viewpoint-east.org

Ukrainsk kroppsaktivism

Category: by sophie engström, gender, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Kroppsaktivism. För några år sedan visste jag inte vad det var. Om någon frågat hade jag nog svarat att jag trodde det handlade om tatueringar. Men sedan en tid har denna hashtag blivit ett lika vanligt inslag som gulliga kattbilder eller bilder på olika vätskor eller föda som ska inmundigas.

För den som inte vet vad det är, kommer nu en rapsidisk beskrivning. Det handlar om att försöka sprida kunskap om att alla kroppar inte ser ut som de skönhetsideal vi omges av. Med bilder på sina felande fysionomier försöker man ingjuta mod i inte bara sig själv, utan även hos andra som inte begåvats med kroppar som följer idealen. Det är svårt att sia om detta är en trend som kommer bestå, men eftersom den tycks ha god spridning över åldersgrupperna har den möjligtvis förutsättningar att stanna här i alla fall under en ganska lång tidsrymd.

Kvinnor tycks dominera i denna aktivism, men jag håller det inte för omöjligt att det snart får spridning bland män. För faktum är att väldigt många män också tildelats kroppar som inte följer förväntningarna på hur en manskropp ska se ut.

Kroppsaktivism är troligen inte en svensk företeelse. Den går nämligen att finna på många platser runt om i världen. Men jag tror att en förklaring till varför kroppsaktivism fått ett sådant genomslag i Sverige, är att vi har mycket sträng syn på våra kroppar. Den ska tuktas och anpassas. Vi springer gator upp och ner. Styrketränar och bantar. De flesta jag känner i Sverige gör något med sina kroppar så att de bättre kan knövlas in i idealet.

När jag flyttade till Lviv var jag mycket smalare än jag är nu. Det berodde på att jag hade gått hungrig i praktiskt taget hela mitt liv. Och åren före jag flyttade sprang, eller powerwalkade, jag upp till fyra timmar om dagen. Jag gjorde även 200 situps och 100 armhävningar. Det fick mig att må bra, sa jag. Men i hemlighet ville jag helst slippa att tvinga min kropp till denna utdragna tortyr.

Min första tanke när jag fick jobbet i Lviv var hur jag skulle finna plats och få tid till mina fysiska aktiviteter för att hålla kroppen i schack. Väl på plats insåg jag att det faktiskt knappast fanns tid, eller lämplig plats för detta. I gengäld har jag svällt. Ja, jag skulle nog vilja påstå att jag är ganska rund… Ja, kanske rent av tjock. Till och med ordet skrämmer mig, men det är så sanningen (eller snarare min kropp) ser ut.

Jag är inte på långa vägar där att jag har accepterat min transformation. Tvärtom. Men något annat har kommit i vägen för mitt självhat. Och det är de ukrainska kvinnorna. Unga kvinnor, eller flickor, är ofta smala här. Men långt ifrån alla. Och i synnerhet inte om man rör sig lite uppåt i åldrarna. Det är de där andra, de som inte är smala, som gjort att jag inte riktigt kan hänge mig åt mitt självförakt.

Om man är rund om magen, har hängande överarmar, dubbelhaka eller rund bak, ja, då är det fritt fram att visa hela härligheten. Här finns inga stora tunikor eller andra plagg som man ska gömma den trilskande kroppen i. Är man rund eller tjock så är man. Klart att det även finns de här som vånas över sina kroppar, men det framstår som om det är mer accepterat att visa upp hela sin härlighet. Få stirrar förfärat på den olydiga kroppen. Det finns något oerhört befriande i det som gör att jag inte skäms över mig själv. Nå, jag skäms i alla fall inte lika mycket.

Jag är därför inte säker på att kroppsaktivism egentligen behövs här. Magar och rumpor, ben och överarmar syns tydligt i de ofta åtsittande kläderna. Man skäms inte för sig. Det tycks som om de flesta runda verkar acceptera sina fysionomier. Eller så är det en slags resignation. En positiv sådan. Där man inte ödslar tid på något som ändå tycks lönlöst att försöka besegra. Och jag har nu lärt mig att avguda denna ukrainska möjliga kroppsaktivismen.

Den egentliga orsaken till att jag inte fortsätter att utsätta min kropp för alla dessa påfrestningar är att jag mentalt mår bättre. Nu går jag ut och promenerar för att jag vill se saker. (Jag har tidigare skrivit om mitt planlösa irrande, och upprepar därför inte det nu.) Gå, ja, det gör jag. På lediga stunder är det min huvudsakliga sysselsättning. Men nu går jag inte för att bränna kalorier, utan jag vill se och kontemplera över sakernas tillstånd. Och den typen av fysisk aktivitet mår jag mycket bra av.

Nu återstår bara det svåraste. Att acceptera att min kropp är som den är. Jag lär aldrig börja med offentlig kroppsaktivism, men i alla fall klara av att se på mig själv utan att vända bort blicken. Jag behöver inte älska min kropp, bara jag slipper lägga mer energi på att tortera den, och på att hata den.

have a look
Männen blev tyvärr mycket osynliga i denna text. Jag kompenserar det med denna bild, och ett löfte om att återkomma till temat, men då med fokus på männen

Share

Kvinnors röster i krig

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, poetry, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“I krig lider kvinnor mest”, säger Richard Moriarty med eftertryck från scenen i Orgelsalen. Det råder en spänd atmosfär efter hans ord. I Ukraina känner man väl till de civilas lidande, men det är oftast soldaternas offensiver, och död, som skapar de stora hyllningskörerna. Kvinnornas lidande möts ofta med en stum tystnad. Vi vet att de finns, att deras lidande är verkligt, men det delas inte ut några tapperhetsmedaljer i civilt lidande.

Richard Moriartys verk “We That Wait”, som ikväll uppfördes första gången i Ukraina, består av sju sånger, baserade på i huvudsak kvinnors röster. En tonsatt cykel, där krigets grymhet gestaltas i en skicklig orkestering. Orden faller ut i pukslagarnas bombardemangskaskad. Ett fält om våren, där blommor skulle blomma, har bytts ut mot en lerig sörja av våld. Det låter kanske groteskt, men stundtals är det smäktande vackert. Skönheten och livet försöker bryta upp, bort och förbi våldet. De reser sig upp mot skyn, men tvingas ner av de fasor som följer med kriget. Emily Dickinson tillhör de mest välkända poeterna som Moriarty har valt, men det är tonsättningen av Ella Wrens dikt “We Have Parted”, som griper tag i mig. Den rymmer både sentimentalitet, och en ilska över det som förlorats.

Jag har ingen kunskap om hur vanligt det är med tonsättningar som hyllar kvinnors lidande i krig, men en snabb genomgång i mitt inre kartotek leder inte till några resultat. Det betyder inte att de inte finns, men det är ändå talande att jag inte känner till en endaste liknande tonsättning.

Efter pausen tar Richard Moriarty tag i ett annat känsligt ämne. Kvinnors rätt till prästerskap i den katolska kyrkan. “Adsum!”, som betyder “Jag är här” på latin, är en symfoni i nio satser för orkester, kör samt två sångare, en sopran och en tenor. Stycket är till sin karaktär inte lika lättillgängligt som ovannämnda “We That Wait”. Här finns en återhållen vrede, som lyser fram genom tonerna. Varje sats, ja, praktiskt taget varje ton, hamrar in i oss åhörare att rätten att få leda en gudstjänst ska ges till alla som känner sig kallade. Vreden slungas ut i det rum, som även tjänar som just katolsk kyrka. Den slår mot kyrkans väggar, och plötsligt släpps ljuset in, när de två sångarna förenas och sjunger simultant. För mitt inre förvandlats kvällens konsert därför till en revansch. Kanske är det Moriartys personliga revansch, men vi alla görs ändock delaktiga.

Det är oerhört vackert och även mycket intressant att denne tonsättare tycks brinna för kvinnors rätt att göra sina röster hörda. För lika mycket som styckena handlar om krig och rätt till att vara präst, handlar de om kvinnor, i sammanhang där de oftast är osynliga.

Kvällens dirigent är den mycket uppskattade Theodore Kuchar, och jag tror mig ana att han ligger bakom att Richard Moriarty låter uppföra sina två mest kända verk här. Det är en ynnest att Orgelsalen har fått ett ledarskap som gör att den här typen av konserter vanligare i Lviv. Och som så ofta på just Orgelsalen så är medelåldern i publiken låg. Det bådar ju gott för framtiden. En ny scen har inte heller lett till att publiken sinar på andra håll (det kan jag själv intyga), utan har endast inneburit att nya människor får smak på konstmusik.

Och i en bättre värld hade vi skapat och lyssnat till mer musik, istället för att slakta varandra på våldets blodtörstiga och tillika omättliga altare.

Share

Alla dessa förlorade män på avgrundens rand

Category: by sophie engström, gender, krönika, literature, ryssland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För så där två århundraden sedan, när jag ännu hoppades på en vetenskaplig karriär, grubblade jag mycket över de postsovjetiska maskuliniteterna. De var ett riktigt huvudbry för mig. Med hjälp av vettvillingar som Viktor Pelevin gjorde jag halsbrytande tolkningar. De gick dock inte till eftervärlden. Det vet ni eftersom ni aldrig hört talas om dem. Jag menar alltså mina forskningsresultat. Sovjetiska maskuliniteter har ni nog mött hos andra.

Nå, under det här året har de där tankarna korsat min väg igen. Men den här gången är det inte något sovjetiskt som skrämt fram dem, utan några män i USA som jagat upp de sovjetiska maskuliniteterna. Ja, ni vet säkert vad jag syftar på. De där spaltmeterna om de förlorade amerikanska männen, som bor någonstans i USA. De som, enligt många, hade förlorat på en omläggning av ekonomin. De där männen som förlorat sina arbeten i kolgruvor. I tung verkstadsindustri. Ja, de som gav en viss Trump segern. Jag tänker på de där amerikanska männen, och funderar över om jag hade rätt då. Då när jag hade vetenskapliga ambitioner.

Min slutsats då var att de sovjetiska maskuliniteterna var förlorarna i ett kallt krig, som gett deras amerikanska motpart vinsten. Genom romanen bland annat “Generation П” och “Insekternas liv”  kunde jag utröna krossade och förödmjukade maskuliniteter som förgäves försökte hitta sin plats i en ny världsordning.

Nu sitter jag här på min balkong i Lviv och läser om de förödmjukade amerikanska männen. Om hur de stretar och gormar efter att ta tillbaka ordförande klubban. Ja, när jag sitter här och ser ner från min balkong på de män som ska föreställa förlorarna, så undrar jag om det verkligen är rätt sätt att se på saken.

För det är ganska uppenbart att de postsovjetiska männen funnit en plats. De är kanske förlorare i några föråldrade kremologers hjärnvivlar, men i praktiken är de inte det.

Om du gluttar lite på hur det ser ut i exempelvis Ukraina och då på representationen i den egna politiska och ekonomiska sfären, så ser du att männen knappast är några förlorare. Om du sedan blickar ut över ditt nyhetsflöde, så ser du idel postsovjetiska män som uttalar sig om en det ena och en det andra.

Men det finns de som lyser med sin frånvaro. Och det är  kvinnorna. För det är, som någon annan skrev före mig, kvinnorna som är de verkliga förlorarna.

När de postsovjetiska männen nu (om de är postsovjetiska i detta nu)  har återtagit delar av sina positioner, så stampar kvinnorna fortfarande på samma punkt. I värsta fall går de till och med baklänges!

På så vis kan jag se nu, hur fel jag hade. Då.

Jag borde istället ha fokuserat på hur kvinnorna påverkades av att vara kvinnor till män som antagit förlorarens skepnad. Hur det var (och fortfarande är) att bära fram deras martyrmantel till altaret, för alla förlorade mansideal.

Om jag hade förstått det då, hade jag inte suttit här på min balkong i Lviv. Då hade jag haft ett annat liv. Långt borta från Lviv. Virvlat fram i någon karriärskorridor någonstans. Omgiven av nedsuttna kontorsstolar och Post-it-lappar häftade på varje sönderläst sida.

Men jag hade ändå låtit mig ledas av samma stjärna som nu. Nyfikenhetens-, grubblandets- och näsvishetensstjärna. För det är väl ändå en och samma stjärna?…

afternoon chat
Två män som kanske förlorat sig i ett samtal.

Share

Mina genusglasögon har förvandlats till en hörapparat

Category: by sophie engström, gender, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.

Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.

Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.

När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.

Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.

Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.

Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.

Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.

Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”

Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?

Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.

Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.

Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.

Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.

Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.

Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.

Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.


Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.

Share

Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!

Share

Internationella feministdagen, NU!

Category: by sophie engström, gender
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dag som denna, dagen som kallas Internationella kvinnodagen, fylls mitt huvud av motstridiga tankar. Vad gör den här dagen för kvinnorna i Ukraina? Motverkar den verkligen orättvisor och diskriminering? Eller förstärker de kanske just dessa? Här är dagen till en dag där man (och betoning på “man”) hyllar kvinnor för att de är… ja, just kvinnor. Det ges blommor och choklad. Och det dricks champagne. Om du vandrar utan en bukett på stan, får ofta du en ömkande blick. “Stackars, har du ingen man som hyllar dig?”. Överallt ser jag nyfriserade kvinnor med snäva klänningar som balanserar på extra höga klackar med män, som likt käppar, håller uppe kvinnorna. Ja, jag vet. Det var lite elakt.

Men det är med andra ord väldigt långt ifrån vad jag associerar till Internationella kvinnodagen. För mig, och väldigt många andra, handlar inte denna dag om att jag är kvinna, och att jag ska hyllas för mitt kön. Det är en dag där kvinnors kamp för lika värde sätts i fokus. Och dagen borde fokusera på så mycket mer, som Erika Alm, lektor i genusvetenskap och proprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet, skriver på Facebook:

An immodest proposal (taking the cue from voices over timespace): International Women’s Day is hereby International Feminist Day, with a demand on intersectional analyses of cisnormative, heteronormative, racist, ableist, ageist, bodynormative structures, and applauds, applauds, applauds for transformative strategies.

Ja, låt oss göra om dagen till Internationella feministdagen. På det viset öppnar vi för flera kategoriers orättvisor och diskriminering. För vår dag borde vara en dag när vi tydligt belyser att hälften av jordens befolkning systematiskt diskrimineras och utsetts för orättvisor. Och det stannar inte vid det. Det borde vara en dag där vi kräver full belysning av att det finns många olika markörer som diskrimineras.

Även om det är gulligt, en chokladask eller en bukett blommor råder inte någon bot på dessa föråldrade fenomen.

looking out
Kvinnor är ofta underrepresenterade på maktpositioner i Ukraina. Som exempel kan ges att endast 11% av parlamentets ledamöter är kvinnor. Många kvinnor i Ukraina drömmer om ett mer jämställt land, men alltför få vill kalla sig feminist.

Share

Vikingar och kosacker som manlighetssymbol

Category: by sophie engström, gender
Tags:

(Läsningstid: 1 minut)

Under onsdagen talade Tatiana Bureychak, knuten till Tema Genus på Linköpings universitet, om bilder av vikingar och kosacker för en skara forskare på Etnologiska museet i Lviv. Rubriken för diskussionen var Historiska bilder av manlighet i tvärkulturellt perspektiv: Kosackerna och vikingarna i moderna Ukraina och Sverige och under det ämnet diskuterades olika sätt att närma sig ämnet metodiskt och teoretiskt. Det är kanske lika många likheter som olikheter mellan bilderna av vikingarna och kosackerna och det är dessutom möjligt att vi har olika sätt att förhålla sig till dessa manlighetssymboler/maskuliniteter. Det vore mycket intressant att läsa en större studie i ämnet och tror att Tatiana Bureychaks arbete också skulle väcka stort intresse i Sverige.

Seminariet arrangerades av institutet för sociologi, antropologi och etnologi samt laboratoriet för socialforskning i Lviv.

20130612_172450

20130612_172453

Related Posts with Thumbnails
Share

%d bloggers like this: