viewpoint-east.org

Płaszów bär polyfonisk sorg

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Skymningen gör sig redo, när jag och G går mot Płaszów. Målmedveten om att skriva om den plats där tusentals polacker, judar och kristna, mördades, går jag med bestämda steg mot den kullar och dalgångar som rymmer de mest gruvliga historier från tiden kring andra världskriget och förintelsen i Kraków.

Men när jag går genom det de höga tuvorna, som olycksbådande knastrar under mina kängor, känner jag hur min stridslystna lans dalar. Jag är inte längre så säker på att jag kommer att förmå att förmedla något väsentligt från denna plats – koncentrationslägret Płaszów – en plats som bara ligger ett stenkast från mitt hem.

Mellan träden tornar en ruin upp. Ruinen jag ser framför mig var det kapell där man inom judendomen utför riten tahara, vilket innebär att de döda görs i ordning inför sin sista resa. Varje plats som nazisterna valde där judarna skulle förslavas in i sin egen död, valdes med avsikt att uppnå största möjliga förnedring. Płaszów är inget undantag från den regeln, då det före förintelsen var det den nya judiska begravningsplatsen i Kraków.

Jag och G går genom ruinen, och kanske är det där någonstans som jag förstår att jag inte kommer att kunna återge berättelsen om koncentrationslägret Płaszów. Inte så som du som läsare kanske förväntar dig att en text om Płaszów borde te sig. Det här blir en annan skildring.

Nedanför ruinen stirrar ett dystert hus ut över slänten som leder upp mot den plats där koncentrationslägret låg. Huset kallas det grå huset, och det var här som lägrets härskare, SS-männen, bodde (!). I källaren lär de ha haft tortyrkammare. De gallerförsedda källargluggarna tittar sorgset upp mot oss. Det går inte att vända på klacken och springa därifrån. Det går inte heller att stanna kvar och stirra ner i de svarta hålen.

Mina tankar går till arkitekten Diana Reiter. Hon mördades här någonstans på Płaszów. Fram till andra världskriget var hon en ledstjärna inom den funktionalistiska arkitekturen i Galizien. När kriget kom hamnade hon i lägret, och en av hennes uppgifter var att leda arbetet med bygga lägrets baracker.

Men Diana Reiter var inte bara en duktig arkitekt, utan även envis och pedantisk. Hon påpekade för lägervakterna att husen var undermåligt konstruerade. Det här ledde till att hon avrättades på platsen. Minnet av henne hade nog begravs i Płaszów, om det inte vore för Steven Spielberg. I filmen Schindler’s list återges berättelsen om Diana Reiter. Filmen spelades för övrigt in ett stycke härifrån, nämligen i den dalsänka som under förintelsen var ett stenbrott.

Kvällens mörker har nästan tag över Płaszów, men jag och G går längre in i området. När vi trevar upp för en brant backe känner jag hur en panik väller upp i mig. Det här är en plats där tusentals bragts om livet. Här, som på så många andra platser där förintelsens läger ligger på, har människor mördats på det mesta bestialiska sätt. Samtidigt väller även en frustration över mig. Varför känns denna plats så bortglömd och negligerad? Jag tänker på alla de diskussioner som nu pågår om platsen. Hur man just i skrivande stund försöker hitta en lösning som tilltalar alla. Ett projekt som givetvis kommer att misslyckas. Hur ska alla viljor kunna tillgodoses? De som tycks bekymmerslöst använda platsen till rastplats för sina hundar, provocerar dem som ser det som en plats för sorg. Och de som vill göra platsen mer tillgänglig för tillresta anhöriga och intresserade, får mothugg från dem som känner avsky inför förintelseturismen. Att tillmötesgå alla är inte möjligt.

Men i platsens bortglömda tillvaro vilar även en viktig påminnelse, den om att döden och sorgen här talar med en polyfonisk röst. Det finns flera olika judiska minnesmonument, och tillika finns det flera minnesmonument över kristna som mördades.

Samtidigt är det också så att Płaszóws genom sitt bortglömda tillstånd även förstärker perceptionen av det bestialiska våld som pågick här. Det är idag, den fjortonde januari, exakt 75 år sedan lägret likviderades, men dess sår blöder än.

Vi står nu vid det monumentet över förintelsens offer som byggdes 1964. Som så ofta vid denna tid undvek man att använda ord som judar. Så var det i alla de kommunistiska länderna. Om det var antisemitism eller en vilja att förena alla folken, tvistar de lärde.

Själv tänker jag inte på det just nu. Jag tänker på poeten Zuzanna Ginczanka. Hon mördades någonstans i Kraków under de sista dagarna innan sovjetiska trupper körde in i staden och drev ut nazisterna. Många har försökt att finna platsen där hon blev avrättad. En av de platser som namnes är Płaszów. Vi lär aldrig få svaret på var hon mördades, men hennes minne, och minnet av alla de andra kända eller namnlösa, ska aldrig suddas ut. Det är därför jag står här nu, när de sista skärvorna av ljus sjunker ner under horisonten.


Ruinen efter tahara-kapellet.


Det grå huset.


Monumentet från 1964.


Ett av de monument över de kristna som mördades på Płaszów.


Ett av de monument över de judar som mördades på Płaszów. I bakgrunden ser ni monumentet från 1964.

Inte en kråksång

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag minns det som att det var en sådan där sladdrig overhead-bild som var mitt första egentliga möte med råkorna. Min föreläsare på slaviska institutionen på Göteborgs universitet förtäljde om målningen Råkorna har kommit från 1871 av den ryske konstnären Aleksej Savrasov. Målningen föreföll mig enormt fantasieggande. I vindpinade björkar sitter stora svarta fåglar, och i bakgrunden ser vi några dystra och färglösa byggnader, som strängt övervakas av ett toppigt kyrktorn.

Målningens titel uttrycker en glädje över att råkorna återkommit. De är det första tecknet på att våren är här, och de manar landskapet att vakna upp efter den långa istid som ryssarna kallar för vinter.

Min fantasi skenade genast iväg mot livet som rörde sig under hustaken, och mot vidden som bredde ut sig bakom kyrkan. Faktum är att målningen inte enkom var mitt första egentliga möte med råkorna. Det var nog också mitt första möte med det riktiga Ryssland, bortom tsarer och Lenin-statyer.

Sedan det mötet med råkorna på slaviska institutionen på Göteborgs universitet, har jag alltid känt en fascination för dessa majestätiska fåglar. Med sin glänsande och svarta fjäderdräkt, och sin bastanta näbb, är de både förföriska och respektingivande på samma gång. Kanske beror denna min fascination också på att jag till största delen av mitt liv befunnit mig på breddgrader dit råkorna inte gärna beger sig. Ty de trivs inte särskilt väl i Sverige. Deras favorittillhåll sträcker sig från Irland och Skottland och ner mot Centraleuropa. Och till bland annat Galizien.

De förekommer givetvis även i Sverige, men inte i stor utsträckning. Och när de kommer är de sällan lika efterlängtade som de var av Aleksej Savrasov. I Helsingborg minns jag även att man gjorde sitt bästa för att göra sig av med dessa magnifika prydnader i trädens kronor. De väsnades och bajsade, menade deras tvåbenta grannar (som sannerligen också väsnas och bajsar en del). Man förstörde därför råkornas bon, och högg till och med ner träden.

Det är dock allmänt känt att råkor faktiskt kan vara bra av många anledningar, till exempel genom sin iver att hålla rent på marken, vilket i sin tur leder till färre råttor. Det finns även en mytbildning att de förstör för jordbruket. Det har dock aldrig med exakthet varit möjligt att bevisa att råkorna varit roten till olika misslyckanden inom jordbruket.

I Polen har man idag ett lite annat förhållningssätt råkan än man till exempel har i Helsingborg. Sedan en tid har man märkt att råkorna minskar i antal. Troligen beror det på att tillgången till föda minskat, samt konkurrens av kajan, som gjort att råkorna blivit färre. Det gläder mig därför när jag läser att råkan idag är skyddad i Polen. Ingen jakt eller skadegörelse av deras bon får ske.

Det är för övrigt inte bara i verkligheten som råkan fått konkurrens av kajan. Här i trakterna har man till och med låtit kajan lägga vantarna, eller möjligen näbbar och klor, på traktens tilltal. Det är i alla fall den slutsatsen jag har dragit efter år av kontemplation. Enligt min mening råder det en total missuppfattning kring hela namnet Galizien, och allt har att göra med att man blandat ihop råkan med kajan. Namnet Galizien sägs härstamma från det gamla slaviska ordet “halka”, som betyder… Kaja! Men på Galiziens tjusiga heraldiska vapen skrider däremot en råka vackert fram. Undertecknad kan verkligen se skillnad på en råka och en kaja. (Nåväl, jag kan väl medge att råkan på det galiziska heraldiska vapnet ibland ser ut som en råka som liknar en kaja.) Jag är vidare av den meningen att ordet halka faktiskt kan ha varit ett samlingsnamn för råkor och kajor då de gärna samsas om samma utrymme. Även på heraldiska vapen!

De två lever alltså sida vid sida, men det råder ingen tvekan om råkan är den klokare och mer raffinerade av dessa två släktingar. För det första har råkan en benägenhet för att ta till redskap när de söker mat. De ska tydligen både använda pinnar för att gräva fram föda, och använda pinnarna för att uppnå en hävstångseffekt – något som troligen tog oss tvåbenta varelser århundraden att klura ut. Råkorna har dessutom ingen som helst tilltro till oss människor. Om man stannar bara en bråkdelen av en sekund för att skåda deras vackert glänsande fjäderdräkt, flyger de i väg fortare än du hinner blinka. De är med andra ord fortfarande övertygade om att vi är oförbätterliga i vår iver att skövla natur och mörda råkor. Kajan däremot stolpar kaxigt runt, med sin karaktäristiska knyckiga gång. Om man stannar upp framför dem, knatar de godtroget fram mot oss mördare och förväntar sig lite utfodring.

På min promenad till mitt arbete här i Kraków möter jag vid denna årstid råkorna. Och tillika mötte jag dem varje vinter i Lviv. Ty vintertid tillhör de städerna. Så när de anländer i november brukar jag förnöjt muttra Råkorna har kommit. Precis som Aleksej Savrasov gjorde den där våren 1871. Så för att summera, vart än de kommer bringar de således glädje, de förnämliga och majestätiska råkorna. Oavsett om det är på en vinterpromenad i staden, en utflykt till landsbygden på våren, när de skådas på en suddig overhead-bild eller när de skrider fram på ett heraldiskt vapen.


Bildens källa.

Jag saknar dig, jude!

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vilken skillnad gör minnesarbete och vem är det som får, och förväntas känna sorg? Det en fråga jag ställer mig allt oftare. Kanske beror det på att jag ofta befinner mig nära det judiska sorgearbetet i Galizien. För mig betyder inte “judiskt” i detta avseende att det bara är judar som får, eller bör, arbeta med att minnas den rika judiska kulturen och närvaron i regionen. Ty förintelsen är inte enkom ett judiskt sorgearbete, utan likafullt ett europeiskt, som Jan Błoński skrev i den legendariska essän “Biedni Polacy patrzą na getto” (De olyckliga polackerna tittar på gettot).

Men ibland upplever jag att det kan förstås som om jag inkräktar. Att det inte är jag bör känna sorg, ty jag har inga familjeband till förintelsen. Det är inte svårt för mig att förstå en sådan infallsvinkel, enär det kan verka besynnerligt att jag känner en så stark saknad och behov av att synliggöra förlusten av den judiska kulturen i Galizien. Men det är de facto så att jag faktiskt gör det, känner en avsaknad av ett folk som borde vara här, om de inte hade mördats.

Det händer också ibland att jag förstår hur ovanligt det är att någon som egentligen är utomstående, faktiskt beter sig som en närstående. Som när jag och G och vår vän från Lviv, stod vid monumentet över förintelse i Tarnów härförleden. Ord upphör ofta att existera när jag står vid något av dessa sår i det galiziska landskapet, så vi stod tysta, sida vid sida.

Bland alla människor som gick förbi, stannade plötsligt en kvinna upp. Hon tittade lite ur ögonvrån på oss. Efter en bråkdel av en sekund ställde hon sig framför monumentet och gjorde korstecken. Hon börjde sedan sitt huvud i vördnad för de mördade, och innan hon gick vidare nickade hon mot oss, som om hon ville visa sin medkänsla för vår sorg. Hon kunde ju inte veta att vi inte var där för att minnas en anhörig, utan att vi var där för att förhindra att minnet av det judiska folket i Galizien suddas ut.

Nu är det visserligen så att monumentet över förintelse i Tarnów även är tillägnat de polacker som mördades av den tyska mördar-maskinen, men hennes handling tycktes snarare grundad på empati än självupplevd (eller familjär) erfarenhet. Jag kan säga det med viss säkerhet, ty jag utfört nästan exakt handling som hon (minus korstecket, dock).

Jag måste tillstå att jag varit med om liknande situationer på andra platser i Galizien, när jag stått vid något monument över förintelsen, eller vid en begravningsplats. Men jag har aldrig varit med om någon så tydligt markerat sitt deltagande med de mördade. Kvinnan i Tarnów kan nog därför sägas nära ett ganska enastående exempel på närhet till empati. Frågan om vårt eventuella släktskap med någon som mördats på platsen eller deporterats till förintelseläger från Tarnów, var i ögonblicket helt underordnad förekomsten av vårt kollektiva deltagande i ett sorgearbete. Det här är något som jag egentligen tycker att vi alla borde ägna oss lite mer åt. Genom att minnas synliggör vi förintelsen, och således finns minnet av dessa mördade kvar.

Vilka det är som deltar i minnesarbetet är därför inte en springande punkt. Den springande punkten är snarare att det görs överhuvudtaget. På många platser i Galizien har judar mördats, deporterats eller tvingats fly ut ur de demografiska staplarna. Det innebär att varje person som känner ett ansvar att minnas är betydelsefull. Så frågan jag inledde med, vem får sörja, är egentligen inte relevant. Snarare borde min fråga varit, varför sörjer inte fler?

Det finns de som handgripligen sörjer de mördade judarna. Några arbetar med att bevara judiska platser i Galizien, så som Rohatyn Jewish Heritage (vilka jag skrivit om tidigare). Men det finns även de som använder konsten för att minnas. 2004 fick den polska konstnären Rafał Betlejewski idéen att synliggöra Polen berövats det judiska folket och judisk kultur. Projektet består av flera delar. Han fotograferar exempelvis polacker vid de platser som förknippas med de polska judarna. De kan också stå vid en tom stol där en kipa ligger på stolens säte. En annan del av projektet är att han målar grafittin “Tęsknię za tobą, Żydzie” (Jag saknar dig, jude) på husväggar. Han uppmanar dessutom andra att aktivt minnas judarna i Polen. Ett arbete som jag kan sägas delta i eftersom jag tillsynes outtröttligt fortsätter min bana att minnas. Jag deltar i ett minnesarbete, lika fullt som kvinnan i Tarnów gjorde den där dagen vid monumentet över förintelsens offer.

Oavsett vad man tycker om Rafał Betlejewskis tillvägagångssätt, så synliggör han i alla fall med all önskvärd tydlighet det tomrum som fortfarande existerar efter de polska judarna i dagens polska samhälle. Ett tomrum som faktiskt dessutom växer i takt med att fler vill belysa det. Och i det här fallet är inte tomrummet av ondo. Det är när man försöker fylla det med annat som man begår ett brott mot vår samtid, framtid och mot dem som mördats.


En mezuza i Kraków. Observera ärret från den gamla mezuzan som syns strax ovanför den nya. Ett exempel på minnesarbete.

Ett slags bokslut utan slut

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nu är det nog dags att summera året för min aktivitet på viewpoint-east. I år bestämde jag mig för att summera det i siffror, och kryddat med med lite emotioner.

Vid en sammanräkning visade det sig att jag har skrivit 99 inlägg i år, med det här inräknat blir det 100. Det föresvävar ju ännu en liten risk att jag lyckas knåpa ihop ett till inlägg efter detta, men det avstår jag från att utlova.

De är ju lite olika långa, mina blogginlägg, men i genomsnitt har de runt fyra minuters lästid. Det innebär att om du nu läst alla mina inlägg, har du ägnat mina skriverier ungefär 400 minuter under året. I timmar räknat blir det sex timmar och trettiofem minuter under hela året. Jag hoppas att du tycker det var mödan värt. I vilket fall som helst tackar och bockar jag allra ödmjukast.

När jag hade gjort den här uträkningen började jag genast fundera över hur mycket tid jag själv lagt på viewpoint-east under året. Varje blogginlägg tar ungefär tre timmar att skriva. Jag skulle alltså har jobbat med texter till viewpoint-east i 300 timmar under 2019. Om vi försöker bryta ner det till begriplig svenska, så har jag lagt ner ungefär åtta veckors heltidsarbete på viewpoint-east. (Jag har räknat med 38 timmars arbetsdag, vilket visserligen landar på 304 timmar, men de där fyra extratimmarna tycker jag att vi kan bjuda på.) Jag har i de ovanstående timmarna dock inte inkluderat förarbetet, alltså det jag läst, sett, var jag gått osv osv. Jag är nämligen osäker på hur mycket tid jag skulle avsätta till det, ty det där pågår ju hela tiden.

Åtta veckors heltidsarbete, alltså. Helt oavlönat, fullkomligt självvalt och helt utan att någon efterfrågat det. Till vilken nytta, frågar jag mig självfallet nu. Tyvärr finns det inget svar på den frågan. Visserligen lär jag mig något nytt vid varje blogginlägg, men eftersom jag inte har utrustats med en hjärna som hamstrar kunskap, glömmer jag ofta bort den nya kunskapen lika fort som jag skrivit ner den.

Ett fenomen som gör det allt svårare att försvara min självupptagna skrivklåda, är att det blivit allt svårare att nå ut. Som bloggare finns det bara en slags belöning som verkligen betyder något, och det är den när man får någon respons, lockar till sig nya läsare, får de trogna att stanna kvar osv. Men dagens sociala medier gör det verkligen inte lätt för mig att nå ut. De svikande läsartalen under året kan kanske därför förklaras med att Facebook och Twitter inte gärna vill hjälpa till med att sprida min skrivklåda helt gratis. De gömmer således mina inlägg bakom en mur av algoritmer och ettor och nollor. Om jag betalade en dyr slant skulle jag kanske nå fler. Men jag tycker redan att jag lägger oförsvarligt mycket pengar på viewpoint-east, genom oavlönat arbete och kostnader för domän och webbhotell.

Jag har dessutom bytt geografisk utgångspunkt. Viewpoint-east hade en inarbetad läsekrets som intresserade sig för Ukraina och Lviv. Väldigt få skrivande svenskar huserar i Ukraina. Att flytta från Lviv till Kraków har således inneburit att jag förlorat fler läsare än jag tydligen förvärvat nya.

När det gäller Polen är situationen därtill en annan än den i Lviv och Ukraina. Det finns i Sverige och internationellt många olika inarbetade bloggar och poddar som sprider kunskap om Polen. (Så som Polenpodden, Webb-bulletinen eller Notes from Poland.) De som är intresserade vänder sig helt enkelt till dem om de vill få fördjupade kunskaper om landet. Det finns dessutom många svenskar som bott och arbetat många år i Polen. Dessa har stor kunskap om landet. Mina kunskaper om Polen är fortfarande ganska ytliga, och jag kan till exempel inte erbjuda mina läsare analyser om det politiska läget i landet.

Och här tangerar vi ytterligare en faktor som leder till grubblerier för mig. Politik. Vi tycks ha en helt omättlig aptit på politik nuförtiden. I synnerhet politisk konfrontation. Aldrig tidigare har många haft så olika åsikter och tankar om politik. Det är som hela världen blivit besatt av denna del av vår verklighet, emedan mycket annat viktigt och intressant får huka i glömskans gömmor. För mig är den här utvecklingen egentligen helt obegriplig. Vår verklighet rymmer så mycket mer än politik. Vi borde, enligt mitt sätt att se det, bli mer nyfikna på verklighetens komplexitet. Vi kan ta exemplet Polen. Många tror att Polen är ett land där folket lever förtryckta under regeringspartiet Lag och rättvisas bojor. Men så är inte fallet. Många är nöjda med partiet och ser hoppfullt på framtiden. Å andra sidan pågår här även massor av verksamheter bortom politiken. Ganska många funderar inte alls på regeringspartiet. De gör annat, så som fotograferar, skriver dikter, sköter om eftersatta judiska begravningsplatser, spelar musik, teater, lär sig språk…

Initialt (alltså för tio år sedan) var min avsikt med viewpoint-east att sprida kunskap om just sådant, alltså det som pågår bortom de politiska slagfälten. Det här har fortsatt varit mitt syfte med min blogg. Jag går helt enkelt mot strömmen, och fokuserar hellre på de element i samhället som sällan eller aldrig hamnat bland de stora nyheterna. Jag gräver med glädje ner mig i kultur, och då särskilt musik och affischkonst. Judiskt minne och arbete med hågkomst av judarna i regionen är en annan fråga som intresserar mig. Inga av dessa ämnesval är några kioskvältare i Sverige.

Således kan man dra slutsatsen att viewpoint-east faller på eget grepp. Jag har alltför perifera intressen för att locka till mig stora skaror av läsare, helt enkelt. Och efter 10 år utan att lyckats frälsa världen borde jag kanske ge upp. Men samtidigt är viewpoint-east en ständig källa till glädje för mig, och genom att skriva ökar jag min kunskap om den region jag älskar och känner stor aktning inför. Så de två månadernas heltidsarbete är förvisso inte bortkastade, ehuru känner jag stundtals viss emotionell trötthet som kommer sig av att jag endast vid få tillfällen upplever att jag får någon aktiv respons.

Sammantaget vill jag ändå understryka att det här inte är någon anklagelse riktad mot mina läsare, utan snarare mot vår tid. En tid där sociala medier gör det lättare för oss att sola oss i andras stjärnglans, än aktivt stödjer dem som söker sig bortom de stora allfarvägarna.

Ni som läser mina texter, och ibland även delar dem, tillhör en exklusiv skara jag känner stor tacksamhet inför. Utan ert engagemang hade jag nog inte haft styrka att låta mina skriverier fortgå. Och ni kommer även i framtiden att få förlusta er tillsammans med mig och mina ord. Vi kommer att vandra längs ödsliga gator, och vi kommer att möta livsöden och händelser som inte ofta når bortom de närmsta sörjande, så att säga. Vi kommer helt att få häpnas över hur rik på historier och engagemang denna region är.

Jag ser fram emot att få ströva omkring med er! Och kanske får vi vandra tillsammans i ytterligare tio år.


Kanske kommer vi att tillsammans utforska denna gata.

Obegripligt men underbart

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2019
Dagens polska affisch
Polska
Av Ryszard Kaja
År 2018

Så hur avslutar man då bäst 2019 års adventskalender? Jo, med Ryszard Kaja, förstås. Man skulle kunna kalla honom för de polska affischernas okrönta konung. Som son till en av de största affischkonstnärerna, Zbigniew Kaja, lärde sig Ryszard det speciella bildspråket som polska affischer har redan från barnsben… Modern Stefania Kaja, lär också ha inspirerat sonen, eftersom hon var en av de främsta illustratörerna och keramikerna under sin tid.

Ryszard Kaja började sin karriär som scenograf, men övergick senare till att arbeta med affischkonst. Han har jobbat med en serie som tar avstamp från olika polska städer eller regioner. Runt 120 affischer inom denna serie har Ryszard Kaja lyckats skapa, som blivit mycket populär.

Men den 17 april i år tog hans liv hastigt och mycket oväntat slut. Det var nog ingen som trodde att den livfulle och energiske Ryszard Kaja skulle gå bort lika tidigt som sin far. Zbigniew Kaja blev 59 år, emedan sonen Ryszard endast fick bli 57 år.

Så det känns ganska självklart att avsluta 2019 års adventskalender med polska affischer med just Ryszard Kaja.

Men vad är det då för figurer på Ryszard Kajas affisch? Jo, man skulle kunna kalla dem polska julfigurer. Både i Polen och i västra Ukraina förekommer varje jul ett mycket speciellt julspel som framförs med julsånger. I Polen kallas det för Turoń.

Det är vanskligt att enkelt förklara vad Turoń är, ty när det kommer till folkliga traditionerna är det lätt att göra klavertramp. Men Turoń skulle kunna beskrivas som ett slags gammeldags halloween. En kör, utklädda i olika dräkter, går från hus till hus. En är iklädd ett hästliknande huvud med horn. Det är den som är Turoń, och kan ses till vänster på affischen. De stora käkarna på huvudet kan skallra. Kören sjunger olika sånger, och Toruń hoppar runt. Kanske jagar den även kvinnorna i huset. Någonstans under framträdandets gång svimmar Toruń, kören måste väcka denne. När så är gjort och vaknat Toruń är spelet över. Ungefär lika obegripligt, men underbart, som mycket annat här i Polen.

Nu återstår det bara för mig att tacka alla som varit trogna årets adventskalender! Och så ska jag önska er alla en riktigt god jul och ett alldeles förträffligt bra nytt år!

Wesołych świąt i szczęśliwego nowego!

З різдвом христовим і новим роком!

Jul i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

23 december 2019
Dagens polska affisch
Wesołych świąt
Av okänd
År 1932

Nu är vi inne på sluttampen av årets adventskalender! Det trodde jag inte själv när jag började den första december. Man kan ju dock säga att min adventskalender detta år rönt något mindre uppmärksamhet än förra årets. Kanske är det mitt val av affischer, eller så är det algoritmer som ställer till det. Vad vet jag…

Nåväl, som näst sista affisch väljer jag ett julkort från 1932. Titta på de två trevliga kumpanerna, med påfågelfjädrar i hattarna, som kommer bärande på ett hus. Åh nej, det är inte ett pepparkakshus, utan en krakowitisk julkrubba! (På polska Kraków szopka.)

Redan på medeltiden började man att iscensatta Jesu födelse. Det var riktiga teateruppsättningar, med människor och även djur. Ibland gjorde man även dockteater. Man skulle kunna säga att dessa spel var upprinnelsen till Krakóws julkrubbor. Spelen blev omåttligt populära. Men man piffade ofta upp berättelsen, genom att tillsätta karaktärer som egentligen inte hade någonting med Jesus att göra.

Exempel på sådana karaktärer var kung Johan III Sobieski. Denne Johan, eller Jan som polackerna kallar honom, föddes 1629 på slottet Olesko, som ligger strax utanför Lviv. Johan III Sobieski har kanske främst gått till eftervärlden genom sitt resuluta agerande vid slaget om Wien 1683, där hans polska här räddade Österrike från att hamna under ottomanskt styre.

Även om Johan III Sobieski agerade med stort hjältemod, så hade han ju väldigt lite med Jesu födelse att göra. Kanske var det sådana här tilltag, att förändra berättelsen om Jesus, som gjorde att kyrkan verkade för att spelen skulle förbjudas.

År 1736 förbjöds således spelen i kyrkorna, vilket innebär att spelen istället flyttade ut på gator och torg. Det innebar att man fick bygga små kulisser som man bar med sig. Under 1800-talets senare hälft utvecklades denna verksamhet, och nu kan vi tala om de krakowitiska julkrubbornas tillkomst – de som är så specifika för Kraków att de till och med finns med på UESCOs lista över världsarv. Krubborna är en slags iscensättning av Jesu födelse, dock utan teater. De vackra krabborna sprakar i färg, med fantasieggande figurer runt omkring. Man lät sig inspireras av arkitekturen i Kraków, och då främst stadens vackra kyrkor. Så enligt Krakóws julkrubbor föddes Jesus således inte i Betlehem, utan i Kraków.

Efter att Polen återfått sin självständighet 1918 blev Krakóws julkrubbor alltmer populära i Kraków, och man började då att sälja dem som souvenirer. Krakóws stad beslöt 1937 att hålla en tävling för att stödja dem som tillverkade julkrubborna. Den första torsdagen i december utnämner man därför de finaste julkrubborna. De kan sedan beskådas på Krakóws historiska museum. Denna tävling har hållits varje år, med undantag för åren kring andra världskriget.

Våra två kumpaner på julkortet, som får agera som dagens polska affisch, bär typiska kläder från Kraków. Hatten på deras huvuden heter czapka krakuska, men om den får jag berätta en annan gång.

Vi tänder ett ljus

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2019
Dagens polska affisch
Nabucco Giuseppe Verdi (Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar)
Av Andrzej Bator
År 1986

Ni har nog hört Va, pensiero, på svenska kallad Fångarnas kör, i Verdis opera Nebukadnessar? Ja, jag skulle tro det, eftersom den är mycket känd. Men visste ni att den skrevs som en protest mot det Habsburgska styret över Italien? Verdi var nämligen en stark förespråkare för ett självständigt Italien, och han smög in denna protestsång i sin opera.

Nebukadnessar handlar dock inte alls om Italiens självständighet, utan om hur det israeliska folket längtar tillbaka till sitt Jerusalem under den babyloniska fångenskapen på 600-talet f.kr. Jag tänkte att det kunde passa bra en dag som denna, den första dagen i hanukka.

Hanukka firas till minne av en händelse några hundra år senare, den när templet i Jerusalem återinvigdes år 164 f.Kr. Under hanukka tänder man åtta ljus i åminnelse av den händelsen, och därför kallas hanukka även för ljusets fest. Den femarmade ljusstaken på vår affisch räcker således inte till för att tända alla de åtta ljusen. Affiscen får ändå tjäna som illustration till den, för judendomen viktiga högtiden, hanukka – som i år dessutom sammanfaller med den kristna julen.

I Kraków firas de båda högtiderna på vissa platser parallellt. Det intressantaste inslaget finner man i Kazimierz på det judiska kulturcentret. De erbjuder besökarna en klassisk amerikansk-judisk jul. Och hur firar man en sådan, undrar du nu. Jo, man äter kinamat!

Men annars så har matbordet på hanukka och det polska julbordet vissa beröringspunkter. Jag tänker närmast på karpen, som finns på båda borden. Men där karpen är ett måste på det polska julbordet, förekommer den mer sällan på hanukka-bordet. På det polska julbordet får det dessutom inte förekomma kött (däremot fisk i mängder), emedan hanukka-bordet har någon obligatoriska kötträtter.

Det är dock så att de två sederna inte ska förväxlas. Hanukka är inte en judisk jul (som vissa verkar tro), men den har däremot möjligen inspirerat några seder inom kristendomen. Så som exempelvis adventsljusen.

Med detta sagt önskar jag mina judiska vänner en glad hanukka!

Här kan du se Giuseppe Verdis opera Nebukadnessar i sin helhet.