viewpoint-east.org

Abrahams horisont

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hustaken ligger sida vid sida. Deras platta hjässor lutar sig lite hemlighetsfullt ned mot deras huskroppar, som tycks stödja sig mot varandra. Mellan deras fysionomier ålar sig gatorna fram. Torgen gömmer sig dock bakom huskropparna och takåsarna. Mellan husen skjuter kyrkspiror kaxigt fram. Deras stora kroppar tycks nästan sväva lite ovanför husen, sådär gudfruktigt som kyrkor förväntas vara. Trots att det är en stad som avbildas, förefaller motivets själ hysa något organiskt. Som om det vore ett landskap, och inte en stad vi betraktade.

Det är en annorlunda vy över Kraków. Inte det perspektivet som de flesta förväntar sig. De flesta som besöker Kraków förundras över, och ser kanske främst, Mariakyrkan och Rynek główny. Eller så minns de särskilt Wawel. Men handen, som med lätta rörelser med penseln fångade vyn nedan, kände ett annat Kraków. Och det var således därför som Abraham Neumann valde att ställa sig uppe på Wawels backe, för att porträttera den judiska stadsdelen Kazimierz.

Det är förresten inte särskilt underligt att det över Abraham Neumanns målning av Kraków svävar en air av landskapsmåleri. Neumann tillhörde nämligen Jan Stanisławskis (1860-1907) “landskapsskola”. Dessa målningar hade som kännetecken att de ofta föreföll vara ett framgent från en större helhet. Kanske är det därför som Abraham Neumann valt att låta horisonten peka nedåt i målningens kanter. Våra blickar letar sig genast mot den, och kanske söker vår fantasi upp oss och teckningar på en fortsättning på Neumanns målning.

Abraham Neumann föddes år 1873 i Sierpc, drygt 10 mil nordväst om Warszawa. Av hans namn förstår ni att han var av judisk börd. Hans far arbetade inom skogsförvaltningen, men den unge Abraham visade tidigt prov på konstnärlig begåvning. Således begav han sig till Warszawa efter gymnasiet och försörjde sig som porträttmålare. När han var 24 år kom han in på Konsthögskolan i Kraków. Hans läromästare där var Jacek Malczewski (1854-1929), som sedermera grundade den legendariska konstföreningen Sztuka tillsammans med bland annat Stanisław Wyspiański. Det var också här som Abraham Neumann tillägnade sig Jan Stanisławskis kunskaper om landskapsmåleri. Under sina studier i Kraków fick Abraham Neumann även möjlighet att resa till Paris, för att där studera vid Académie Julian.

Efter sina studier slog sig Abraham Neumann i Zakopane, men han gjorde flera utlandsresor. Bland annat begav han sig till Palestina. Resan var tänkt att vara en arbetsresa, och han hade en förhoppning om att få skildra Palestinas vackra landskap. Men enligt Abraham Neumann själv var den första tiden mycket svår. Det starka ljuset förvrängde färgerna, och han kände sig inte alls hemma på paletten. Efter en tid måste han ändå ha vant sig, ety han lyckades fånga några riktigt vackra motiv från Palestina.

När Polen invaderades av nazisterna 1939, befann sig Abraham Neumann i Kraków. Han var då 66 år gammal. När han hamnade i Krakóws getto är dock oklart, men man vet med säkerhet att han befann sig där den fjärde juni 1942. Ty det var då han mördades. Enligt uppgifter mördades han i korsningen Dąbrówki och Janowa Wola, när han tillsammans med andra skulle transporteras till förintelselägret Bełżec. I denna grupp återfanns också Mordechaj Gebirtig, vars levnadsöde jag skildrat tidigare.

Mycket av Abraham Neumanns omfattande konstnärliga produktion har gått förlorad, men målningen nedan finns bland de målningar som bevarats. Det är dock oklart när den målades. Uppenbart är förvisso att den skapades en vacker sommardag, ty trädens gröna kostymer pryder förgrunden och horisonten, och således omsluter Abraham Neumanns Kraków.

Bortom min fattningsförmåga – förintelsens minnesdag 2020

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Förintelsens minnesdag. För varje år blir det svårare att författa något om denna dag. Troligen beror det på att min kunskap om förintelsen har blivit djupare, och intensifierats.

I Lviv gick jag varje år till gettomonumentet för att tända ett ljus. Det gjorde, och gör fortfarande alla som brinner för att minnet av de mördade aldrig ska släckas ut. För mig var det en ritual, som för varje år blev alltmer smärtsam.

Här i Kraków ser dock situationen annorlunda ut. Det finns så många olika minnesmärken i staden, att det är svårt att veta vilken jag torde besöka. Först bar mina steg mig mot platsen som var umschlagplatz i Kraków. Grupper av turister stod och lyssnade på guider som beskrev de fasor som utspelat sig på platsen. Någon av turisterna bröt sig ur sin grupp, och började oroligt vanka runt bland de stolar som är monumentet över dem som deporterades till koncentrationsläger och förintelseläger som Auschwitz och Bełżec.

Men någonting kändes fel. Kanske beror det på att jag allt oftare upplever en aversion mot förintelseturismen. Syftet med denna är dock god, men det händer även att jag urskiljer en slags bisarr vilja att låta sig skrämmas. Som om förintelsen vore en film av Steven Spielberg. Det här är kanske inte en helt rättvis tolkning, men omständigheterna kring förintelseturismen talar för mig sitt eget tydliga språk. Jag har nämligen aldrig sett en sådan grupp stå tysta tillsammans för att hedra de mördade. Snabbt ilar man istället iväg till nästa hållpunkt där förskräckligheter levereras som om de vore några anekdoter.

Jag lämnar således platsen för umschlagplatz, och går över den vältrafikerade gata som idag skär genom det som en gång var gettot. På andra sidan finns nämligen ett litet minnesmärke som ofta förbises. Vackert gyllene gräs ståtar längs med trottoaren, och mellan gräsets tuvor vilar en minnessten. Stenen, och gräset, är ett minne över alla de mördade barn som en gång fanns i gettot. Egentligen är minnestenen tillägnat de föräldralösa barn som bodde på barnhemmet i gettot, och som mördades i Bełżec. Men den sista raden på stenen förkunnar att minnesmärket även är tillägnat alla barn i gettot. Gräset är också en del av monumentet. De spröda stråna representerar barnen som berövades sin framtid.

Jag tänder ett ljus. Jag tar några steg tillbaka, och står en stund i tystnad.

Ett kvarter bort, länge in i det som var gettot, finns platsen där Mordechaj Gebirtig mördades. Husväggen, med de igenmurade fönstren, stirrar blint ut i tomheten, när jag tänder ännu ett ljus. Här ligger också några stenar, minnesstenar för Mordechaj Gebirtig.

Jag går sakta därifrån, längs med Wisła, ut ur det som var gettot. Mina tankar vill gå till var och en av de mördade, men det är bortom min fattningsförmåga. Istället tänker jag på Primo Levi, och jag tycker att han bör avsluta denna märkliga betraktelse från förintelsens minnesdag i Kraków. Ty bara han hade förmågan att sätta ord på den särskilda sorg som är förknippad med förintelsen:

The sea of grief has no shores, no bottom; no one can sound its depths.
Primo Levi If Not Now, When? (1982)

En sångernas mästare från Kazimierz

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

17 december 2019
Dagens polska affisch
Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
Av okänd
År 1936

Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.