viewpoint-east.org

Om vägar som borde leda till en liten shtetl i Galizien

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid som jag upplevde att jag hade goda kunskaper om Förintelsen. Jag såg mig själv som bevandrad och trodde inte att jag behövde förstå eller inta mer kunskap om den stora ondskefulla katastrof som människor åsamkade Europas judar. Idag vet jag hur okunning jag var. Det var som om det fanns ett stort hål i min uppfattning om vad Europa har varit, och hur det genom Förintelsen skulle förändras för alltid. Kanske beror det på att jag bor i en region som fortfarande lever i en trauma efter andra världskrigets massmord på områdets befolkning. Det tycks mig som om jag ständigt snubblar över Förintelsens grymheter.

Som idag, när jag öppnande YouTube och skulle söka efter något (som jag nu redan glömt vad det var) och hamnade på den vackra sången “Beltz, Mayn Shtetele”. Sången, som sjungs på jiddisch, är en en hyllning till den lilla judiska Shtetl Belz. När jag sökte vidare fann jag att Belz inte ligger särdeles långt från min boning. Faktiskt bara några ynka mil. Jag började genast fantisera om att åka till den stad som gett upphov till denna sång. Men efter att studerat bilderna på Google Maps insåg jag att jag nog inte skulle ha så mycket att hämta där. Det Belz jag sökte är mördat, förintat, utplånat.

Wikipedia visste dock en hel del om den lila staden. Ashkenaziska judar slog sig ner på plasten under 1500-talet, och under 1600-talet fick de rätt att bli bilda församling. Staden blev tidigt ett starkt fäste för chassiderna, den judiska väckelserörelse som var mycket stark i just dessa delar – det östra Galizien. Efter första världskriget hade staden en judisk majoritet, och samsades med ukrainarna och polackerna. Nå, kanske samsades de inte alltid. Under den här tiden rådde det starka antisemitiska stämningar i (inte bara) denna region.

När Nazityskland anföll Polen flydde stora flertalet judar i Belz till Sovjetunionen. Man måste ha känt till något som andra judar inte kände till, ty i liknade byar runt om i Galizien stannade judarna kvar och blev mäkta förskräckta när Nazityskland anföll Sovjetunionen i 1942, i det som nazisterna kallade Operation Barbarossa.

Sången “Beltz, Mayn Shtetele” (Belz, min shtetl), som jag snubblade över idag, kommer kanske från Belz, eller så gör den inte alls det. Kanske skrevs den inte alls om shtetl Belz, utan om Bălți, som ligger i dagens Moldavien/Moldova. Man vet inte med säkerhet. Den handlar i alla fall om livet i barndomens shtetln. Här finns kärlek, glädje, drömmar och värme. Och om jag blundar kan jag nästan se det framför mig…

Men sången har också en otäck historia. När en SS-vakt hörde en liten grabb spela sången i Auschwitz-förintelseläger, tvingande han pojken att spela sången för de tusentals judar som fördes mot gaskamrarna. Det skulle lugna judarna, menade man. Jag tycker det verkar vara ett oerhört grymt påfund, och jag har svårt att tänka mig att någon lugnades av att nazisterna våldförde sig på en vacker liten sång.

När jag nu lyssnar på sången hör jag något helt annat. Jag vill inte längre blunda. Jag stirrar rakt mot den mänskliga ondska som orsakade Förintelsen, och rakt mot alla de vägar i denna region som tycks leda till att min insikt om Förintelsen djupnar…


Synagogan i Belz, som vandaliserades under andra världskriget, men revs först under den sovjetiska eran – 1950-talet.

Musiken är gränslös

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Musik är på sätt och vis gränslös. Man behöver inte kunna tala samma språk för att kunna samtala genom musik. Men även i musik finns olikheter. Där finns olika tonskalor. De är kanske lite som vårt talade språks dialekter. Det finns dur- och mollskalor, men också indiska, arabiska och orientaliska skalor. Det finns till och med tonskalor som kännetecknar en ganska kort tidsperiod, till exempel Heltonsskalan som bland annat impressionisterna Claude Debussy och Maurice Ravel utgick från.

Men trots det är musiken gränslös. Jag tänkte på detta när jag igår hörde svenske dirigenten Daniel Hansson tolka den ukrainske tonsättaren Ljudkevytjs symfoni på Orgelsalen. Det finns säkert de som tror att den bästa uttolkaren av Ljudkevytj torde vara en ukrainare, men jag tror att man då möjligtvis har missförstått musikens kraft. Daniel Hansson lyfter fram något hos denne tonsättare, något nytt som jag tidigare inte hört. Plötsligt är Ljudkevytjs toner mjuka, varma och vänliga. De bombastiska dragen har tonats ner till förmån för de mer lekfulla inslagen i symfonin. För min syn ser jag hur dansande par omslingrar varandra, fält med spannmål som låter vinden leka i sin yviga kalufs. Ljudkevytjs symfoni känns både främmande och väldigt bekant på en och samma gång. Musik är gränslös, ty man kan inte stänga inne den kraften som den har bakom nationella gränser. Det kanske behövs en svensk för att förmedla en ukrainsk tonsättare. Eller varför inte vice versa?

När Diana Tjubak sätter sig vid flygeln för att särskåda Beethovens pianokonsert nr 3, förflyttas mina tankar från gränslösheten. Det är omöjligt att inte förtjusas av denna fenomenala pianist. I henne finns en riktig världsstjärna. Hennes toner häver sig upp ur flygeln, sprider sig genom Orgelsalens alla vinklar och slutligen omsluter oss. Vi är alla hänförda, enär hennes framförande och skickliga förmåga att skildra konsertens olika tonspråk är häpnadsväckande. Hon tycks vara helt lugn, men tonerna hon skänker oss skälver av känslor.

Gårdagens konsert avslutades med Mendelssohns skottska symfoni (symfoni nr 3). Återigen drabbas jag av den ton som Daniel Hansson lyckas förmedla. Musikerna följer hans mjuka rörelser, och Ukrainian Festival Orchestra (UFO) får en helt ny framtoning. Stundtals känner jag nästan inte igen den. Orkestern tassar tyst ena sekunden för att i nästa explodera i emotioner. Hansson får orkestern att våga släppa fram muntra inslag, samtidigt som de inte räds de tvära kast och bråddjup som stundtals öppnar sig. De dansar lika mjukt som Hansson gör på podiet. Vi kan alla se och höra hur de ger sitt yttersta, samtidigt som det inte går att ta miste på att de har väldigt roligt tillsammans med den svenske dirigenten.

Och nog är det ändå så att musiken är gränslös, tänkte jag återigen. När en dirigent från Sverige hjälper till att öppna nya för nya uttryck hos en orkester med oerhört mycket potential. Man kanske inte alltid förstår varandra i det talade språket, men genom musiken kan man faktiskt få till en gemenskap och förståelse. Gårdagens konsert gav prov på just det, musikens gränslöshet. Och genom att vara just sådan förskaffad, tillhör den oss alla.

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Heroic Symphonizm

Bilder från Collegium Musicums Flickr-konto.

Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.

Fångenskapens toner

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis då de sista tonerna klingar ut i Alfred Schnittkes Concerto grosso nr. 1, letar sig ljudet av tornseglarnas tjut in Orgelsalen. En kontrast, som likväl skulle kunna vara tonsatt av självaste Schnittke. Tårar väller upp i mina ögon, halsen snörps åt. Det gör så vansinnigt ont, men är ändå oemotståndligt vackert.

Schnittkes Concerto grosso nr 1 kräver absolut koncentration från sina åhörare. Det finns lättsamma partier, som han lånade från filmmusik, som han komponerade vid den tiden. Men de mals ner, hackas sönder, pulviseras av desperationens styrka. Hela konserten, slutar som den börjar. Med klangen ett prepareta piano, men det inte som i inledningen, då det var ett nytt oskrivet blad för oss åhörare. Nu hör vi all den klaustrofobiska vrede som konserten innehåller.

Trots känslan av hopplöshet, glimmar här ett hopp. En önskan om frihet. Det är diktaturens våld mot människorna vi hör. Men Schnittke ville inte låta sig krossas. Han hade alla fall kraft då, 1976, att opponera sig. Han försöker vrida sig och slita sig från de bojor han fjättrats i. Men utmattad störtar han mot marken. De sista tonerna, symboliserar, för mig, de sista desperata försöken att slita sig fri. Som tornseglarna utanför fönstret.

Det sliter och river i mig. Det gör som sagt så vansinnigt ont. Det finns egentligen bara ett annat stycke som har samma inverkan på mig, och det är Allan Petterssons sjunde symfoni. Han var inte fjättrad av en diktatur, utan av reumatism. En sjukdom som bokstavligen slet hans inre i stycken. Men det var nog inte bara sjukdomen som gjorde ont i honom. Det var nog lika mycket hans fattiga barndom, och känslan av utsatthet som styrde tonerna han skapade.

Det som förenar dessa båda tonsättningar är hur skönheten försöker bryta sig in, skänka ljus, men den ondskefulla kraften segrar. Det finns säkert de som värjer sig från tonsättningar som de båda ovan. De tycker kanske att musik bara ska vara vackert och smyckande. Men smärtan i musiken talar också till alla de som inte ges möjlighet att fly från sina trauma. Och det inbringar också en känsla av samhörighet, hos alla oss som inte förmår se livet som ett glättig YouTube-klipp.

Under kvällens konsert omringades Schnittke av Johann Sebastian Bach. Det var ett ypperligt val, då Concerto grosso nr 1 just korresponderar med barockmusiken. Jag har dock fortfarande inte bestämt mig för om jag tyckte om att man valt rätt med att avsluta konserten med BWV 1060R. Kanske fanns det de som räds smärtan i Schnittke, och behövde något som dövar minnet av Concerto grosso nr 1. Men för mig hade det inte behövts. Jag räds inte att se in i andras mörker.

Det var dessutom en fullkomligt strålande prestation av kvällens båda solister, Midori Goto från Japan och Orest Smovtj. Men ändå är jag kanske mest rörd över orkestern, Ukrainian Festival Orchestra och dirigenten Ivan Ostapovitj framförande. Som en trygg, fast hand lotsar de varsamt solisterna genom de vanskligt partierna. De stående ovationerna var lika mycket till deras ära som till solisternas.

Och utanför seglar tornseglarna fritt och vigt genom sina glädjebringande tjut.


Strax före orkestern, dirigenten och solisterna gör entré.

Om vi tystnar imorgon (vilket vi ändå inte lär göra)

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon kommer kanske tystnaden lägra sig över delar av Ukrainas internet. Ett virus, som hotar att slå ut ettornas och nollornas dans på nätet, ska då aktiveras. Det är i alla fall det många varnar för. Avsändare av detta supervirus är tydligen okänt, men då det tydligen ska rikta in sig på främst Ukraina, tror i alla fall jag mig veta vem det är som ligger bakom. Exakt, farbror Putin i sitt stenslott i Moskva.

Det är inte tu tal om att det inte vore extremt opraktiskt, och till och med förödande, om superviruset slår till som befaras. Hela serverparker kan slås ut. Nå, om vi ska tro domedagsprofeterna. Själv har jag plockat ut lite extra pengar från bankomaten, men frånsett det har jag inte gjort något särskilt. Jo, jag håller just nu på att fylla en balja med vatten. Vatten vore ju eländigt att vara utan. Men å andra sidan undrar jag hur pass datoriserat vårt vattensystem är, från tidigt 1900-tal, som det är.

Men oavsett vad som händer imorgon, så lär det inte bli helt tyst i Ukraina. Jag upphör aldrig att förtjusas över ukrainarnas extrema förmåga att prata om praktiskt taget ingenting, utan att för den delen bli tråkiga eller ens långrandiga. När ett samtalsämne gått i däck, uppstår ett annat, utan vare sig extrem ansträngning eller vedermöda. Samtalsämnet bara matrialiserar sig i luftrummet mellan de språkande, redo att böjas, vridas och bändas till att det är nästan uttömt. Då matrialiserar sig genast nästa samtalsämne och så vidare.

Under en resa till Busk förra året förklarade min dåvarande kollega, Julia Petriv, hur det förhåller sig. Det är ukrainarnas rädsla för tomma ytor. Om man sitter på ett kafé, eller på en buss, kan man tydligt se hennes teori besannas. Man får verkligen leta efter en tom yta utan information. Detsamma gäller kläder, främst hos den äldre generationen. Det är inte mycket på det sättet du nu föreställer dig. Nej, det handlar om hur man fyller ytorna. Jag kan omöjligt bekläda det i ord, men det är fyllt med information utan att för den delen vara tjatigt. Jag är ganska övertygad om att bara ukrainare kan förena mycket information utan bli prålig. Det är en konst som bara behärskas här.

Således beklagar jag mig inte. Jag har lärt mig att älska detta lika mycket som om jag vore en del av det själv. (Och förvisso är jag kanske en del av detta redan, då min skrivklåda tycks handla om att jag inte klarar av att ha någonting osagt trots att jag själv inte riktigt vet vad som sagts. Eller inte sagts. Plötsligt matrialiseras ett omåttligt tvång att skriva detta, eller möjligtvis något annat detta.)

Men det finns tillfällen jag skulle vilja ta den ukrainska rädslan för tomma ytor ordentligt i örat. Det är när man applåderar mellan satserna. Det är ett fullkomligt oförlåtligt uttryck för tomma ytor-fobin. Under kvällens konsert tillät jag mig själv att vilseledas för någon sekund. Trots att jag mycket väl vet att Franz Schuberts nionde symfoni har fyra satser. Till min förskräckelse insåg jag att jag applåderade då jag tyckte att det kändes orättvist mot den tredje satsen. Varför ska det nödvändigtvis vara tyst efter den stackaren? Som är så härligt vågig och slingrig? Tack och lov var jag (givetvis) inte ensam om att slå handflatorna mot varandra, men mitt asketiska svenska jag skrek ett riktigt Edvard Munch-skrik. “Vad tar du dig till, människa? Har du alldeles ukrainifierats?”, skrek mitt svenska jag.

Tydligen har jag det, för bara efter några sekunder hade jag förlåtit mig själv och helt glömt bort denna fadäs. Ty även om man har häftigt humör här, så är saken ganska snart glömd.

Så även om vi tillfälligtvis kommer tystna imorgon, så kan jag lova att vi kommer pladdrande på som ingenting har hänt, eller just för att det hänt.

Men det där med att applådera mellan satserna är en styggelse jag måste vänja mig av med. I synnerhet då det stör musikerna, som ikväll spelade så ljuvligt som linden doftade på vägen hem från filharmonin.

Organ hall in Lviv
Imorgon ska jag praktisera min vägran att assimilera mig. Men då i denna vackra byggnad, Lvivs Orgelsal. Nå, i alla fall då det gäller att applådera mellan satserna.

Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.

Kvinnors röster i krig

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, poetry, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.