viewpoint-east.org

Oświęcims ärr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

På en dörrpost till entrén på ett flerfamiljshus i Oświęcim gapar två skåror tomma. De två tomma skårorna förtäljer med sitt omisskännliga utseende att här har det tidigare suttit två mezuzor. Skårorna röjer också att här har det bott judiska familjer. Men just eftersom platserna för mezuzorna gapar tomma, och inte längre innehåller några mezuzor med sina pergamentsrullar med skrifter från femte Moseboken, blottlägger skårorna det brott mot mänskligheten som Förintelsen var, och fortfarande, är. Skårorna liknar ärr på huskroppen, som bär en historia om judiskt liv, och genom sin blotta existens understryker de avsaknaden av judiskt liv i Oświęcim.

Och just här, i Oświęcim, känns minnet av Förintelsen särdeles markant. Ty i Oświęcim ligger resterna av förintelselägret Auschwitz, den plats där över en miljon judar, romer, oliktänkande, polacker mördades av tyskarna mellan 1940-1945.

Flerfamiljshuset med sina ärr, är närapå tomt. Flera av fönstren liknar svarta slukhål, och några av dörrarna till lägenheterna är igenbommade. Men några gardiner och blommor skvallrar ändå om att huset är bebott. Det är inte långsökt att fråga sig vad de boende gör när de äntrar sin port. För de också sina fingrar över skårorna som jag just nu gör, i ett försök att gripa efter det judiska liv som en gång fanns här? Frågar de sig också vilka som bodde här? Hur många barn var det som sprang i dessa trappor? Och var det någon som överlevde Förintelsen? Frågor som en tillfällig besökare i staden nog ofta ställer sig.

Lite längre ner på samma gata står ett palats på en kulle. Med sina igenspikade fönster och flagande fasad, ser det elegiskt ut över omgivningen. Här bodde familjen Schönker. Huset byggdes 1908 av Józef Schönker, som var en välkänd och omtyckt industriman. Han grundade fabriken AE Schönker (senare omdöpt till Wytwórnia Sztucznych Nawoj Agrochemia) som tillverkade bekämpningsmedel. Sonen Leon hade fötts tre år innan det att detta pampiga palats byggdes. När första världskriget bröt ut tog familjen sin tillflykt till Wien, där Leon utbildade sig på konstnärliga akademien. Han skulle efter krigsslutet vara en inflytelserik konstnär i Kraków, och dekorerade synagogan Popper i Kraków. Men synagogan förstördes under andra världskriget och hans alster finns sorgligt nog inte kvar.

När tyskarna anföll Polen 1939 befann sig familjen i Oświęcim, och Leon blev ordförande i det judiska äldrerådet. Han verkade främst för att hjälpa judar att emigrera till Israel. Detta arbete föll inte i god jord hos tyskarna och han fråntogs sin position som ordförande. Familjen skickades sedan mellan de upprättade gettona i Kraków, Tarnów, Wieliczka och Bochnia. På något mirakulöst sätt lyckades familjen få tag på falska dokument som gjorde att de placerades i en speciell del för palestinska flyktingar i Bergen-Belsen. Således överlevde de Förintelsen och kunde återvända till Oświęcim efter krigets slut. Leon gick i sin fars fotspår och grundade en ny fabrik för tillverkning av bekämpningsmedel, samt att han hjälpte till med att försöka återuppbygga det judiska livet i staden. Men 1949 förstatligande den kommunistiska maktapparaten hans fabrik, och familjen tvingades återigen på flykt, en flykt som skulle sluta i Israel, där han gick ur tiden 1965.

Leons barndomshem står nu tomt, och väntar på sitt öde, vilket är okänt för mig. Kanske pågår det någon rättslig tvist, eller så är det bara så att ingen riktigt haft ekonomisk kapacitet att rädda palatset från ett förestående förfall.

Vägen från palatset mot Oświęcims centrum går förbi det som en gång var platsen för stadens stora synagoga. Idag står här ett litet blygsamt monument. När jag sitter där, bland de svalkande träden, och tänker på alla de judar som en gång levde här, kommer en familj förbi. De stannar en stund vid monumentet, och under tystnad går de under de lummiga träden, stannar upp och tittar upp mot trädkronorna, som om de sökte svar på frågan hur det judiska livet kunde ha tett sig på denna plats. Och ett stenkast bort kan man ges en liten inblick hur det kunde vara. Där ligger nämligen Oshpitzin, som är Oświęcims judiska museet. Museet, som ligger inrymt i den sista bevarade synagogan i staden, gör sitt yttersta för att återberätta den 400 år långa judiska historian i staden. (Oshpitzin, betyder förresten “gäst” på hebreiska, och är också så många judar kallade staden – även om många också talade polska och således använde det polska namnet på staden.

Det är förstås inte någon lätt uppgift att återberätta en så lång historia, som den judiska i Oświęcim, på den mycket begränsade yta som denna lilla synagogan ger, men de lyckas förhållandevis väl, och för den som har tålamod att läsa varje liten skylt ges in bild av ett Oświęcim med förhållandevis få konflikter mellan de olika grupperna. Man får till exempel kunskap om den katolska prästen Skarbek, som före andra världskriget hade en nära relation till judarna i staden, något som innebar att staden beskrevs av sin samtid som en stad med goda relationer mellan judar och kristna. När tyskarna anföll och ockuperade, och inrättade koncentrationslägret Auschwitz, började han därför med hjälpsändningar till de inspärrade judarna. Han tycks även ha hjälp några att fly. Hans engagemang ledde till att han själv fängslades av Gestapo. Efter andra världskriget återvände han till Oświęcim och medverkade med hjälp till de som överlevt och befriats från Auschwitz. Skarbek hade kontakt med flera överlevare fram till sin död 1951.

Intill synagogan ligger ett litet charmerande hus, som idag rymmer kaféet Bergson. Före Förintelsen bodde här familjen Kluger med sina nio barn. Blott tre av barnen överlevde Förintelsen, och en av dem, Szymon Kluger, bodde i flera år i Sverige, innan han återvände till Oświęcim där han bodde till sin bortgång 2002. Szymon Kluger, Oświęcims sista jude, ligger begravd på stadens judiska begravningsplats.

Vägen till järnvägsstationen leder över floden Soła, som om några kilometer, efter att ha slingrat sig genom det vackra polska landskapet, ska förena sig med Wisłas starka strömmar. Inte långt från platsen där jag passerar över floden, hällde man under Förintelsen ut askan från de som mördats i koncentrationslägret. Det är ju inte samma vatten, men platsen är den samma. Och precis som på många andra platser finns berättelserna om Förintelsen ständigt närvarande i Oświęcims stadsbild. Det är svårt att tro att de som lever här inte skulle ha ett levande minne av vad Förintelsen har inneburit för platsen, allt det lidande som skett här, och man lär sig troligen att hantera minnet och integrera det i sin vardag. Något vi alla borde göra, enär detta är en outplånlig del av Europas historia.

Några källor

https://oshpitzin.pl/en/

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Leon_Sch%C3%B6nker

Guide to Jewish History of Oświęcim, 2014, Auschwitz Jewish center.

Oceaner av färg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Höger arm ligger utsträckt längs med bänkens ryggstöd, emedan vänster hand håller ett solparasol som vilar mot axeln. Solens strålar silar genom trädens grenar, och i horisonten syns en kulle stiga upp, med små vita hus strödda över dess ås. Här råder en förförisk doft av sommar och ro, och vi kan nog nästan höra cikadornas sång. Men det var inte det som intresserade kvinnan som höll i penslarna. Dorota Seydenmanowa (född Berlinerblau) som hon hette, intresserade sig inte för motivet. Hon intresserade sig för ljusets samspel med färgerna. Och färgerna spelar ett märkligt lustspel för betraktaren. Skuggorna under träden är inte enfaldigt svarta, utan svävar i oceanernas blå färg.

Dorota Seydenmanowa tillhörde konstnärsgruppen kapisterna, eller KPisterna. Gruppen uppkom på 1920-30-talet då polska konststuderande via ett stipendieprogram fick möjlighet att studera måleri i Frankrike. Namnet på gruppen är sprunget ur initialerna till stipendieprogramnet Pariskommitten, (Hjälp till studenter som studerar konst i Frankrike) (På polska Komitet Paryskiej Pomocy dla Wyjeżdżających Studentów na Studia Malarskie do Francji). Kapisterna ville frigöra sig från den rådande konstnärliga inriktningen i Polen, som vurmade för symbolism ofta med inslag av historisistskt måleri. De undvek därför att ha några symboler, eller att göra parafraser till litteratur samt historiska händelser. Kapisterna menade vidare att konstverket har ett eget liv, och de ville skapa ett konstverk som motsvarade deras upplevelse av naturen, snarare än att återge naturen som den möjligen kunde te sig för en betraktare. Kapisterna är kanske främst kända för sitt landskapsmåleri.

De verk som finns bevarade av Dorota Seydenmanowa utgör prov på kapisternas filosofi. Men hennes konstnärliga bana började före denna inriktning korsade hennes spår. Dorota föddes år 1898 i Warszawa i ett assimilerat judiskt hem. Två av hennes bröder blev arkitekter, och hennes syster blev sedermera en mycket omtalad advokat. Dorota avlade examen vid Krakóws akademiska konsthögskola 1927, och under 1925 fick hon möjlighet att åka till Frankrike inom ramen för ovannämnda stipendieprogram. Hon lär ha gripits av ljuset i Frankrike, och det var här hon utformade sin egen färgskala med mycket intensiva toner.

Det finns ytterst sparsamt med uppgifter om Dorota Seydenmanowas verksamhet efter att hon återvände till Polen. Vad som framgår är dock att hon medverkade i flera samlingsutställningar, bland annat i Geneve, Poznań, Kraków och Lviv, då Lwów. Det går tyvärr inte heller att finna hur hennes alster mottogs. Då hennes namn ändå omnämns vid sidan av många andra namnkunniga konstnärer från denna tid, är det rimligt att tro att hon tillhörde en av de bästa i sin generation. När Tyskland anföll Polen 1939, blev Dorota Seydenmanowa, med sitt judiska ursprung, tvungen att införskaffa falska identitetshandlingar. Hon gömdes av en av sina bästa vänner, konstnärinnan Hanna Rudzka-Cybis, men då denna förlorade sitt hyreskontrakt, valde Dorota att lämna sin vän för att inte utsätta Hanna Rudzka-Cybis för risken att bli avslöjad med att gömma judar. Att gömma judar innebar ofta att man mördades. Dorota begav sig till sin kusin som bodde i Rabka-Zdrój. Av skäl som inte går att finna svaret till, valde Dorota att flytta från sin kusin. Hennes position måste ha varit ytterst sårbar då hon nu var helt ensam. Och mycket riktigt, en skomakare i den lilla staden Dobra ska i slutet av 1942 ha angivit henne och hon skickades till fängelse i Nowy Sącz. Det finns inga säkra källor om när, och var, hon mördades, men de flesta anger att hon mördades runt nyåret 1942-43.

Kvinnan på målningen vi ser på, tittar rakt på oss. Dorota Seydenmanowa var kanske inte intresserad av motivet, men det finns något kärleksfullt i linjerna som omsluter kvinnan på bänken. Kanske var det Hanna Rudzka-Cybis som satt modell till Dorota Seydenmanowas målning, och senare stod de kanske tillsammans och diskuterade hur färgerna spelade sin egen harmoni över duken. Emedan cikadorna spelade sin sång.


Solnedgång i parken (årtal okänt)


Dorota Seydenmanowa-Berlinerblau

En hemvändare

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Blicken är avvaktande, nästan tveksam, och möjligen osäker. Men den slutna munnen är ändå bestämt formad. Det här är en orubblig yngling vi ser på, någon som vet målet för sin resa. Så som unga människor ofta ser på sin tillvaro, innan åldrandets alla besvikelser skymmer sikten. Målningen vi ser på heter Självporträtt i en polsk adelsdräkt och konstnären som avbildar sig själv är Maurycy Gottlieb. Han visste också vad han ville, och osäkerheten vi kan skönjas i självporträttet är bara skenbart.

Maurycy Gottlieb föddes 1856 i Drohobycz (idag Drohobytj, som ligger i västra Ukraina), en stad som de flesta med ett intresse för polsk litteratur känner till. Det var nämligen i Drohobycz som författaren och konstnären Bruno Schulz föddes, verkade och senare mördades, men hans tid kom ju långt efter Maurycy Gottliebs tid i staden, och likheterna mellan de två slutar här.

Maurycy föddes i en framgångsrik judisk-polsk familj, i en syskonskara som skulle bli elvahövdad, men Maurycy tillhörde ett av de första barnen, och några av sina syskon skulle han aldrig möta. I mycket unga år visade det sig att Maurycy hade en konstnärlig begåvning. Efter att ha undervisats i sin hemstad, sändes han således till Lemberg (Lwów, Lviv) för att studera vidare på gymnasiet där. Men han blev relegerad efter att ha ritat en karikatyr av en av sina lärare. Det här skulle ju kunna ha inneburit slutet för Gottliebs konstnärliga bana, men så blev det inte, troligen till den humorbefriade lärarens förtret. Maurycy begav sig nämligen bort från provinsen, som Lemberg var, och antogs, blott 15 år, till Wiens akademiska konsthögskola.

I Wien började han intresserad sig för historiskt måleriet, och det polska språket. Det här intresset kan väl förklara varför han föll huvudstupa för Jan Matejkos måleri. Maurycy Gottlieb beslöt sig därför för att flytta till Kraków, för att på så vis kunna studera för mästaren själv. Under den här tiden i Kraków arbetade Maurycy Gottlieb i nära samarbete med Jan Matejko, och förfinade sin skicklighet inom historiskt måleri. Om vi ska tro Matejko var Gottlieb mästarens bästa elev!

Bland verken som gjordes under denna tid återfinns målningen som beskrevs inledningsvis – självporträttet där han avbildar sig själv som polsk adelsman. Denna målning har haft ett sällsamt öde. Målningen kom till 1874, och fanns i privata samlingar i Wien fram till 1936. Någon gång under andra världskriget förflyttades den över till New York, och försvann. Den var som uppslukad av jorden fram till 2009, då den plötsligt dök upp på en auktion i New York.Museet för de polska judarnas historia (kallat POLIN) i Warszawa började genast arbeta för att få målningen till sin permanenta samling. Och i förra veckan blev det verkligen, då en anonym givare donerade verket till museet.

På självporträttet har alltså Maurycy Gottlieb avbildat sig som polsk adelsman, och enligt Renata Piątkowska, kurator på POLIN, var det ett uttryck för att Maurycy Gottlieb ville visa att han, som polsk jude, tillhörde den polska nationen.

Men åter till Maurycy Gottliebs tid på Akademiska konsthögskolan i Kraków. Av någon anledning fick han något otalt med sina studiekamrater i Kraków. Flera källor gör gällande att det handlade om antisemitism riktat mot Maurycy, och det kan inte hållas för otroligt. Gottlieb återvände därför till Wien, men det förefaller som om han inte riktigt trivdes där, då han några månader senare flyttade till München, och fortsatte sina studier på stadens akademiska konsthögskola.

1877 åkte Maurycy Gottlieb på en studieresa till Italien, och han träffade åter sin stora förebild – Jan Matejko. Mästaren övertalade Maurycy att återvända tillsammans med honom till Kraków, och det var ju ett erbjudande som Maurycy inte kunde motstå. Under sex intensiva månader arbetade Maurycy Gottlieb tillsammans med Jan Matejko. Men den 17 juli 1876, blott 23 år, gick Maurycy Gottlieb oväntat bort i sviterna av en helt vanlig förkylning. Detta var ett öde som faktiskt har drabbat många inom hans skrå. Konsthistorien är full av unga begåvade konstnärer som gått bort alldeles för tidigt. En orsak kan ju ha varit deras hårda liv, och att de ofta arbetade och bodde i samma lokaler, och som regel var de dragiga och kalla. Om det var skälet till Maurycy Gottliebs för tidiga bortgång lär vi aldrig få någon klarhet i. Vad vi vet är dock att Jan Matejko aldrig riktigt kom över sin favoritelevs bortgång.

Maurycy Gottlieb ligger begravd på judiska begravningsplatsen, Miodowa, i Kraków, och hans gravsten är formad som en ståtlig obelisk. Den skvallrar om hans berömmelsen under hans samtid, men också om hur han såg på sig själv, enär skriften på stenen enkom är på polska (och inte på hebreiska som är brukligt på judiska gravstenar på Miodowa).


Maurycy Gottlieb Självporträtt i en polsk adelsdräkt (1874)

Abrahams horisont

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, Konst, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hustaken ligger sida vid sida. Deras platta hjässor lutar sig lite hemlighetsfullt ned mot deras huskroppar, som tycks stödja sig mot varandra. Mellan deras fysionomier ålar sig gatorna fram. Torgen gömmer sig dock bakom huskropparna och takåsarna. Mellan husen skjuter kyrkspiror kaxigt fram. Deras stora kroppar tycks nästan sväva lite ovanför husen, sådär gudfruktigt som kyrkor förväntas vara. Trots att det är en stad som avbildas, förefaller motivets själ hysa något organiskt. Som om det vore ett landskap, och inte en stad vi betraktade.

Det är en annorlunda vy över Kraków. Inte det perspektivet som de flesta förväntar sig. De flesta som besöker Kraków förundras över, och ser kanske främst, Mariakyrkan och Rynek główny. Eller så minns de särskilt Wawel. Men handen, som med lätta rörelser med penseln fångade vyn nedan, kände ett annat Kraków. Och det var således därför som Abraham Neumann valde att ställa sig uppe på Wawels backe, för att porträttera den judiska stadsdelen Kazimierz.

Det är förresten inte särskilt underligt att det över Abraham Neumanns målning av Kraków svävar en air av landskapsmåleri. Neumann tillhörde nämligen Jan Stanisławskis (1860-1907) “landskapsskola”. Dessa målningar hade som kännetecken att de ofta föreföll vara ett framgent från en större helhet. Kanske är det därför som Abraham Neumann valt att låta horisonten peka nedåt i målningens kanter. Våra blickar letar sig genast mot den, och kanske söker vår fantasi upp oss och teckningar på en fortsättning på Neumanns målning.

Abraham Neumann föddes år 1873 i Sierpc, drygt 10 mil nordväst om Warszawa. Av hans namn förstår ni att han var av judisk börd. Hans far arbetade inom skogsförvaltningen, men den unge Abraham visade tidigt prov på konstnärlig begåvning. Således begav han sig till Warszawa efter gymnasiet och försörjde sig som porträttmålare. När han var 24 år kom han in på Konsthögskolan i Kraków. Hans läromästare där var Jacek Malczewski (1854-1929), som sedermera grundade den legendariska konstföreningen Sztuka tillsammans med bland annat Stanisław Wyspiański. Det var också här som Abraham Neumann tillägnade sig Jan Stanisławskis kunskaper om landskapsmåleri. Under sina studier i Kraków fick Abraham Neumann även möjlighet att resa till Paris, för att där studera vid Académie Julian.

Efter sina studier slog sig Abraham Neumann i Zakopane, men han gjorde flera utlandsresor. Bland annat begav han sig till Palestina. Resan var tänkt att vara en arbetsresa, och han hade en förhoppning om att få skildra Palestinas vackra landskap. Men enligt Abraham Neumann själv var den första tiden mycket svår. Det starka ljuset förvrängde färgerna, och han kände sig inte alls hemma på paletten. Efter en tid måste han ändå ha vant sig, ety han lyckades fånga några riktigt vackra motiv från Palestina.

När Polen invaderades av nazisterna 1939, befann sig Abraham Neumann i Kraków. Han var då 66 år gammal. När han hamnade i Krakóws getto är dock oklart, men man vet med säkerhet att han befann sig där den fjärde juni 1942. Ty det var då han mördades. Enligt uppgifter mördades han i korsningen Dąbrówki och Janowa Wola, när han tillsammans med andra skulle transporteras till förintelselägret Bełżec. I denna grupp återfanns också Mordechaj Gebirtig, vars levnadsöde jag skildrat tidigare.

Mycket av Abraham Neumanns omfattande konstnärliga produktion har gått förlorad, men målningen nedan finns bland de målningar som bevarats. Det är dock oklart när den målades. Uppenbart är förvisso att den skapades en vacker sommardag, ty trädens gröna kostymer pryder förgrunden och horisonten, och således omsluter Abraham Neumanns Kraków.

En lärares lott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

De flesta av er är nog kanske ganska förtrogna med honom. Ni har sett hans målningar med flygande par eller ensamt svävande kvinnor eller män. Ni har har nog även sett hans målningar från pogromer i Belarus. Ja, ni vet antagligen vem jag syftar på, eller hur? Ty inte många i vår samtid med lagom stort intresse för Öst- eller Centraleuropa har missat att det fanns en konstnär som hette Marc Chagall.

Men hoppa nu inte i galen tunna och inbilla er att ni tror er veta vad jag tänkt att skriva om idag, ty jag har inte tänkt att skriva om Marc Chagall. Min nyfikenhet har istället landat hos hans lärare!

Jag kan tillstå att mitt intresse för Marc Chagalls lärare bottnar i att jag under senare år i allt större utsträckning börjat uppskatta Chagalls målningar. I synnerhet de som tar sitt avstamp från hans minnen från olika shtetl. (Om någon vet hur man böjer shtetl i pluralis för ni gärna bistå mig.) Trots att målningarna ofta tangerar otäcka situationer, så som pogromer, är de oerhört fascinerande målningar. De lyckas med konststycket att glänta på dörren till en värld som genom förintelsen berövats oss.

På samma vis är målningarna skapade av Chagalls lärare, Jehuda Pen, oerhört fascinerande. Liksom sin elev skildrade han ofta det judiska livet i den region han huserade i.

Jehuda Pen föddes 1854 i den judiska byn Zarasai, i dagens Litauen. Redan i unga år blev han av oklara omständigheter föräldralös. Detta skulle dock kunna sägas vara hans smala lycka, ty han blev tidigt tvungen att försörja sig och hamnade som lärling hos en dekorationsmålare i Dvinsk (idag Daugavpils).

1879 tog han sig till S:t Petersburg för att söka in på konstnärliga akademin, men eftersom han inte behärskade ryska ratades han vid uttagningarna. Under en tid levde han illegalt i Tsarryssland, innan han vid ett andra försök blev intagen till akademin för studier i konst.

Efter studierna flyttade han till Lettland och slog sig ner i Riga, där han blev vän med Ilja Repin. Pen stannade dock bara några år i Riga. 1891 flyttade han till Vitebsk, som ligger i dagens Belarus. Ett år senare öppnade han den första judiska konstskolan i Belarus, och en av hans elever var Marc Chagall. En annan elev, som senare skulle bli en framstående konstnär inom avantgardismen, var El Lisitskij. Skolan var verksam till 1919, då Pen blev lärare vid Vitebsk konsthögskola. Källor säger att det var Chagall som hjälpte sin gamla lärare till anställningen. På Vitebsk konsthögskola avancerad han till studierektor, men tvingades bort efter att en ny rektor tillträdde 1923. Därefter återgick Pen till att undervisa elever i sitt hem.

Av Jehuda Pens digra produktion återstår endast 200 verk, vilket anses vara en ytterst liten bråkdel av hans gärning. Målningarnas kan vid en första anblick se ut som väsensskilda hans elev Marc Chagalls målningar, men skenet bedrar. Pen skildrade ofta judiskt liv, med fokus på vardagliga situationer. Här finns dock sällan antydan om våld, som man kan se hos eleven. Men det som förenar de båda är att i Pens målningar ser vi samma vördnad inför dem han avbildade. En stor skillnad mellan deras två konstnärskap är att Pen återger exakt den person eller de personer har vill avbilda. Chagall däremot tycks vilja avbilda ett tillstånd snarare än person. Ibland flyter Chagalls karaktärer ut, och minnet av dem tycks suddigt och diffust. När Pen avbildar en urmakare avbildar han just den han mötte. Urmakaren blir därför inte en symbol, utan en faktisk och fysisk person.

Att det råder en skillnad Chagall och Pen emellan är inte svårt att förstå. Chagall målade flera av sina kända målningar om livet i shtettlarna efter det att han lämnat sina hemtrakter. Pen målade dem när han var där, mitt i bland människorna och deras liv. Han visste inte heller vad som skulle hända bara några år senare. Ty förintelsen slapp han uppleva.

Omständigheterna kring Jehuda Pens död är oklara. Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1937 mördades han i sitt hem. Några källor gör gällande att han bragts om livet av någon som ville komma åt hans arv. Andra källor hävdar att det var NKVD (den ökanda sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten) som mördade honom då de försökte förhindra att Marc Chagall lämnade landet. Men det senare är troligen en sådan där östeuropeisk skröna som växer fram från mun till mun och blir större och mer invecklad för varje gång den berättas.

Jehuda Pen följdes till sin sista vila av en stor skara. Men tiden har tyvärr inte handskats väl med honom. Hans stora gärning, att grunda den första judiska konstskolan i Belarus, är idag få som minns. Och alltför få låter sina tankar gå till läraren Jehuda Pen när de tänker på Marc Chagall. Ett öde han nog delar med många lärare.


Urmakaren (1914)


Ett hus med get (1920-talet)


Den unge Marc Chagall (c:a 1915)