag finns, som de delar som är översatta av Joanna Helander, Bo Persson och ovan nämnda Anders Bodegård. De har därmed medverkat till att ge en svensk publik inblick i Filipowicz finstämda och säregna alster.

Nåväl, dessa prominenta och angelägna skriftställare står alltså på Królewska i Kraków, möjligen en sommardag 1977. De hade, som du nog redan förstått, mycket gemensamt, men ett kriterium har ännu inte återgivits här. De tillhörde nämligen alla den litterära sammanslagningen Grupa Literacka Biprostal. För att tillhöra denna mycket eminenta gruppering var man tvungen att ha ett fönster från vilket man kunde se det 15 våningar höga kontorskomplexet Biprostal, som låg, och fortfarande ligger på Królewska-gatan i stadsdelen Krowodrza i Krakow. Ja, som du nog redan förstått var detta en lite skämtsam sammanslutning, men det kan man kanske nästan läsa av fotografiet, eller hur?


Från vänster till höger: Kornel Filipowicz (1913-1990), Barbara Czałczyńska (1929-2015), Ewa Lipska (1945-), Wisława Szymborska (1923-2012) samt Adam Włodek (1922-1986)

Några källor
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Adam_W%C5%82odek

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Anders_Bodeg%C3%A5rd

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Barbara_Cza%C5%82czy%C5%84ska#:~:text=Barbara%20Cza%C5%82czy%C5%84ska%20

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Kornel_Filipowicz

https://gazetakrakowska.pl/biprostal-na-archiwalnych-zdjeciach-przez-25-lat-byl-najwyzszym-budynkiem-krakowa/ar/c9-18275133

I Mahlers Böhmen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…

Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.

Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.

Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.


På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.

Den svenska hårmanen ur ett polskt perspektiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.

I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.

Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.

I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)

Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.

Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.

Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.


Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel.

PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Ridån går upp för Jenůfa

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.

I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.

I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…

Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.

Ridån går ner.

Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.

Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.

En fulländad opera, kort sagt.


Decca-inspelningen från 1985.


Leoś Janáček med sin hund 1926.


Fragment från originalpartituret.

En liten konsertling

Category: by sophie engström, Kåseri
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Den tjeckiske tonsättaren Leoš Janáčeks (1854-1928) “Concertino” från 1925 är ett verk jag ofta återkommer till. Jag har svårt att släppa tanken på att han inledningsvis hade tänkt att det skulle bli en pianokonsert, men det blev en tummetott, eller rättare sagt ett diminutiv av konsert, en liten konsertling, skulle man kunna säga. Det är ett underbart verk, vackert snirkligt, lekfullt, men ändå eftertänksam, och trots sin anspråkslöshet väldigt talande. I stycket hör vi två violiner, en viola, ett horn, en klarinett, en fagott, och alla dessa instrument följer ledstjärnan pianot. Första satsen hör vi bara horn och piano. Andra satsen hör vi istället piano och klarinett. I de två efterföljande satserna sluter de andra instrumenten upp. Det går lätt att höra att vi befinner oss i en skog någonstans, vandrar längs en stig och för ett samtal med ekorrar, igelkottar och ugglor.

På fotot ser vi Leoš Janáček med hustrun Zdenka i deras trädgård år 1927. (Vad hunden hette framgår inte.)

Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…