viewpoint-east.org

Scener av idag

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.

Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.

Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.

Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)

Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.

En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.


Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.

En panflöjt utan folkfest

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi har nog alla någon gång banat väg genom en tät folkmassa på en stadsfest. Vi har då känt hur den söta doften av spunnet socker och brända mandlar, sammansmält med dofter från de grillade korvarna och langos. Och genom bruset av dofter och människors tillrop har den ofta pressat sig fram till vår uppmärksamhet, panflöjtens säregna väsen. En panflöjt tycks alltid komma tillsammans med något typ påtvingad festverksamhet, som stadsfester ofta innebär. Det är sällan som deras klagande stämma hörs över folktomma ytor.

Men samtiden är som ni alla vet skruvad, och häromdagen hörde jag tydligt en ensam panflöjt gnälla på andra sidan Wisła, strax nedanför Wawel. Det var en närmast surrealistisk upplevelse, ty det var folktomt och fullkomligt becksvart, som det är här i Kraków under hösten och vinterhalvåret. Kanske fanns det några idoga turister som lystrade till panflöjtens enformiga tölande, men deras siluetter ville inte träda fram ur mörkret och tillkännage sin existens, så min slutsats löd att panflöjten spelade för sig själv, och för Wawels ålderdomliga fysionomi. Nu tycker du kanske att det låter dystert, och kanske till och med ödesmättat, men hos mig frambringade de ensamma tonerna i mörkret en känsla av djup tacksamhet.

Ty hur många är det som fått möjligheten att uppleva Kraków så som jag fått under det senaste halvåret? När jag susat fram på min cykel genom staden har jag plötsligt uppmärksammat byggnader och företeelser som jag annars skulle ha undgått att uppfatta. Kraków är nämligen ögonbedövande vackert, och den gör sig bäst utan att dränkas av turister. Även när bilden krossas av en ensam och efterhängsen panflöjt är staden vacker. Inte ens den kan ta ifrån mig njutningen att få skåda Kraków utan lämmeltåg av turister.

Men samtidigt är det förmätet att påstå att de folktomma gatorna är enkom av glädje. Restauranger och caféer är nu inne på den tredje veckan av nedstängning. De får visserligen sälja mat för avhämtning, men detta täcker givetvis inte de hål i deras plånböcker som uppkom under vårens nedstängning. Idag är det dessutom allt färre som erbjuder mat för avhämtning. De har helt enkelt stängt. Men två restauranger på Rynek główny håller fortfarande öppet för bordservering. De utnyttjar ett litet kryphål i lagstiftningen som säger att restaurangernas anställa får äta på restaurangen. Således anställs alla restaurangbesökare, de ges en liten lön på någon zloty, och kan sitta och avnjuta en måltid på restaurangens uteservering. Det här är ett tilltag som dock bara några få restaurangägare vågar sig på. Men de som gör det ger oss förbipasserande ändå en påminnelse om deras enormt utsatta situation, och desperata läge. Trots att jag sökt i media har jag inte hittat någon artikel som berättar om att polisen slagit till mot någon av dessa restauranger, så för tillfället låter polisen dem hållas.

Det lär dock inte vara många som kommer att följa de trilskande restaurangägarna, enär det inte finns särskilt många som är hugade restaurangbesökare. Turisterna är som bortblåsta, och krakowiterna sitter väl hemma, eller går hem till varandra.

Trots att situationen är så oerhört beklagansvärd, kommer jag förhoppningsvis även fortsättningsvis susa genom staden (om det inte vankas total nedstängning vill säga), och få upptäcka den åter och åter igen tusenfalt. Kraków, som står stabilt längs Wisłas flodbäddar, är den samme och fullkomligt pånyttfödd i varje ögonblick. Jag låter staden färdas genom mig, så som Kraków låter mig resa genom den. Vi talar till varandra. Det är nästan som att vi förstår varandra helt och fullt. Mina tankar söker sig plötsligt till Goethe, och jag känner med varje stavelse:

“Ingenting kan jämföras med det nya liv som upptäckten av ett annat land ger en eftertänksam person. Jag är fortfarande densamme men tror mig ändå ha förändrats i grunden.“

Kraków är i mig, lika fullt som jag är i Kraków. Utan corona hade den resan nog aldrig skett.


Rynek główny i söndags. Nästan folktomt.

Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.

Draken har rest sig

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är det något på gång. Kraków vibrerar yrvaket. Staden har nog aldrig känts så galet levande som den gör ikväll. Det började redan igår kväll. En slags märklig förväntan låg i luften. Under dagen har Kraków rest sig upp, och likt draken Kra (som sägs bo under Wawel) står den nu ikväll på sina båda bakben, och ur sitt väldiga gap sprutar det inte drakeld, utan avgaser.

Det är kanske först nu, när staden dånar, vrålar, åmar sig i långa bilköer, som man inser att man faktiskt fått uppleva något väldigt unikt. Vi har fått vara med om ett vilande Kraków.

De senaste veckorna har präglats av ett overkligt sömntillstånd. Eller en mer riktig beskrivning är kanske medvetslöshet efter en grov misshandel. Gatorna och trottoarerna har varit märkbart framkomliga. De har egentligen inte sett tomma ut. De har snarare sett övergivna ut. Lämnade åt sitt ensamma öde. Med sina långa lekamen har de brett ut sig, och vikt ut sig, utan att någon har blivit lockad att beträda deras tilldragande fysionomier.

Inledningsvis kände nog många en fascination inför den öde staden. Sedan övergick det hela i en depression, med inslag av fatalism. Därefter inträdde en frustration, med lätt anstrykning av irritation. Det här hände ungefär samtidigt som köerna till soppköken för fattiga började ringla sig allt längre i Kazimierz. Men plötsligt blåstes alla dessa känslor bort, och det som inträffade kan nog bäst beskrivas som foglighet. Möjligen ackompanjerad av resignation. Man hade beslutat sig för att vänja sig vid det nya sättet att förvalta livet.

Men idag hände något. Ett paradigmskifte, skulle man kunna säga. Det är svårt att finna ett lämpligt begrepp för vad som nu utspelar sig utanför mitt fönster. Acceleration, kanske.

Ty inte bara bilarna körs med den iver som kännetecknar polsk dödslängtande körteknik. Även cyklisterna kastar sig huvudstupa rakt ut i farten. Till och med barnen på sina trehjulingar ser ut att köra oerhört fort. När undertecknad besökte marknaden Salwator tidigare idag, tycktes det som om folk inhandlade mat fortare än någonsin skådat. Pengar och varor kastades hit och dit. Otåligt, men också förväntansfullt. Det är uppenbart att folk inte vill stå i standby-läge längre. Det är möjligt att italienare, spanjorer, ukrainare, slovaker, fransmän kan sitta och fila naglarna i några månader, men det funderar inte här. Och som jag överhörde en man säga till sin kamrat idag, innan han slängde benet över cykeln, “Mucha nie siada” (“Flugan sitter inte”).

Och Kraków sitter i sanning inte längre. Draken har rest sig. Frågan är bara vilka konsekvenser det kommer att få.


Den här hamnade lite på efterkälken.

Om praktiskt taget ingenting alls

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu är det ändå svårt att koncentrera på något annat än det där viruset. Det är fascinerande att upptäcka viruset inte bara har inneburit att man stängt stora delar av samhället. Det är tydligen också så att viss hjärnkapacitet haltar. Men bli för allt i världen inte arg, ty undertecknade avser inte dig, utan enkom avsändaren av denna text. Det är tydligen omöjligt att skriva något matnyttigt här på bloggen. Troligen kommer någon gång någon slags normalitet inträda, men dit har vi inte kommit.

För att avleda tankarna från något så stort och komplext som Covid-19 är det bäst att göra något som förhindrar att man kan röra fingrarna över skärmen till smartphonen i jakt på mer information. En handling som omöjliggör en sådan handrörelse är cykling. Man ska nämligen vara något av en akrobat om man ska surfa samtidigt som man idogt trampar på pedalerna.

Kraków är dessutom en stad som bjuder på många intressanta utflykter. Med några lätta tramptag kan man komma till flera fina skogar, böljande hedar eller vackra slott. Men de utflykter som ändå intresserar mest är de utan vare sig mål eller avsikt. Kanske är det då, när man glider fram genom Krakóws utkanter som man kan uppnå den verkliga känslan av frihet från att följa med i nyhetsflödet.

Och för undertecknad, som ofta försöker finna och förstå platser genom historien, är det också en befrielse att slippa fundera ut något som borde lyftas fram. Att bara se på platser så som de är, utan att fundera över orsaker till varför de är och hur de ser ut.

Således blir det enkelt att passera en äng, utan att fördjupa sig i varför man där beslutat sig för att sätta upp sol- och vinddrivna lyktstolpar. Mitt ute på fältet står de, helt utan någon synbar mening eller funktion. Det är ju inte särskilt troligt att de är placerade där för att lysa upp för mullvadarna som lämnat sina karaktäristiska spår efter sig.

Det är dock svårare att oberörd cykla förbi den överkörda katt, som med bruten ryggrad ligger kall och ensam på en trottoar i byn Brzegi. Men som av en händelse dyker ett vattendrag upp och avleder de dystra tankarna. Vattendraget, som är en utlöpare från Wisła, bär det mytiska namnet Serafa. Med ett sådant namn skulle man ju vilja tro att här vilar en storslagen historia, men den förhoppningen faller platt till marken. Ty det visar sig att namnet kan komma från ordet srawa, som enligt Wikipedia betyder… skit. Summa kardemumma, vattendraget med de tjusiga namnet var alltså antagligen en avloppskanal från de närbelägna bosättningarna vid saltgruvan Wieliczka. Nu brusar dock Serafa fint i sin fåra, tillsynes fullkomligt befriad från skit.

I gräset skymtar vi något färgsprakande. En fasan! Inte är det särskilt märkvärdigt att se en fasan på nära håll, men ja, ändå. Och inte är det heller så märkvärdigt med att se en rådjursbock stå och stirra på på dig. Men om man ger det lite tid är det vackert.

Det kan nog även vara så att många andra vi möter på vår tur, känner samma frid, och befrielse från oket att hålla sig ajour med världens gång. Man låter blicken stanna lite extra på varandra. Orsaken kan nog också vara att man söker efter anletsdrag som göms bakom ansiktsmasken, men man vill gärna tro att blicken också bygger på en uppriktig omsorg om den andre. För några veckor sedan fanns det en rädsla att komma för nära. Idag är den rädslan borta. Den har förbytts till nyfiken, och kanske omtanke.

Swisch, där flög en medelålders man i lycra förbi. Jag har hört att de inte längre är så vanliga i Stockholms området. Men om någon undrar var de håller hus nuförtiden kan jag alltså meddela att de finns i Krakóws utkanter. Där glider de runt, tillsynes outtröttligt. Fast ganska artiga är de ändå, när de susar förbi en med ett “dzięki” (tack).

Det mulnar på. Kanske blir det regn. Det är bäst att trampa hemåt.

En förvrängd verklighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Åker med bussen till Ikea och för att hämta ut en beställning, två trädgårdsstolar. Bussen är nästan tom, enär på några vilsna pensionärer. Utanför bussfönstret susar den ödsliga staden förbi. Parkerna är avstängda. Rödvita snören spärrar av stigarna in mot de vårliga synerna. Boulevarderna vid Wisła är också avstängda. På de vägar som till för någon dag sedan var avsedd för fotgängare och cyklister, kör polisbilar. Varje förseelse mot restriktionen att befinna sig vid Wisłas flodbädd innebär dryga böter. Även skogen är förbjudet område. Man ska därtill avhålla sig från fysisk aktivitet. En tur med löparskorna kan göra dig märkbart fattigare.

På trottoarerna går dock fortfarande krakowiterna, men med två meters avstånd mellan varandra som de nya restriktionerna föreskriver. Det gäller även om man är ett strävsamt gammalt par. Många bär ansiktsmasker och blå eller svarta engångshandskar. Ingen kan se när någon annan ler. Det enda man ser är ögonen. Och ur dem lyser skräcken.

Paradoxalt nog går vägarbetarna och byggnadsarbetarna helt utan något skydd. De står dessutom märkbart nära varandra. Skuldra vid skuldra.

Det är plötsligt mycket slående, att när vi skalade bort all kultur och social interaktion, visade sig vår tillvaro blott gömma en verkligheten som förefaller vara en skrämmande fiktion. En fiktion som tömmer på kraft.

De nya restriktionerna i Polen skulle kunna sägas vara så nära ett undantagstillstånd man kan komma. Men utan att ha någon närmare kunskap om Polens konstitution håller undertecknad det osagt. Rörelsefriheten har begränsats för alla, men kanske mest för dem under 18 år. De får nämligen inte gå ut utan målsmans sällskap.

Men vad ska man ute och göra? Här är det nämligen omöjligt att inte bli rädd. Kanske klarar du av att fjärma dig från flödet av nyheter om död och lidande om du sitter i din kammare. Men på stan blir du genast varse den panik som råder i samhället. Långsamt kryper ångesten in under skinnet, och slutligen gör man som alla andra. Man går stora omvägar runt andra, och låter även bli med se varandra i ögonen, ty man skäms en smula över att man antar att andra bär på Smittan.

En fråga som infinner sig är hur ett samhälle förväntas genomleva vårt nuvarande paniktillstånd. Ingen verkar nämligen lyfta blicken för att fråga vad som kommer efter detta. Tänk om man inte kommer att lyckas med att stampa ut Smittan ur samhällskroppen? Vilka åtgärder ska man då vidta? Hur ska folket, som redan är utmattat av skräck, kunna krama ut de sista dropparna av kraft ur sina redan törstande liv? Och vilka är det som förväntas bära resterna av den ruin som kommer att återstå av samhället efter den här förödelsen? De unga vuxna, vars framtid nu smulas sönder, kommer kanske inte mäkta med. Och tänk om det uppstår en värre kris? Tänk om Smittan muterar? Eller tänk om det kommer en värre farsot? Varifrån ska vi då ta kraft?

På gatorna syns inga unga vuxna. De tar således sitt ansvar. De tar kanske även ett större ansvar än den grupp som ska skyddas – de äldre och svaga. Ty de senare står vid varje busstation. Vid varje övergångsställe. De sitter på parkbänkarna. Ja, just dessa bänkar som vi är förbjudna att sitta på. Detta är dock inte sagt som en åthutning åt de äldre, blott ett stilla konstaterande.

I Ukraina tänker man tvärtom. Där är det de äldre som inte får gå ut. Deras arbetsgivare kan till och med åka på dryga böter om de över 60 år skulle drista sig till att arbeta. En horribel tanke, eftersom det nästan är komplett omöjligt att leva på en ukrainsk pension.

I Polen är det de unga vuxna och deras yngre kamrater som blir inspärrade i sina rum. I Ukraina är det de äldre som får sitta i husarrest. Ett märkligt sammanträffande är att det är just dessa grupper som är benägna att rösta mot de sittande regeringarna i de bägge länderna.

Men det är lätt att bli lite konspiratoriskt lagd när man sitter så här på en folktom buss och ser ut över ett öde stadslandskap. Städer utan människor skapar nämligen förstämning. Städer utan människor förlorar ju sin skönhet, sin styrka och sitt väsen.

Och nästa vecka lär nya restriktioner komma. Det är lätt att förespå, ty de dagens restriktionerna överträdes idogt. Parker beträds. Par håller i handen. Medmänniskor står alltför nära. Och en och annan motionär springer sin förbjuda löprunda.

Bussen stannar, och med snabba steg ilar jag med mina trädgårdsstolar ut ur denna förvrängda verklighet.

En smula rörelsefrihet, om jag får be

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Utanför vårt fönster hoppar en stjärtmes från gren till gren. Lite bekymrad ser den ut. Jag antar att det är våren som skrämmer lite. Mycket bestyr och många göromål ligger ju framför honom och hans utvalda.

Men faktum är, att trots att jag gläds åt att äntligen ha ett fönster ut mot en plats med rikt fågelliv, har jag lite svårt att koncentrera mig på deras liv. Ett litet virus, som satt skräck i hela världen, sätter sig mellan mig och min upplevelse av fåglarnas bestyr. Jag kan helt enkelt inte njuta så som jag önskar.

Mitt kvarter har helt ändrat karaktär. Alla restauranger och caféer är stängda, eller så erbjuder de endast hämtmat. Många andra affärer håller stängt, och lekplatserna är försedda med hänglås. Likaså träningsredskapen i parken. Varje dag kör polisbilar runt med megafoner som basunerar ut att Polen är drabbad av en epidemi. Inget är sig alltså likt.

Men vi har fortfarande kvar lite rörelsefrihet. Och det är jag djupt tacksam för. Två och två får vi promenera eller till och med cykla. Det här är nya regler som infördes i tisdags. Idag var första helgen sedan dessa nya regler, och jag oroades över att få se stora grupper nonchalera påbudet. Nu blev mina farhågor dock inte besannade. Jag såg endast några få som vågade sig på att samlas fler än två. Men rykten har nått mig att man på andra platser i landet inte var lika förnuftiga. Det här är väl något som hela befolkningen kommer att få lida för, ety jag tror att det nog kommer ett strängare påbud inom kort.

Då kommer jag inte längre kunna få möta våren i dessa underbara omgivningar. Jag kommer inte få ta en cykeltur till Tyniec, som jag gjorde idag. Inte heller kommer jag att få dricka en medhavd öl vid badsjön Zalew Kryspinów, så som jag också dristade mig till idag.

Det blir att få vänja sig vid mina ynka trettiotvå kvadratmeter och en balkong på en liten blygsam dito.

Men även om det blir så kommer jag att kunna njuta av de fåglar som pryder träden utanför mina fönster. Jag tror nämligen att det dröjer ett tag innan politikerna beordrar att vi ska krypa ner i underjorden, så som det var för människorna i Karin Boyes Kallocain.

Fast det ska jag ändå låta bli att svära på. Så mycket har hänt de här veckorna som jag slätt inte trodde var möjligt. Det här var inte ett scenario jag någonsin ställt upp för mitt inre. Kanske är jag naiv, men jag måste faktiskt tillstå att jag tycker att våra epidemiologer har varit ganska dåliga på att få ut sitt budskap så att man förstår vad de säger. Eller så var det bara så att jag inte ville lyssna på det örat. Jag förstår i alla fall nu lite bättre nu vad de försöker säga. Tror jag.

Svårare är det ändå att förstå hur Polen ska kunna avsluta de här åtgärderna man vidtagit. Vad är målet? Att få bort viruset ur hela samhällskroppen? Eller vill man försöka minska belastningen på sjukvården? Eller är tanken att man ska hålla allt på paus till det finns ett vaccin? Jag har tyvärr inte lyckats få någon reda i det.

I skrivande stund pågår en kontrovers i Polen angående det förestående presidentvalet i maj. Många inom oppositionen vill få det uppskjutet på grund av smittorisken. Regeringspartiet Lag och rättvisa verkar vilja få valet till stånd. Men är det verkligen ansvarligt? Kommer inte smittan då spridas allt mer? President Andrzej Duda tillkännagav nyss att valet kunde skjutas upp. Men hur länge? Frågan kvarstår nämligen, hur länge ska Polen vara på paus? I månader, eller år?

Och är det verkligen en paus vi har? Här i Kraków känns det snarare som ett hjärtstillestånd, och jag blir för varje dag varse att det Kraków jag flyttade till nog aldrig kommer igen. Det är många som får sina liv krossade i Covid-19 spår. Affärsrörelser som inte överlever en sådan här katastrof. Många ukrainare har också lämnat landet. Dessa har varit en viktig ekonomisk motor för Polen. Deras anställningar var ofta osäkra, och dessutom stängde ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj ner gränserna häromdagen. Ett beslut som i praktiken innebär att ukrainska medborgare inte har rätt att åka in i sitt eget land. På obestämd tid.

Ju mer jag tänker på det här, ju mindre förstår jag ändå. Kanske är det faktiskt så att det är oändligt mycket lättare att förstå epidemiologer än politiker och dessas beslut. Vi borde kanske övergå till en epidemiologisk ideologi. På så sätt skulle vi vara väldigt försäkrade mot situationer som vi nu har. Men… det är plausibelt att det ändå skulle bli fel, och fullkomligt obegripligt. Ungefär som nu, alltså.

Men utanför mitt fönster hoppar stjärtmesen från gren till gren. Lyckligt ovetande om vår kaotiska tillvaro. Epidemiologer, politiker och olika grafer avskräcker inte denna lilla tuffing. Och snart kommer han få sällskap av fler än bofinken. Kanske bör jag tänka lite mer på deras pyssel, för det här med pandemier lär jag nog aldrig få någon rätsida på.


Vart är vi på väg?


Tyniec.


Årets första vitsippor.