viewpoint-east.org

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.

Share

Mina genusglasögon har förvandlats till en hörapparat

Category: by sophie engström, gender, krönika
Tags: , ,

När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.

Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.

Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.

När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.

Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.

Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.

Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.

Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.

Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”

Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?

Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.

Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.

Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.

Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.

Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.

Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.

Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.


Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Internationella feministdagen, NU!

Category: by sophie engström, gender
Tags: ,

En dag som denna, dagen som kallas Internationella kvinnodagen, fylls mitt huvud av motstridiga tankar. Vad gör den här dagen för kvinnorna i Ukraina? Motverkar den verkligen orättvisor och diskriminering? Eller förstärker de kanske just dessa? Här är dagen till en dag där man (och betoning på “man”) hyllar kvinnor för att de är… ja, just kvinnor. Det ges blommor och choklad. Och det dricks champagne. Om du vandrar utan en bukett på stan, får ofta du en ömkande blick. “Stackars, har du ingen man som hyllar dig?”. Överallt ser jag nyfriserade kvinnor med snäva klänningar som balanserar på extra höga klackar med män, som likt käppar, håller uppe kvinnorna. Ja, jag vet. Det var lite elakt.

Men det är med andra ord väldigt långt ifrån vad jag associerar till Internationella kvinnodagen. För mig, och väldigt många andra, handlar inte denna dag om att jag är kvinna, och att jag ska hyllas för mitt kön. Det är en dag där kvinnors kamp för lika värde sätts i fokus. Och dagen borde fokusera på så mycket mer, som Erika Alm, lektor i genusvetenskap och proprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet, skriver på Facebook:

An immodest proposal (taking the cue from voices over timespace): International Women’s Day is hereby International Feminist Day, with a demand on intersectional analyses of cisnormative, heteronormative, racist, ableist, ageist, bodynormative structures, and applauds, applauds, applauds for transformative strategies.

Ja, låt oss göra om dagen till Internationella feministdagen. På det viset öppnar vi för flera kategoriers orättvisor och diskriminering. För vår dag borde vara en dag när vi tydligt belyser att hälften av jordens befolkning systematiskt diskrimineras och utsetts för orättvisor. Och det stannar inte vid det. Det borde vara en dag där vi kräver full belysning av att det finns många olika markörer som diskrimineras.

Även om det är gulligt, en chokladask eller en bukett blommor råder inte någon bot på dessa föråldrade fenomen.

looking out
Kvinnor är ofta underrepresenterade på maktpositioner i Ukraina. Som exempel kan ges att endast 11% av parlamentets ledamöter är kvinnor. Många kvinnor i Ukraina drömmer om ett mer jämställt land, men alltför få vill kalla sig feminist.

Share

Vikingar och kosacker som manlighetssymbol

Category: by sophie engström, gender
Tags:

Under onsdagen talade Tatiana Bureychak, knuten till Tema Genus på Linköpings universitet, om bilder av vikingar och kosacker för en skara forskare på Etnologiska museet i Lviv. Rubriken för diskussionen var Historiska bilder av manlighet i tvärkulturellt perspektiv: Kosackerna och vikingarna i moderna Ukraina och Sverige och under det ämnet diskuterades olika sätt att närma sig ämnet metodiskt och teoretiskt. Det är kanske lika många likheter som olikheter mellan bilderna av vikingarna och kosackerna och det är dessutom möjligt att vi har olika sätt att förhålla sig till dessa manlighetssymboler/maskuliniteter. Det vore mycket intressant att läsa en större studie i ämnet och tror att Tatiana Bureychaks arbete också skulle väcka stort intresse i Sverige.

Seminariet arrangerades av institutet för sociologi, antropologi och etnologi samt laboratoriet för socialforskning i Lviv.

20130612_172450

20130612_172453

Share

Oksana Kis om genusforskning och feminism i Ukraina

Category: by sophie engström, gender, ukraine
Tags: , ,

I online tidskriften Kultura Enter finns i det senaste numret en alldeles lysande artikel av Oksana Kis, fristående forskare vid vetenskapsakademin, om situationen för genusvetenskapen och feminismen i dagens Ukraina. Under rubriken “Feminism in Contemporary Ukraine: From “Allergy” to Last Hope” ger hon en både oroande och frustrerande beskrivning av den ukrainska situationen, men hon kan även se att situationen inte är hopplös och hon lyfter fram de internationella kontakterna som extra viktiga för att säkra en positiv utveckling. Läs hela hennes artikel här.

Share

Behövs en ukrainsk kvinnohistoria?

Category: by sophie engström, gender, photo by prallin, ukraina
Tags: , , ,

Under rubriken Behövs en ukrainsk kvinnohistoria? föreläste Oksana Kis (forskare vid Katolska universitetet i Lviv) om kvinnors plats i den ukrainska historien. Tisdagens föreläsning skedde på bokhandeln Ye. Oksana Kis diskuterade var de ukrainska kvinnor var i de avgörande ögonblicken i Ukrainas historia. Vad gjorde de t.ex. när kristendomen introducerades? Var de involverade när kosackerna lade grunden till den ukrainska nationen? Vad hände under den kommunistiska tiden? Var fanns kvinnorna då? Och hur har de olika bilderna av den ukrainska kvinnan sett ut?

genus1234

Kvinnohistoria, eller Herstory som det också kallas, är en inriktning med anor. När jag själv började studera genusvetenskap tyckte jag att det var en ganska mossig forskning, och jag saknade helt intresse för den. Under tisdagens föreläsning på bokhandel Ye i Lviv funderade jag således onekligen på om den typen av kvinnoforskning som Oksana Kis bedriver är intressant, utanför den ukrainska kontexten, och svaret blev att den självklart har en viktig betydelse för den fullständiga förståelsen för den centraleuropeiska och den ukrainska kontexten. Oksana Kis knyter samman det ukrainska nationsbildandet med olika hjältinnor i den ukrainska historien. Det känns egentligen ganska främmande för mig att i dagsläget bedriva en forskning som knyter samman kvinnors historia och narrativitet med nationsbildandet, men det kanske snarare beror på att den nationella identiteten är inte är lika viktig för en svensk. För Oksana Kis är det däremot viktigt att genom kvinnors plats i nationsbildandet förstå deras specifika erfarenheter, och hur det lett fram till dagens ukrainska syn på kvinnor, feminism och jämställdhetsfrågor.

Jag måste medge att jag känner en djup tacksamhet över att Oksana Kis finns och att hon bedriver sin forskning, trots att hon har haft många motgångar. Det finns mycket att mer att förtälja, men hoppas att jag kan få återkomma till det efter att jag fått en intervju med Oksana Kis.

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: