viewpoint-east.org

Unknown, I live with you – tonsatta röster från Afghanistan

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En av orsakerna till att jag på senare tid tilltalas alltmer av opera är, vid sidan av det starka uttryck som konstformen besitter, kvinnornas karaktärer. De tar plats, både genom sina röster och rent fysiskt. Sjunger man opera kan man ju inte stå med benen ihopsnodda och med magen indragen. Nej, det krävs ofta att de står bredbenta på scenen samtidigt som de måste överrösta en stor och vrålande orkester. Men det finns också en märklig kontrast mellan de starka och betonade kvinnogestalterna i operor, och de fasansfulla öden de ofta går till mötes. Det här är en tanke som också förstärkes hos mig, när jag i helgen var på operafestivalen Opera rara och såg performance-operan Unknown, I live with you.

Verket utgår från texter som författats av afghanska kvinnor. Texterna skrevs av kvinnor som deltog i ett projekt som initierats av en amerikansk journalist mitt under tiden för talibanernas styre i Afghanistan. Under denna tid var det bland annat var illegalt för kvinnor att skriva, så texterna skrevs i hemlighet av kvinnorna. Det är smärtsamma texter, som gestaltas av tre sångerskor. Genom de tre sångerskorna möter vi en afghansk vardag med förtryck, våldtäkt och maktlöshet. Och vi får också höra om en flickan som drömde om att bli fotbollsproffs, men vars drömmar krossades då hennes ben och armar sprängdes i bitar.

Föreställningen gör ont, inte bara genom texterna, utan också eftersom de tre sångerskorna så kraftfullt ger uttryck för det våld som kvinnorna utsätts för. Deras agerande är fasansfullt trovärdigt. Vi är med dem i deras smärta, och klaustrofobiska situation. De befinner sig i ett fängelse utan fönster, och vi åskådare känner oss nog alla nästan lika utelämnade som de är.

Och det gör ont rent musikaliskt. Katarzyna Głowickas tonsättning skaver och värker. En stråkkvartett avbryts understundom av ilsken och frustrerad elektronisk musik. Genom ljudmattan, som tonsättaren själv åstadkommer från scenen, vibrerar av krigets dån. Det är kallt, men ändå märkvärdigt hett. Som om vi faktiskt vore i de afghanska bergen, där dagens hetta byts ut mot en dov och ondskefull kyla.

På scenen finns också flera dansare, varav en ligger, tillsynes död, på en bår. Ju längre in i berättelsen vi kommer, ju mer liv får denne, och i berättelsens slut är det hen som visar vägen till det fönster som trots allt finns. Deras fönster mot friheten. Men trots att ljuset flyter in över kvinnorna, känner vi inte att de befriats. Och kanske ska deras avvaktande kroppsspråket gestalta just det.

De tre sångerskor har alla utsökta röster, och förtroendeingivande gestaltning, men enligt mitt tycke sticker mezzosopranen Sara Jo Benoot ut. Och det är hennes berättelse som får avsluta operan. Hennes röst är tjock och djup, och däri finns en riktig urkraft. Hennes berättelse handlar, enligt min tolkning, om kvinnlig omskärelse och våldtäkt. Hon vill vara en man, för att kunna känna njutning. Sara Jo Benoots statiska kroppspråk förstärker också känslan av att hon är fångad i sin egen kropp.

Plötsligt förstår jag operans inledning. Innan vi gick in till föreställningen fick vi åskådare följa en märklig video. Tre skärmar visar hur tre viljelösa kvinnor tvingas av en man att ikläda sig scenkläder. De står på en operascen. När de mot sin vilja blivit klädda börjar de sjunga Franz Schuberts poetiska cykel Frauen-Liebe und Leben (En kvinnas kärlek och liv).

Videon ska nog påminna oss om att kvinnogestalterna i operor ofta går lika fasansfulla öden till mötes som de afghanska kvinnorna beskriver. Men utformningen av videon gör snarare att jag tolkar den som ett misslyckat försök att vanhedra opera som konstform. Tyvärr inte en alltför långsökt tanke, då operafantaser inom populärkultur ofta beskrivs som galna vettvillingar som är massmördare på sin fritid.

Unknown, I live with you är, som jag skrev inledningsvis, en performance-opera. Det innebär att den balanserar mellan konstmusik och populärmusik. Tyvärr upplever jag att den senare har övertaget i utformningen. Något som förvisso kan förlåtas med att jag tillhör den där borttynande gruppen i samhället som fortfarande njuter av opera, och faktiskt också tycker att Franz Schuberts Frauen-Liebe und Leben är mycket vacker.

Men styrkan i Unknown, I live with you ligger just i att den vågar referera till det egna fältet, alltså operan som konstform. Dessutom är det en mycket stark föreställning då den berättar om våld mot kvinnor inom muslimsk fundamentalism, samtidigt som den ställer obekväma frågor om förtryck av kvinnor inom vår egen kontext. Och kanske är det så att företeelser som förtryck görs begripligare om vi kan tolka den genom våra egna erfarenheter.


Foto: Monika Stolarska. Bildens källa.

Share
%d bloggers like this: