viewpoint-east.org

Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.


Unknown, I live with you – tonsatta röster från Afghanistan

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av orsakerna till att jag på senare tid tilltalas alltmer av opera är, vid sidan av det starka uttryck som konstformen besitter, kvinnornas karaktärer. De tar plats, både genom sina röster och rent fysiskt. Sjunger man opera kan man ju inte stå med benen ihopsnodda och med magen indragen. Nej, det krävs ofta att de står bredbenta på scenen samtidigt som de måste överrösta en stor och vrålande orkester. Men det finns också en märklig kontrast mellan de starka och betonade kvinnogestalterna i operor, och de fasansfulla öden de ofta går till mötes. Det här är en tanke som också förstärkes hos mig, när jag i helgen var på operafestivalen Opera rara och såg performance-operan Unknown, I live with you.

Verket utgår från texter som författats av afghanska kvinnor. Texterna skrevs av kvinnor som deltog i ett projekt som initierats av en amerikansk journalist mitt under tiden för talibanernas styre i Afghanistan. Under denna tid var det bland annat var illegalt för kvinnor att skriva, så texterna skrevs i hemlighet av kvinnorna. Det är smärtsamma texter, som gestaltas av tre sångerskor. Genom de tre sångerskorna möter vi en afghansk vardag med förtryck, våldtäkt och maktlöshet. Och vi får också höra om en flickan som drömde om att bli fotbollsproffs, men vars drömmar krossades då hennes ben och armar sprängdes i bitar.

Föreställningen gör ont, inte bara genom texterna, utan också eftersom de tre sångerskorna så kraftfullt ger uttryck för det våld som kvinnorna utsätts för. Deras agerande är fasansfullt trovärdigt. Vi är med dem i deras smärta, och klaustrofobiska situation. De befinner sig i ett fängelse utan fönster, och vi åskådare känner oss nog alla nästan lika utelämnade som de är.

Och det gör ont rent musikaliskt. Katarzyna Głowickas tonsättning skaver och värker. En stråkkvartett avbryts understundom av ilsken och frustrerad elektronisk musik. Genom ljudmattan, som tonsättaren själv åstadkommer från scenen, vibrerar av krigets dån. Det är kallt, men ändå märkvärdigt hett. Som om vi faktiskt vore i de afghanska bergen, där dagens hetta byts ut mot en dov och ondskefull kyla.

På scenen finns också flera dansare, varav en ligger, tillsynes död, på en bår. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer liv får denne, och i berättelsens slut är det hen som visar vägen till det fönster som trots allt finns. Deras fönster mot friheten. Men trots att ljuset flyter in över kvinnorna, känner vi inte att de befriats. Och kanske ska deras avvaktande kroppsspråket gestalta just det.

De tre sångerskor har alla utsökta röster, och förtroendeingivande gestaltning, men enligt mitt tycke sticker mezzosopranen Sara Jo Benoot ut. Och det är hennes berättelse som får avsluta operan. Hennes röst är tjock och djup, och däri finns en riktig urkraft. Hennes berättelse handlar, enligt min tolkning, om kvinnlig omskärelse och våldtäkt. Hon vill vara en man, för att kunna känna njutning. Sara Jo Benoots statiska kroppspråk förstärker också känslan av att hon är fångad i sin egen kropp.

Plötsligt förstår jag operans inledning. Innan vi gick in till föreställningen fick vi åskådare följa en märklig video. Tre skärmar visar hur tre viljelösa kvinnor tvingas av en man att ikläda sig scenkläder. De står på en operascen. När de mot sin vilja blivit klädda börjar de sjunga Franz Schuberts poetiska cykel Frauen-Liebe und Leben (En kvinnas kärlek och liv).

Videon ska nog påminna oss om att kvinnogestalterna i operor ofta går lika fasansfulla öden till mötes som de afghanska kvinnorna beskriver. Men utformningen av videon gör snarare att jag tolkar den som ett misslyckat försök att vanhedra opera som konstform. Tyvärr inte en alltför långsökt tanke, då operafantaser inom populärkultur ofta beskrivs som galna vettvillingar som är massmördare på sin fritid.

Unknown, I live with you är, som jag skrev inledningsvis, en performance-opera. Det innebär att den balanserar mellan konstmusik och populärmusik. Tyvärr upplever jag att den senare har övertaget i utformningen. Något som förvisso kan förlåtas med att jag tillhör den där borttynande gruppen i samhället som fortfarande njuter av opera, och faktiskt också tycker att Franz Schuberts Frauen-Liebe und Leben är mycket vacker.

Men styrkan i Unknown, I live with you ligger just i att den vågar referera till det egna fältet, alltså operan som konstform. Dessutom är det en mycket stark föreställning då den berättar om våld mot kvinnor inom muslimsk fundamentalism, samtidigt som den ställer obekväma frågor om förtryck av kvinnor inom vår egen kontext. Och kanske är det så att företeelser som förtryck görs begripligare om vi kan tolka den genom våra egna erfarenheter.


Foto: Monika Stolarska. Bildens källa.


Tonsatt motstånd – Vita rosen i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi trevar oss in i lokalens halvdunkel. Stämningen är förväntansfull, men även något dämpad. Ty det vi valt att skåda är ett framförande av operan Weiße rose signerad Udo Zimmermann på Krakóws operafestival Opera rara.

Berättelsen om Vita rosen, och om syskonen Sophie och Hans Scholl, behöver nog inte någon närmare presentation. De flesta av er har någon gång mött skildringar om de unga syskonen som protesterade mot nazisternas våld, vilket ledde till att de två avrättades.

Udo Zimmermanns opera om de två syskonen är dock kanske mindre känd för en svensk publik. Operan finns i två upplagor. Den första hade premiär den sjuttonde juni 1967. Dess narrativ var då klassiskt, vilket innebär att berättelsen löpte från det att syskonen fick idén till sitt upprop till deras avrättning.

1986 skrev Udo Zimmermann en kammaropera, och den fick inte ett lika ordinärt narrativ. Åskådarna kastas fram och tillbaka i handlingen, och avslutningen är mindre slutet. Sophie och Hans Scholl förefaller nästan gå segrande ur berättelsen. Deras röster, och tolkning av verkligheten, besegrar den nazistiska ideologin. Avslutningen är, trots sin dystra upptakt, därför hoppfull.

Tonsättningen är klaustrofobisk, och varje ton värker och skaver. Klara och precisa nedslag, kantiga och kalla, driver fram berättelsen. Och det är musikerna som är den stora behållningen. Jag kommer på mig själv med att inte studera det som händer på scenen, enär min blick fastnar på musikernas samspel eller utsatta solon. Ensemblen Sinfonie Orchester Biel Solothurn, från Schweiz, handskas med operan både varsamt och resulut i samma andetag. Det är främst deras prestation som gör operan hörvärd och intressant.

Att det förhåller sig beror på hur operan är sammansatt. Emedan musikerna får färdas mellan flera olika tonklanger och emotioner, tampas de två briljanta sångarna med förhållandevis toftiga stämmor. Deras uttryck, eller röstläge, förändras endast minimalt under den 70 minuter långa operan. Det är troligt att Udo Zimmermanns avsikt är att förmedla tvång och förtryck genom detta förfarande. Det lyckas visserligen, men resultatet blir att sången kan uppfattas som uttryckslös. I synnerhet i en jämförelse med de levande och varierade uttryck som ålagts musikerna. Det hela ger en känsla av dissonans, tyvärr på bekostnad av helhetsintrycket.

Lika så är jag ytterst tveksam till att förflytta berättelser som dessa till en slags nutid. Gympadojor och jeans och luvtröjor i all ära, men vad försöker man säga oss betraktare, när man fråntar oss möjligheten att koppla iscensättningen med de faktiska omständigheterna? Jag är inte säker på att jag är enig med regissören om att det tillför något väsentligt för förståelsen. Vilket förtryck slåss de mot? Varför syns inga nazister? Och vem är det som sätts i godsvagnar och sänds mot sin död? Operan speglar sin tid, då ord som judar och nazister inte var accepterat att använda. Men det tvingar ju inte dagens scenografer att sudda ut minnet av dessa, vilket blir konsekvensen.

Men misstolka mig nu inte, genom att tro att jag är missnöjd med framförandet av Weiße rose på Opera rara. Faktum är att jag ledigt kan tillstå att det här framförandet tillhör en av de mest utmanande och spännande operor jag någonsin upplevt på en scen. Och jag gläds främst åt att man inte gömt de utmärkta musikerna i något mörkt och onåbart orkesterdike. Musikerna sitter rakt framför näsan på oss åskådare, och vi kan med stor behållning följa varje ton och rörelse i deras framställning. Opera rara har därmed gjort ett alldeles ypperligt val av lokal för denna föreställning. En lokal, Małopolski ogród Sztuki, som inte vanligtvis huserar just operor.

Festivalen Opera rara har nämligen flera olika scener under de tre veckor som festivalen pågår. Och man har i år, festivalens elfte år, ett program som spänner över flera sekel. Det är första året som man har inslag av samtidsmusik. Betoningen har tidigare legat på bland annat barocken. Ambitionen med festivalen är förövrigt beundransvärd. Man vill genom den bredda Krakóws kulturliv, både i ett nationellt och internationellt perspektiv. Vilket man genom sitt engagemang verkligen tycks göra. I synnerhet med så modiga initiativ som framförandet av operan Weiße Rose.


Fotograf: Dufaj
Bilden är lånad från Opera raras Facebooksida
.


Vi tänder ett ljus

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2019
Dagens polska affisch
Nabucco Giuseppe Verdi (Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar)
Av Andrzej Bator
År 1986

Ni har nog hört Va, pensiero, på svenska kallad Fångarnas kör, i Verdis opera Nebukadnessar? Ja, jag skulle tro det, eftersom den är mycket känd. Men visste ni att den skrevs som en protest mot det Habsburgska styret över Italien? Verdi var nämligen en stark förespråkare för ett självständigt Italien, och han smög in denna protestsång i sin opera.

Nebukadnessar handlar dock inte alls om Italiens självständighet, utan om hur det israeliska folket längtar tillbaka till sitt Jerusalem under den babyloniska fångenskapen på 600-talet f.kr. Jag tänkte att det kunde passa bra en dag som denna, den första dagen i hanukka.

Hanukka firas till minne av en händelse några hundra år senare, den när templet i Jerusalem återinvigdes år 164 f.Kr. Under hanukka tänder man åtta ljus i åminnelse av den händelsen, och därför kallas hanukka även för ljusets fest. Den femarmade ljusstaken på vår affisch räcker således inte till för att tända alla de åtta ljusen. Affiscen får ändå tjäna som illustration till den, för judendomen viktiga högtiden, hanukka – som i år dessutom sammanfaller med den kristna julen.

I Kraków firas de båda högtiderna på vissa platser parallellt. Det intressantaste inslaget finner man i Kazimierz på det judiska kulturcentret. De erbjuder besökarna en klassisk amerikansk-judisk jul. Och hur firar man en sådan, undrar du nu. Jo, man äter kinamat!

Men annars så har matbordet på hanukka och det polska julbordet vissa beröringspunkter. Jag tänker närmast på karpen, som finns på båda borden. Men där karpen är ett måste på det polska julbordet, förekommer den mer sällan på hanukka-bordet. På det polska julbordet får det dessutom inte förekomma kött (däremot fisk i mängder), emedan hanukka-bordet har någon obligatoriska kötträtter.

Det är dock så att de två sederna inte ska förväxlas. Hanukka är inte en judisk jul (som vissa verkar tro), men den har däremot möjligen inspirerat några seder inom kristendomen. Så som exempelvis adventsljusen.

Med detta sagt önskar jag mina judiska vänner en glad hanukka!

Här kan du se Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar i sin helhet.


Ett uppslukande vrål

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2019
Dagens polska affisch
Wozzeck
Av Jan Lenica
År 1964

Mitt i det fyrkantiga ansiktet vrålar en mun rakt mot oss. Det är Wozzeck, eller Wozyeck, i Alban Bergs opera som vrålar. Och visst hade han anledning att göra det. Alban Bergs opera Wozzeck är en sann dystopi, så full av vemod och misstro, att den nästan är outhärdlig att se. Wozzeck mördar sin älskade i ett svartsjukedrama, och avrättas därpå. Jan Lenica fångar vanmakten med precision. Men om man inte känner till bakgrunden till den sorgligaste av alla operor, kan man kanske tycka att affischen är lite fräck, för att inte säga kitschig. Det är väl därför jag har sett den på minst en bar.

Affischens upphovsman föddes i Poznań 1928. Efter att Jan Lenica avslutat sina studier vid Warszawas tekniska högskola, började han skapa affischer, men han jobbade även med animerad film. Han är således lika känd för sina affischer som för sina filmer. Lenica flyttade redan på 1960-talet till Frankrike. Där bodde han till slutet av 1980-talet, då han flyttade till Berlin. Det var också där han avslutade sina dagar 2001.

Affischen ni ser nedan är till Warszawas Teatr Weilki (Stora teatern) uppsättning samma år. Teatr Weilki har en anrik historia, och slog upp portarna för 186 år sedan. Teaterhuset tillhör en av de största i Europa. Hela 2000 tusen åskådare slukar den. Och 1964 slukades de således av operan Wozzeck. Och det var kanske också det som Jan Lenica hade i åtanke när han skapade denna fantasieggande affisch.


I Wagners dårhus – Lohengrin på Lvivs operahus

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är nog den första och enda gången som jag kommer att gå på en opera av Richard Wagner”, förkunnade jag igår strax innan jag äntrade Lvivs operahus för att bevista premiären av hans opera Lohengrin. Och om det nu stämmer att det var första och sista gången jag går på en opera av Wagner, så valde jag ett helt ypperligt tillfälle för det. Lvivs operahus har nämligen åstadkommit en fullkomligt fenomenal tolkning av denna opera.

Ty att prestera en bättre tolkning av detta nationalromantiska epos är svårt. Hur tacklar man de tyska drömmarna om ett stort välde, utan att börja traska runt i nationalistisk gegga? Den tyske regissören Michael Sturm har tillsammans med österrikaren Matthias Engelmanns brillianta dekor och kostym hittat en ton som precist sätter fingret på vad Lohrengrin handlar om – ren och skär galenskap. Vi befinner oss helt enkelt i en vadderad cell.

Det är möjligt att det fanns de som vid premiären inte tyckte att deras grepp var helt lyckat, men jag skulle vilja hävda att de faktiskt har fel, även om tycke och smak faktiskt är svår bedöma efter skalan rätt och fel. Trots det vill jag påstå att de har fel, enär att förlägga handlingen till ett dårhus skalar bort mycket av det som gör Wagners operor problematiska. Du är sannerligen inte ensam om att ha hört att Hitler älskade Wagners operor, just för att de var så nationalistiska och svulstiga. Sturm och Engelmann lyckas med att ta det nationalistiska ur operan, och istället lyfta fram dess vackra konst. Lohengrin blir genom deras tolkning helt enkelt en fascinerande resa genom hatet som grumlar vår empati. Det blir en resa genom det mest fascinerande av konststycken, och inte en enda gång tänker jag på Hitler. Eller nationalistiska sattyg. Jag tänker på konsten. På skönheten i musiken, och de enastående sångare som bemästrar Lohengrin.

I första akten har kungen samlat sin armé för att driva ut ungrarna ur det tyska riket. Man upptäcker att prinsen Gottfrid är försvunnen och man kallar till sig hans syster Elsa, som förklarar att hon inte har mördat honom. Ortrud och hennes make Telramund ligger egentligen bakom försvinnandet, men det vet varken kungen eller Elsa. Elsa kräver en duell för att bevisa sin oskuld. Hon ber i en lång aria om att det ska komma en räddande riddare. Det gör det senare, och denne riddare heter Lohengrin. Kungen utser Telramund som motparten. Och Lohengrin besegrar den sistnämnde. Man bestämmer att Elsa ska gifta sig med Lohengrin, men hon måste lova att aldrig fråga Lohengrin vem denne är. Detta måste vara en hemlighet.

Scenen är möblerad med sjukhussängar. Hjältinnan Elsa, som igår gestaltades av Olesja Bubela, har medsystrar som har samma blå hårburr. Och även den grymma Ortrud (i Maria Berezovskas fantastiska framställning) har en bataljon av medsystrar, fast med rött hårburr. På scenen finner vi också en armé, iklädd masker, vilket kastar oss in i en känsla av utsatthet och maktlöshet. Telramund ser precis så skräckinjagande och samtidigt löjeväckande ut som jag tänkte mig honom. Han har ständigt problem med sin rustning, som trilskas med honom. Men kungen bryter av. Iklädd rosa strumpbyxor och med allmänt fjollig uppsyn, blir han den enda riktigt trygga karaktären.

Och Lohengrin då? Ja, han kommer inte på någon svan, utan svanen drar fram honom, där han ligger och slöar i kulisserna. Inte ser han ut som någon räddande riddare. Vi kommer snarare att tänka på David Bowie i videon “Ashes to ashes”, ni vet den där där olyckliga clownen. Det är lite rörigt, och det är stundtals svårt att förstå karaktärerna, men jag tror att det är ett medvetet val från Sturms sida. Ty andra akten är den förstas motsats. De många sängarna har förbyttes till två stora sängar, vilket ger känslan av att vi krupit närmare dem, men när vi gjort så har de också glidit undan och blivit mindre.

Ortrud och Telramund lyckas i denna akt att så tvivel i Elsa, och hon frågar därför Lohengrin den förbjudna frågan om vem han är.

Den sista akten är armén tillbaka på scenen, likaså alla sängar och Elsa- och Ortrud-kopiorna. I en aria, som utförs med bravur av kvällens Lohengrin, Roman Korentsvit, avsöjar han att han är en av riddarna som vaktar den heliga graalen. Han avslöjar även att svanen är Elsas döde bror och att det är Ortrud som förtrollat brodern. Lohengrin lämnar den vadderade cellen och Elsa dör, eller faller livlös ner i Ortruds armar.

Det är en lång opera. Fyra och en halv timme med paus, och det är inte utan att man känner extra ödmjukhet inför kvällens lysande dirigent, Myron Jusypovitj, och skickliga orkester.

Ja, som ni märker är berättelsen så skruvad att den passar bäst i ett dårhus. Men det är ingen parodi på Wagner. Sturm och Engelmann har med sin tolkning faktiskt snarare gett operan Lohengrin ett nytt och mer tragiskt ansikte. Något neurotiskt, men mycket mer klädsamt än om den hade burit vikingahjärm. Så, ja, jag valde helt rätt föreställning. Det här är den Wagner jag vill möta.

Bilderna är lånade från Lvivs operahus Facebook-sida.


“När ormbunken blommar”

Category: by sophie engström, eastern europe, Euromajdan, Galizien, gender, Kåseri, krönika, movies, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag börjar om den här texten flera gånger. Efter något stycke måste jag bita mig i tungan. Ty jag vill inte skriva något sarkastiskt. Men det är svårt. Det jag skådar står nästan bortom min förmåga att verbalisera, och då är det lätt att låta sarkastisk.

På scenen bildar en kör med kvinnor och män en halvmåneformation. Deras dräkter ser ut som en blandning mellan folklore och rymddräkter. Bakom dem breder en bildskärm ut sig. Murar byggs upp och slutligen bryts ner. Framför dem far dansare fram, och med sina rörelsers narrativitet ska de berätta historien om Ukrainas tillblivelse.

Musiken som ackompanjerar dem är utrustad till strid mot tomma ytor. Varje tyst vrå fylls.

När ormbunken blommar” (Коли цвіте папороть) är något så eget som en folkloristisk operabalett. Den skrevs redan 1977 av Jevhen Stankovytj, men sovjetiska myndigheter stoppade uruppförandet, trots att verket var ett franskt beställningsverk. Både scenografi och kostym beslagtogs och förstördes.

Det skulle dröja ända till 2011 som verket uruppfördes i Kyjiv. Sedan 2017 är det en del av Lviv operans fasta repertoar.

“När ormbunken blommar” har inget linjärt narrativ. Det är korta scener som på olika vis gör parafras på ukrainsk mytologi eller historia. Varje scen är fristående men ändå sammankopplad med de andra. De behöver varandra för att få mening, även om de inte nödvändigtvis skulle vara meningslösa om de vore allena.

Det är, som min gode läsare säkert redan anat, en annorlunda upplevelse att åse detta verk. Scenografin och kostymerna får mig att tänka på ett Star Wars som tagit en LSD-tripp. Det är enormt skruvat. Och musiken är stundtals så stark att det är svårt att få luft. Det är även packat på scenen. Fyllt till sista millimetern. Teorin om ukrainarnas misstänksamhet mot tomma ytor blir verkligen bekräftad här. Det här är motsatsen till skandinaviskt avskalat.

Jag kan också ana 1970-talets estetik. Filmer som 2001, eller Tarkovskijs Solaris har ett mycket starkt släktband till den här folkloristiska operabaletten. Kanske var 1970-talet vår främsta rymd-era.

Men det finns ändå ting som känns mycket föråldrat. Föreställningen avslutas med att en ung pojke kommer upp på scenen, och vi får förstå att det är han, som med sin kraft ska få Ukraina att på nytt födas. Och slutet exploderat i en hyllning till kärnfamiljen och barnafödandet.

Det är lite märkligt att man låtit denna del av stycket stå orörd, den om att just sonen och kärnfamiljen skulle leda till någon nationell rening och resning. Ty regissören Vasyl Vovkun har inte sett några hinder med att ändra andra delar. Euromajdan figurerar och har fått en upphöjd position i verkets mitt. Att låta verket bli något mer jämställt hade inte orsakat något övergrepp på föreställningen. Det hade antagligen bara gjort den mer spännande och utmanande. Dessutom har ju regissören varit mån om att föra andra delar av vetket in i en nutida och mot en framtid. Varför den lilla jesusfiguren och kärnfamiljen inte fått genomgå en liknande uppdatering, så som andra inslag, gör ju att verket kan uppfattas som lite mossigt.

Men trots mina inpass vill jag betona att det här är något som jag aldrig skulle vilja ha osett, eller ohört (även om mina trumhinnor just nu brummar misstänksamt). Det är ett ukrainskt fyrverkeri i originalitet och unikum. Något liknande kan du inte skåda i någon annan form någon annanstans.

Och det är också ett mycket ukrainskt konstverk. Fullkomligt fyllt till bredden, pladdrande nästan gapigt och oerhört gripande och fascinerande. Ungefär så som allt det där som jag älskar här.