viewpoint-east.org

Om arkitekten Diana Reiters mod

Category: antisemitism, by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.

Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.

Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.

Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.

Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.

Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.

Inte Dianas verk, men i hennes anda.

Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes  märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.

Polska krusiduller

Category: by sophie engström, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På väggen bakom musikerna ser vi partituret projiceras. Eller partituret, förresten. Det är väl kanske snarare en slags grafisk tolkning av den musik vi just nu hör på festivalen Kontrasty. Kvarteren Kwartludium fräser, gnyr, pustar, brölar, fnittrar fram kompositionerna.

Det är oerhört svårt att med ord råda reda i det vi hör. Nej, påståendet försöker inte kritisera kvällens framförande. Tvärtom! Men i ett sammanhang, där tonerna lyfts med hjälp av grafiska konststycken, blir det svårt att finna plats för ord. Syn- och hörselintrycken tar över. Det är de som styr vår väg genom kvällen. Orden står därför vid sidan av, lite håglösa och vilsna.

Kanske beror det på att jag inte är någon vidare musikskribent. Jag saknar helt enkelt kunskap om alla begrepp som krävs för att med ord framställa vad jag upplever. Eller så är det så att vissa stycken inte har plats för ord. De talar för sig själv.

Pianisten Piotr Nowickis ordfyllda (ja, hör och häpna) introduktion är ändå essentiell för att förstå vad vi ska erfara. På sin smattrande polska lyckas han ändå till och med få mig att förstå hur musikerna handskas med de grafiska partituren. De är inte noter. Musikerna är ganska fria att improvisera, i alla fall till viss grad. Men de grafiska partituren är där för att skapa en ram, och leda musikerna genom styckena.

Kwartludium gör det här med imponerande precision. Vi i den skrala men hängivna skaran åhörare kan bara hänföras. Det är så exakt, att jag stundtals faktiskt tror mig jag veta exakt var de är i de där grafiska prickarna, burriga kluddarna eller de ilskna strecken. De har även valt styckena med omsorg. Trots att det är ett halvt sekel mellan det äldsta och det yngsta stycket, korresponderar de med varandra. Vi åhörare kastas mellan glädje, oro, ilska och frustration, till polsk, underfundig humor, (som bara den förstår som älskar polsk humor).

Men det är främst Bogusław Schaeffers (faktiskt bördig från dåvarande Lwów nu Lviv) och Jerzy Kornowiczs stycken som griper tag i mig. Den sistnämndes “Gullfoss” (från 2012) har tvära kast och plötsligt befinner jag mig i frijazzens förmak. Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att tycka det är ganska okej i detta rum före frijazzen, trots att jag annars inte uppskattar genern så som jag gjorde förr.

Det finns något väldigt polskt över hela konserten. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad som är polskt, frånsett att alla tonsättarna och musikerna bär den nationaliteten. Det finns något så där polskt, kärvänligt kärvt över alltihop. Till och med de grafiska partituren får mig att tänka på något vagt urpolskt. Kanske är det, som någon sa, för att de påminner något om polska affischer. Något som är väldigt polskt och verkligen inte går att finna någon annanstans (trots att det säkert finns någon viktigpetter som har någon skum teori om motsatsen).

Tilläggas bör att det var länge sedan jag studsade så glatt hem från en konsert. Inte för att jag var glad för att den var över, utan för att hela jag, faktiskt varenda enda hörn av mig, är fylld av dessa polska krusiduller.

På Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tårar

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Att förstå helheten är ibland omöjligt. Helheten av grymheten. Eller rättare sagt, grymheterna. Men i de små detaljerna finns en öppning till en förståelse. En insikt.

Jag ser på något så oerhört groteskt. Ett cigarettetui, som egentligen ser ut som vilket etui som helst. Tills jag läser beskrivningen av föremålet. Det är ett etui tillverkat av människoskinn. (Jag har för övrigt valt att inte publicera någon bild på etuiet.)

Det är på Schindlers fabrik i Kraków det finns. Det ligger i en glasmonter. Ett litet föremål som gräver sig in i mitt medvetande. Öppnar upp en förståelse. Till en smärta. Egentligen vill jag skrika rakt ut, där jag står.

Jag står några minuter framför glasmontern och känner hur en insikt om människors grymhet fyller varje artär i min kropp. Det här är vi. Vårt arv. Vi kan alltid vara kapabla att förgöra den andre. Vem nu den andre är. Ena dagen kan man vara del av något. Nästa dag kan du ha förvandlats till den andre.

Det monster vi alla bär på fungerar inte efter ett valt och exakt schema. Därför måste vi ständigt påminnas om vad vi bär på.

Egentligen är jag ganska skeptisk till den här typen av förintelse-turism. Det goda i den är väl att vi på så vis måste konfronteras med vilka vi är. Det dåliga är att det kan förvandlas till någon slags jippo, där man kan två sina händer. Peka på något föremål och säga: “Se vad hemskt! Så groteska de var!” Som om de plötsligt blivit den andre, och inte har någon koppling till oss.

Men det är precis det som de har. Vi är människor, precis som de som gjorde sig skyldiga till den tidens brott, var. Vi är för evigt kopplade till dem. Det går inte att påstå att de inte är vi. För de var “vi” då.

Jag tror inte att människor föds onda eller goda. Vi blir de vi är genom vår tid, vår kunskap, våra ställningstaganden. Tillkommer inte vid födseln. Vi tillkommer med tiden.

Jag är inte helt säker på att jag tycker att Schindler fabriken belyser det. Det finns någon alienering i utställningen. Där till exempel polackernas roll i en framväxande antisemitism inte belyses tillräckligt mycket. Där istället andra får stå som bärarna av ondskan. Som de ukrainska SS-soldaterna. Endast i förbigående nämns att även ukrainarna hamnade på fånglägret Płaszów. Jag tror inte alls det är ett medvetet val av utställarna. Det är helt enkelt ett försök att också belysa hur polackerna utsattes för ett förtryck av de tyska ockupanterna. En nästan omöjlig balansakt, som i alla fall får mig att önska ett förtydligande.

Utställningen är stor. Myllrande och ibland fullkomligt obegriplig. Men just det är ett bra grepp. Vi sätts ur balans. Tappar orienteringen. Precis så som det är när vår ondska kryper närmare. För vår ondska tar aldrig stora kliv. Bit för bit tar den sig in i oss, innan vi slutligen ingår i den.

När jag går genom utställningen hör jag massor av olika språk. Polska, norska, danska, hebreiska, tyska. Vissa vandrar tysta genom utställningen. Andra verkar tappa koncentrationen och fladdra iväg i olika, oftast, ovidkommande tankebanor.

Och det senare har väl att göra med att det är så oerhört svårt att ta till sig. Om man inte tillåter sig att stanna upp. Och låta förvissningen om att detta är det vi är, faktiskt sjunka in.

Det som framförallt saknas på Schindlers fabrik är en plats för kontemplation vid utställningens slut. I det ljusa rum man avslutar sin promenad ges inte tillräckligt med utrymme för det. Och när jag kommer ut till garderoben ser jag hur en av de tyska besökarna sjunkit ner på golvet. Med pannan lutad mot knäna ser jag hur hennes axlar rör sig tillsammans med hennes tårar. Sådana tårar borde fler av oss fälla. Men många gör som jag, gråter och skriker inombords. För på Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tankar att falla ut i tårar.

Det avslutande rummet på Schindler fabriken.

I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Polackerna som räddar våra liv

Category: by sophie engström, eastern europe, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solljuset skär genom glastaket, och sprider en fuktig, men ändå trivsam, atmosfär. Tomater och gurkor står sammanpressade på stora pallar. Redo för sina resor ut i Sverige. Jag fingrar på någon påse med tomater bland de utvalda guldklimpar som ingår i gårdsbutikens sortiment. Men det är inte enbart tomaterna som pockar på min uppmärksamhet, det är rösterna som fyller växthuset som är det egentligen föremålet för mitt intresse.

För det är inte svenska jag hör. Lokalen är fylld från topp till tå med polska.
Det är nämligen så den skånska landsbygden ser ut, eller hörs ut kanske. Bland jordbruksmaskiner, rader av päror (=potatis), morötter och vitkålslängder. Bland sockerbetshögar och rödbetsblasten. Ja, var du än spejar möter du dessa systrar och bröder som rest i västerled.

Ganska ofta springer du förbi dem i affären, blir omkörd av dem när du cyklar, alternativt möter dem på cykel iförda läderjackor och tillhörande cigarett i mungipan. Eller så krockar du med dem bland klädträden i våra ekiperingsbutiker. De är en del av den skånska vardagen, men väldigt få talar dem. De finns här, men ändå inte.

För en tid sedan överhörde jag min mor återge ett samtal med en av hennes jordägande vänner. Rasande beskrev vännen hur skånska ungdomar förkastade jobben på dennes åkerplättar. Men det var nästan tur det, fortsatte vännen, för istället hade polska jordbruksproffs anslutit sig till vännens jordbruk. Utan att knussla eller söla arbetade de på bättre än någon av de tidigare anställda.

Polska jordbruksproffs.

Ja, så är det nog, tänker jag där jag står i det varma växthuset och lyssnar till de tomatsortetande jordbruksproffsen. Utan dem hade potatisen hade blommat över och ruttnat i marken. Sockerbetorna hade surnat och förgåtts. Kålsmasken hade styrt bland vitkålen. Tomaterna hade fått bruna fläckar och slutligen kapitulerat inför förruttnelsen. Och vi hade varit väldigt hungriga.

Med dessa tankar lämnar jag växthuset, men före jag cyklar iväg hör jag att de stämmer upp i en sång. Under några sekunder fylls mina ögon av tårar. Jag gråter inte bara av att jag blir rörd, utan även för att mitt hjärta svämmar över av tacksamhet. Skåne måste ha världens bästa grannar. Synd bara att vi inte riktigt har vett att vara tacksamma.

PS. I texten har jag valt att utgå från de polska gästarbetarna, men där skulle lika gärna kunna stå litauer, letter, ester, bulgarer, rumäner, ukrainare mfl. Skänk dessa våra bästa skördare, en extra tanke, när du nästa gång skivar en tomat, sätter tänderna i en potatis eller slantar en morot. De förtjänar din uppmärksamhet och tacksamhet! Vår bordsbön borde vara: “Tack snälla polacker, letter, litauer, ukrainare mfl för maten. I våra östliga bröder och systrars namn! Amen!”

remember?
Skördat och plogat! Tacka våra bröder och systrar i öster!

En mästare från Szczecin

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“En sak är i alla fall säkert, jag kommer då inte dö i något terrordåd när jag går på konsert,” tänker jag när jag blickar över den glest utspridda publiken på filharmonin i Lviv. Ja, jag är medveten om att det är groteskt att skämta om terrordåd, men det är ändå ett underligt sammanträffande att de konserter jag uppskattar som mest också är de med minst publiktillströmning. Jag är kanske en sådan där som publikfrieri helt enkelt inte fungerar på.

Gårdagens konsert var därför inget undantag från regeln om att jag njuter bäst där andra är som mest likgiltiga.

Consortium Sedinum från Szczecin är en ensamble som koncentrerar sig på tidig musik. De spelar på tidstrogna instrument. Ett konststycke i sig. För att behärska ett barockinstrument måste man inte bara vara utrustad med ett himmelskt tålamod, utan även styrka. Varje stycke måste inledas med att musikerna stämmer sina instrument. Läääänge. Jo, så är det visserligen för alla, men barockinstrumenten tycks motsträviga, och det är inte ovanligt att de stämmer flera gånger under en och samma konsert. Till och med mellan satserna. (Vilket är helt uthärdligt. Värre är det med de envetna applådfanatikerna. Man borde låsa fast deras händer tills det att alla satserna avverkats.)

Klangen från instrumenten är också spröd, skir, som om tonerna tvekar med att färdas över sekel för att delge oss hur det kanske lät en gång. Vi måste låta oss hänges åt tonerna för att riktigt urskilja dem. Men ändå ställer man sig frågan, var det så här det lät? Spelade de verkligen så fort/långsamt? Låg emfasen verkligen där i den satsen? Eller är det våra öron som vill ha det så? Under gårdagens konsert var det framförallt violan som utmärkte sig. Kanske för att han orkade hålla emot, så att instrumentet hördes. Det var ögonblick jag verkligen trodde att det nog var så här det lät.

Men kvällens stora begivenhet var ändå att få återse och återhöra den eminenta dirigenten Paweł Osuchowski. Förra året var han här med ensamblen Fundacja Akademia Muzyki Dawnej, men i år kom han med Szczecin Vocal Project. Det är ganska uppenbart att det spelar mindre roll vilken uppsättning musiker eller sångare han har framför sig. Hans inlevelse i musiken, hans förmåga att gå in i varje ton och gestalta det med sina rörelser, är fullkomligt unik. Jag har sett många dirigenter genom mina dagar. Men ingen med en så unik förmåga att vara inne i musikernas toner. När Paweł Osuchowski lyfter sina händer och ställer sig på tå, börjar musiken formligen strömma ur honom. Men missförstå mig inte. Det är inte så att han är musiken som spelas, utan det är som i kollektiv kraft. Genom sin inlevelse lyfter han musikerna. Hjälper dem att höras och förstås av publiken.

Szczecin ska vara tacksamma att de har en så fantastisk dirigent i sin stad. Och vi i Lviv kan vara tacksamma att han har för vana att besöka oss varje sommar. För även om konserterna inte är några kioskvältare för andra, så får de mig att kunna uthärda sommaren, som tyvärr nästan aldrig innebär några konsertbesök.

Jag delar även några filmklipp från deras besök i Ternopil, men tyvärr måste ni klicka på länken då den som skapat filmerna har blockerat möjligheten att “bädda in” filmklippen.

Consortium Sedinum.

Szczecin Vocal Project.