viewpoint-east.org

Reginas imperium

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Innanför porten råder en funktionalistisk ordning. De breda trapporna som leder upp till entréplan är symmetriskt randiga i svart och vitt. Två pelare står stadigt, och till vänster om dem tittar ett finurligt trappräcke fram. Det är en perfektionistisk arkitektur, men utan att vara pedantisk. Här härskar snarare en kreativ uppfinningsrikedom, precis så som det ofta förhåller sig med polsk 1930-tals arkitektur.

Hyreshuset vi befinner oss i kallas för Aleksandrowiczs hus och ligger på gatan Sereno Fenn’a nummer 6, en liten gatstump som rymmer flera vackra byggnader från förra sekelskiftet fram till mellankrigstidens sista år. I huset vi står bodde bland annat familjen Aleksandrowicz som var en välkänd familj i Kraków fram till andra världskrigets utbrott. Och orsaken till deras ryktbarhet var två av familjens kvinnor.

1877 öppnade en handel för konstnärsmaterial i en kiosk vid torget Kleparz. Initiativtagaren var en ung kvinna vid namn Regina Aleksandrowicz. Hennes man, Wolf Aleksandrowicz, var en from jude, som ägnade mycket av sin vakna tid åt att studera Talmud. Regina startade därför en pappers- och konstnärshandel till familjens försörjning. Elva år efter att hon startat sin verksamhet blev hon helt oväntat änka, och nu stod hon, 35 år gammal, som ensam försörjare för sina fem små barn.

På den här tiden var det inte brukligt att kvinnor stod som ägare till dylika verksamheter, och hon fick själv ta sig till Wien för att söka om tillstånd för att få fortsätta med sin handel för konstnärsmaterial. Tillståndet bifölls, och hon kunde återvända till Kraków och fortsätta sin verksamhet. Regina ville tydligen inte göra stor affär av att hon stod som ägare till företaget, så det döptes till R. Aleksandrowicz och söner (R. Aleksandrowicz i Synowie).

Med sin centrala placering, i närheten av Krakóws akademiska konsthögskola, blev hennes butik ett andra hem för många konstnärer. Det här var tiden för Młoda Polska (Det unga Polen), och hennes kunder var sådana som gått till eftervärlden som Polens stora konstnärer. Det är inte omöjligt att Stanisław Wyspiański var en återkommande besökare och kund hos Regina.

Kanske var det därför som det gick så utmärkt för Reginas konstnärshandel, om det vet vi inte. Men faktum är att hon kunde expandera även till andra städer. Hon etablerade sig i Poznan, Katowice, Bydgoszcz och i Lviv. Regina Aleksandrowicz butik i lejonstaden låg på gatan Ossoliński 15. Idag heter gatan Stefanyjka och lokalen Regina hade sin konstnärsbutik i hyser idag en pub. 1927* hade R. Aleksandrowicz och söner blivit så framgångsrika att de kunde flytta in i bottenvåningen i det vackra huset Pod Globusem (Under globen). Det är en magnifik byggnad, som kräver en egen postning, så undertecknad lovar att återkomma dit.

Några av Reginas barn fortsatte i sin mors fotspår. Dottern Róża öppnade till och med en egen butik för konstnärsmaterial. Hon var vida känd för sin skönhet, och avbildades av flera framstående konstnärer. Den mest kända målningen är signerad den uppburne konstnären Jacek Malczewski. Hans kända porträtt av Róża återfinns idag på Krakóws Nationalmuseum. Sonen Wilhelm (Ze’ev) var däremot inte alls intresserad av moderns affärer, och slog sig in på en bana som fotograf.

Under 1930-talet tillhörde familjen Aleksandrowicz Krakóws kulturelit, och deras position var oomtvistad. Det var i detta skede som de tog initiativ till hyreshuset på Sereno Fenn’a nummer 6. Men innan huset stod klart tvingades familjen fly från Kraków. Andra världskriget bröt ut, och nazisterna ockuperade Polen. Under kriget bodde flera nazister i huset, och lite längre ner på gatan bodde Oskar Schindler, mannen som blev känd för att han förmådde rädda flera av Krakóws judar undan Förintelsen.

Familjen Aleksandrowicz flydde till Lviv, som då ockuperades av Sovjetunionen. Vad som hände där, går det inte att finna några uppgifter om på internet. Men Regina Aleksandrowicz ska, enligt geni.com, gått ur tiden i Lviv någon gång under 1940. 83 (eller möjligen 84) år gammal. Hennes dotter Róża lyckades fly undan nazisterna, när de senare anföll Sovjetunionen.

Efter kriget återvände Róża till Kraków, och försökte återuppta konstnärshandeln, men den hade nationsliserats av kommunisterna. Róża flyttade efter några år till Israel, där även hennes bror Wilhelm slog sig ner. De återvände aldrig till Kraków.

2008 fick familjen något av upprättelse. En plakett på Pod Globusem sattes upp med påskriften att (ungefärlig översättning) Här låg Regina Aleksandrowicz och söners konstnärsbutik mellan åren 1927-1939.

——-

*Det förekommer olika årtal när Regina Aleksandrowicz butik slog upp portarna i Pod Globusem. Plaketten säger 1927, men andra källor anger 1913.


Aleksandrowicz hus har inte raka hörn, vilket ger en känsla av att huset kastar sig upp i skyn.


Entrén.


Smide pryder porten.


Pod Globusem.


Jacek Malczewski porträtt av Róża.


Inne i Reginas butik.

En bestämd Rachela

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, Litteratur, poland, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nå, låt oss återvända till Stanisław Wyspiańskis Bröllopet, pjäsen som närmast kan beskrivas som ett polskt nationalepos för teaterscenen. Och det passar ju bra, då det i dagarna är 120 år sedan bröllopet ägde rum (20 november 1900). Bland de många karaktärerna, återfinns en ung judisk flicka vid namn Rachela. Hon hade, som de flesta andra karaktärerna, en verklig förebild.

Rachela hette på riktigt Perel Singer. Hennes far hette Hirsz Singer, och figurerar också i pjäsen. Han ägde ett välbesökt gästgiveri i Bronowice, där bröllopet (både den verkliga händelsen och pjäsen) tog sin tilldragelse. På bröllopet var det han som skötte utskänkningen sv alkohol. Under den här tiden var det ofta de av judisk börd som fick tillåtelse att handla med alkohol. Perel Singer, eller Rachela, beskrivs i Bröllopet som en ung kvinna med vigt intellekt och stor kunskap om litteratur och konst.

Men det var några som ifrågasatte hennes livliga intellekt. En av de mest tongivande i ett sådant ifrågasättande var litteratur- och teaterkritikern Tadeusz Boy-Żeleński. Han påstod att Stanisław Wyspiański hade överdrivit Perel Singers interkulturella förmåga, och att hon efter pjäsens premiär och stora framgång, sedermera levde i skuggan av karaktären Rachela. Den verkliga Rachela var en grå mus, utan djup kunskap om litteratur och konst, menade han. Så här i efterhand är det ju svårt att disputera kring sanningshalten i Boy-Żeleńskis uttalande, men mycket talar för att han helt enkelt inte ville acceptera att en ung kvinna kunde ha stor kunskap om något som han värderade högt. Hon var ju bara en ung kvinna, judinna till på köpet, och hade inte avlagt någon akademisk examen, tyckte han troligen.

Trots att Boy-Żeleński nog inte skulle vilja kännas vid det, så var Perel Singer en viktig person i Krakóws kulturliv. Hon lär ha haft tillgång till de innersta av kulturkretsar i staden, och om henne sägs att hon rökte cigaretter (ganska ovanligt för en kvinna vid denna tid), läste dagstidningar, diskuterade högljutt och var inte alls var rädd för att hamna i vilda dispyter.

Perel Singer föddes den 19 september 1881 i Bronowice. Hennes far ägde som nämnts ovan ett gästgiveri, och hennes mor hette Debora. Äktenskapet var olyckligt, och fadern övergav senare familjen. Rachela gick först i skolan i Bronowice innan hon började studera på en handelsskola i Kraków. Redan på 1890-talet, alltså när hon var i tio års åldern, började hon intresserad sig för poeterna inom grupperingen Młoda Polska (Det Unga Polen), som bland annat Stanisław Wyspiański ingick i. Hon blev också nära vän med flera av dem. Det var således inte en slump att hon blev inbjuden till det kända bröllopet 1900.

Under tidigt 1900-tal övertalades hon att utbilda sig inom sjukvården, och 1914 tog hon examen, vilket ledde till att hon arbetade som sjuksköterska på ett militärsjukhus under första världskriget. Efter kriget blev hon anställd av Krakóws stad som lärare på en sjuksköterskesutbildning. Något år därefter startade hon sin egen praktik. Under den här tiden bodde hon på Floriańska i gamla stan i Kraków. På samma gata ligger Jama Michalika, och det är lätt att föreställa sig att hon nog gick dit för att fukta strupen, röka ett par cigaretter och hamna i en het dispyt.

Perel Singer var en polsk patriot, som så många andra inom det Młoda Polska (Det Unga Polen), och hon svor på att alltid vara Polen troget. Det här ledde till att hon konverterade till katolicismen 1919 strax efter Polens självständighet. Hon fick därmed ett annat tilltalsnamn, Józefa. Kanske var det denna handling som gjorde att hon överlevde Förintelsen.

Ty när nazisterna ockuperade Polen 1939, kunde hon dölja sin judiska bakgrund (vilken hon dock aldrig lär ha skämts över). Józefa vägrade att flytta till det judiska gettot som nazisterna tvingade judarna till. Hon bar inte heller Davidsstjärnan, bodde kvar inne i stan, och levde som tidigare. Men hennes vänner oroade sig, och efter en tid gick hon med på att flytta till Bronowice, där man tänkte att det var lättare att dölja hennes bakgrund. Men efter en tid blev även Bronowice farligt för henne, och hon flyttade till Warszawa. Inledningsvis gick bra en tid att gömma sig bland folkmassorna, men en szmalcownik (utpressare) nosade upp henne och utsatte henne för utpressningsförsök. Józefa var en kvinna med huvudet på skaft, och kunde köpa sig fri från utpressaren. Hon lyckades därmed överleva kriget, och kunde återvända till sitt kära Kraków, där hon levde fram till sin död 1955.

Det finns oerhört få fotografier av Józefa, eller Perel, Singer. Det enda som går att hitta på internet är ett kornigt porträtt där hon med beslutsam blick tittar ut till vänster ut bild. Hennes mun är strängt stängd och under den syns hennes bestämda haka. En målmedveten ung kvinna helt enkelt. Inte konstigt att Stanisław Wyspiański ville gestalta henne, och inte heller konstigt att andra män provocerades av henne.


Perel, Józefa, Singer.


Helena Sulima, den första att gestalta Rachela.

En panflöjt utan folkfest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi har nog alla någon gång banat väg genom en tät folkmassa på en stadsfest. Vi har då känt hur den söta doften av spunnet socker och brända mandlar, sammansmält med dofter från de grillade korvarna och langos. Och genom bruset av dofter och människors tillrop har den ofta pressat sig fram till vår uppmärksamhet, panflöjtens säregna väsen. En panflöjt tycks alltid komma tillsammans med något typ påtvingad festverksamhet, som stadsfester ofta innebär. Det är sällan som deras klagande stämma hörs över folktomma ytor.

Men samtiden är som ni alla vet skruvad, och häromdagen hörde jag tydligt en ensam panflöjt gnälla på andra sidan Wisła, strax nedanför Wawel. Det var en närmast surrealistisk upplevelse, ty det var folktomt och fullkomligt becksvart, som det är här i Kraków under hösten och vinterhalvåret. Kanske fanns det några idoga turister som lystrade till panflöjtens enformiga tölande, men deras siluetter ville inte träda fram ur mörkret och tillkännage sin existens, så min slutsats löd att panflöjten spelade för sig själv, och för Wawels ålderdomliga fysionomi. Nu tycker du kanske att det låter dystert, och kanske till och med ödesmättat, men hos mig frambringade de ensamma tonerna i mörkret en känsla av djup tacksamhet.

Ty hur många är det som fått möjligheten att uppleva Kraków så som jag fått under det senaste halvåret? När jag susat fram på min cykel genom staden har jag plötsligt uppmärksammat byggnader och företeelser som jag annars skulle ha undgått att uppfatta. Kraków är nämligen ögonbedövande vackert, och den gör sig bäst utan att dränkas av turister. Även när bilden krossas av en ensam och efterhängsen panflöjt är staden vacker. Inte ens den kan ta ifrån mig njutningen att få skåda Kraków utan lämmeltåg av turister.

Men samtidigt är det förmätet att påstå att de folktomma gatorna är enkom av glädje. Restauranger och caféer är nu inne på den tredje veckan av nedstängning. De får visserligen sälja mat för avhämtning, men detta täcker givetvis inte de hål i deras plånböcker som uppkom under vårens nedstängning. Idag är det dessutom allt färre som erbjuder mat för avhämtning. De har helt enkelt stängt. Men två restauranger på Rynek główny håller fortfarande öppet för bordservering. De utnyttjar ett litet kryphål i lagstiftningen som säger att restaurangernas anställa får äta på restaurangen. Således anställs alla restaurangbesökare, de ges en liten lön på någon zloty, och kan sitta och avnjuta en måltid på restaurangens uteservering. Det här är ett tilltag som dock bara några få restaurangägare vågar sig på. Men de som gör det ger oss förbipasserande ändå en påminnelse om deras enormt utsatta situation, och desperata läge. Trots att jag sökt i media har jag inte hittat någon artikel som berättar om att polisen slagit till mot någon av dessa restauranger, så för tillfället låter polisen dem hållas.

Det lär dock inte vara många som kommer att följa de trilskande restaurangägarna, enär det inte finns särskilt många som är hugade restaurangbesökare. Turisterna är som bortblåsta, och krakowiterna sitter väl hemma, eller går hem till varandra.

Trots att situationen är så oerhört beklagansvärd, kommer jag förhoppningsvis även fortsättningsvis susa genom staden (om det inte vankas total nedstängning vill säga), och få upptäcka den åter och åter igen tusenfalt. Kraków, som står stabilt längs Wisłas flodbäddar, är den samme och fullkomligt pånyttfödd i varje ögonblick. Jag låter staden färdas genom mig, så som Kraków låter mig resa genom den. Vi talar till varandra. Det är nästan som att vi förstår varandra helt och fullt. Mina tankar söker sig plötsligt till Goethe, och jag känner med varje stavelse:

“Ingenting kan jämföras med det nya liv som upptäckten av ett annat land ger en eftertänksam person. Jag är fortfarande densamme men tror mig ändå ha förändrats i grunden.“

Kraków är i mig, lika fullt som jag är i Kraków. Utan corona hade den resan nog aldrig skett.


Rynek główny i söndags. Nästan folktomt.

När blixten slog ner

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, gender, Kåseri, krönika, Ogólnopolski Strajk Kobiet, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Över takåsarna ser jag ett fönster på andra sidan Kalwaryjska. Trots att det är långt bort, syns den tydligt, den röda blixten som är symbolen för protesterna Ogólnopolski Strajk Kobiet (Hela Polens kvinnostrejk), mot den skärpning av abortlagstiftningen som författningsdomstolen förra veckan öppnade för.

Det är en synnerligen väl vald symbol, trots att vissa, som inte är så välvilligt inställda till demonstrationerna, hävdat att symbolen liknar SS-soldaternas taggiga S de hade på sina uniformer. Statliga TV-kanalen, TVP, var inte sen med att haka på, och menade att demonstranterna hotade Polen med sin “vänsterfascism”. Men trots att vissa lyckats göra liktydiga tolkningar, är symbolen väl vald. Demonstrationerna har verkligen slagit ner som en blixt, ty de flesta trodde nog att polackerna var upptagna med pandemin och dess framfart genom landet, och inte skulle ge sig ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje.

För dem som känner Polen mycket väl, kom demonstrationerna dock inte som någon överraskning. Kampen om den här frågan har pågått länge. Redan 2016 intervjuade jag några polska feminister som oroade sig för vilka initiativ det då nya regeringspartiet Lag och rättvisa skulle ta i frågan om exempelvis abortlagstiftningen. Anna Nowicka påpekade då att regeringspartiet skulle göra någon slags kupp, där kvinnorna slutgiltigt skulle förlora rätten över sina kroppar. Varför jag valde att inte ta med det i intervjun, är idag väl gömt i det svarta hål jag ibland kallar för mitt minne.

Men Lag och rättvisa gjorde precis som Anna Nowicka menade, de valde att försöka få genom den skärpta abortlagstiftningen. Att de valde att försöka driva genom den just nu, byggde troligen på en illa genomförd analys. Troligen hade de en förhoppning om att folk inte skulle våga gå ut på gatorna och protestera, samtidigt som antalet nya fall av Covid-19 fortsätter att skjuta i höjden. Men det var uppenbart att Lag och rättvisa misstog med vilket eftertryck en majoritet av polackerna säger nej till en sådan skärpning av lagen.

Ty demonstranterna har en majoritet av folket på sin sida. Alla kanske inte samtycker med deras tillvägagångssätt, men majoriteten vill inte se att det blir omöjligt att utföra aborter i Polen. Abortlagstiftningen är redan den mest rigida i sitt slag i Europa. Med skärpningen skulle Polen slungas ut ur en samtida tolkning av vilka rättigheter kvinnor har att bestämma över sina kroppar.

Ända sedan skärpningen av abortlagstiftningen tillkännagavs har man demonstrerat i Kraków (och i hela Polen). Förra veckan var det flera demonstrationer på Rynek główny, demonstrationer utanför kyrkorna, blockader av vägarna genom stan, cykel-demonstrationer, och så vidare. I onsdags tog dessutom många tillfället i akt att strejka under en dag. Men folk nöjer sig inte med att demonstrera vid olika tillfällen, de har satt upp slagord i sina fönster, eller en röd blixt som jag beskrev inledningsvis. I flera bilfönster ser man den röda blixten, och på gatorna hör man ständigt signalhornen ljuda, och cyklarnas ringklockor klinga. Det är lika mycket protest som det är humor och glädje. En slags revolutionär eufori har lägrat sig över Kraków.

I fredags såg också Polen den största demonstrationen i Warszawa sedan folkrepubliken Polens upplösning 1989. Det var en fredlig demonstration, trots att några få på yttersta högerkanten tog tillfället i akt att försöka skapa oreda och våld. Men sammantaget var det en mycket stillsam och fredlig demonstration, som till och med polisen berömde med eftertryck.

Tanken var att det inte skulle vara några demonstrationer förrän på måndag, då man återigen har utlovat en blockad av biltrafiken i de större städerna. Men både igår och idag har det förekommit spontana sammankomster. Exempelvis for det en motorcykel-demonstration genom Kraków idag.

Om demonstranterna kan hålla ut, och få som de vill, vågar jag inte svara på. Det är nämligen alltid lätt att hoppa i galen tunna när man försöker förstå Polen. Regeringspartiet Lag och rättvisa brukar i vilket fall som helst ha en fenomenal förmåga att krångla sig ur kniviga situationer. Men med rådande pandemi, som redan byggt upp en irritation i samhället, kan ilskan denna gång vara svår att stävja. Hantering av coronakrisen i Polen har gjort att dammluckorna har öppnats. Tryggheten i samhället blåstes bort under våren, då många kände sig försvarslösa inför makten som tycktes ha enorma befogenheter.

Det enda jag vågar lova är att den där röda blixten i fönstret på andra sidan Kalwaryjska nog lär hänga kvar ett tag till.


Ett märkligt bildval, kan man tycka, men bilden är tagen förra veckan när demonstranterna blockerade biltrafiken genom stan. Bussar och bilar stod still, eller fick snigla fram, ackompanjerade av signalhorn och cyklarnas ringklockor.


Ett av alla fönster dekorerade med röda blixtar.